onsdag, april 15, 2009

Haren



Haren sitter och äter på det torra riset. Han måste äta först en gång, sedan bajsa ut det i små kulor som han sedan äter upp igen, för att kunna tillgodogöra sig näringen. De kulor som ligger bakom honom här, har troligen redan varit genom hans mage två gånger.

Haren har ingen bostad. Han springer omkring lite hur som helst, och gömmer sig under bryggor, granar och bodar. När en människa eller ett djur kommer nära, sitter den absolut stilla och förlitar sig på att pälsens vithet skall rädda den ifrån upptäckt. Men om man kommer allt för nära, rusar den plötsligt iväg med hög hastighet, hoppande på sina långa bakben. Den har alltid en mycket otrygg tillvaro.

Har man någon gång tänkt sig in i en hares situation, med sin mest empatiska förmåga, kan man inte längre förstå hur jägaren är funtad som kan tänka sig skjuta ihjäl den. Jag skulle vilja bygga små hus ute i naturen, med tak och väggar där hararna kunde övernatta i lugn och ro. Och att de kunde dra igen en liten dörr så att de någon gång kunde känna sig helt säkra, från alla sina fiender.

Så att de fick sova i lugn och ro en hel natt.

Andra bloggare om ,

10 kommentarer :

Elisabet sa...

Min pappa jagade såväl älg som hare och det hände att han ville ha mig, den yngsta dottern, med sig i skogen .., nu skulle jag få uppleva det spännande med jakten.

En gång gjorde jag honom till viljes.

Stövaren jagade haren .., runt, runt gick drevet .. haren före och hunden efter .., ibland långt efter.

Jag var kanske tio, elva år och grät oavbrutet .. så synd tyckte jag att det var om den lilla harpalten.

Pappa deppade.

Det var sista gången han frågade om jag ville följa med ...

Bert sa...

Det är ju väldigt dubbelt. Visst har jag också tänkt på att de harar som frekventerar vår stugtomt och till vår glädje trivs och äter (dock inte bara av det som läggs ut, ska jag villigt erkänna) av den fågelmat som spills från fröautomaterna, borde få en lugn och säker tillvaro.

Samtidigt har jag förstås ätit hare. Älg också, givetvis.

Men tänk att ständigt vara rädd. Det kan inte vara lätt.

Sven sa...

Elisabet: Det var du som var den kloka, som inte hade stängt av medkänslan med djuret, som alla jägare måste göra.

Jag var en gång en inbiten fiskare, men numera har jag alltför stor känsla även för fisken, för att kunna fiska.

Men jag ska egentligen ingenting säga, som äter kött, efter djur dödade på slakteri....

Sven sa...

Bert: Precis, jag äter också. Det är fruktansvärt dubbelt

Maja sa...

Ja man kan säkert träna upp sin empati för djuren och deras oskyddade liv. Man kan nog lika väl träna upp sitt rationella tänkande kring dem och endast se sig själv som toppen av näringskedjan. Inte som mördare utan som ett rovdjur som jagar för födan.

Du kanske är som min man som helst vill ha någon form av dött djur på tallriken men det får absolut inte se ut som en djurdel? Filé går bra, men inga benbitar eller annat barbariskt djurlikt.

Själv håller jag mig till genmanipulerad soya o dyl. Vem är klokast egentligen?

Sven sa...

Maja: Ja, det kanske är svårt att säga vem som är klokast. Det finns dock en buddhistisk gren där det är tillåtet att äta kött, bara man inte dödat djuret själv. Jag lutar åt just den läran.......den verkar vara en perfekt lösning på ett mänskligt dilemma.

teg sa...

det var vackert. jag visste inte det där om bajset

Love, literature and gardening sa...

Precis ikväll, när jag för första gången i mitt liv kört på en kanin med bilen, och sitter här och mår lite illa av ångest och dåligt samvete - ja då sitter det en liten vit hare på din blogg och spär på det hela.
Jag vill också bygga ett litet skydd åt de små djuren. Så de inte behöver springa runt på 90-vägarna och riskera liv och lem.

Sven sa...

Teg: Nä,det där med bajset, det är en märklig historia, och nog ganska okänt. Jag gick en gång en kurs i Djurens spår i Gällivare, där fick man lära sig mycket om djuren.

Love, literatur and gardening: Det var tråkigt att höra, men det var ju en olycka och det kan du inte rå för. Men visst, bäst vore det om de höll sig inomhus, de små liven.

Mian sa...

Jaga skulle jag ALDRIG kunna tänka mig att göra, men jag fiskar gärna.
Jag måste nog ta mig en ordentlig funderare på hur jag tänker... (eller OM, det är kanske det jag inte gjort - tänkt alltså...)