söndag, april 05, 2009

En klassisk resa

Den klassiska musiken växer sig allt starkare i mina öron, och därigenom inser jag att jag fjärmar mig allt längre från mittfåran; mainstreamkulturen med dess insmickrande ackordföljder byggda på treklangen och med enda syftet att gillas av så många som möjligt, av ekonomiska skäl. Min svåger Sten gav mig en cd med den musik han ville rekommendera och där finns opera, symfonier, pianokonserter och Bachs underbara violinsonater. Stämningar, ofta av nedstämdhet, ibland av glädje, fyller upp vardagsrummet och ger resonanser i min känslomässiga kropp, som ett stöd och en hjälp.

Musiken är horisontell, den svävar ungefär som långa dyningar i havet efter en storm, och där den sjunde vågen alltid är större och bryter mönstret genom att förlänga en takt och synkopera det som man trodde skulle vara harmoniskt. Ibland är havet upproriskt och korta vågor kastas hela tiden mot varann och upprepar sig i all oändlighet, Efter många långa minuters sökande genom fraser och slingor hamnar alltid den klassiska musiken in mot kusten, och hela stycket spolas upp på stranden samtidigt som havet stillnar plötsligt och allt blir tyst och stilla. Som när man kommit hem, eller lagt till med båten i sin egen hamn.

Igår var vi och lyssnade på Beethovens 9:nde symfoni, på Kulturens hus, framförd av Luleå orkesterförening.

Att lyssna till akustisk, klassisk musik i en stor konserthall, har sina sidor. Igår fanns en ett-åring med, uttröttad redan innan konserten börjat, och hans höga skrik kunde ha förstört det mesta av upplevelserna denna gång, men föräldern insåg nog att barnet var på fel plats. Sedan finns det fotograferna med sina överdimensionerade kameror som smäller högre än en blåssektion, och de verkar behöva fotografera under hela konsertens två timmar, trots att alla i orkestern sitter på samma sätt hela tiden. Efter pausen sa jag till en fotograf att han var störande, och det fick effekt, hela symfonin kunde framföras utan upprepade klickanden.

En annan sak som vid en klassisk konsert ofta är ett irritationsmoment är hostningarna och hostattackerna. Den flesta som går och lyssna på denna gamla musik är själva väldigt gamla, det var inte många som var så unga som oss, födda på 50-talet och Björn var, bortsett från ett-åringen, nog den yngste i publiken. Förmågan att hantera slem försämras ju med åren och hostningarna och kraxningarna har därför sin naturliga förklaringen i ålderstrukturen på publiken.

Men till vår glädje kunde vi igår uppleva hela 9:an utan störande hostningar. Troligen berodde det på att många, främsta karlarna, somnade redan i mitten av konserten. Ibland kan man undra om de bara följer med för att deras kvinnor tvingar dem, och att det egenligen är helt ointresserade av själva musiken.

Luleå orkesterförening, lyckades över förväntan göra stycket rättvisa. Särskilt den sista satsen, som också är den mest kända. När vi klev ut i kvällskylan kändes det som om vi varit med om något underbart, en resa på ett främmande hav som vi inte kunde benämna, ej heller placera på kartan eller ens med vårt förnuft kunde omfatta. Men som vi ändå visste hade hänt oss.

*********

Andra bloggare om: ,

7 kommentarer :

Elisabet sa...

Aldrig i hela mitt 55-åriga liv har jag varit på en sådan föreställning, men jag ska.

S k a.

Någon gång ska jag ta tåget till Köpenhamn, det tar en timme, och besöka deras underbara operahus "Den sorte diamant" som ligger vid vattnet och där man kan skönja fossiler i väggen .., jo, det ska jag.

Verkligen.

Ingela sa...

Jag är så glad över att det finns olika slags musik. De flesta sorterna (så länge det finns melodier i den) kan jag uppskatta, vid olika tillfällen och sinnesstämningar.

Sven sa...

Elisabet: Ja, det ska du verkligen göra, du kommer inte att ångra dig. Konsten är att lära sig att lyssna, för mig har det tagit lång tid att kunna ta det klassiska till mig.

Ingela: Ja, det finns mycket musik att lyssna, olika slags. Jag lyssnar även på elektronisk musik idag, utan melodier...men det kräver ett lugnt rum.

Monstruösa Margit sa...

Har också haft svårt att ta till mig klassisk musik men har haft turen att få många fribiljetter till göteborgs symfoniker och till operan. Att lyssna på levnade musik är något helt annat och har fått mig att ändra uppfattning. Bara detta att sitta stilla och låta musiken gå rakt in i kroppen, det borde fler göra oftare. Läkande på något sätt.

Sven sa...

Monstruösa Margit: Det krävs nästan att man får börja med att lyssna live, för att bli intresserad. Just det du beskriver, att låta musiken går rakt in i kroppen, det är mäktigt.

Brorsan sa...

Vi var ju och lyssnade på Johannespassionen av Bach här i Göteborg i veckan. De hade löst slem-problemet genom att de stod och delade ut Fishermans Friend vid entren.

I pausen bjöd de dessutom på rödvin. Andra delen kändes med ens mycket bättre, med andra ord. Man ska aldrig underskatta vinet på arrangemang.

Sven sa...

Brorsan: Haha, det var ju en perfekt lösning, jag ska föreslå det till Kulturens hus, att dela ut halstabletter. Att vinet har stor betydelse, det såg jag på min vernissage... det drar folk!