18 april 2009

Detaljer och typsnitt

Det finns många författare som fortfarande skriver sina böcker med penna. Inte med skrivmaskin eller på dator. Jag kan förstå dem, de är konservativa och vill inte ändra ett koncept som fungerar, och de håller fast vid sina gamla arbetsinstrument. 
Jag såg en gång ett tv-program där Sara Lidman satt uppkrupen i sin kökssoffa och skrev med en vanlig penna i ett kollegieblock. Det såg härligt enkelt ut, och väldigt fascinerande att stor litteratur kan uppstå i en sådan situation.
Stora saker som sker, ser inte alltid så stora ut just när dom sker. Att befinna sig i centrum för en historisk händelse behöver inte betyda att man inser att det är där man befinner sig.
Idag har jag installerat Word 2007, och det ser mycket fint ut. Texterna växer fram på skärmen långt ifrån blyertspennans avtryck på ett papper. Hur har texternas innehåll förändrats i och med övergången från penna, till skrivmaskin och nu till dator?  
Det är nog stor skillnad tänker jag. Arbetsinstrumenten lever i samspel med resultaten och hjärnan producerar säkert på ett annat sätt när handens motorik skapar linjen; som blir bokstaven, som blir ordet, som blir meningen. Den egna linjen ger ett innehåll som vida överstiger bokstavens betydelse. Stress och otålighet skapar en darrig linje, ilska trycker pennan djupt i papperet och ger en hård och kraftig linje, narcissism leder till stora, slingriga bokstäver och tillbakadragenhet ger små, försiktiga.
Men ett A på datorn kan kanske också påverkas av skrivarens psykiska innehåll. Man kan ändra teckenstorlek, färg och typsnitt. Typsnittet Helvetica sägs vara det vackraste och skönaste.
Jag har just läst PO Enquist bok Ett annat liv. Det är hans memoarer, och ett mer omväxlande liv och gärning får man söka efter. Trots sina otroliga framgångar verkar han ha en dysterhet och rastlöshet som hela tiden skapar en distans till sina lyckade projekt. Hans ”första” liv slutar också väldigt illa med svår alkoholism, och det är med nöd och näppe, tack vare en uthållig och tålmodig fru, som han kan räddas till ett annat liv; helnykterismens.
Men det finns en sak som hela tiden stör mig vid läsningen av boken. PO är en flitig användare av kommatecknet, och meningarna är ofta uppdelade i flera korta bisatser. Men kommatecknet har en för stor ”knorr” som tränger in i föregående bokstavs revir, vilket gör att avståndet mellan meningen och bisatsen känns för nära, för trång. Typsnittet gör att bisatserna inte får precis det lämpliga utrymme som de behöver för att kännas fria och luftiga, och ändå med en tillräcklig närhet till det föregående.
Ett komma och dess utseende, fick alltså stor betydelse för min läsning av boken. Jag kunde inte bortse från det och på varje sida hackade mina ögon till, varje gång jag såg ett komma.
Ingen kan väl hädanefter hävda att jag tar lätt på det här med kultur. Även den minsta detalj kan vara av utomordentligt stor betydelse för själva upplevelsen.
*******
Andra bloggares om: ,

5 kommentarer:

Love, literature and gardening sa...

Absolut - detta är viktiga ting! Typsnitt är inget man skojar med! Omfattande forskning ligger bakom användandet av olika typsnitt vid olika tillfälle.

Trist med kommatecknen, underligt förlag som inte har bättre ordning på sig.

Sven sa...

Love, literature and gardening: Precis. Men för dig är det väl mer trädgård nu än litteratur? Jag har sett hur det växer och frodas på din blogg!

Elisabet sa...

Ja, det är underligt vilka småsaker som kan få stor betydelse när man läser en bok.

I många av Henning Mankells böcker inleds meningarna med ett "Men ...".

Till slut såg jag bara alla "men", med e .-)

Jag bara väntade på dem!

Och det menar hon som strör "underbart", "ljuvligt" och "inutivarmt" i nästan varje mening.

(Men så är jag ju ingen författare heller ..)

tiina sa...

Jag delar din upplevelse, oavsett om det är kommatecken eller något annat hyss författaren har fått för sig. Men jag blir alltid extremt stolt över mina egna iakttagelser (notera att jag börjar meningen med "Men" - man är väl copywriter och handskas rätt friskt med språket!).

Aha, tänker jag då, nu är jag något på spåret! Det känns skönt att vara något på spåret ett tag.

Sven sa...

Elisabet: Jag är också känslig för hur meningar inleds, det måste vara logiskt och hänga ihop med flödet. Ska titta i en Mankell-bok och se det du irriterar dig på. Man kanske skulle göra en insamling: "Det du irriterar dig på hos kända författare!"

tiina: Ja, det känns som man upptäcker något viktigt. Tänk om någon recensent skriver om Enquist bok och bara uppehåller sig vid hans komman, och deras utseende. Det vore kul!