måndag, januari 12, 2009

Ytliga insikter

Jag försöker att inte skilja mellan yta och djup, eller mellan seriöst och lättsamt, inom konst och musik. Det finns ingen sån skillnad. En del artister som alltid håller sig på ytan, har så mycket smärta i sina liv att de aldrig vågat gå in i det. Och andra som sjunger om olyckan gör det mest av publika skäl. Det kan faktiskt vara mycket lättare att gråta till en tecknad film av Walt Disney när lejonet i Narnia ligger död, än till en Ingmar Bergman film. Högt, lågt, ytligt eller djupt, är i princip samma sak.

Jag vill hålla mig ifrån sådana uppdelningar även när det gäller en människas psyke. Det finns så många metaforer som talar om att långt inne i en människa finns en kärna, där våra djupaste tankar finns och att man måste öppna sitt inre för att inte betraktas som en ytlig människa. Vi sägs ha en mask som vi visar upp medan vi döljer vårt rätta jag. Jag tror inte på dessa metaforer. Det går inte att skilja mellan en människas yta och dess inre, för det inre speglas hela tiden i ytan och ytan talar alltid till vårt inre. Ett leende kan komma både inifrån och utifrån.

I vår familj pratar vi inte om våra problem och försöker inte att vrida och vända på dem tillsammans, genom öppna samtal. Istället betraktar vi varandras utsida och vi ser direkt när någon har en svårighet eller ett problem. Eftersom vi är en empatisk familj, känner vi snart vilka problem som den andre brottas med, men vi benämner dem aldrig. Istället bearbetar vi dem tillsammans genom en ordlös kommunikation som istället bygger på handlingar, som strävar att hjälpa den andre med sitt problem.

Handlingarna visar på att vi förstår att det finns ett problem och att vi är medvetna om det, att vi vet att det kommer att lösa sig, och exempel ges också på lämpliga lösningar, utan att vi behöver ta upp frågan direkt.

Jag har full respekt för de som vill prata om sina problem, det fungerar ju också. Men från min uppväxt bär jag med mig en skamkänsla som alltid uppenbarar sig när jag pratar om mina egna problem, och därför vill jag helst undvika det. I tystnaden mellan två människor utspelar sig ett enormt helande, förutsatt att båda vet om att det föreligger ett problem som behöver lösas. I tystnad utförda handlingar har en mirakulös läkande förmåga.

Jag tror mycket på att lösa problem tillsammans på ett ytligt plan. Eftersom tanke, känsla och handling hör intimt samman, kan stora mänskliga förändringar ske genom tillämpande av enkla handlingar, utan behov av samtal eller känsloyttringar.

Det kan vara att lägga handen på den andres hand. Duka fram ett gott fika. Visa omtanken. Finnas med vid sidan om.

Ja, att finnas med vid sidan om, är nog den handling som har mest betydelse. Särskilt vid riktigt stora problem, som man naturligtvis helst inte vill prata om.

Andra bloggar om: ,

13 kommentarer :

Ingela sa...

Det krävs en enorm respekt och ett enormt tålmod när en pratare och en tigare vill leva tillsammans.

Sven sa...

Ingela: Haha, visst är det rätt vanligt bland heterosexuella förhållande, dvs när en kvinna och en man lever ihop?

Ingela sa...

Sven: Jag har (ospännande som jag är) bara erfarenheter från den sortens förhållanden.

Hur det är i andra skulle det vara intressant att höra om.

Sven sa...

Ingela: Ja, det skulle jag också vilja veta. Blir det två pratare då eller två tigare...?

livetleva sa...

Jaha, då förstår jag hur du tänkte! Ja, vi är uppenbarligen överens om den viktiga grundförutsättningen - att båda parter verkligen SER, och vet att det finns ett problem som behöver lösas... och har man sådan tur att det verkligen sker, så tror jag helt på din teori. Det går lika bra med det ordlösa som med det ordfulla. Jag tror dock att det är väldigt vanligt att man tror att den andra känner något... som efter åratal av ensidig eller ömsesidig besvikelse, visar sig vara helt fel... Det vimlar av besvikna människor här i världen, som är ledsna för att de tror att deras närstående har blundat med flit, under alla år... för saker som man ganska lätt hade kunnat lösa om man pratat om dem direkt.

Jag känner inte igen mig i din skamkänsla kring att prata om känslor, men jag förstår att den är ganska vanlig. Jag försöker lära mig hantera... sådana relationer. Det går... sådär... ;)

Anonym sa...

Javisst, så fint att bara finnas vid sidan om. Blir väldigt berörd av det.

Anonym sa...

Och ändå att finnas med. Omtanken.

Elisabet sa...

I min barndom hörde jag aldrig pappa och mamma bråka, men man visste ju ändå.

Förstås.

Den där Tystnaden.

Själv kommer jag till en gräns när jag inte kan vara tyst och då jag blir så frustrerad och kan börja hacka tänder och skaka som ett asplöv, - det händer kanske vart tredje år ..-) - och då är jag så innerligt glad att motparten inte är som undertecknad.

Att det bara får läka ut.

Att jag kan få visa på andra sätt att det är okej.

Och att någon visar att han/hon förstår vad jag menar.

Det går bra utan ord.

Preben sa...

Litta spittekaga bryter orna te det

Sven sa...

livetleva: Håller med dig där, att det finns många besvikna människor...i onödan.

Anonym: Du använder själv ordet berörd, ett fint ord. Både känsla och en handling.

Elisabet: Jag kommer också ihåg tystnaden från uppväxten. Den kunde innehålla mycker hemska saker: låsningar, aggressioner. Men det var skönt när det ibland lättade!

Preben: Jag har aldrig smakat en spittekaga, men den fungerar säkert lika bra som wienerbröd...

Totte sa...

Det där med att finnas vid sidan om är nog, precis som du skriver, det viktigaste. Och finns det behov av att prata så ska det givetvis pratas. Men, som sagt, bara om det behovet finns.

Tror jag.

Ingela sa...

Fömodligen är det lite olika på folk oavsett genus. Men om man nu vågar sig på att generalisera finns det nog fler "pratare" bland kvinnorna och fler "tigare" bland männen.

Jag minns från mina singelår på 90-talet att jag och en väninna beklagade att vi var så enkelriktade när det gäller samliv. Det var som om hela världen var full av trevliga, intressanta tjejer, lätta att kommunicera med, som hade skilt sig från fähundar och knäppgökar som inte gick att kommunicera med. Som alltså var de som fanns att välja bland, i den mån man nu letade.

Tur att det finns undantag. Och att man kan lära sig både att prata/handla lite mer och lite mindre

Sven sa...

Totte: Klokt sagt, som vanligt. Du jämnar ofta till mina lite mer yviga, självsäkra påståenden. Det känns bra.

Ingela: Jag håller med dig, jag tycker också att det finns betydligt fler trevliga kvinnor...:)

Det var en bra avslutning du hade, att en del behöver prata mer, andra mindre, några behöver handla, och andra handla mindre.