söndag, januari 04, 2009

Stora ögonblick



Jag vet inte varför jag gillar vintern så mycket. Men jag gör faktiskt det. Snön, isen och kylan gör mig så gott, som om det vore en ren energi som fyller min kropp med gamla ord; vederkvickelse, bävan, frälsning. Kanske det är själva motståndet i kylan, svårigheten att ta sig fram i djupsnö eller den isiga motvinden i ansiktet när jag promenerar. Eller så är det den låga solen som är uppe några timmar mitt på dagen, men som hinner färga himlen i kalla röda nyanser och avsluta det hela i gult. Eller den enorma blåheten som fyller eftermiddagarna innan månen tar vid, och lyser upp mörkret under de kalla nätterna.

Idag på eftermiddagen, under de blå timmarna, var det nästan 20 grader kallt när sonen Lars och jag tog en promenad ute på isen. Vi pratade om månens faser från ny till nedan och funderade på om månskärvan ligger på tvären vid ekvatorn, men bestämde oss för att vi var alltför okunniga för att ge ett vettigt svar på frågan. Vi lyssnade till ljudet av våra steg i den frusna snön - skaren - som just i dagens vindstilla tystnad lät högt och tydligt, och vi enades om att knarrandet av skor i snö är ett underbart ljud; vi kallade den vinterns musik. Knarrandet i snön ändras från dag till dag beroende på hur kallt det är, hur mycket snö det finns och om den är mjuk eller frusen. Men så är det med musik, den har många uttryck.

Det blev en kort promenad, vi hade missat att ta i beräkning kylans fulla konsekvenser när vi valde kläder. Väl hemma igen smakade det gott med kaffe och en lussbulle. Man kan vara glad över att julens bakverk fortfarande finns kvar i frysen, där det vanligtvis är tomt resten av året.

Ibland tänker jag på hur stora saker
som kan ske mitt i livet utan att man nästan förstår det. En kort promenad med sin son, under en vacker halvmåne i ett kyligt vinterlandskap, kan vara ett sådant tillfälle.

7 kommentarer :

Elisabet sa...

Precis så är det.

Jag minns själv en bilresa från Lund till Ystad, tillsammans med den då kanske 17åriga dottern.

Det var kväll och vi lyssnade till ett program som handlade om Lennart Ekdahl, journalisten, allt medan jag körde hemåt.

Själva resan tog kanske 50 minuter,men vi hann prata om allt möjligt som var viktigt och som vi aldrig pratat om tidigare och jag minns den ännu, den där resan.

Bert sa...

Jo - Det är så att månen ligger som en båt vid ekvatorn. Om det är vid kommande eller avtagande den ser ut så, vet jag inte. Logiskt borde den väl se ut som en båge vid någon av sina faser.

livetleva sa...

Mm, håller med er... Sedan gäller det att ha både förmågan att verkligen notera... detaljerna, stämningarna, göra sig medveten om alla sinnesintrycken, och förmågan att stanna kvar i nuet, för att man ska kunna tänka sådär som du gör, Sven! :) Jag tror att det som också krävs, är en förmåga att känna tacksamhet... det där har ni, både Elisabet och Sven, och dessutom förmår ni göra oss andra uppmärksamma på att man faktiskt kan se livet på det viset! :)

Jag slogs av något liknande, när jag promenerade, också för tunt klädd pga ovana vid kylan, till stan igår - att den här kylan, snön och ljuset, behövs för att det ska kännas att det har varit vinter.. och alla årstider behövs, för att jag ska känna att livet har balans. Måtte inte klimatförändringarna ta bort vintern helt...

Sven sa...

Elisabet: Bilturer är nog de bästa sättet att prata med någon. Det märks nästan inte att man pratar eftersom båda sitter fastspända och tittar framåt, på vägen. Blir på nåt sätt rätt avstånd mellan en förälder och en tonåring..

Bert: Tack för upplysningen, vi var inne på det men visste inte. Kanske man får se det nån gång i Turkiet, även om det är tveksamt för en inbiten hemmasittare som jag.

livetleva: Ja, jag tror att det är viktigt med tacksamheten, att vara uppmärksam på det som finns och det man har. Och inte bara fokusera på det frånvarande, eller det man önskar sig. Det är svårt eftersom det verkar som vi är konstruerade för att bli fort less på det vanliga och ständigt söka oss till det nya och spännande.
Så precis som du hoppas jag att vi får behålla vintern, precis som den "alltid" varit.

Marge_II sa...

Ibland uppstår de där förtrollade ögonblicken när en förälder och tonårsbarn verkligen möter varandra.
Det behöver inte vara så märkvärdigt bara att den finns där, den där speciella gemenskapen.
Själv har jag blivit alltmer lyhörd för när det händer, för det är ju inte alltför ofta ;-).

Sven sa...

Marge_II: Det är tur att man blir med lyhörd med åren. Sen när barnen blir vuxna finns det möjlighet att det händer oftare igen.

Ingela sa...

Som sagt, bilen är nästan det enda ställe där det händer. Överallt annars finns det alltid saker som stör. Att åka och shoppa med en tonårsdotter kan vara förfärligt på många vis, men för att hinna pratas vid är det bra. Speciellt om man måste åka 12½ mil för det.

Vintern, ja jag skulle bli galen om jag var tvungen att bo där det inte är någon vinter.