2 januari 2009

Stängde jag av strömmen?

Det är mycket som man skall tänka på. Om jag åker till affären så kanske jag kan hålla fyra eller fem saker i minnet, blir det fler måste jag ha en lapp. Men ofta glömmer jag lappen hemma på bordet, och kommer till affären utan inköpslista och får gå hela tiden omkring och försöker komma ihåg det som stod på lappen som ligger där hemma. Och om jag mot förmodan får med mig lappen så läser jag den inte så noga - jag är säker på att jag ändå kommer ihåg allt- och så kommer jag hem med varorna och har ändå glömt ett par, tre saker, som stod på lappen, som jag inte läste så noga.

Den senaste tiden har jag har jag lidit av tvångssyndrom. Det kallas obsessiv compulsiv disorder på engelska, vilket låter mycket värre än på svenska. Tvång är ju nästan något positivt Sverige i dag, när skolorna skall få slöa elever att göra något vettigt genom att tvinga dem att studera lika mycket som kineserna, genom ökade krav och betyg från lågstadiet. Tvång är på modet medan flum är ute. Det är kanske därför jag fått en släng av tvångsyndrom.

Ofta börjar tänka på att jag glömt något när jag lämnat en lokal. Glömt att stänga spisen när jag åkt från stugan, eller glömt att stänga fönstret i mitt kontorsrum på jobbet som ligger på femte våningen och nu när det varit storm, kanske vinden blåser rakt in i rummet och river ner blommorna på golvet och allt blir rena rama kaoset... lika bra att åka tillbaka och kolla hur det är och om man glömt stänga fönstret.

Och så åker jag till jobbet på nyårsafton och hela huset är tomt och jag åker upp i hissen till femte våningen och går genom den ödsliga korridoren till mitt tjänsterum och går in... och kan konstatera att fönstret är helt stängt. Och det visste jag ju hela tiden.. jag var nästan säker på att jag stängt fönstret innan jag gick på ledigheten. Och nu är jag helt säker och går korridoren tillbaka till hissen, trycker på knappen och dörrarna öppnas. Då slår det mig en tanke, att jag kanske inte kollade riktigt säkert... var verkligen fönsterhaspen riktigt fastsatt?
Så jag kliver inte in i hissen utan vänder och går tillbaka genom korridoren till mitt tjänsterum och går fram till fönstret och kontrollerar allt noga, fönstret stängt och alla haspar är på. Den sista kontrollen gör mig nöjd och jag kan återvända hem och börja mitt nyårsfirande.

Förra gången jag var till stugan, i början av december, var det likadant. Jag kollade att spisen var avstängd, stängde strömmen till stugan och for iväg helt förvissad om att allt var helt riskfritt. Men redan i Sören började jag fundera , hur var det nu egentligen, stängde jag verkligen av spisen och gick jag till elskåpet och slog av strömmen? I Töre sa jag till mig själv, att nu får du väl sluta med det där, det är klart att jag både stängde av strömmen och spisen! Men sen i Råneå var jag nästan helt förvirrad, om jag gjort det jag kom ihåg att jag gjort, eller om jag inte gjort det jag trodde att jag gjort.

När jag kom hem till Luleå bestämde jag mig för att avvakta. Om jag glömt att stänga av spisen så kanske det tar ett par dagar innan det tar eld och börjar brinna och innan någon ringer brandkåren som kommer och släcker det hela. Och när allt är nerbrunnet kanske det har gått tre dagar och då ringer brandkåren till mig, och berättar att tyvärr har stugan brunnit ner. De kanske kollar telefonnumret på Eniro.

Alltså. Efter fyra dagar efter att jag åkt hem ifrån stugan är jag så gott som säker på att jag inte glömt att stänga av spisen. Och att stugan inte brunnit ner.
I varje fall är sannolikheten väldigt stor att den finns kvar fortfarande.
I obrunnet tillstånd.

7 kommentarer:

Elisabet sa...

Herr Sven kan skriva in mig i den där föreningen .., för jag är precis likadan.

Idag på morgonen började jag grunna över om jag postade breven från affären innan jag åkte norröver .., och nu har jag mailat till grannen och bett att han ska kolla ..., och jag kan inte slappna av förrän jag vet.

Och hur många gånger som helst börjar jag fundera över om jag verkligen stängde dörren till badrummet och kattlådan ..., tänk, om pElle inte kommer sig in ...?

Sven sa...

Elisabet: Haha, vi blir nog många i den här föreningen. Men det är faktiskt jobbigt när man får nåt på hjärnan, som inte går att släppa. Och ju mer man kollar desto värre blir det....

bettankax sa...

Trots att jag använder det gamla beprövade knepet att säga saker högt för mig själv, "nu drog jag ur kontakten till kaffebryggaren" osv, så drabbas jag av nästa vånda. Rabblade jag det som ett invant mantra eller drog jag verkligen ur kontakten? Ja halleda, så fortgår det. Tröttsamt! Men jag tror vi är många, vilket underlättar, för då det väl ett normaltillstånd. Eller??

livetleva sa...

Med erfarenheten att ha hanterat en dotter som drabbades av verkligt tvång, inte i form av "handlingar" för hennes del utan i form av otäcka tankar (med påföljande väldigt stark ångest) som hon inte kunde bli av med utan hjälp, så undrar jag om du menar att du verkligen lider av OCD? Eller menar du mer "vanlig" oro? Är det du själv so tycker att du drabbats av tvång, eller har något "proffs" klassat ditt beteende så?

Inte för att det spelar mig någon roll egentligen, jag är mest, som vanligt, bara nyfiken! :) Allt som finns här i världen, vill jag förstå... sådan är jag - på ett mer vardagligt plan skulle jag kunna kalla det för ett slags tvång också! ;) Fast jag vet ju hur tvång yttrar sig, så jag vet att det inte är det jag har...

Maja sa...

Jag inbillar mig att det farliga är att ge vika för rädslan, att låta den få makten - då är man fast och begränsad.

Jag tror att det är viktigt att tänka tanken ut - vad är det värsta som kan hända? Ofta är inte konsekvenserna så katastrofala att vi behöver ha ångest för glömda saker. Tanken på att ha missat något verkar vara värre än själva missen.

Sven sa...

bettanix:Jag brukar också säga det jag gör, det funkar ibland. Men kontroller leder ofta till nya kontroller.

livetleva: Nej, jag har inte OCD i den svåra formen, som jag vet är ett väldigt lidande. Men jag tror att det är samma sak som gäller för vanlig oro, men bara i mycket mindre omfattning.

maja: Jag håller med, att ett bra sätt är att tänka på värsta konsekvenserna, då kan det släppa. Att jag lät stugan brinna upp utan att agera, var ju ett sånt sätt, eller hur?

bettanix sa...

Jo ixig va de! ;)