onsdag, januari 14, 2009

Forman får mig att formulera

Jag såg dokumentären om regissören Milos Forman på Sveriges Television. Den gav mig mycket, för den var svensk och välgjord. Inte som alla dessa amerikanska diton som bara bygger på att vänner och bekanta intervjuas och sitter och pratar om huvudpersonen i positiva ordalag.

Milos Forman har gjort filmer som Gökboet, Amadeus, Larry Flynt, Hair och The Man on the Moon. Hans filmer handlar ofta om en individ och individens vägran att låta sig stängas in och tvingas leva på ett visst sätt. Personen kan vara en enkel man som lär sig ett komplext sätt att leva eller så kan det vara ett enastående geni som Mozart. Det inneboende motståndet hos en människa är nåt som lockar Milos främst.

Det är inte så mycket psykologiserande i hans filmer, det är den enkla handlingen som får uttrycka det hela. Varje gång någon stänger en dörr i en scen, så betyder det något, kanske ett avsked eller ett försök att stänga ondska ute, men det behöver inte uttalas av skådespelaren för att gå fram till betraktaren.

Milos vill spegla livet: ”Meningen med livet är att leva och sen berätta om det”

Precis som jag gör nu. Ser en dokumentär och sedan berättar om det på bloggen. Men man kan undra vad det är för liv att leva, att se på en film om någon annans liv och sedan berätta om det. När jag skriver det här blir jag rädd att samtidigt förlora möjligheten att själv leva, i verkligheten.

Det är nog bättre att berätta om något som verkligen hänt, i mitt eget liv, istället för att berätta om det jag läst, hört eller sett på tv. Men är det inte så att vi idag ofta lever i andra hand, att vi förverkligas först när vi berättar, visar ett foto eller skriver en text om det som redan har hänt. Vår direktkontakt med livet har digitaliserats och allt som vi gör, upplever och ser omvandlas hela tiden till ett och nollor.

Detta fenomen passar mig bra
. Om jag går, cyklar eller åker skidor kan naturens fantastiska fenomen - en solnedgång, ett månsken, en mörk himmel, ett vackert snöfall - få mig att känna en stark eufori. Jag översvämmas av mäktiga känslor som jag själv inte kan bära. Därför fotograferar jag det hela för att slippa uppleva allt direkt, och sedan kanske jag publicerar fotot på bloggen och berättar om min upplevelse. Då först kan jag lugna ner mig, bli av med den starka sinnesrörelsen, och återgå till mitt vanliga jag.

Det är av samma skäl
som jag målar akvareller. Foton kan avbilda naturen "som den ser ut" men aldrig hur jag ser den. Eller vad jag upplevde då jag såg den. För mig är målandet ett sätt att uttrycka något som jag sett och inte kan bära själv. Därför har jag inget behov av personlig uppskattning från någon som ser bilden, det vill säga ett beröm för att jag kunnat måla bilden som jag gjort. Nej, det handlar inte om behov av bekräftelse, varken personlig eller över min förmåga. Jag tror att det är viktigt att skilja mellan det man själv skapar och sitt eget värde. Många blandar ihop sina prestationer med sig själv och får lätt känslor av misslyckande och har väldigt hög självkritik. Ett sådant utgångsläge blir hämmande och ger ett ständigt behov av bekräftelse från omgivningen.

Jag har länge ansett
att varje människa borde bli så stark och självständig att man stod för sin egen bekräftelse. Ingen skulle behöva en annans ord på att man duger, har gjort något bra eller är omtyckt. Det borde man redan veta.

Nej, det är något annat, inte bekräftelsen. Jag tror istället att varje gång någon läser det jag skrivit, ser på en bild som jag målat, då minskar min inre existensiella ensamhet och jag får dela något, som jag annars hade hållit inombords. Därför vill jag tacka alla bloggläsare och kommentatorer för era pågående terapeutiska insatser för mig, under mina promenader och utflykter i Norra Norrlands kustland och fjälltrakter.

Andra bloggar om: , ,

7 kommentarer :

Elisabet sa...

Hahaha ... ja, du ..,det är ungefär så jag ser på saken också!

Eller så här: jag har hela tiden så mycket som jag tänker på och när jag översköljs av känslor,- åt endera hållet -, så känns det som om hjärnan ska explodera.

Att skriva av mig, det fungerar.

Det är som att sudda och frigöra minne.

Precis så.

Om ingen någonsin skulle kommentera hos mig, skulle jag nog bli ledsen och känna mig helt ointressant, men så behöver det ju absolut inte vara.

Love, literature and gardening sa...

Att berätta om ett tvprogram som du sett handlar ju inte om tvprogrammet i sig utan om dina upplevelser, om att du t ex valde det programmet och inte ett annat som kanske jag valt. Det är klart att det man sett och läst får en att fundera vidare, det öppnar för nya tankar. Vare sig det är på tv, i en bok eller i naturen.
Det är bara att suga i sig ordentligt av det man upplever. I en god mix.

Sven sa...

Elisabet: Ja, precis så, att sudda och frigöra minne, det var bra uttryckt. Och du behöver inte vara orolig, jag kommer att både läsa och kommentera även i fortsättningen. Tack för din kommentar (även om jag inte behövde den...:)

Love,literature and garedning: Jovisst, det är ju mina upplevelser ändå, och det gäller att suga i sig som du skriver. Men jag ville filosofera över fenomenet leva-livet-sedan-berätta, istället för betrakta-livet-sedan-berätta.Det är lite skillnad kanske.

Anonym sa...

Den dokumentären kommer jag att titta på närmare. Tack!

Matildas fikarum sa...

Har du sett den enormt roliga tjeckiska filmen som heter Fireman's Ball som han gjorde innan han flyttade till USA? Den handlar om ett gäng brandsoldater som aldrig har några bränder att släcka och bara festar runt medan de väntar.

Sven sa...

Anonym: Ja, rekommenderas!

Matildas fikarum: Nej, den har jag inte sett,låter spännande. Kommer att laddas ner redan ikväll!

Man berättade om hans tjeckiska filmer, de var rätt nära dokumentärer och han hade vanliga människor, släktingar och vänner , som spelade rollerna.

Tack för tipset!

Love, literature and gardening sa...

Jo men kanske är det så att betrakta-livet föder fler funderingar än att leva-livet? Man kommer ingenvart genom att bara ägna sig åt det ena eller det andra.
Sen kan man ju bli lite tjatig i umgängeslivet om man bara berättar om vad man läst och sett och aldrig några egna upplevelser.