söndag, januari 25, 2009

Bra och riktigt bra filmer

Igår var vi på bio och såg den uppmärksammade, Oscarsnominerade Hollywoodfilmen Benjamin Buttons otroliga liv. Den var bra.

Bra på det där typiska Hollywoodsättet. Olycklig kärlek som gör att de älskande måste skiljas åt och sedan står det i dagboken när dom dör allt som har hänt och så är det en dotter som i vuxen ålder läser dagboken och får veta hur det egenligen varit hela tiden, under ytan. Och folk som åldras eller som i det här fallet blir yngre, och tvingar filmmakarna att skapa masker, som förändrar vackra skådespelare till gamla och leverfläckiga åldringar i rullstolar. Och långa scener då man sitter ute i parker, går efter stränder eller sitter och tittar på solnedgångar som är vackra och då det är sorgligt eftersom någon skall dö, eller så ska paret som älskar varann skiljas även om ingen av dem vill det, men de är ändå tvungna.

Sådana filmer som Benjamin Buttons otroliga liv, är de filmer som får många stjärnor och till slut väldigt många Oscars till skådespelarna, som lyckats se både unga och gamla ut, och till maskörerna som lyckats sminka skådespelarna att både se gamla och unga ut. Och fotot av solnedgångarna. Musiken. Dräkterna.

Hollywoodfilmen får mig att tycka att den är bra. Jag mår bra när jag går ut ur biografen även om jag kanske har fått fälla en tår i de mest sentimentala avsnitten. En film som man kan säga till andra; har du sett Benjamin Button...den var bra....den borde du se.....den är Oscarsnominerad och....vad heter han...jo.. Brad Pitt är med.

Dessa filmer är gjorda för publikens skull. Man tar en bok, gärna en bestseller med en bra historia, och så får regissören göra en film av den, och syftet är att publiken skall bli nöjd och tycka att den är bra. De blir alla riktiga Lasse-Hallström-filmer, bra men ingenting mer. Och det är stor skillnad mellan dessa filmer och riktigt bra filmer.

En riktig bra film kommer inifrån en regissör som vill uttrycka något personligt och viktigt. Oberoende om regissören tar en bok, eller någon annans manus som underlag, är det inte publikens önskemål som är i fokus, utan regissörens egna tolkningar och kopplingar till sin egen personliga historia. För Milos Forman handlade inte Gökboet om ett mentalsjukhus utan om att leva bakom järnridån i en diktatur. Bra regissörer kan göra konst av alla möjliga historier och de gör det pga av sina inneboende drivkrafter, sin inre smärta som färgar filmens mänskliga innehåll.

När man ser en gammal människa i en sådan riktigt bra film ligga för döden, så är det ingen skillnad mellan den som ligger där och den som är döende. I en Hollywoodfilm däremot ligger en skådespelerska där, som vi redan känner men som nu är maskerad till en gammal, döende människa.

**********

Andra bloggar om: ,

14 kommentarer :

Elisabet sa...

Jag minns när vi gick på bio i Sthlm och såg "Döda poeters sällskap"; det var våra bästa kompisar och så exet och jag själv.
När filmen var slut, var vi så rödgråtna så vi fick vänta lite med att gå ut i det fria .., det var rent pinsamt.

Fortfarande kan jag känna precis samma sak för den filmen .,. när magistern kommer in i lektionssalen för att ta med sig sina grejor - han har fått avsked - och hur en efter en av pojk-eleverna ställer sig upp på resp. skolbänk och säger "Captain, my Captain!"

Ja, det är säkert medvetet allting för att man ska gråta floder och det gör man.

Brorsan sa...

Word.

Hollywood-filmer är bra på sitt sätt och fyller en funktion. Men de är också slöseri med tid så man måste akta sig från att lägga för mycket tid på dem. Det är alltid enklare att se senaste Hollywood-filmen än jobbigaste Bergman-filmen så det är lätt att gång efter annan hamna i den fällan: att bara se de nya storfilmerna. Men en film som Benjamin Button är ju ingenting i jämförelse med Gökboet. Bra men inte riktigt bra.

Folk borde orka med att se mer riktigt bra film. Tänk så mycket mer det ger.

Love, literature and gardening sa...

Hoppsan. Jag avfärdade just filmen i min blogg med två ord. Knepig historia.
Men du har givetvis rätt som vanligt. Om jag ger mig tid att fundera lite.

Maja sa...

Jag ska naturligtvis se filmen, det gör man ju med storfilmer förr eller senare, men jag tror att jag lider brist på något. "Döda poeters..." som Elisabet skriver om ovan tyckte jag var fruktansvärt sentimental och jag förblev kallsinnig och tyckte den var klart för kletig. ALLA jag har träffat älskar den så något fel är det allt på mig.

Så jag ska nog hålla mig från att överhuvudtaget tycka något alls vad gäller film.

Sven sa...

Brorsan: Precis, de fyller sin funktion och är helt ok att se. Och jag kan också irritera mig över folk som aldrig vill se en Hollywood film bara för att de är kommersiella, och ser bara filmer från balkan på serbokroatiska.
Men en riktigt bra film, den sitter i länge. När man orkar och är mottaglig.

Love,literature an gardening: Nä,inte har jag rätt. Det är upp till betraktaren.....:)

Maja: Eller så är det fel på alla andra. Man vet aldrig riktigt säkert.

Matildas fikarum sa...

Då kanske jag ska gå och se den i alla fall, då. Jag hade tänkt skippa den eftersom konceptet låter som upplagt för... ja, för vad då. Något fånigt, kanske. Men jag litar på din smak, så om jag inte hinner medan den går på bio så blir det på DVD.

Elisabet sa...

Ååå, Gökboet var ju helt makalöst bra! Fast den slutscenen är nog på gränsen till lika sentimental som Döda Poeters Sällskap ..-)

Annars tycker jag att Deer Hunter är en film värd att minnas. Men hemsk.

Och "Mitt liv som hund" gör mig glad.

Sven sa...

Matildas fikarum: Ja, som sagt, en bra film men inte en riktigt bra film. Men jag kan föreslå en riktigt bra film; Revolutionary Road, med Winslet och Dicaprio. Såg den igår, stark!

Elisabet: Den där slutscenen, när indianen slänger grejen genom fönstret och slår hål på gallret, det var enligt Forman den dröm som alla hade i Tjeckoslovakien, bakom järnridån. Att de skulle kunna ta sig genom muren.

Mitt liv som hund, var riktigt bra, det var innan Hallström blev en Hollywood-medelmåtta!

Matildas fikarum sa...

Jag har ofta undrat om Gökboet slog någots sorts rekord i Sverige. Den gick väl på biograferna i en 15 år i sträck? Det bara måste vara något för Guinness Rekordbok.

Sven sa...

Matildas fikarum: Jo det stämmer, jag tror att det var i 15 år som den gick. Kan säger något om hur det är att leva i Sverige....med Försäkringskassan och diverse tillsynsmyndigheter.

Milla sa...

I watched this film last night and I LOVED it. But you know why? Because there is so much of the atmosphere and dialogues that are in Ray Bradbury's stories...so much of it. And the colours: the browns of New Orleans, the red on the womens' lipsticks, the blue/grey of the sea.

The actual story is taken from D H Lawrence, whom I don't particularly like, but the colours... oh the colours are Bradbury's (especially from 'Farewell Summer')

Sven sa...

Milla: Det håller jag med om, färgerna, särskilt känslan på bogserbåten ute på det grå havet. Vilken koppling till Bradbury finns i den här filmen?

Milla sa...

Apologies Sven, the story of Button is taken from F.S. Fitzgerald (another writer I don't like), not Lawrence.

I'll tell you a secret: not even Google Language Tools is helping me translating your question to me :)

disa sa...

視訊美女,視訊做愛,正妹牆,美女交友,女人,美女,寫真,遊戲,微風,微風,台灣論壇,論壇,plus,論壇,維克斯,情色論壇,性愛,性感,校園,正妹,AV,女優,SEX,走光,a片,免費,A漫,h漫,漫畫,免費,網站,遊戲,文學,遊戲,色情,影片,色教館,色色網,色遊戲,自拍,尋人,偵探,偵探社,徵才,澤井芽衣,衣櫥,內衣品牌,曬衣架,西田麻衣,魔衣盒子,麻將,遊戲,薰衣草,洗衣店,內衣,賴布衣,遊戲,哺乳衣,卯月麻衣,成衣工廠,內衣,月眉,字典,育達,字典,教育大學,緯來,教育局,教育局,育達