30 december 2009

Köra bil bakåt och cykla framåt



Om det antal mil som den genomsnittlige bilföraren faktiskt tillryggalägger, divideras med det antal timmar som han lägger ned på att köra den, ge den service och tjäna in inköps- och driftskostnader, kommer man fram till en hastighet på omkring 6,5 km i timmen. Det går alltså lika fort som att promenera. Eller tre gånger långsammare än att cykla.

Ett sådant fenomen kallas modernitetens "omvägar" och finns omskrivet i Zygmunt Bauman bok "Flytande rädsla". En omväg betyder att vi gör tekniska framsteg, utvecklar nya uppfinningar som gör att vi tror att vi tjänar tid, att livet blir lättare och bekvämare, men egentligen blir det tvärtom.

Ta till exempel tvättmaskinen. Sedan den kom lägger vi ner dubbelt så mycket tid på att tvätta än vad vi gjorde innan. I och med tvättmaskinen började vi nämligen att tvätta kläder betydligt oftare, numera kanske vi tvättar en skjorta efter bara en användning. På 40-talet hade man arbetskläder, vardagskläder och finkläder och genom att byta ofta minskade man tvättbehovet. Och man tog hellre bort en fläck än att man tvättade hela plagget. Tvättmaskinen blev alltså en omväg, vi förlorade tid istället för att tjäna in.

Om jag skull sälja bilen och cykla istället så kunde jag gå ner i arbetstid till 75 procent. En hel dag ledig i veckan, som jag kunde använda till att cykla på stan, handla mat eller cykla till stugan. Förutom den hela dagen som jag tjänar in, så tjänar jag in ett träningskort på 4000 tusen kronor, och fyra timmar varje vecka som jag inte längre behöver tillbringa på gymmet för att hålla undan fettvalken på magen.

Vi har 8 mil till stugan. Det är ju skönt att ta bilen när man åker dit. Men med hänsyn tagen till alla kostnader som innebär att bilen bara går 6,5 km i timmen, så tar det egentligen mer än 12 timmar att köra dit. Men om jag cyklar tar det bara 4,5 timme! En ren tidsvinst på 7,5 timme.

Så därför tar jag cykeln den arbetsfria fredagen, som jag tjänat in genom att inte ha bil, och cyklar till stugan. När jag kommer fram har jag fortfarande en halv dag kvar av den lediga dagen. Om jag som tidigare kört bil, skulle jag tvingats jobba till kl 17.00, äta middag och sedan åka iväg och komma fram till stugan först kl 19.00 på kvällen. Det skulle kännas som det gick fortare men jag skulle ändå ha förlorat en halv dag jämfört med att cykla.

Klimathotet är väl den största omvägen hittills, när bilavgaserna ger sig på att smälta isarna så att världshaven hotar våra kuster. Hur fort skulle en bil gå om vi också räknar in kostnaderna för hur den förstör miljön? Troligtvis skulle det betyda att bilen går bakåt. Att köra bil är att backa sig fram i tillvaron, i tron att det går fort framåt.

Promenader och utflykter vill därför förespråka Promenader och cykling inför nästa år. Sluta med alla omvägar och gå rakt framåt istället. Och börja redan nu när det är kallt, så kommer det att kännas ännu bättre till våren.

******

Andra bloggare om , ,

26 december 2009

En jobbig dag för Sickan

Vi hade lovat att vara kattvakter till en fin liten kattflicka över helgen. Vår hankatt Sickan var inte vidtalad, men det fanns vissa förhoppningar att det under helgen skulle spira kärlek i vårt hus, och leda till ett tillskott av några ungar i början av nästa år.

Så kom hon, Pricken, och trippade oförfärat in i vårt hus och.... Sickan blev helt galen! Hans revir var tydligen hotat, och han började göra hemska läten och skrik samtidigt som han hukande bevakade varje steg hon tog. Efter ett par timmar trissades det hela upp och fullt kattslagsmål utbröt. Sickan jagade henne nedför trapporna och runt i huset och klöste henne, dock ej allvarligt. Skriken som kattor kan producera är fruktansvärda och skär rätt in i märg och ben. Vi blev alla oroliga och mycket illa till mods.

Det höll på i flera timmar och verkade inte lägga sig. För våran familj som är en konsensusfamilj och som sällan har öppna konflikter, blev hela den goda julstämningen plötsligt otäck och hemsk. Vi kände till slut att vi inte stod ut och var tvungen att ringa efter matte som hämtade Pricken.

När Pricken lämnat huset, var Sickan helt slut. Han var spänd i hela kroppen efter de våldsamma adrenalinchockerna som konflikten genererat. Men som tur var, hade vi årets julklapp liggande på golvet, en spikmatta av indisk design. Utan att tveka gick Sickan raka vägen till spikmattan och sträckte ut sin långa lekamen.

Och där låg han en lång stund och slappnade av. Vi behöver alltså inte längre tveka om spikmattans välgörande och avslappnande effekter, för en katt ljuger aldrig!



*****

Andra bloggare om , ,

25 december 2009

Enkelhet och storhet

Efter att julmaten var uppäten och julklapparna öppnade, klädde hela familjen på sig vinterkläder i form av fleecetröjor och täckbyxor. Vi gick ut i kvällens 20-gradiga kyla och under en stjärnklar himmel belyst av en halvmåne, vandrade vi till Porsökyrkan för att deltaga i mässan som började 22.00.

Porsökyrkan är som allt annat här, uppförd på 70-talet. Därför saknar den all form av utsmyckning eller religiösa symboler. Väggar och tak består av grönbetsad furu och kyrkan saknar i stort sett fönster, förutom nåt enstaka här och där, på helt omotiverade platser. Avsaknaden av fönster och den grönbetsade inredningen, får allt att kännas mörkt och dystert och det är tur att det finns stearinljus så att man hittar fram till sin plats.

Det enda som påminner om att det är en kyrka och inte ett militärförråd, är den höga takhöjden och ett litet, spinkigt kors längst fram. Korset verkar vara tillverkat av gammal golvlist. Men som prästen säger, Jesus föddes i ett enkelt stall, och han var ju ändå Guds son. Kanske vi Porsöbor blir de som först får se honom när han kommer tillbaka till jorden igen, vad vet man. Lokaler som passar, har vi i varje fall.

Och när man minst anar det, kan något stort hända. Fyra unga tjejer från Musikhögskolan i Piteå intar plötsligt kyrkorummet, ställer sig i var sitt hörn, och sjunger Det är en ros utsprungen, a cappella och i kanon. Deras ljuva röster är kristallklara och taket lyfter, spränger allt det grönbetsade i tusen bitar och får det himmelska att tränga ner till oss, vi fattiga syndare som inte borde vara värda allt det vi får höra. Jag överraskas av starka känslor och rörs till tårar. Att höra sång av högsta klass i denna enkla kyrka, överraskar mig kanske nästan lika mycket som herdarna blev överraskade, när det fick se Jesusbarnet ligga i en helt vanlig krubba.

När vi gick hem genom natten kände vi oss uppfyllda. Inte av skinka, kalvsylta eller godis,utan av sång och musik. Det är en viss skillnad.

******


Andra bloggare om , , ,

20 december 2009

Inre resor



Jag bor i Luleå. Det är en vacker stad, se bara på akvarellen här ovan när midvinterljuset sänker sig över stadshalvön, det känns nästan exotiskt trots att det är så välbekant. Det är lite märkligt att jag bor häruppe, eftersom jag är född i Husum. Norrbotten är för en ångermanlänning lika avlägset som Svalbard är för en norrbottning. Det är säkert många Husumbor som inte varit längre norrut än Umeå. Att jag hamnade här kan nog hänföras till slumpen, den som styr våra liv mer än de planer som vi räknar ut under sömnlösa nätter. Men jag ångrar mig inte.

Staden Luleå passar mitt kynne bättre än staden Örnsköldsvik. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det kylan. Kanske är det närheten till samer och finnpajsare, till ödsliga myrar och enslighet. Däremot är jag inte så förtjust i Tornedalen och de människor som kommer därifrån. Jag förstår mig inte på dem helt enkelt. De är annorlunda, eller så är det jag som är annorlunda än dom. Jag tycker Tornedalen är som en omvänd Mumindal, det som man finner i Tove Janssons värld finns inte där och viceversa. Kanske har jag fel...badar man bastu i Mumindalen?...jag vet inte.

När vi åker till Kalix för att hälsa på, så slingrar sig E4:an bredvid Kalixälven några mil innan man kommer fram. Man åker förbi Åkroken, Månsbyn och Stråkanäs. Det är sagolikt vackert; den isbelagda älven har öppna forsar som kontrasterar med sitt blåsvarta vatten mot den vita snön. Stora gårdar ligger på älvbrinken och blickar ned över älven som ständigt förändras under årets olika skiftningar.

Varje gång jag åker den vägen bestämmer jag mig för att flytta från Luleå till en gård vid Kalixälven. Jag måste bara få bo här och njuta av det underbara landskapet, tänker jag samtidigt som jag försöker hålla bilen på vägen i den kraftiga kurvan i Åkroken. Men efter en kvart kommer jag fram till Kalix samhälle, och i samma veva som jag ser Coop Forum ligga vid infarten försvinner flyttlusten. Det lilla landsbygdssamhällets tröstlösa utanförskap, drabbar mig, när jag ser de låga byggnaderna som utgör centrumkärnan. Som vanligt är förflyttningar som bara sker i fantasin lättast att avbryta, de inre resorna är bekvämare än de verkliga. Min tillvaro befinner sig oftast på dessa ställen, mitt emellan fantasins utflykter och de ofullbordade resornas domäner. Bekvämt och ofarligt.

Just nu läser jag Fredrik Sjöbergs essäroman "Flyktkonsten". Jag blir överraskad när första kapitlet handlar om Nammavarejaurtjah, en liten sjö i väglöst land, mitt i Muddus nationalpark. Invid den sjön finns en stuga, kallad Namates, som jag besökt många gånger och som gett mig starka upplevelser av urskog, gamla tallar och vackert snöfyllt vinterlandskap. Det kändes som om slumpen var där igen, när jag på måfå gick på biblioteket och fann denna bok på en hylla. Minnet av Muddus kom tillbaka och skapade en längtan, stor som en en tusenårig tallkrona, och som kanske inte bara kommer att bli en inre upplevlese utan även materialiseras i ett besök där igen. Varför inte i maj-juni nästa år, när fågellivet är som mest intensivt.

Eller så blir det en av de ofullbordade resorna som ständigt upptar mitt sinne, och som jag i hemlighet planerar och dagdrömmer om. Under tiden, i avvaktan på fullbordan, promenerar jag som vanligt på Porsön i det område som jag nu känner utan och innan, och som skapades på 70-talet utan hänsyn till hur husen byggdes på älvbrinken vid Kalixälven i början av 1900-talet. Jag bor i ett historielöst bostadsområde, som kom till under en tid när vi bröt med de gamla traditionerna.

*******

Andra bloggare om , , ,

13 december 2009

Mirakel



Jag sätter nyckeln i garagedörren och vrider om. Inne i låset finns det små kolvar som med hjälp av fjädrar trycks fram enligt nyckelns unika mönster och som gör att cylindern förlorar sitt grepp om låset, och med ett klick släpper det sina klor. Jag öppnar dörren till garaget och en person som någon gång plockat isär ett lås, inser vilket mirakel det är varje gång som en dörr öppnas. Jag är en sådan person.

Så min dag, denna söndag, börjar med ett mirakel, ett under, som lätt hade kunnat förbigås och setts som något naturligt och sedvanligt. Det är lätt att bara tänka att ett mirakel skedde när Gud föddes som en människa på juldagen för två tusen år sedan, och bortse från det märkliga och underbara som ständigt händer i vardagen.

Jag sätter mig i bilen och förbereder mig för att åka till stugan, denna vackra decemberdag när både solen och kylan har återvänt. Jag tar på mig bilbältet som med en sinnrik konstruktion låter bältet löpa fritt fram till dess att jag sätter klykan i hållaren och låser det. Jag kan även därefter röra mig fritt, fram och tillbaka, och bältet är följsamt och hindrar inte mina rörelser, ända till den stund då jag krockar eller måste göra en hastig inbromsning. Då, men först då bli bältet fasthållande och skyddar min kropp från att åka framåt. Hur detta är möjligt, kan bara beskrivas som ett tekniskt under, som vi sällan tänker på när vi sätter oss i bilen för att åka till stugan, en fin söndag i december.

Jag skall inte trötta ut er med att berätta vad som händer när bilnyckeln vrids om i tändlåset och låter elektricitet strömma från ett batteri - bestående av celler med syra i - och som rusar genom kablar som är tillverkade av ledande metall med plasthölje, och som tar sig fram till en elektrisk motor som fungerar på grund av en grundlag som kallas elektromagnetism. Genom spolar av koppartråd bildas fältet som får rotorn att plötsligt röra sig och snurra tillräckligt för att dra igång motorn och alla dess metaller, spolar och små och stora skruvar.

När bilen åker iväg från Porsön känner jag hur upplevelsen av miraklet skapar en magisk Luciastämning i kupén, och jag är nästan beredd att nynna på Händels Messias då jag plötsligt kommer att tänka på bilstolsvärmaren, vars knapp jag trycker in på vänster sida om växelspaken, och värmedynan i baken hettas upp och jag blir varm i hela kroppen. Jag behöver inte ens vara kall i ändan, och borde därigenom vara väldigt nära det brinnande Gehenna som pingströrelsen så bra beskrev under 1900-talet. På den tiden var allt som var trevligt, bra, varmt och bekvämt ofta en svår synd som skulle straffas i helvetet, medan tråkigt, kallt och jobbigt skulle belönas i himmelen. Att åka en skön bil som fungerar kan därför fortfarande kännas syndigt, men jag vill hellre tänka på att det liknar ett mirakel, ett under, precis som hände på julen för många år sedan, när Gud föddes som en människa.

Under min resa funderar jag på många saker som är svåra att förstå, till exempel hur man bygger en väg som E 4, med asfalt och allt, men bestämmer mig för att inte fundera mer på det och när jag kommer fram till stugan är solen högt på himmelen, vilket är ganska lågt nu i december.

Inne i viken håller isen på att lägga. Det verkar som om isen lägger sig i runda skivor och jag har svårt att förstå hur det kommer sig, men accepterar det hela som en av naturens sätt att konstruera verkligheten. Som ett mirakel helt enkelt.

Ett mirakel, tänker jag i mitt stilla sinne, när solen, isen och färgerna smälter ihop till en helhet som ger mig en känsla av att den Gud som föddes som människa för mer än två tusen år sedan, var en finurlig en. Han förstod sig nog på hur lås fungerar redan då, tänker jag men släpper sedan den tanken. Moderna lås var ju inte uppfunna vid den tiden det begav sig.

*******

Andra bloggare om , , ,

6 december 2009

Solens upp och nedgångar

Det gula ljuset är starkt men det handlar inte om en solnedgång. Det är mitt på dagen i december och solen kommer bara upp till den nivå som låter solens strålar brytas inom det gulröda spektrumet. Det är som om solens uppgång och nedgång kommer samtidigt, och förvirrar melatoninet och ibland vet man inte om det är dag eller natt. Precis som de bakfylledagar som man hade i ungdomen, då man gick och la sig på morgonen, sov dagen och klev upp på kvällen. Det gav mig alltid en kymig känsla av att ha förlorat kontrollen över tillvaron. Först på tisdagar brukade det kännas normalt igen efter en helgkväll på krogen.

Vi har adventsstjärnor i fönstren och de får följaktligen vara tända både dag och natt. Det är tur att julen finns och låter oss på konstgjort sätt fylla vårt behov av ljus, som denna årstid ransoneras så kraftigt av himmelens makter. Och det är tur att vi har snön häruppe, utan den skulle nog hela vintern kännas som en enda lång bakfylla.

Det senaste taget har jag börjat få en konstig vana. Jag lägger mig och somnar vid 10-tiden men så vaknar jag mitt i natten, närmare bestämt 02.15. Att jag vet tiden beror på att jag kollar den på min klockradio. Efter ett kort konstaterande att jag vaknat, somnar jag igen utan problem. Men varför just 02.15 ? Alltid samma tid, natt efter natt. Jag tycker det är konstigt, att man kan vara så punktlig fast på helt fel tid.

Kanske har det nåt med det gula ljuset att göra, tänker jag en dag när jag lyckas pricka in solen just när den befinner sig över havet utanför Tjuvholmssundet.








******

Andra bloggare om , ,

1 december 2009

Jag är en antenn -remix



Herr Terr, alias Anders Teglund har gjort en remix av Mattias Alkbergs låt "Jag är en antenn".
Promenader och utflykter har gjort videon.

Samarbetet över generationsgränserna fortsätter!

*******

Läs även andra bloggare om , , ,

29 november 2009

Tonårsproblem

Sickan har kommit i puberteten. Han har börjat springa ute sent på kvällarna, och busa omkring på området med sina två kompisar. Jag känner föräldrarna bara till den ena, och det är ju rejäla människor, men den andre vet jag inte varifrån han kommer, vilket gör mig lite osäker. Man vill inte att han ska komma i dåligt sällskap.

När han till slut kommer in på kvällen, går han raka vägen till matskålen, äter och sen går han upp på övervåningen och lägger sig. Han bryr sig inte alls om oss, han säger ingenting och kommer inte och gosar en stund, som han förr brukade göra. Det är tråkigt, man vet inte vad som snurrar i hans huvud nuförtiden.

En dag hade han varit i slagsmål. Jag tror att det var nån som bor i nästa kvarter som han bråkat med, och som är känd sedan tidigare för att ha problem (säkert släpphänta föräldrar!). Stackars Sickan, som nog var helt oskyldig, blev riven på magen på flera ställen och vi tvingades uppsöka veterinären, som ordinerade en veckas utegångsförbud. Veterinären menade att vi måste sätta mer tydliga gränser för annars visste man inte hur det skulle sluta.

Så Sickan fick vara inne, men han protesterade dagligen genom att stå vid dörren och skrika ut sitt missnöje. Som om det hela vore väldigt orättvist. Ja, det är ju svårt att veta hur hårda gränser man ska sätta nuförtiden, så redan efter tre dagar veknade Karin och jag och så släppte vi ut honom. Han försvann och var borta i 6 timmar, säkert bara för att ge igen och göra oss riktigt oroliga. Till slut kom han dock hem, blöt och smutsig, och man kan bara fantisera om var han varit.

Han har börjat sova länge på morgnarna och jag brukar få gå och väcka honom vid 8-tiden. Det som oroar mig lite är att han då bara går ut, utan att äta frukost. Det kan inte var nyttigt att varje dag hoppa över frukosten, men hur jag än lockar med den fyllda skålen, vill han bara gå ut direkt. Ja, vad ska man ta sig till. Det hjälper ju inte att skälla och domdera, han lyssnar absolut inte på det örat.

Jag minns när han var liten. Han sov ofta i min säng och brukade tidigt på morgonen väcka mig genom att kliva på min mage och kurra och gosa, och se till att jag klev upp för att ge honom mat. Den tiden är nu förbi och kommer aldrig tillbaka. Hur fort går inte 7 månader, tiden har bara runnit iväg och nu plötsligt har man en sur tonåring att ta hand om.

Det man oroar sig för är att han skall göra någon flicka gravid, eller vad heter det, på smällen, för han är ju inte alls mogen än att ta hand om någon familj. Det finns, enligt veterinären, ett sätt att undvika ungar på bygden, men det lät ju väldigt grymt och obarmhärtigt. Det kan också finnas biverkningar som man inte har någon aning om.
'
Vi får väl fundera på hur vi skall göra. Men som det är nu känns det inte bra, man vill ju inte att det skall gå snett på nåt sätt. Världen är väldigt hård och tuff därute, och ungdomar har det inte lätt som det ser ut nuförtiden.

Läs även andra bloggare om , ,

23 november 2009

Var skåpet ska stå

Det är måndag och ytterligare en dag går i regnets tecken. Endast några timmar mitt på dagen är det tillräckligt ljust för att släcka lamporna, men man kan lika gärna låta bli. I Sydney är det sommar just nu och solen är stark. Den är så stark, och ozonskiktet är så tunt, att man bör inte gå ut med kortbyxor och t-shirt. Nej, på med långbyxor, tröja, hatt och solglasögon och tjockt med solskyddsmedel. Helst bör man gå med paraply under dagens varmaste timmar, något som numera är en mycket vanlig syn på gatorna i Sydney.

Det känns konstigt när jag går omkring med paraplyet i Luleå, att tänka på att man på andra sidan jorden också går med paraply, men av en helt annan anledning. Det ger på nåt sätt ett perspektiv på min situation just nu. Men jag vet inte riktigt vad det perspektivet säger mig, kanske att det inte är så säkert att motsatsen till något dåligt är helt perfekt.

Vi har nyligen köpt en nytt frysskåp, till det var jag nödd och tvungen. Jag hade heller velat köpa ett begagnat, det är placerat i tvättstugan och är inte synligt i köket så det gör inget om det har några år på nacken. Men det blev ett nytt, främst för att min fru är en stark kvinna med en annan åsikt än jag, och med starka kvinnor ska man ta det försiktigt. När skåpet var installerat så visade det sig att när man skall öppna dörren rubbas skåpet ur sitt läge, dels för att nya dörrar går väldigt trögt att öppna och dels för att det finns hjul på skåpet som inte går att låsa. Så det nya skåpet var inte perfekt, trots att det var just det vi var ute efter.

För mig är att köpa nytt ungefär som att längta till solen i Sydney och när man kommer dit så måste man ändå gå med paraply, trots att resan dit var väldigt dyr.

Våra diskussioner i hemmet handlar oftast om den frågan, nytt eller begagnat, och vi har sedan länge grävt ner oss i skyttegravarna. Så de flesta inköp som vi behöver göra skjuts på framtiden. Och i och för sig, det är ju ännu billigare än begagnat.

Uppskjutandet - att planera att köpa nytt och sedan avbryta i sista stund - det är en slag underbar njutning som följer principerna i Tantrisk yoga, även om det då handlar om ett annat mänskligt område. Men att lyckas köpa något välfungerande begagnat till en billig penning, det är som att leva i en långt förhållande där man redan känner till det mesta, och man räknar med vissa problem och småfel. Man har ju inte lika stora förväntningar som den nyskilde som plötsligt träffar en ny älskvärd person, som verkar vara mera lik solen i Sydney, än regnet i Luleå.

Det är bara innan, som allt verkar perfekt. Sen behöver man ofta ett paraply igen.


******

Läs även andra bloggare om , , , ,

19 november 2009

I verkligheten skriker vi inte

Det började i Amerika, som mycket annat. Folk som sitter i publiken till TV-program applåderar inte bara, utan de SKRIKER och TJOAR och GAPAR. Lyssna t ex när Ophra eller Dr Phil kommer in i studion, folk är helt galna, alla skriker som om det vore den värsta fotbollsmatch. Och när man börjat skrika på det där viset, hur ska man då göra när man verkligen vill visa sin uppskattning? Jo, då måste man trappa upp det hela. På vissa program så har man förutom skrikandet rakt ut i luften, börjat hoppa omkring med armarna uppåtsträckta, som om man var på ett dansgolv och klockan börjar närma sig stängningsdags.

Eller har ni sett
alla dessa makeover-program där man bygger om hus, bygger nya hus, eller möblerar om ansiktet och kroppen på en ful människa, och sedan när allt är klart, och det skall visas för den omgjorda, hur han/hon måste skrika och svära för att visa sig tillräckligt överraskad för allt det som åstadkommits.

Allt detta skrikande har naturligtvis spridit sig till Sverige. Lyssna till Idol, Dansbandskampen eller Körslaget, det är betydligt mer gallskrikande hos publik och deltagare än det är skönsång. Folk hoppar, slänger sig, skriker, gråter och det är fruktansvärt pinsamt för alla oss människor som är vanliga, vi som lever ute i verkligheten.

Här ute i verkligheten skriks det inte. Här är det tyst och stilla. Ingen från Postkodmiljonären ringer på dörren och ger mig 100 000 kronor så att jag måste säga något överraskat, t ex oj, vad mycket. Eller " det trodde jag inte". Ingen kommer hit och river ner vårt fula 70-talskök och är arg över att det inte blivit gjort tidigare, och renoverar allt i svart och rött, i så hiskeliga färger att när man kommer hem och ser eländet, bara får fram små konstiga ljud och säger "det var som fan", mens man tänker på att hemmet är förstört.

Och ingen kommer hit med fyra snygga kvinnor som jag får prova under en månad, samtidigt som jag varje vecka måste rösta bort en kvinna i taget, och som blir fruktansvärt ledsen, medan de andra blir jätteglada för att de får vara kvar till nästa omgång. Här ute i verkligheten väljs ingen bort, alla har varit här väldigt länge, och de eventuella bortval som gjordes när det gäller kvinnor, ligger numera ett 20-tal år bak i tiden.

Nej, allt detta skrikande och ropande, allt detta bortväljande, allt detta omgörande av människor, det finns inte här ute i verkligheten. Vi lever fortfarande i Lennart Hyland-land. Då publiken fortfarande applåderar lugnt och stilla, och på sin höjd skrattar lite när Lennart skojar till det. Eller när gubben i lådan hoppar upp och är rolig. Ingen röstas bort, istället får alla skicka in sina bidrag till Röda fjädern-insamlingen, eller en rimmad dikt till Hylands ABC-bok som såldes 1966 till förmån för spetälska barn över hela världen.

Det var på den tiden då ingen publik stod och skrek som om de vore galna.

******

Läs även andra bloggare om , , ,

11 november 2009

Tidspessimisten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit rädd för att missa bussen, tåget eller flyget. Och trots att jag aldrig någonsin missat en avgång, så fortsätter jag med min överdrivna oro som tvingar mig till noggranna förberedelser inför en resa. Det har blivit en del av mitt liv, precis som vanor och beteenden blir. En slags omedveten följeslagare som kanske har större makt över livet än min fria vilja.

Egentligen har min rädsla ingen verklig betydelse utan härstammar bara ur hjärnspöken som saknar realitet. För hur hemskt skulle det vara att missa en buss? Det går ju flera per dag och det är bara att vänta in nästa. Men så långt vill jag inte tänka, jag låter tanken bara befinna sig strax innan bussens avgång, och undersöker aldrig konsekvenserna av om mina värsta farhågor skulle realiseras. Precis som det är med alla tvångsmässiga beteenden.

Jag måste komma till busstationen i tid, det är självklart. Men genom åren har frågan om vad ”i tid” betyder, blivit allt svårare att hantera. För mig motsvarar 5 minuter i verkligheten endast 1 minut i min egen värld. 80 % av tiden försvinner alltså i ren ångest. Det innebär att om jag kommer 20 minuter före bussens avgång så är det bara 4 minuter kvar för mig. Och det är inte speciellt mycket eller hur? Hur ska jag hinna lämna in väskan och köpa biljetter på 4 minuter, jag bara undrar?

Det här har gjort att min tidsuppfattning blivit allt mer störd i olika sammanhang. Jag har svårt att beräkna tiden och jag bedömer alltid att det kommer att ta längre tid än vad det i verkligheten tar. Därför kommer jag alltid en stund före till alla möten, jag blir klar med uppgifter långt före deadline och när jag ätit upp middagen har resten av familjen hälften kvar. Allt går på nåt sätt fortare än vad jag beräknat. Och ingen annan i familjen har samma tidsuppfattning, snarare tvärtom. Sönerna missar bussar var och varannan dag. Min fru kommer alltid senare än när jag väntat att hon skall komma.

När vi ska ut med bilen sitter jag i bilen, färdig att åka, fler minuter innan resten av familjen dyker upp. När vi skall ut på utflykt har jag brett smörgåsar, kokat kaffet och packat ner hela matsäcken i ryggsäcken, när de andra börjar borsta tänderna eller äta frukost.

Mitt liv består av en ständig väntan på att den rätta tiden skall bli inne.

Därför har jag aldrig något inbokat på kvällarna. Om jag t ex skulle ha en tid inbokat på onsdag, förslagsvis 19.00, så skulle jag börja oroa mig för tiden redan på söndagskväll. Och det gör att jag aldrig kan deltaga i föreningsliv eller några andra gemensamma aktiviteter. På jobbet är det omöjligt att undvika möten men jag har nog ändå 50% färre möten än flesta inom mitt område. Men det gör ju ingenting, för de flesta möten är ju meningslösa. Och så hinner man göra mycket mer om man får sitta ifred.

Ja, men en tid har jag kvar. Och det är min läggtid på kvällarna, 22.00. Den tiden oroar mig inte, den handlar bara om mig själv, ett sätt att strukturera mitt vardagsliv. Det gör inget om jag kommer för sent till den tiden, sängen försvinner inte. Men det är ingen risk att jag kommer för sent.

10 november 2009

Kattpromenaden



Bert tyckte att jag skulle be någon dokumentera kattpromenaden. Kanske för att han inte riktigt trodde på att vår katt följde med som en hund. Och jag har tagit Bert på orden, och nu har min son Lars filmat den vanliga kattrundan som vi går varje dag. Håll till godo!

9 november 2009

Att göra en fars

Mina söner gjorde en film 2007, som premiärvisades på Luleå Filmfestival 2007. Nu är filmen släppt på nätet och kan laddas ner här.

Filmen är gjord av Jonas och Anders Teglund, samt Johan Ericsson Degerlund. Med hjälp av Lars Teglund och Robert Larsson. Den handlar om ett konstnärligt samarbete och de svårigheter som är förknippat med det. Tror jag.

5 november 2009

Görandet



En drillsnäppa på en sten, vid stranden i Ryssbält. Det är sommar och fågelns liv pågår som mest intensivt: ungar skall matas, skyddas och växa upp. Den skriker entonigt ut sin oro när jag närmar mig.

Det är lätt att längta tillbaka till sommaren, i dessa dystra och råkalla dagar i november. Ett disigt töcken sveper in över landskapet och lägger sig som en våt filt över tillvaron. Det krävs mental styrka för att man skall orka med höstens mörker, och för mig är det särskilt svårt denna höst, när en sjukdom också förmörkar mitt sinne. Som tur är har jag bra kontroll över mina tankar, och jag låter problemen glida förbi mig precis som vattnet som rundar en sten i forsen. Negativa tankar ska man inte fastna vid utan bara låta dem spola vidare.

Som i en gammal kvarn låter jag den goda energin dämmas upp och föras in i en fåra som ligger bredvid huvudfåran, och när kraften är tillräckligt stor släpper jag på flödet som driver det stora vattenhjulet. Hjulet får sedan driva min kreativitet, att hela tiden göra saker, för jag vet att görandet är den bästa medicinen mot grubblandet. För mig är det främst akvarellmåleriet som håller mig igång.

Men det måste finnas en balans mellan görandet och icke-görandet. Jag brukar reflektera över hur många altaner som det finns i Sverige. Det finns nästan inte en villa, ett radhus eller stuga som inte har en stor och fin altan, ofta inglasad, men det verkar som ingen har ro eller tid att verkligen sitta där. Sverige är de tomma altanernas land. Att bygga altanen blir ett projekt och när det är klart går man vidare till nästa projekt. Det verkar vara svårt för många att stanna upp och bara sitta i lugn och ro, utan att göra något speciellt.

Min bror sa i veckan att han tycker det är synd om de idrotts-intresserade. De kan få sitta inne en hel sommar och se på OS, utan att få nåt vettigt gjort. Han själv bygger en ny altan varje sommar, antingen runt nån av sina två stugor eller så hemma hos nån av sönerna. Han hinner aldrig sitta på någon av dem, men å andra sidan behöver han inte heller någon idrott för att hålla sig i form. Det ena ger det andra.

Ibland när jag åker till Kalix under sommaren, åker jag förbi golfbanan där. Det brukar vara mycket folk som spelar, särskilt när det är fint väder. För mig är det en gåta att vuxna människor kan tillbringa en hel dag (en runda tar ju 4-5 timmar) på en golfbana, bara för att försöka få den lilla bollen i hålet. Så mycket bortkastad tid, som kunde användas på ett bättre sätt. Som att bygga fler altaner till exempel. Eller för att göra ingenting.

Men vem är jag att sitta och döma andra. Var och en hittar ju sin individuella väg här i livet, oberoende om det är altaner eller golf det handlar om. Huvudsaken att man tycker det är roligt. Jag såg en dokumentärfilm om en fransman som var lindansare och som fått den fantastiska idén att gå på lina mellan det två tvillingtornen i World trade center. Det här var på 70-talet då tornen fortfarande fanns kvar. Mot alla odds, och efter en flerårig planering, kunde han en dag genomföra sin idé: att i hemlighet spänna en vajer mellan tornen och sedan promenera på linan mellan dem, högt uppe i luften. Och han lyckades med bedriften, han gick 8 gånger fram och tillbaka på linan.

När han fick frågan efteråt, varför han gjorde det, kunde han inte svara. Och så är det väl med mycket vi håller på med, vi gör det för att vi fastnat för det på nåt sätt. Men det är svårt att svara på frågan varför vi gör det vi gör.

3 november 2009

Katt-promenaden



Gråväder över fjärden. Det är fukt i luften och små droppar lägger sig på glasen och gör att jag ser saker och ting ännu mer diffust. Den råkalla luften tränger igenom jackan som jag köpt på Luleå kommuns personalförsäljning, och som har ett märke där det står Socialförvaltningen, Luleå kommun på. Visserligen diskret placerat men ger ändå en viss uppfattning om vilken sorts människa jag är: snål när det gäller kläder. Snart har allt som jag har på mig ett likadant märke. Jag trivs i bra och billiga kläder och otrivs i dyra. Det har nåt att göra med mitt självförtroende.

Att gå omkring och fotografera i detta dåliga novemberljus är nästan meningslöst, i varje fall inom mitt amatörmässiga område. Nåja, jag bryr mig inte utan fortsätter ändå. Att dokumentera min vardag har blivit ett måste på grund av den digitala tekniken, alltså för att det är så lätt. Saker som jag inte fotograferat är jag osäker på om de överhuvudtaget existerat. Mitt liv levs och sedan förvandlas det till ettor och nollor och därefter upplevs det. Jag är faktiskt nöjd med den fördröjningen, någon känslomänniska har jag aldrig varit. Jag oroar mig mer för att hårddisken skall krascha än för alzheimers.



Jag fortsätter min promenad längs vattnet och går fram till Björkskatabron och ställer mig där och känner hur blåsten tar tag i min personaljacka och jag är nöjd över att den både är vatten och vindavvisande. Bra grejer tänker jag och vänder för att gå tillbaka.

De enda människor jag möter är de som rastar sina hundar. En del har riktiga och varma kläder och går långa promenader medan andra bara går utanför huset, i träskor och med cigaretten i handen. Undrar om det skiljer i deras utbildningsnivå, tänker jag. Det är ju så att de som har låg utbildningsnivå röker mer, har sämre hälsa och sämre tänder. Jag har svårt att förstå hur det kommer sig. Man kan väl inte behöva högskola för att förstå att man skall borsta tänderna två gånger om dagen. Eller att förstå att det är farligt att röka. Men det finns säkert nån logisk förklaring som jag inte ännu känner till.

Jag är inte så förtjust i hundar, även om jag numera kan fördraga vissa hundar som jag lärt känna lite mer. Sigge, till exempel, som brukar följa med oss till Ryssbält ibland, han gillar jag. Och Agnetas lilla trevliga vovve. Men de flesta andra hundar undviker jag, och har svårt att förstå de som kommer dragande med tre-fyra hundar på promenadstigen. Att ha så många hundar tyder på gränslöshet av den mer allvarliga sorten. Hundarna som jag möter, känner naturligtvis på sig min negativa inställning till deras art, och brukar ofta plötsligt skälla eller göra utfall emot mig. Inget att göra åt, misstänksamheten är ömsesidig.

Jag är istället en typisk katt-människa. Katter har en otroligt fin inställning till livet. De vilar och sover större delen av dagen, helst på varma ställen i huset. Sedan vill de leka eller jaga småfåglar utomhus när kvällen närmar sig. Och de binder sig inte särskilt hårt till oss människor, så länge de får mat är de nöjda, men de kan lika gärna flytta till någon annan om de tycker matsedeln är för dålig. De är sig själva nog, och kommer bara upp i knäet på husse och kelar om den själv vill. Allt sker på deras villkor. Det skulle var skönt att vara lite mer katt. Vi människor är annars mest hund, lever i hierarkiska flockar och är underdåniga våra ledare.

Våran katt Sickan, är ett mellanting mellan katt och hund. Han följer mig varje dag på en kattpromenad runt kvarteret, och det utan koppel. Han springer några meter bakom mig och vi följer samma runda varje gång. Nåja, han hinner med lite avvikelser; ner i diket, upp i trädet, genom häcken, upp på stenen osv., men han följer mig ändå troget hela vägen hem. Han älskar dessa promenader och blir jätteglad när han ser att jag kommer ut för att gå med honom.

När vi kommer hem igen går vi in i huset och lägger oss i sofffan och slumrar en stund på katters vis. Dagens promenad är över för denna gång.

31 oktober 2009

Myran



Myran i bakgrundsbilden till bloggrubriken har idag även blivit en akvarell. Det är kul att blåsa upp en myra på ett löv till en målning som är i tio gånger förstoring. Det får myran att komma upp i sin rätta betydelse.

Jag gillar myror och deras sociala liv.

Det finns i Sverige knappt 800 myrarter. Man kan bli imponerad av dessa djur och deras förmåga att hantera tillvaron, bilda samhällen och fungera med ett invecklat socialt samspel. Man kan också bli imponerad av att det finns forskare som tagit sig tid att räkna alla dessa arter och sett till att varje art fått ett namn. Jag känner ingen sådan forskare men det skulle onekligen vara roligt att få träffa en sådan person, med myror som huvudsakligt intresseområde. Till dess får jag nöja med det som går att läsa sig till i böckerna, där kunskaperna från många håll, det s.k forskarsamhället, finns samlat.

Alla myror hör till familjen Formicidae som i sin tur ingår i ordningen Hymenoptera. Myrornas närmaste släktingar är getingar, bin och humlor dvs alla är de gaddsteklar.Vissa myrarter lever i sociala system där vissa individer avstår från egen fortplantning.

Myrhonan, drottningen, som är fortplantningsaktiv, har kring sig ett stort antal döttrar som är sterila eller nästan sterila, arbetarna. Samhället är helt feminiserat, hanarna har nästan ingen betydelse alls. Hanarna utvecklas ur obefruktade ägg, alla befruktade blir honor. Drottningen sprutar ut ett medel som gör att honorna steriliseras och blir arbetare.

Att vissa individer avstår sin egen fortplantningsförmåga som dessa honor gör, är mycket ovanligt i naturen. Men hela myrsamhället bygger på principen av släktskapsselektion dvs om släkten kan leva vidare på ett säkrare sätt kan det vara värt att avsäga sin egen fortplantning.

Döttrarna stannar i hemmet och sköter sina uppgifter utan att knota. De till och med accepterar att bli uppdelade i olika kaster. Det finns ”mjölnarkasten”, myror som kan mala mjöl med sina käkar. Och honungsmyror som alla andra kan äta ifrån. Som tur är finns det också ”portvaktskasten” som har speciellt stora, platta huvuden och kan täppa igen ingångarna när det kommer inkräktare.

Hos oss människor finns det också honor och hanar som avsäger sig sin fortplantningsförmåga och stannar hemma för att ta hand om sin mamma (gam-pojka och gam-jänten). Och detta trots att släktskapsselektionen inte ger dem några som helst fördelar. Det finns ännu ingen forskare som kunnat utröna orsaken till detta beteende, men det finns lovande sociomatematiska teorier, som jag kanske återkommer till.

30 oktober 2009

Allvarlig lek

Min son Lars var i veckan till Äventyrsbadet i Piteå. När han kom hem gjorde han reflektionen att det inte längre var lika roligt att bada där som när han var liten. Då kunde man bada i 8 timmar utan att bli less, men nu kändes det rätt uttjatat redan efter 3 timmar. Man kan säga att Lars hade upptäckt vuxenblivandets oändliga nackdel; den alltmer utbredda tråkigheten.

Ju äldre man blir desto tråkigare och allvarligare blir det mesta. Folk blir tystare och dystrare för varje dag som går, och ingen tycker det längre är så roligt att bara hoppa i en vattenpöl så att det stänker på byxorna. Det är få som fortsätter att bygga Lego när de blivit medelålders, och det är bara en handfull människor som i vuxen ålder roar sig med att bygga modellplan.

Men det är tur att idrotten finns. Inom idrotten kan folk fortsätta att vara barn, och bygga upp sina liv kring leken. Att sparka boll på en gräsplan verkar fortsätta att vara lika roligt för många oberoende hur gamla de blir, och för en del är fotbollen, själva livet. I och för sig sitter numera de flesta på läktarn och tittar på, men det är inget fel på inlevelsen. Folk skriker ut sina känslor och får gråta, skälla och bete sig som bortskämda barn, utan att det räknas som speciellt konstigt.

Samtidigt som fotboll, hockey och alla de andra stora sporterna, blir ett barnsligt sätt att undvika vuxenhetens tråkighet, så blir ändå dessa idrotter tagna på stort allvar. En förlust för Sverige i en landskamp kan innebära nästan landssorg, och bearbetningen av en sådan förlust kan pågå kollektivt i tv-program efter program under lång tid. Man stöttar varann i långa samtal och försöker behärska sin ilska och aggressivitet, som annars är ett vanligt inslag i svår sorg.

För att på nåt sätt dölja för oss alla, att idrott bara är en form av barnslig lek, så är det sedan många år kutym att tränare, medhjälpare, idrottstjänstemän samt idrottsreportrar av olika slag, alla bär snygga kostymer, med vita skjortor och slips. Jag tror till och med att tränarna uppträder i kostym även på träningarna. I alla tv-studios där kommentatorerna sitter är det kostymer som gäller över hela linjen. Eller snygga dräkter för kvinnorna.

Man försöker väl visa hur allvarligt det är egentligen, detta med idrott och sport. Det är finkläderna som gäller, inte mysbyxorna. Men egentligen sitter nog dessa kommentatorer inte i kostymer, utan i kortbyxor och gympaskor. Och pratar om sina lekar som de lekt sedan de varit små, och som hjälper dem att undvika vuxenvärldens allvarlighet; den som gör att vi sakta stelnar till mumier som sitter tysta och bara tänker på riskerna med tillvaron.

Själv är jag inte intresserad av idrott. Känner mig rätt allvarligt vuxen. Men jag har heller aldrig gillat äventyrsbad, sedan jag tappade glasögonen i bassängen i Örnsköldsvik på 80-talet.

27 oktober 2009

"Allting är fantastiskt och ingen är lycklig"

Jag skrev tidigare ett inlägg om de bortskämda pensionärerna, som trots att de får gratis vaccin inte kan låta bli att klaga på om de måste vänta en timme på sin tur. Ingela skickade mig en länk, som berör samma område; "allting är fantastiskt men ingen är lycklig" . Du kan se Youtubeklippet här.

26 oktober 2009

Dagens bloggtips

Gå in på Lars Teglunds blogg här. Han skriver roliga krönikor om hur det är att vara ung i Luleå i dag. Och om klubbar, musik och överdriven Seindfeld-humor.

Istäcket



När isen lägger och täcker det förflutna, försvinner de naturliga spegelbilderna och ytan blir hård. Kan det vara samma fenomen som drabbat alla pensionärer som är födda på 20 eller 30 talet? De hävdar ju alltid, när de klagar på ungdomen, att de växte upp i ett fattigt Sverige, när de knappt hade mat för dagen och de tvingades börja jobba i sitt anletes svett redan i 14-årsåldern. De vet verkligen vad livet handlar om.

Men när man ser dessa pensionärers agerande i samband med vaccinationerna för svininfluensa, börjar man fundera hur det är ställt. Första dagen man öppnade lokalen i Luleå för vaccination av riskgrupper, alltså främst äldre och pensionärer, så öppnade man kl 12 och stängde kl 19. När tror ni alla pensionärer kom? Jo, naturligtvis kom alla fem i tolv, sin vana trogen att försöka vara först. Det innebar att det blev en lång kö utanför lokalen, och personalen hade svårt att klara anstormningen. Om några hade kommit senare på eftermiddagen,hade det troligtvis gått bra. Redan dagen efter var det ingen större köbildning kvar.

Detta har gjort många pensionärer upprörda, och det har klagats i tidningar, TV och på insändarsidor. De tycker att det är fruktansvärt att de måste stå i en kö, de tycker det är fruktansvärt om de måste åka färdtjänst från Råneå till Luleå och de klagar på landstingets dåliga organisation.

En pensionär sa till mig att hade det här varit i USA så skulle det vara mycket bättre organiserat, de kan det här med att undvika köer. Om det hade varit i USA, svarade jag, hade ingen fått gratis vaccin.

För det är ju faktiskt så att här köper samhället in vaccin till hela befolkningen och alla får det gratis, och massor av människor har jobbat med planering och organisation under lång tid. Att i en sån situation ha mage att klaga intensivt på att man måste vänta en timme för att bli vaccinerad, det måste vara utslag av välfärdens sämsta sidor.

Vi har fått det så bra att vi inte längre ser hur bra vi har det. Tänk på hur många människor i världen som måste gå flera mil varje dag för att hämta vatten, tänk på hur många som svälter och får stå i dagslånga köer för lite mat, tänk på alla barn som dör i sjukdomar som skulle kunna botas med lite billig medicin. I det perspektivet är det skamligt att klaga över att behöva vänta en timme på vaccin mot en influensa.

Över pensionärernas minnen från 20 och 30-talen - från den tid då inga pensioner fanns, inga barnbidrag fanns, ingen hade semester - har isen lagt sig och och det har blivit ett tjockt istäcke, som ingen längre verkar kunna tränga igenom.

Bara när det gäller att klaga på ungdomen förstås, då plötsligt, dyker de upp igen. De självförhärligande minnena från en svunnen tid.

Läs även om ,

24 oktober 2009

Nuet och framtiden

Idag är det vitt på marken. Den första tunna snön som inte förgyller tillvaron, snarare upplyser den. Snön kompenserar solens allt lägre bana och hjälper till att hålla undan mörkrets makter. Om nu mörkret innehåller "makter" egentligen, eller om det är bara våra negativa föreställningar som stärks av svårigheterna att se när det mörknar. Det är lätt att bli rädd för det man inte kan se. Så därför tackar jag snön idag, som begränsar min rädsla och ökar min tro på framtiden, och att den fortfarande finns.

Förut trodde jag att nuet är det enda som finns. För framtiden är bara en konsekvens av våra förväntningar och det förflutna bara av våra minnen. Jag trodde att den viktigaste strävan var att i största möjliga mån, bara leva i nuet. Och jag tycker att jag lyckades mycket bra med det, ivrig anhängare som jag varit av ständig meditation samt medveten uppmärksamhet.

Men så drabbades jag av en allvarlig sjukdom. En dag försvann hela min framtid i ett kort besked av en läkare. Min framtid som tidigare varit oändlig rymdes nu i några enstaka meningar.

Många som blir sjuka eller är med om svåra olyckor brukar vittna om att de plötsligt upptäcker nuet. Som om tiden tidigare bara rusat fram och plötsligt nu stannat upp, och de mitt i svårigheterna kunnat upptäcka en slags mening med livet; att befinna sig här och nu. Men för mig var det tvärtom.

När min framtid försvann och inte längre var möjlig, gick också nuet upp i rök. Jag upptäckte att framtiden var förutsättningen för det mesta jag gjorde, och att nuet har en starkare koppling till denna framtid, än vad jag någonsin trott. Om jag gör något nu, t.ex. skriver denna text, så är det själva den kommande publiceringen på bloggen som driver mig. Att någon läser den och kanske gör en kommentar. Och visserligen är det en stark upplevelse just när jag målar en akvarell men om inte möjligheten längre fanns till inramning av bilden och en slutlig placering på en vägg eller på en utställning, skulle det kännas helt meningslöst.

När de framtida möjligheterna och drömmarna försvann, försvann också mitt intresse av att uppleva nuet. Och det var en stor överraskning för mig, och jag insåg att allt jag tidigare gjort, min skapande förmåga inom olika områden, gett mig en falsk upplevelse av oberoende, både av tid och av andra människor. Jag har ofta haft drömmar om att bosätta mig i stugan i ett helt år, isolera mig från andra, och bara leva med naturen, datorn och ett blött akvarellpapper.

När nuet försvann upptäckte jag min mänsklighet, min svaghet och mitt starka beroende av andra människor. Men min familj, mina vänner och arbetskamrater, släkten och ytligt bekanta, har på ett otroligt sätt kommit till min räddning och inte låtit mig leva ensam i ett tomrum. Jag har fått insikt om hur betydelsefullt ett telefonsamtal kan vara en dyster dag. Och att det finns människor i min närhet som går omkring på jorden som förklädda änglar.

Men sakta och säkert, är framtiden på väg tillbaka till mig, skört men förhoppningsfullt, tack vare läkarvetenskapens välsignade framgångar. Och nuet växer upp runt omkring mig igen och börjar fylla ut det stora tomrummet.

20 oktober 2009

Besvärjelser



Medicinmännen i Burundi åkallar månen.
Hoppas att det hjälper.

Foto: Lars Teglund
Bildspel: Promout

9 oktober 2009

Mitt i en strimma av öppet vatten



Isen lägger sakteliga på fjärden och svanarna samlas i vakarna. Oförtröttligt äter de bottenväxter, vars energi skall få dem tillräckligt starka för flykten söderut. Jag är förvånad över att överhuvudtaget någon kan leva på dessa förruttnade växtdelar på botten, särskilt en sådan stor fågel som svanen. Det är tur att svanen inte hör vad jag tänker, i så fall skulle den kanske själv börja tveka över den mat som står till buds. Frågan är, tycker svanen att maten smakar gott eller står de över sådana spörsmål, som för oss människor är så viktiga.

Vi funderar ju ständigt på sådana frågor, är det gott? är det bra? eller kanske dåligt? Och kanske den vanligaste frågan av alla: duger jag? Eller är jag bra på det jag gör?

Det är egentligen vårt Jag som har så dåligt självförtroende, att det tvingar oss att ständigt upprepa dessa frågor. Jaget existerar ju inte rent faktiskt, så det känner sig därför alltid hotat, och med risk att gå upp i rök. Om vi kunde tysta vårt inre som ständigt ropar efter bekräftelse, skulle mycket vara vunnet.

I en intervju säger Ernst Billgren att om man vill vara riktigt kreativ och få mycket gjort måste man koppla ifrån jagets krav på prestation och befria sig från frågor om saker är bra eller dåliga. Ingen kan egentligen veta vad som är bra konst, så därför är det helt ok att göra dålig konst! När man förstått det så blir det mycket producerat.

De som är rädd att göra fel, eller att folk ska tycka det dom gör är dåligt, de fastnar ofta i en ond spiral där planering och förberedelser blir huvudsaken. Det viktiga i livet, flödet mellan polerna, stagnerar och prestationsångesten tar över.



Men svanarna saknar nog fallenhet för prestationsångest, de har väl inte ens smaklökar. De äter och nöjer sig med det som finns. Mitt i en en strimma av öppet vatten, omgiven av tunn och kall nyis.

7 oktober 2009

Ranelid avslöjad

I fredagens utmärkta program Skavlan möttes de båda författarna Björn Ranelid och Anne Holt. Det blev det en av de mest intressanta mötena som jag sett på länge, och där Ranelids otroliga ytlighet blev avslöjad in på hans bara bringa. Han fick börja och prata om sig själv, sitt favoritämne, och ansåg sig var den mest ärliga och öppna människan som finns, och det gjorde att han blir utsatt för Jantelagen i Sverige. Här får ingen vara så framgångsrik, duktig och berömd, i varje fall inom kulturlivet. Men han var stolt över sina framgångar bl.a skulle han nu deltaga i Stjärnorna på slottet.

Sedan fick Anne Holt ordet. Hon visade sig vara en tänkande människa. För det första, vilket överraskade alla, tog hon Jantelagen i försvar och menade att hon var orolig för att den är på tillbakagång. Flera paragrafer i lagen, t.ex. att man inte ska tro att man är förmer än andra människor, ansåg hon vara väldigt viktiga för samhället. Särskilt borde författare som ibland tror att dom är Gudar, läsa den paragrafen noga, sa Anne Holt och tittade rakt in i Ranelids ögon som blev alltmer stirriga och förvirrade. Troligtvis över att plötsligt möta en autentisk människa.

Sedan fortsatte Anne Holt med sitt Ranelidmord genom att kommentera begreppet ärlighet. Anne ansåg att ärlighet i det offentliga livet tenderar att gå allt för långt, och ville istället påstå att många led av "emotionell inkontinens". Anne menade att hon själv var ärlig inom tre områden; i förhållande till polisen, rättsväsendet och inom familjen. I övrigt ansåg hon att en viss form av oärlighet vara nödvändig, utåt mot offentligheten. Vi är ju alla komplicerade människor som har många sidor inom oss, och vi måste välja vad vi visar upp.

Ranelid var vid det här laget helt däckad, och satte igång med sin oförståeliga "ranelidska" i långa haranger utan att kunna kommentera frågan om ärligheten.

Ranelid verkar vara en människa som byggt upp sitt jag, utifrån klichéer om kärlek och absolut öppenhet och ärlighet. I programmet blev det uppenbart att alla dessa klichéer som han omger sig med, istället fungerar som ett skydd för en bakomliggande personlighet, den han egentligen är. Vad det är, är svårt att veta. Kanske en man med väldigt låg självkänsla och som gör allt för att dölja det.

Läs även andra bloggare om ,

24 september 2009

Det ogripbara

Hösten är otroligt vacker och färgerna är starka och mättade. Men det är en kort tid, redan nu har många löv fallit och björkarna börjar se allt glesare ut. När träden om några veckor är avlövade blir det gråskalan som tar över. Och då är det bara att vänta in den första frosten, den första snön, den första isen, när de blå färgerna avlöser det röda-gula och sprider sig över hela norrbottens kustland, inland och fjälltrakter.

Stigen genom skogen, upptrampad under många år av naturälskare, hundägare och joggare, fylld av mängder av tallbarr och asparnas och björkarnas kastade löv, är inte bara en stig. Det är en väg som en människa kan gå för att befria sig ifrån ångest och oro, ifrån grubbel och rädsla. Stigen är sanningen och livet, som inte till fullo kan förstås.

Eller som Tao-Te-Ching uttrycker det:
"Vi söker gripa, men vi fångar det icke.
Det kallas Det ogripbara."







Läs andra bloggare om ,

19 september 2009

Synen på mig själv

När jag var barn var jag som barn är mest. Jag gillade att klättra i träd, springa fort och krypa i diken eller hoppa från snöhögar. Det var kroppen som utvecklades och tränades i leken. I lågstadiet var det herre-på-täppan och snöbollskrig på skolgården. Jag kallades för Björnen, pga av min storlek och styrka och förkärlek för slagsmålen och brottningsmatcherna på rasterna.

Men i fyran började jag se dåligt, närsyntheten kom smygande. Jag förnekade det hela för mig själv och för andra, utarbetade olika metoder för att ta reda på vad det stod på svarta tavlan. Men till slut i femte klass, när jag satt längst fram och ändå inte såg vad fröken hade skrivit blev jag avslöjad. Den hemska sanningen blev uppenbar; jag behövde glasögon.

Och den dagen jag fick min glasögon förändrades mitt liv dramatiskt.

Glasögonen satt där på näsan, från morgon till kväll, och allt fysisk rörelse blev ett problem. Att springa var svårt när glasögonen hoppade upp och ner och svetten skymde sikten. All kroppslig närkontakt som tidigare varit mitt signum blev plötsligt hotande, det fanns alltid risken att glasögonen skull ramla av och gå sönder. Att gå i badhuset och simma fick jag göra som halvblind då glasögonen lämnades i omklädningsrummet. Under fotbollsmatcherna var det nödvändigt att undvika närkamperna och jag lärde mig att strax innan konfrontation med en medspelare stanna upp, och missade naturligtvis alltid bollen.

Glasögonen försatte mig i ett helt nytt förhållande till den fysiska världen och jag blev försiktig och drog mig undan från alla kroppsliga tävlingsmoment, som pojklivet ständigt var fullt av. Aldrig mer en kullerbytta på gymnastiken.

När kroppsaktiviteterna tagits ifrån mig sökte jag alternativ. Och precis som många andra glasögonormar började jag istället läsa böcker och enbart satsa på mina intellektuella förmågor. Läsandet och musiken blev allt för mig och idrott har jag sedan dess i stort sett hatat och undvikit. Det är nog därför många barn som har glasögon blir utsatta för mobbing, de blir helt enkelt plugghästar som är fullständigt hopplöst tråkiga.

När jag nu som vuxen ser tillbaka på min historia ser jag sambanden, hur det ena gav det andra, som jag då inte var medveten om. Närsyntheten skapade mig, betydligt mer än många andra influenser under uppväxten. Glasögonen tog ifrån mig den kroppsliga glädjen över att rusa omkring, kasta sig, rulla runt och njuta av rörelsefriheten. Men den gav mig böckerna, litteraturen och musiken.

För 10 år sedan började jag med en kroppsaktivitet som jag fortfarande sysslar med. Naturligtvis handlar det inte om gympa eller jogging, utan om Qigong. Qigong innehåller behärskade rörelser som sker i ultrarapid och det finns absolut ingen risk att glasögonen skall falla från min näsa och krossas mot marken.

Den senaste tiden har jag funderat på om jag skulle ta och skaffa mig linser. Och sedan klättra upp i ett högt träd, hoppa från en stor snöhög, brottas med mina barn eller dyka från bassängkanten med huvudet före. Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom.

15 september 2009

Niporna

Niporna i Luleå. De ligger ju där på andra sidan älven, och dit åker man aldrig. Området är hela sommaren fylld med norrmän som bor på den närliggande campingen och det ökar inte direkt intresset för ett besök. Men nu, i mitten av september är det lugnt och folktomt och då passade vi på. Som en riktig norrbottning vill man helst vara ensam på de platser man besöker.

Några bilder blev det. Jag har en förkärlek för vattenbilder, och det är väl inte så konstigt. Hade det varit sommar hade vi badat.







14 september 2009

När stjärnorna faller i havet

En söndag i stugan, den första på mycket länge. Den höga luften, färgerna i blåbärsriset, solen över havet, elden till korvgrillningen.

Sedan bara sittandet och tittandet ut över havet. Överväldigad över naturens skönhet ser jag när stjärnorna faller i havet.



11 september 2009

Buddhistisk ordlista

Längtan.............överdriven förväntan på framtiden
Irritation...........för höga förväntningar på omgivningen
Ilska...................rädsla för egen svaghet
Hat......................rädsla för andras styrka
Olycka................begär lagt på livet
Svartsjuka.........konsekvens av ägande
Beroende............undvikande av inre smärta
Övergivenhet.....konsekvens av beroende

Lycka..................acceptera det som är

1 september 2009

Lite om ledarskap

Även i kommuner och landsting är det nu helt genomfört, det individuella lönessystemet. Alla ska få lön efter prestation och en gång per år får personalen veta av sin chef vad de gjort som varit bra och vad som varit dåligt. Man kallar det dåliga för förbättringsområden.

Och det finns faktiskt chefer som tror på det här systemet. Som under året noterar personalens brister i en anteckningsbok och sedan redovisar det vid ett medarbetarsamtal. Det märks att det blir fler och fler konflikter mellan personalgrupper och chefer inom kommunen, och i centrum står ofta kränkningar som uppstått i samband med medarbetarsamtal eller lönesamtal. Det är nog inte så konstigt för egentligen vill ingen höra talas om sina brister och tillkortakommanden. De flesta väntar på positiva omdömen och högre lön, så fungerar faktiskt människan överlag. Vi är ofta mer medvetna om andras brister än våra egna.

Jag förespråkar ett biologiskt ledarskap dvs att man som chef måste ta hänsyn till hur människor fungerar, inte hur man vill att dom skall fungera. (Se intervju med Thomas Lundqvist DN 8/2 2009). Man måste känna till de medfödda "programvaror" som varje människa är utrustad med. Till exempel är 80% av människorna programmerade till att vara ifrågasättande eller negativa till förändring. Bara 20% är uttalat positiva.
Det är en överlevnadsstrategi, de som håller emot behövs för att det ska skapa stadga och långsiktighet. Därför är det en tillgång att vi är olika. Men gissa vilka som får mest poäng på lönekriterierna?

Förändring har två sidor; dels ska man lära sig ett nytt sätt att tänka och handla, men man ska också bryta gamla mönster. En förändring måste därför få gå långsamt och i små steg för att verkligen lyckas. Det måste finnas tid för frågor och invändningar, utrymme för att bemöta den oro som förändringsarbete alltid väcker. För människor tycker bättre om sådant som de känner igen än det okända, vi prioriterar trygghet.

I görligaste mån ska man låta människor göra det de är bra på, istället för att påpeka deras dåliga sidor. Det är betydligt roligare med uppskattning än med kritik. Genom att uppmuntra och stärka det människor är bra på blir de ännu bättre, och får bättre självförtroende och utvecklas även på sådant de är mindre bra på.

Det finns alltid en risk att lönekriterier och medarbetarsamtal blir ett slags maktmedel, där kritiska röster hos personalen tystas genom att de stämplas som förändringsobenägna.

28 augusti 2009

Soffor som jag legat på

Soffor som jag legat på i mitt liv, ett sådant perspektiv på tillvaron kanske inte är lika självklart för en kvinna som för en man. I varje hus eller lägenhet som jag bott i har soffan varit central, ända sedan jag växte upp i Husum.

Där fanns ju kökssoffan i trä, med ett tunt bolstrat trälock. Perfekt för en arbetande, ledbruten man att slockna på under en kvart på lunchen. Själva trälockets hårdhet gav mannen en slags moralisk tillåtelse att somna där, trots att han hade bibelns ord om arbete i sitt anletes svett, ringande i öronen. Att ligga bekvämt var inte att tänka på i det frikyrkliga västernorrland.

Vi var fem karlar i huset och konkurrensen var hård om kökssoffan. Vi var tvungna att sprida ut oss. En låg på soffan, två på sängarna i sovrummet, en på vardagsrumssoffan och en på hammocken på altan. Där låg vi medan modern lagade maten, dukade fram och ropade varsegod. Sen åt vi under tystnad, gick sedan och la oss igen medan modern dukade bort och diskade undan.

Jag vet inte varför en man inte kan vara uppe på benen under en hel dag. Det måste bero på att vi härstammar från jägarfolket; snabba och ansträngande rusningar i samband med jakt och sedan vila resten av dagen. Eller kanske beror det på vår kraftiga benstomme som gör att vi inte kan hålla våra tunga kroppar upprätta en hel dag?

I vår första lägenhet köpte vi en liknande kökssoffa som jag haft hemma. Den hjälpte mig i sorgen över att ha flyttat hemifrån. Min svåra separationsångest lindrades varje gång ja la mig på det hårda trälocket, lika tunt bolstrat som det ursprungliga.

Vardagsrummen i mitt liv har naturligtvis innehållit soffor av mjukare kvalitet. Vi köpte en blårandig bassoffa på 80-talet och den höll nästan i 15 år, innan jag fullständigt nötte ut den i samband med influensan 1999. Under barnens tonårstid och fortfarande, har vi haft en hörnsoffa som sväljer 10-12 ungdomar med långa ben och den har varit filmkvällarnas och chipsätarnas välsignelse.

Som man kan jag lägga mig på en soffa en stund efter maten, slockna på två minuter och sova i en timme. Sedan kliva upp piggelin bara för att tre timmar senare lägga mig för natten och somna lika snabbt en andra gång. Jag känner ingen kvinna som är kapabel till en sådan sömn. Det verkar som om deras behov tillfredsställs under natten.

Man kan faktiskt uttrycka det som om soffan, det är mannens andra hem. Troligtvis beror det på att större delen av det manliga släktet lider av snarkningar med långa andningsuppehåll under natten, med svår trötthet dagtid som följd. En ständig trötthet som gör att han alltid längtar efter sofflocket.

Naturligtvis kan man fråga sig vem som lider mest, den som snarkar eller den som lever med honom.

27 augusti 2009

Tack Jonas!

Nu är datakrånglet över för alla er med Internet Explorer! Som vanligt när vi i Luleå eller Göteborg har datakrångel så är det endast Jonas som kan lösa det hela. Han verkar ha en nästan övernaturlig förmåga att förstå datorernas innersta väsen, och kan ofta utan att tveka ge de råd som man behöver.

Vet ni vad som var fel denna gång? Jo, det saknades en vinkel som ser ut så här > i ett Youtube-klipp. Både Firefox och Chrome kunde läsa det ändå, men inte IE. (Ni som kan, byt webbläsare!)

Det är tur att det finns ungdomar i dagens samhälle, hur skulle vi äldre överhuvudtaget klara oss? För det är inte många av oss äldre som har förstått innebörden av > eller < och dess stora betydelse för kommunikationen mellan människor.

Promenader och utflykter går vidare tack vare Jonas. Med ännu en insikt: det är de små, små detaljerna som gör det!

26 augusti 2009

Datakrångel

Jag har uppmärksammats på att min blogg inte fungerar med webbläsaren Internet Explorer. Konstigt, för den fungerar bra både med Google chrome och Firefox.

Är det någon som vet vad det kan vara för fel?

"Hellre Ryssbält än New York"

Agneta tipsade mig på en rubrik i DN från igår, och jag kan inte låta bli att publicera den även här. Det handlar om Klas Granström som spelar in i en studio hos sin farmor. Läs artikeln här.

Det är häftigt när glesbygden blir viktigare än centrum. Vi som lever i utkanterna känner till det redan, att det är i periferin som det unika inträffar.

18 augusti 2009

Tankar från en stol



Jag sitter på den gula stolen, min tänkarstol, som alltid står på stranden i Ryssbält. Jag lyssnar till tystnaden från havet, som bara störs av några trutar som ibland ropar till mig från sina platser långt ut, där de ligger nära strömmingsgrundet.

Ute vid piren har småskrakarna samlats i ett stort antal, och de leker, plaskar och dyker i glädje över den gemensamma samvaron. Att samlas i stora grupper gör det säkrare för skrakungarna, det blir mindre risk för var och en i händelse av ett angrepp från en rovfågel.

Det är väl som för oss människor. Vi känner oss tryggare om vi har folk omkring oss, som vi känner. Som ensam är en människa skör och mer utlämnad för livets svårigheter. Men det är lätt att glömma att vi är så beroende av varandra så länge det går bra och livet leker, som det heter. När olyckan eller sjukdomen uppenbarar sig - alltid plötsligt och oväntat - blir det tydligt; den mänskliga gemenskapen tillsammans med nära och kära är lika viktig för oss, som den är för skrakungarna.



Och rovfågeln jagar helst ensam, oberoende och orädd ryttlar den över vattenytan och väljer ut sitt offer. Den finns här och jagar för att naturen skall behålla sin balans och jämvikt. Rovfågelns ensamhet hjälper oss att förstå den djupt mänskliga aspekten av livet, att innerst inne är vi alltid ensamma. Och det är en ensamhet som ofta låter känslor av rädsla och misstro söka sitt offer hos de andra i flocken.



Men nu när havet är stilla och jag sitter på min stol, känns sådana känslor väldigt avlägsna. En stor tacksamhet väller över mig. Inte för att jag får sitta här ensam denna ljuvliga söndagsmorgon, utan över min familj, mina vänner och alla kamrater, som likt småskrakarna samlas runt mig, för att förhindra att jag skall bli offer för den cirklande och mörka rovfågeln högt upp i skyn.

Läs andra bloggare om: , ,

10 augusti 2009

Alkberg på Luleåkalaset



Jag kan inte låta bli att filma när någon av mina söner spelar på scenen. Denna gång är det Jonas som går igång med rockabilly-riff tillsammans med Mattias Alkberg, Angelica, Christian och Kalle. Det är ju egentligen hopplöst att filma dessa konserter, jag står för långt bort så egentligen ser man bara publiken med tillräcklig skärpa.

Men det är inte fy skam det heller. Jag ser Jonathan, Einar, Edvin och Kalle som går omkring och kramas och dansar. Mats Wikström lyssnar mera isolerat och koncentrerat. Den här filmen fick mig att bli intresserad av vad som händer i publiken under en spelning. Där förekommer otroligt många sociala yttringar som är en följd av folksamlingen samt musiken och rytmen. Det kanske är det som är meningen med det hela.

Nästa konsert som jag filmar ska jag göra tvärtom. Ställa mig vid scenen och bara filma det som händer i publiken. Som en slags etnologisk undersökning.

Mest visst spelar är det en härlig musik som Alkberg presterar denna gång?

Läs andra bloggare om: ,

2 augusti 2009

Att ha roligt

Vad är det som är roligt egentligen?

Vi lever i en hedonistisk kultur där vi uppmanas att ha roligt och njuta av tillvaron så mycket som möjligt. Det är nästan som om livets mening har blivit att ha roligt och andra värden har skjutits i bakgrunden. Från alla hörn av vårt samhälle erbjuds njutningar i alla former vare sig det gäller resor, mat eller underbara spa. Ha roligt! Njut av tillvaron!

Men hur ska vi nånsin kunna komma upp till de krav på att ha roligt som finns. Det har blivit som om den hedonistiska kulturen utövar ett slags förtryck på oss människor, och många av oss är ständigt oroliga om vi verkligen har tillräckligt roligt. Har jag det tillräckligt skönt på min semester? Är jag tillräckligt lycklig? Har jag en bra självkänsla? Är mitt hem tillräckligt snyggt och väldesignat för att jag ska kunna känna mig nöjd?

I helgen har det varit Luleåkalaset, en av alla dessa stadsfester som finns på sommaren, och som erbjuder kalas, fest och att ha roligt. På ett sådant kalas kanske man kan få svar på vad som är roligt tänkte jag, och gick omkring och tittade på vad folk hade för sig. Det som är slående, och som verkar vara genomgående tema för dessa stadsfester är ätandet. Efter alla gator, i alla gathörn, finns hundratals matställen uppradade. Man serverar snabbmat av alla möjliga sorter med ursprung från hela världen. Det är alltså tydligt att äta är en av det roligaste man kan göra på dessa fester. Men hur många gånger kan man äta under en kväll; fyra eller fem gånger kanske? Tillsammans med fyra, fem starköl är nog det bästa receptet på en rolig kväll.

Många kanske tror att det är musiken som drar folk till dessa fester. Men hur roligt är det att stå på en stor parkering tillsammans med folk som bara tänker på att äta, och försöka lyssna på nåt band som flesta verkar ointresserade av eftersom de bara går fram och tillbaka hela tiden och pratar i sina mobiltelefoner.

Jag tror att det är dags att skapa en motkraft till det hedonistiska förtrycket. Vi behöver inte ha roligt jämt, inte njuta oss fram i livet. Bättre är att leva balanserat tillsammans med de dagliga rutinerna, och låta upprepningarna ge den harmoni som vi behöver. Då först kanske vi förstår vad som egentligen är roligt, och att man inte behöver ha det hela tiden.

27 juli 2009

Det är annorlunda

Idag känns det tomt. Jag har redan läst ut min deckare. Den var så bra att jag har bara läst och läst, bara för att komma till slutet, där allt löses upp och där man får klart för sig vad som hänt och varför det har hänt. Vem som utfört alla hemska mord och stympningar som skett under de senaste 500 sidorna.

Jag ångrar mig. Jag borde ha tagit det lugnt, läst några sidor och sedan avvaktat ett tag för att dra ut på njutningen, för att sedan fortsätta i maklig takt.

Det är tur att livet liknar mer en vanlig roman än en deckare. Man vill gärna ta det lugnt, ta en dag i sänder och man har absolut inget behov av att få veta hur allt gick, till slut. Det känns bra varje gång man får vända ett nytt blad i livets bok och man vill helst inte veta hur många kapitel som finns kvar.

I min familj läser vi eller ser på filmer, mer än vi pratar. Var och en sitter med sin bok och fördjupar sig i verkligheter långt ifrån Porsön. Ibland tittat vi upp och ser på varann, mest bara för att kolla att alla är kvar. Det är rätt konstigt, för i den familj som jag växte upp var det tvärtom, ingen läste någonting överhuvudtaget (ja, förutom bonaderna på väggen, t ex Vart ska du gå lilla fänta? eller Kaffetår, Påtår, Tretår och Krusetår)

Det är väldigt stor skillnad mellan en läsande och icke-läsande familj. Den största skillnaden är nog tidsuppfattningen. Om man inte läser är nuet väldigt påtagligt och händelserna sker efter varann i linjär ordning. Och om man läser blir tidsbegreppet betydligt mer komplicerat: jag sitter här just nu, läsande, och mitt medvetande befinner sig i ett svenskt jordbrukarhem på 40-talet, och det som händer där, händer i presens.

Det var inte riktigt sant det jag sa om min uppväxtfamilj, att man inte läste. Man läste inte böcker men däremot Örnsköldsviks Allehanda. Där stod det vad som hade hänt det senaste dygnet på orten; småstölder, krockar, Trivselkvällar i Mosjön, reportage från Bredbyn osv. Det var väldigt viktigt med att följa med i de små, små händelserna och ÖA kunde ha en halvsida om en bilkrock med plåtskador som följd. Det lilla blåstes upp till det stora, precis som det är på små orter.

Idag när jag träffar mina vänner så krävs det att vi har läst ungefär samma böcker, sett ungefär samma filmer, sett samma tv-program, för att vi ska kunna kommunicera. Vi har ingen daglig gemensam tillvaro som vi delar på, utan allt är abstrakt och byggt på föreställningar. Det är därför vi inte behöver träffa varann så ofta nuförtiden. Vi kan leva våra separata liv under lång tid, och sedan träffas igen för att jämföra våra läs eller musikupplevelser.

I min uppväxtfamilj var man tvungen att träffa grannar och vänner varje dag, för att utbyta information om det aktuella läget; väderleksrapporten, händelser på orten eller skvallret kring originalen. Det fanns en gemenskap i det dagliga.

Men vad är bättre och sämre?. Jag värderar inte. Säger bara att det är annorlunda.

Läs andra bloggare om: ,

25 juli 2009

Sommarläsning

Igår kväll gick vi en promenad ner till fjärden. Det var en underbart varm kväll, med ryssvärmen som blåste in från nordost, trots att himlen var mörk och molnig. Det regn som alla pratar om har vi inte mycket av i Luleå i sommar, det är istället torrt och brandfarligt. I soltimmar ligger vi tvåa efter Visby tror jag.

Men egentligen är jag inte alls särskilt väderberoende, mitt liv rullar på oberoende om det är sol eller regn. Ibland föredrar jag mulet väder eftersom då kan jag sitta inne med gott samvete framför datorn eller bakom en bok. För datorn sitter man framför medan boken sitter man bakom, fråga mig inte varför.

I sommar har jag läst deckare. Deckare har den fördelen att själva kriminalhistorien - vem är mördaren? - får en att rycka fram mellan sidorna som om det vore ett maratonlopp. Man vill komma till målet så fort som möjligt, för att få nycklarna till mysteriet. Resan däremot, som vid läsning av en vanlig roman är huvudsaken, blir vid deckarläsningen underordnad.

Men det är inte alla deckare som klarar det. Jag läste några Minette Walters, och hon kan verkligen hantverket som får en att bara sträckläsa och glömma bort kisspauserna. Sedan läste jag svensken Mons Kallentoft och hans bok Midvinterblod, rekommenderad på topplistorna i sommar. Men där fungerade det inte. Det här var tydligen hans första kriminalroman och det märktes att det egentligen var en vanlig roman det handlade om. Långa skildringar av relationen mellan den kvinnliga polisen och hennes tonårsdotter, inre dialoger sida upp och sida ner. Inte dåligt skrivet, inte alls, men jag blev aldrig intresserad av vem som var mördaren! Jag var helt obrydd om hur morden hade gått till, vilket måste vara en katastrof för en deckarläsare. Jag önskade mest att boken skulle ta slut.

Igår började jag på den nya, och mystiska boken Hypnotisören, skriven av pseudonymen Lars Kepler som ingen vet vem det är. Redan efter fem sidor kände jag suget efter att förstå hur detta grymma mord gått till: vem kan ha gjort det? hur hänger det ihop? vem är mördaren?

Så idag kommer jag nog att leva i suget från dessa frågor, medan jag läser sida efter sida, längre och längre fram i den tjocka boken sökande efter gåtans lösning.

Det är målet som har betydelse, inte vägen.

24 juli 2009

Stressen

Många har svårt att koppla av på stranden och bara ta det lugnt, trots att det är semestertider. En del är hysteriska och måste hela tiden kasta frisbees, spela boule eller springa omkring och plaska i vattnet.

Men inte ens djurlivet är förskonad från stressen, se bara här på hur jobbigt drillsnäppan har det. Till musik av Biosphere och den passande låten "Birds fly by flapping their wings".



Läs om ,