söndag, november 30, 2008

Första advent



Jag hade glömt att stänga av klockradion och den startade därför som vanligt 6.30, trots att det var söndagsmorgon. I radion spelades en psalm som i mitt nyvakna tillstånd blandades med kvarvarande rester av nattens drömmar. Det var Artur Ericsson som fyllde vårt sovrum med sin starka röst och psalmen "O store Gud".

Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

I början av sången, och i mitt sömndruckna tillstånd, kunde jag inte särskilja vad som var verkligt och vad som var ord och melodier som kom inifrån. Det var som om min barnatro, som sedan länge förtvinat och förpassats till själens innersta skrymslen, plötsligt aktiverades och trädde fram inför mitt medvetande. Psalmen öppnade en port av glädje, som sköljde över mig i sängen, denna underbara och snörika adventsmorgon.

När själen brister ut i lovsångsljud, gäller det att ta tillvara tiden, tillfället, nuet. Av någon konstig anledning brukar våra själar oftast ha ett annat ljud i skällan. Missnöje och irritationer över företeelser i vardagen verkar vara överrepresenterat och får oss att lidande gå genom tillvarons snöyra. Senaste tiden har insändarsidorna fyllts av klagomål på snöröjningens alla brister, det går tydligen inte tillräckligt fort längre.

Jag frågar mig; varför all denna brådska? Dessa rop på perfektionism och krav på att ett snöväder inte skall få ha någon betydelse. Som om snön skall märkas lika lite som rynkor på en skådespelerskas ansikte.

Jag såg två pojkar i 10-årsåldern springa över gatan när den första snön kommit. De hade ryggsäckar, och var välklädda i täckjacka och täckbyxor. De hoppade omkring i snön, sprang fram i förtjusning och hela deras kroppsspråk vittnade om en underbar lycka som kommit över dem: Snön! Jag kom att tänka på Jesus, som sa att "Himmelriket hör barnen till". Dessa två barn, som just denna dag befann sig i himmelriket, var levande exempel på riktigheten i hans ord. Medan många av de äldre skattebetalarna - som måste skotta fram sina bilar - snarare befann sig i helvetet.

Var vi befinner oss, i himmelen eller helvetet, handlar om vårt eget förhållningssätt till verkligheten. Bara om vi tar emot det som kommer, utan att hela tiden värdera och förkasta, kan vår själ brista ut i lovsångsljud.
O store Gud, tack för att du fortfarande ger oss snön!

Andra bloggar om: , ,

fredag, november 28, 2008

I begynnelsen var Namnet

Namn är intressanta. Jag heter Sven och det är inte betydelselöst. Namnet hämtades från min morfars far, som hette så, men han hade varit död sedan många år när jag föddes. Av berättelserna om honom har jag förstått att jag är rätt lik honom, samma lugna humör och enkla levnadssätt. Och det är egentligen inte så konstigt.

När föräldrar namnger sitt barn och tar ett namn från släkten - från en person som de redan känner - så kommer barnet att präglas starkt av föräldrarnas och släktens föreställningar och förväntningar. De ser likheterna mellan barnet och namnets föregångare, och därigenom förstärker de personlighetsdragen hos barnet som påminner om föregångaren. Personlighetsdrag som inte påminner om den tidigare personen nonchaleras däremot och försvinner snart ur barnets repertoar.

Man har ju gjort många vetenskapliga försök där lärare fått veta vilka barn i en ny klass som är duktiga och vilka som är mindre bra. Sådana förutfattade meningar tenderar att slå in och barnen blir som läraren tror att dom är. Hur omgivningen ser på barnet är alltså avgörande för vilken person det kommer att utvecklas till. Det betyder att Namnet skapar barnet precis lika mycket som Ordet var i begynnelsen.

Från 50–talet och framåt började många föräldrar att ge sina barn namn efter skådespelare och rockstjärnor. De hette Billy, Conny, Bing, Elvis, Johnny, Sonny, och så vidare i en lång rad. Namnen var ofta tagna från amerikanska filmer och var naturligtvis föräldrarnas idoler. Men det var personer som föräldrarna bara kände till via bioduken och Johnny kunde ju t ex i en filmroll spela god och en annan film värsta boven. Föräldrarnas förväntningar på barnet utifrån namnet kunde därför ibland bli lite splittrat. Och inte bara det. Barnen riskerade att bli idealiserade och upphöjda på en pedestal, precis som idolerna med samma namn.

Därför kanske det inte är så konstigt att under 60 och 70-talen var fängelser och behandlingshem fulla av de s.k Y-barnen, dvs barn vars namn slutar på Y. Någonting brast i uppfostran för dessa barn, kanske kring gränssättning. För hur roligt är det att sätta tydliga gränser mot sin egen idol? Ingen vill väl ge sig på på Billy the Kid eller bli arg på Johnny Cash.

Idag heter många barn samma som de kända skådespelarnas barn. Hur deras liv kommer att gestalta sig det vet vi inte än. Möjligtvis kommer de ännu mer än tidigare bli barn som har som enda mål att bli kända i mediavärlden. Att vara med på ett foto i tidningen blir nog livets höjdpunkt för både Pärla och Puma.

måndag, november 24, 2008

Woman Dress man

När jag går in i en klädaffär känner jag redan på tröskeln en stark men vag obehagskänsla. Något är fel men jag vet inte vad. Redan inom fem minuter slår armsvetten till, ett första tecken på den panikångest som ligger på lut, och som lätt kan ta överhanden och få mig att plötsligt vända och springa ut ur affären.

Det största problemet, och som är mest ångestskapande, är frågan om att välja ut de kläder som jag skall köpa ( eller rättare sagt måste köpa nu när garderoben är tom). Jag kan nämligen omöjligt säga vilka kläder som jag tycker om, vilka färger jag vill ha och vad som skulle passa på mig. All min smak då det gäller kläder är fullständigt blank. Av alla hundratals klädesplagg som hänger i affären så finns det inget som märker ut sig mot någonting annat. Hur i friden ska jag kunna köpa något överhuvudtaget när jag varken ser vad jag tycker är snyggt eller vad jag vill ha på mig?
Man kan jämföra det med att vara vinprovare och sakna smaklökar, eller sjunga i en kör och vara tondöv. Att köpa kläder utan ha klädsmak är inte lätt.

Tydligen är jag inte ensam. En stor del av den manliga rasen som idag är i medelåldern verkar ha liknande problem. Det förstår man när man betänker affärsidén kring företaget som klätt oss män i 40 år; Dressman. De har anpassat sig efter sådana som jag, män som måste ha kläder men som inte vill köpa kläder.

Och eftersom vi egentligen inte vill köpa kläder överhuvudtaget, är allt otroligt billigt. Om man köper en tröja har den så låg kvalité och är så billig, att det gör ingenting om den är helt fel. Man kan till och med slänga den direkt när man kommer hem. Och trots att allt redan är så billigt så sänker de ofta priset med hälften. Idag var det halva priset på allt.

Det finns tre sorters män som köper sina kläder på Dressman. Först sådan som jag som kommer in ensam, för att jag är tvungen. Jag blir snabbt omhändertagen av den kvinnliga expediten som inte är så ung som expediter brukar vara. Nej, istället är hon en mogen kvinna i sina bästa år som har en sån där god förmåga att ta hand om oss män på bästa sätt. Om hon inte jobbade på Dressman kunde hon passa inom äldreomsorgen. Hon hjälper mig att hålla paniken borta under tiden i affären, och hon får mig att glömma de starka lamporna i taket och att inte går att dra igen skynket helt i provrummet.

Den andra typen av män är de som har sina kvinnor med sig. Eller snarare, det är kvinnor som har sina män med sig dit och som de skall ekipera. Han får ofta ställa sig mitt på golvet med armarna och benen isär, medan kvinnan går omkring och plockar skjortor och tröjor och håller upp mot mannens bröst, för att hon skall se om det passar. Kvinnan köper ofta ett helt kit åt honom när hon ändå är på gång; strumpor, kalsonger, skjorta, byxa, slips och en kostym. Det ska ju räcka i två år framåt!

Den tredje typen av män är inte ens med på affären. Kvinnan köper allt själv, med en viss hjälp av expediten. Det är roligt att se två kvinnor stå med en blå skjorta, och välja mellan två olika slipsar, till en man som inte är närvarande. Det är lätt att tankarna glider iväg till jämställdhet och sånt.
Dessa kvinnor brukar jag kalla women who Dress man.

Dressman har förstått att män inte kan välja. De har därför bara ett märke; Bastini. Och sedan har det delat upp allt i olika kategorier; skjortor, byxor, tröjor, jackor, osv. Exempelvis så finns det bara en sorts skjorta som ligger i stora högar och det enda som skiljer dem åt är färgen. Det är bra, för då behöver man bara bestämma sig för en färg och då är allt klart. Mörkblå brukar jag välja. Likadant är det med tröjorna. Det finns egentligen bara en eller två sorters tröjor, men med lite olika färger och mönster. Jag köper bara svarta Bastinitröjor, det har jag gjort i flera år.

Under tiden.... i en damaffär. Kvinnor som är lyckliga och som älskar att handla sina kläder, i nya spännande färger och med olika skärningar, tyger och mönster. En stilla undran. Har inte kvinnor haft mammor som tagit hand om dem när de var små?

söndag, november 23, 2008

Late in november

I mitt förra inlägg hyllade jag ljuset. Men promenader och utflykter vandrar vidare till den andra sidan och undersöker mörkrets krafter.

En ny film av undertecknad med musik av Anders Teglund har publicerats på Cult of Lunas hemsida.

Filmen är mycket mörk och med en härligt suggestiv musik.
Känsliga tittare varnas.

lördag, november 22, 2008

Lev i ljuset



Snön lägger sig sakta men säkert över ladugården och den åttkantiga logen i Björsbyn. Det är ljuset som togs ifrån oss i oktober som nu återvänder till oss i form av den vita snön. En slags avbetalning på den skuld av mörker som hösten alltid ger upphov till.

Men egentligen vill jag inte ha med ljus, mörker eller tid att göra. Varken nuet, eller det förflutna. Dag eller natt. Men språket tvingar mig ständigt in i dessa fållor. Nuet ses alltid i förhållande till det förflutna och framtiden. Och mörkret alltid i relation till ljuset.

Hur vore det om nuet istället fick stå för ljuset, och det förflutna för mörkret?
Tänk, då skulle vi alltid leva i ljuset!

Andra bloggar om: ,

torsdag, november 20, 2008

Musik och passion

Det finns stunder i livet, när man får ta del av någonting nytt, och man vet direkt att det kommer att förändra resten av ens liv. En sådan stund har jag haft ikväll. Och jag är mycket tacksam att Jonas skickade mig länken, som fick mina ögon att börja lysa.

Ta 20 minuter av er tid och lyssna på Benjamin Zanders föredrag om sin passion för klassisk musik. Du kommer inte att ångra dig.

Filmen finns Här

tisdag, november 18, 2008

Skriv en plan, för fan!

Vi lever i den skrivna textens tid. Ingenting finns förrän det kommit ner på papper, oberoende om det är händelser, samtal eller bara ett besök på toaletten. Spåren på papper och dokument, eller i datafilen, är bevis för att någonting verkligen har hänt.

Det är därför jag bloggar. Om jag träffar en människa och tar en fika med henne, så har mötet inte ägt rum fullt ut förrän jag fått skriva ner mina iakttagelser och funderingar. Då först, när det finns beskrivet i ett inlägg, känns det fullbordat. Man kan säga att jag lever hela tiden efter min tid.

Att jag har blivit en sån människa är inte så konstigt, eftersom jag jobbar inom socialtjänsten. Inom socialtjänsten har det skrivna ordet blivit det enda som verkligen är betydelsefullt, en utveckling som pågått i snart 15 år. Om en socialsekreterare träffar en klient en timme, tar det samma socialsekretare tre timmar att administrera och dokumentera allt i journalen.

Och egentligen ska socialsekreteraren också skriva det som inte sades, men kunde ha sagts. Socialstyrelsen har nämligen lyckats genomdriva handlingsplaner inom alla möjliga tänkbara områden;  hedersrelaterat våld, våld i nära relationer,  våld i samkönade relationer, barn som bevittnat våld osv. Dessa handlingsplaner tvingar socialsekreteraren att tänka på alla möjliga problem, som klienten inte har sökt för, men som kanske kan finnas, och därför måste en lång checklista gås igenom vid varje besök, som sedan dokumenteras.

Statliga myndigheter har numera en strategi för att klara sitt eget skinn. Om en grupp människor i samhället har problem, och det uppmärksammas politiskt, t ex i Kalla fakta, löser man det med hjälp av kommunerna blir skyldiga att skriva en handlingsplan i frågan samt genom en extra tillsyn av att handlingsplanen är skriven. Tillsynen sköts av Länsstyrelserna, som numera flera gånger om året kommer till kommunen och läser alla journaler under några veckor.

Likadant är det inom skolan. Varje problem löses med tillskapandet av nya handlingsplaner. Den roligaste är Likabehandlings-planen. Där ska det stå att barnen skall behandlas likvärdigt, vilket alla vet aldrig kommer att ske. När min son pryade på en skola, gav hans mentor honom i uppgift att Googla på Likabehandlingsplaner, och ta ut en lämplig på utskrift. De gjorde min son, ändrade logga och datum och skolan klarade tillsynen.

Handlingsplaner är skriftliga och visar på hur man skall handla i vissa situationer. Men nuförtiden hinner ingen längre handla. Alla sitter istället på sina rum och skriver handlingsplaner, vårdplaner, arbetsplaner, genomförandeplaner, planer mot våld, planer för par i samkönade relationer, broschyrer, informationsmaterial på alla olika språk, samverkansavtal, samverkansdokument, verksamhetsplaner, aktivitetslistor m.m. Eller yttranden till tillsynsmyndigheterna där man svarar på frågor varför man ännu inte skrivit någon handlingsplan.

All denna utveckling har styrts av några få damer på Socialstyrelsen. Dom har lurat socialtjänsten lika mycket som Vattenfall har lurat sina elkunder. Som staten lurat alla som köpte Teliaaktien. Som Björklund lurat hela svenska folket att vi har en dålig skola. Som professor Rössner lurat svenska folket att mättat fett är skadligt.

söndag, november 16, 2008

Varför vi är här

Den här tiden på året vandrar jag, som alla andra tider på året, runt i de närmaste omgivningarna. Jag går till bron vid björsby-ån och viker där av från cykelvägen, och går genom skogen, för att komma fram vid bilvägen, på andra sidan skogsdungen. Jag följer bilvägen runt Björsbyn och ibland finner jag en liten stig som viker av ut mot en åker, och då tar jag den, avviker och följer stigen in bland snåren. Det är stigar som ringlar sig genom de slyskogar av björk som finns i åkrarnas gränser mot andra åkrar, eller som ridå mot större skogsområden.

Jag kommer fram till lador, övergivna, förfallna och i olika stadier av förruttnelse. Bönderna använder dessa ställen ofta som avstjälpningsplaster för kasserade redskap, gamla gifttunnor eller taggtråd som inte längre får användas. Av någon konstig anledning trivs jag på dessa undangömda platser. Jag behöver aldrig vara orolig för att möta någon annan människa där. Inte ens bönderna som äger dessa civilisationens utposter besöker dem längre. De är lämnade områden; utanförskap och förkastelse. Om någon musik skulle ljuda på dessa ställen vore det Tom Waits "Rain Dogs", om ni förstår vad jag menar.

Men jag är inte ensam. Där finns alltid skatorna. Jag vet inte varför, vad de egentligen gör på dessa platser. De är där kanske bara för att de tycker om att vara där. Risken att de skall träffa på någon människa är som sagt väldigt liten. Ibland känner jag mig ha en stark samhörighet till de svartvita skatorna, som lever så nära vårt mänskliga samhälle men alltid i utkanten, i gränsen mellan närvaro och utanförskap. De lever på det vi slänger, men beter sig ändå inte som sopätare, som de smutsiga kråkorna gör. Nej, skatorna är fåglarnas aristokrater. En adel som förlorat sina ekonomiska tillgångar och som tvingats ut för att försörja sig själva, men som behållit värdigheten.

När jag står där; tillsammans med det bortkastade sakerna från det gamla jordbrukarsamhället, tillsammans med doften av multnat trä från den nerfallna ladan, tillsammans med skatorna som finns där i
tysthet, tillsammans med lukten från gammalt och fuktigt gräs, brukar jag fundera på vad jag gör där. Det måste ha en betydelse, tänker jag, att mitt intresse för att ständigt uppsöka dessa platser är så stort.

Ibland slår det mig att min morfars far som hade ett torp och ett litet jordbruk uppe vid Gideåälven, i början av seklet tvingades riva sitt timmerhus och flytta det ner till Husum, för att börja arbeta på den nyetablerade fabriken. Övergången från jordbrukarsamhället till industrialismen skedde alltså mitt i ett liv. Kan det så här tre generationer senare finnas oförlösta känslor kvar från detta traumatiska uppbrott, som styr mina återkommande promenader till åkrarnas utkanter; till jordbrukarsamhällets gravplatser.

Kanske känslorna är begravda i min reptilhjärna, tänker jag, när skatan som just suttit på ladans tak, flyger iväg på sitt karaktäristiska undvikande sätt. Jag och skatan, vi tänker på samma sätt. Ingen av oss vet varför vi är här.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, november 11, 2008

En handläggares dröm



Det finns många sätt att leva på, i november. Man kan tänka på hur mörkt, disigt och regnigt det är på morgnarna, och att det ännu inte kommit nån snö, för det blir mycket ljusare när snön har kommit, och hade bara snön kommit så! Och man kan tänka att det kommer att bli halt idag på cykelvägen, temperaturen ligger ju på noll, och det kanske är bäst att ta bussen så att man inte kör omkull, bryter handleden och måste sjukskriva sig, nu när försäkringskassan inte längre godkänner andra sjukdomar än dom dödliga.

Man kan fundera på allt som är fel i hemmet. Dynorna från ute-stolarna som fortfarande ligger kvar nere på soffan, i väntan på att bli transporterade till vindan, för den obligatoriska vinterförvaringen. Tapeten i tvättstugan som fortfarande inte är åtgärdad efter vattenskadan förra sommaren, då vattenutkastaren läckte vatten rakt in i väggen. Och brickhängaren som vi köpte i Stockholm som fortfarande inte är satt upp i köket, utan står på bänken och varje dag är i vägen så att alla måste hålla på att flytta undan den när man lagar mat eller diskar.

Eller fundera på de stora frågorna. Borde jag ha blivit något annat? Varför sökte jag inte in på läkarlinjen och blev läkare istället, de som tjänar så mycket pengar på att jobba på kvällar och nätter utan att vara schemalagda. Och är det här radhuset från 70-talet, med sina byggnadstekniska brister och med utsikt över en garagevägg, det bästa som mitt sketna liv kan uppbringa? Mitt äktenskap, som nu hållit i snart trettio år, borde det egentligen inte ha hållit en betydligt kortare tid, medan man fortfarande var attraktiv på den numera utdöda kärleksmarknaden.

Frågor och funderingar som uppstår i novembermörkrets ansikte, likt ett grått skägg som vittnar om djupa analyser av världens grundstenar.

Nej, nej, så ska man inte leva i november. Tänk så här i stället;

Man ska kliva upp i tid, så man kommer iväg i tid, så att man klarar jobbet i tid, så att man kan gå hem i tid, så att man kommer i säng i tid.
Och man ska kliva upp i tid, så att man kommer iväg i tid, så att man klarar jobbet i tid, så att man kan gå hem i tid, så att man kommer i säng i tid.
Och så vidare.

Men glöm inte att drömma om framtiden. Tänk att ta ledigt en helt vanlig dag, en tisdag i februari, och inte göra något speciellt! Bara gå omkring i staden när den är som vanligt.
Såna drömmar är viktiga att ha, för att man skall orka.

Andra bloggar om: , ,

lördag, november 08, 2008

Stuugan



Det gäller att lämna den invanda vardagen i staden. Där arbetet och bostaden är i centrum för livets gilla gång. Konsum och Ica och den billiga kycklingen på Willys. Parkeringar och rödljus och väntan på sin tur i kön. Människor med mål i blicken, och med den obligatoriska längtan efter den sociala samvaron. Samtal med andra om trivialiteter. Skvallrets förmåga att hålla ihop gruppen och skapa utanförskapet, för de som är annorlunda.

Äktenskapets förmåga att hamna i vardagsrummets soffa tillsammans med Idol-juryn och med den starka känslan av meningslöshet som bara kan dämpas av ett fredagsrus på billigt kartongvin. De vita äktenskapens lakan som aldrig mer fläckas av lust medan bomullen grånar av tidens obönhörliga förlopp. Ett hej som inte betyder samma sak som förut, då återseendet inte är möjligt eftersom ingen längre ser varandra. Samvaron har stelnat och blivit ritualiserat från en forntid då äkta möten ägde rum.

Tre manliga vänner som åker till stugan. Stugan, inte torpet eller landet som stockholmarna säger. Nej, stugan. Ett ord som betyder så mycket, så innerligt mycket. För mig, för männen, ja, för hela södra och norra norrlands kustland och inland. Och fjälltrakter.

Hur många gånger har man inte med drömmande blick beskådat fläcken och sprickorna i taket när man ligger på loftet, och som ser ut som en karta över en världsdel som aldrig funnits. Och som gör att man förstår att den inre världen alltid kommer före den yttre; det är våra invanda föreställningar som skapar de bilder som vi ser. Återupprepat och traditionellt.



Och högvattnet som spolar in i Bottenviken och höjer medvetenheten om vinterns obevekliga ankomst och påminner oss om alla våra krämpor som medelåldern redan fört med sig. Huvudvärken, blodtrycket och det nattliga pinkningarna. Förhoppningarna om att vi fortfarande skall vara vid liv när middagen dukas fram på kvällen, trots att ingen av oss har röntgat hjärnorna och vet om aneurysm redan nu kan aktiveras av Bach pianomusik, som hamrar så oroväckande mot tinningen.

Regnet lägger sig över oss som ett filter mot den blå himlens sol och som gör glädjen och upprymdheten så fjärran från våra psykiska tillstånd. Samtalen söker sig nedåt i ordens hus, ner i källaren, där de grymma jordiska ödena finns och påminner oss om mullens rätta beståndsdelar. Och uppför trappan till övervåningens drömmar, sagor och berättelser känns det fortfarande allt för långt. Det ligger fortfarande en bastu, en vinare och en älgstek däremellan.

Andra bloggar om: , ,

torsdag, november 06, 2008

Sökande efter skuggan



Jag var till Gammelstadsviken en söndag för nån vecka sedan. Det var fint väder men lite blåsigt. Från cigarrvassen blåste fjunen iväg. Det var rätt vackert, och en form av höstlig avklädning som naturen är så bra på just denna årstid. Jag stod länge och tittade på detta skådespel, som naturligtvis utspelade sig i färg även om färgerna var rätt begränsade.



Jag gick till fågeltornet och upptäckte att det fanns nya fina eldplatser där. Och en full vedbod med perfekt huggen björkved. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till det svenska samhället, som på ett sådant självklart sätt gör tillvaron så enkel och njutbar för oss medborgare. Som tur var hade jag tändstickor med och jag tände en brasa, som jag lät bli förgrund till den vackra björkskogen. Och jag skänkte en tacksamhetens tanke till Gud som genom naturen gör tillvaron så njutbar för oss människor.



Uppe i skogen fann jag denna stuga, som legat där i många år. Den verkar inte användas alls, men om man tittar in genom fönstret finns det viss inredning; en säng, ett bord och en fåtölj. Jag gillar sådan här stugor, och det är en speciell sak som jag tycker om. Det är när solen skiner genom ett träd som står nära stugan och skuggan av trädet hamnar på väggen. Det är just dessa skuggor som intresserar mig. Jag vet inte varför, det är bara så.

Intresset började för ungefär 15 år sedan när jag kom till en fallfärdig lada i skogen ovanför Björsbyn. Solen sken på väggen genom trädens grenverk och skuggorna mot ladans gråa vägg blev väldigt starkt blåa och kontrasterande. Det var då det började. Precis om en förälskelse vid första ögonkastet, någonting som bara händer och som inte går att förklara.

I femton år har förhållandet bestått och många av mina promenader ute i skog och mark, handlar om sökandet efter dessa skuggade väggar.

Denna stuga gav mig därför en känsla av tillfredställelse. Både över trädstammens skugga mot den röda väggen och vetskapen över att min förmåga att älska fortfarande är intakt.

Andra bloggar om: , ,

söndag, november 02, 2008

För eller emot

Människan är designad för att att samla sig i grupper. Det har vi gjort sedan urminnes tider. Och när vi har bildat en grupp så vill vi gärna skilja ut oss mot andra grupper. Och när vi lever i vår grupp, där vi tänker lika och har samma åsikter, blir vi blinda för den verkliga sanningen. Vi tror nämligen att vi, i vår grupp, vet vad som är sant och hur saker och ting ligger till. Vi har rätt medan alla andra har fel. De andra är antingen galna eller helt förda bakom ljuset, och vi vill helst inte ens träffa dem personligen. Bättre att hålla dem på avstånd.

Problemet är att alla de andra också är helt säkra på att de har rätt och att de vet sanningen.

Ur dessa grundförutsättningar uppstår politik. Två representanter från två olika grupper, som båda har rätt och vet sanningen, träffas för att utbyta åsikter. Det kallas debatt. Och det blir alltid på samma sätt, den ene är för och den andre är emot. Sedan i nästa fråga är den andre för och den ene är emot. Och så där pågår debatten där programledaren ofta har fullt sjå med att få dem att tala en i taget.

Det är hela tiden bara fem olika saker som det handlar om. Fem olika moraliska värderingsgrunder;
a) Medlidande med de svaga, b) Rättvisa, c) Lojalitet mot gruppen/samhället, d) Respekt för auktoriteter, e) Fysisk och andlig renhet.

Vänstern tycker att a och b är det enda viktiga och avvisar c,d, och e.
Högern/konservativa tycker att c, d, och e är viktigast även om de inte helt avvisar a och b.
Alla politiska frågor går att få in i dessa fem kategorier.

Men i den österländska filosofin har det länge stått klart att det enkelspåriga tänkandet är förkastligt. Både stabilitet och förändring behövs samtidigt. Enbart njutningslystnad leder oss till helvetet.

Kinesiska Zen mästaren Sent-ts’an sade:
”Om du vill att sanningen ska stå klar för dig, var aldrig för eller emot. Kampen mellan "för" och "emot" är tankens värsta sjukdom.”

Det är kanske därför det har gått så bra i Bodens kommun, där vänsterpartiet och moderaterna tillsammans har makten. Denna oheliga allians har lagt för och emot åt sidan och istället jobbat med att lyssna på varandras sanningar.

Om två grupper som har skilda sanningar träffas, och om de verkligen lyssnar på varandra uppstår sanningen i en ny form. Den överbryggande sanningen är en sanning som inte förenklar, som inte dömer andra och som ständigt ifrågasätter sig själv.

Hur vore det om vi härmed slutar debattera med varandra, eftersom det är helt meningslöst. Istället börjar vi ifrågasätta våra egna sanningar och ställningstaganden.

Källa: Ted

Andra bloggar om: ,