fredag, oktober 31, 2008

Förflutet motiv



En akvarell från i somras, stranden i Fredvang på Lofotens norra sida. Jag håller fortfarande på att bearbeta materialet från Norge-resan i juni, och det kommer säkert att fortsätta hela vintern. Det rimmar dåligt med det jag brukar hävda, att jag inte vill leva i det förflutna, utan i nuet.

Men en akvarell består av det det förflutna och motivet som det var då, finns inte längre. Vattnet och färgen har torkat, men bilden finns kvar.

Kan det vara så att nuet och det förflutna egentligen är samma sak, men bara två olika tillstånd. Precis om vattnet kan vara is eller ånga.

Andra bloggar om: , ,

onsdag, oktober 29, 2008

Park hotell släpper skiva



Park hotell, där min son Jonas spelar gitarr, släpper idag sin skiva Free for Friends. Bandet har nästan blivit känt för sina omtalade motgångar och diverse krångel på turneér och uppträdanden. Men jag såg dem spela i somras på Way out west, tillsammans med Jari Haapalainen på trummor och tjejerna Taxi som körade, och det var en väldigt lyckad spelning.
Kanske var det där turen vände.

Som jag skrev igår så är det motgången eller oturen som kan vara det ögonblick, som gör att saker och ting vänder, och tar en ny riktning.

Park hotells musik har stötts och blötts av motgångar och det märks. Skivan har blivit jäkligt bra och tar plats i denna värld på ett lika självklart sätt, som när Ingmar Stenmark för första gången åkte i mål 1974 i Madonna di Campiglio. Men till skillnad mot Park hotell visste han var målet låg redan innan han åkte ut på banan.

Park hotell har idag kommit i mål och skivan är äntligen släppt. Promenader och utflykter gratulerar till goda principer!

Andra bloggar om: , ,

tisdag, oktober 28, 2008

Goda principer

Det finns många s.k gurus som åker runt och föreläser om hur man kan uppnå personliga framgångar. Ofta är det personer som kommer från idrottsvärlden och som gjort stor lycka inom sina tävlingsområden. Det handlar ofta om ett budskap som består i att sätta upp mål, fokusera på dessa mål och sedan jobba målmedvetet mot det uppsatta målet. Man måste tänka positivt och helst bortse från motgångar och svårigheter. Ni kanske har hört historien om glaset som är halvtomt eller halvfullt....
Ofta kallas det mental träning, när vi väljer att bara se på våra positiva tillgångar och fokusera på att lyckas. Eller att bli lycklig.

Jag tror inte alls på det där. Sport och idrott är absolut inget som kan hjälpa oss när det gäller att hantera livet.

Ta slalom till exempel. Där är banan utstakad med pinnar och du vet i förväg var portarna finns där du skall åka igenom. Målet finns också på ett klart utmärkt ställe. Det gäller alltså att åka en förutfattad bana, med ett väl definerat mål och det skall ske så fort som möjligt.

Så ser inte livet ut. Vi vet aldrig i förväg var pinnarna finns som vi måste undvika, eller var portarna finns som vi måste igenom, och målet flyttar sig hela tiden utifrån hur vi tänker och hur vi personligen utvecklas. Det finns egentligen inte någon anledning att ha mål överhuvudtaget.

Istället för mål behöver man ha principer för sitt liv. Principer som är goda och som för saker och ting framåt, mot utveckling och växt istället för mot personliga mål.

En viktig princip är att framgångar och lyckade projekt, visserligen är bra och eftersträvansvärda, men de ger inte mycket mer än en viss personlig, men kortvarig glädje. Framgångar kan inte lära oss något nytt, eftersom vi då kört en viss bana, som vi tidigare stakat ut och som det visade sig gick hem. Därför kan man ligga lite lågt när man får positivt beröm, uppskattning och god kritik av omgivningen. Roligt visst, men ganska betydelselöst.

Nej det är vid motgången, det misslyckade projektet eller den oväntade oturliga vändningen, som det stora ögonblicket har infunnit sig. Det är då som slalompinnarna oförklarligt bytt position och vägen blivit stängd, och målet som var så hägrande, nu försvunnit in i en tjock och ogenomtränglig dimma. Det är vid dessa tillfällen som vi kan utveckla vår inneboende förmåga, förändra vårt tänkande i positivt riktning och lyckas med konststycket att låta misslyckandet bli grunden för den nya vägen framåt. En väg som vi hittills aldrig har beträtt och som vi aldrig skulle ha beträtt om inte motgången hade tvingat oss.

Om man lever efter denna princip, blir man aldrig överväldigad vid framgångar eller särskilt nedslagen vid motgångar. Man kan därigenom använda en stor mängd frigjord energi, till att fortsätta framåt i livet och göra stor nytta. Man saknar mål men det blir ändå bättre och bättre.

Inte som idrottsmännen som blir helt tokiga av glädje när laget vinner och helt bedrövade och förstörda vid en förlust. I dagliga livet är en sådan inställning förkastlig och slösar bort vår livsenergi.

Många går tyvärr omkring och låter idrottens (och näringslivets) tävlingsmentalitet genomsyra tillvaron, särskilt på jobbet. Det är synd. De flesta människor hamnar alltid utanför prispallen.

Jag kommer aldrig att gå med i tävlingen. Jag kommer bara att utgå från de goda principerna, som för saker och ting framåt. Men det är fortfarande ovisst, och kommer alltid att vara ovisst, var jag slutligen kommer att hamna.

Andra bloggar om: ,

söndag, oktober 26, 2008

Det ingen ännu sett



Vad skulle inte Lars Lerin ha kunnat göra av denna enkla vy över några björkar samlade i en dunge. Solen vilar på stammarna och löven har sedan länge lämnat sina fasta platser. Det är nog så att vi behöver våra konstnärer för att få hjälp att se tillvaron på nya, och mer utvecklande sätt. Men det är ett förädiskt spel. Vi vill gärna få våra etablerade uppfattningar bekräftade om hur saker och ting är, och hur verkligheten är beskaffad, och hur den ser ut.

Lerin ser det vackra i det mörka och i de udda utsnitten av tillvarons bakgårdar. Sådant som vi kanske skyndar förbi. Ta bara hans målningar av kalhyggen. De kan få mig att längta till skövlade områden i norrlands inland, bara för att se alla fantastiska färger och former som jag aldrig tidigare upptäckt. Precis på samma sätt som han lyfter fram slyskogens skönhet, med sin gråa taniga björkar, och hjälper oss att se det som finns strax utanför våra egna dörrar. Men som vi oseende går förbi varje dag. Han har gjort samma sak med fula industrimiljöer, hamnar, fallfärdiga hus och ovanliga människor i Värmlands skogar.

I våras ställde polacken Stanislav Zoladz ut sina stora akvareller i Konsthallen i Luleå. Till skillnad mot Lerin, även om vissa motiv var gemensamma, var hans målningar så exakta att man upplevde dem verkligare än verkligheten själv. De såg ut som foton, eller snarare var de mer likt naturen än vad fotografi kan åstadkomma; ett måleri som i tekniskt avseende var helt fantastiskt.

Först, var jag helt uppfylld av den tekniska skickligheten. Hur är det möjligt, att åstadkomma detta? Efter ett tag, och flera besök till konsthallen, fick jag allt svårare att hantera dessa bilder. Jag kände en stigande tomhet, och funderade mycket på meningen att måla på detta sätt.

I samtal med Sten Melin, kändes det att jag kom något på spåren. Sten sa " att en konstnär målar inte bara som det ser ut, utan det han ser".
Och det föll på plats i mig.

Konstnärens blick måste tillföra verkligheten något, som ingen ännu sett.

Andra bloggar om: , , ,

Trädälskaren



Tillsammans med ett par vänner lämnar Jonas Selberg Augustsén Stockholm för att under en sommar åka till Norrbotten och bygga sig en stuga högt uppe i en tall. Tallen står i Harads, fantastiskt naturskönt med utsikt över Luleå älven.

Men filmen handlar inte bara om ett barnsligt kojbygge, utan blir till en filosofiskt betraktelse över vår längtan tillbaka till naturen och till hembygden. Filmen är helt enkelt underbar och rörande och fick t om Alkberg att gråta.

Jag såg filmen på premiären i Stockholm och jag är glad att jag hann se denna "smala" film. Här i Luleå gick den väl bara en vecka innan den försvann. Det är tragiskt med tanke på att denna film förklarar för oss norrbottningar varför vi bor på världens bästa ställe och varför det inte finns någon anledning att fundera på flytt någon annanstans.

Det är Jonas mormor från Boden, som är filmens största behållning. Det är hon som säger att det verkar barnsligt att bygga en koja, hon bjuder på ett paltkalas som kan föda en hel barndom och hon är den som är först uppe i stugan i tallen och uttrycker att "det är så vackert att man kan gråta". Alla dessa mormödrar som vi alla kan känna igen, med sina självklara visdomsord om livets svåra och outgrundliga frågor.

En annan sak i filmen som blev väldigt stark för mig var när stugan var klar och Jonas, som första åtgärd, fyllde en hel bokhylla med Eyvind Johnsons samlade verk. På ett genialt sätt kopplades träd, hus, natur, hembygd, historia och litteratur ihop, och gjorde filmen till ett konstverk med stort djup och många bottnar.

Jag träffade konsthallens chef igår, och jag föreslog att filmen kunde visas på Kulturens hus, så att flera får se den. Han var intresserad och jag hoppas att det kan bli av.

Se en trailer från filmen här.

Andra bloggar om: , ,

måndag, oktober 20, 2008

Mörk materia



I torsdags kväll var jag på rockklubb och lyssnade på Cult of Luna, där min son Anders spelar keyboard.

Cult of Luna spelar ångestmetal så hård och mörk som musik bara kan bli. Scenshowen är fantastisk och alla i publiken blir helt invaggade i ett slags hypnotiskt tillstånd och den tunga rytmen får allas huvuden att gunga fram och tillbaka. Låtarna bygger ofta upp en sån spänning att det till slut måste få en utlösning och det sker i form av sången, skriksången, som gör att spänningen släpper ett ögonblick, för att därefter börja byggas upp igen.

Det är svårt att veta vilka känslor som får utlopp i denna hårda musik. Men det är naturligtvis arkaiska tillstånd av aggressivitet och förtvivlan som formuleras, på ett väldigt ursprungligt sätt. Den får mig att tänka på shamanernas trumresor som med oändligt upprepade rytmer försätter sig själva och andra i transcendala tillstånd, som får en människa att lämna sin kropp och övergå till att bli någon annan. En björn. En trana. Eller ett lodjur.

Rockklubben Medis förvandlades i torsdags till ett samiskt läger för andeutdrivning och när hela lokalen var fylld av djuriska läten och lägereldens rök låg tät över scenen, och hallucinatoriska ljuslampor fått sina epileptiska anfall... då kom jag att tänka på en sak.

Hur lätt är det inte för en medelålders man att fördöma denna musik, för sin våldsamhet och sitt mörka uttryck. Men för mig är det istället väldigt lätt att acceptera den, just för sin styrka i uttrycket.

Svärtan i denna musik är lika stark som den mörka blåsvarta färgen i en stor akvarell av Lars Lerin, målad mitt i vintern i Lofoten. Med hjälp av dessa starka mörka färger, eller den tunga rytmen i musiken, skapas kontrasterna som är ursprunget till att vi kan se ljuset. Både Cult of Luna och Lars Lerin bevisar den vetenskapliga sanningen att det finns lika mycket mörk materia i universum, som den synliga. Och att våga möta mörkret, i alla dess former, är förutsättningen för att kunna se ljuset i tillvaron.


Lars Lerin

Andra bloggar om: , ,

fredag, oktober 17, 2008

torsdag, oktober 16, 2008

Globen 15 oktober 2008

En magisk kväll i Globen. Leonard Cohen i drygt tre timmars konsert.
Här kommer "In my secret life", filmed by Promenader och utflykter.



Andra bloggar om: , ,

söndag, oktober 12, 2008

Behovet av bristen



Jag vaknar, kliver upp och tittar ut genom fönstret, och ser att det verkar bli en fin dag. Solen är redan uppe, men jag kan ännu inte se den. Bara dess reflektioner på trädtopparna, på det återstående enstaka gula och röda löven. När solen ligger lågt på hösten och låter sitt ljus färga trädens toppar, precis som den gör idag, då blir jag lycklig. Det är något med dessa reflektioner, som gör att jag vet att solen finns där utan att jag behöver se den. Den lämnar sina tydliga spår och gör träden vackra.

Det är på nåt sätt som när en människa har ett inre ljus, emanerad ur en stark närvaro och medvetenhet. När deras glädje reflekterar sig på omgivningen, påverkas andra människor så att de känner sig vackra och bekräftade. Sådana livgivande personer kan göra mig lika lycklig som när solen skiner över en skog och man tydligt ser skillnaden mellan skuggan, dit solen ännu ej nått, och ljuset.

När jag kommer ner till stugans kök, känns det lite kyligt och jag fyller kaminen med ved och låter elden ta sig. Denna upplevelse av att det är kallt, när jag kom ner, är nödvändig för att jag skall uppleva den goda värmen när den sprider sig i rummet och i kroppen. Om det hade varit varmt redan i början hade brasan kanske upplevts besvärande och alltför varm.

Det är det som är problemet med en ständig önskan att allt skall vara bra, den jämna värmens tyranneri. Om jag undviker allt som kan vara besvärligt, tungt, tråkigt och obehagligt förlorar jag samtidigt förmågan att uppskatta det goda. Bristen på brister gör att de rika och välmående glider in i uttråkigheten och liknöjdheten.

Därför försöker jag undvika allt för snabba förbättringar av stugan. Det enkla hushållet; kallvattnet som värms på spisen innan diskningen och promenaden ut med slaskhinken. Morgondoppet i havet med en tvål som läggs på en sten i väntan på den hygieniska ritualen, som är oskönt kall i början men så underbar efteråt. Utedasset som fungerar så bra men där det är så kallt mitt i vintern.

Vi behöver våra utmaningar och problem att lösa, för att leva ett meningsfullt liv och för att mogna. Nöden är uppfinningarnas moder och bristen är det konstnärliga skapandets fader. För den som alltid vill sitta vid en varm kamin blir det inte mycket gjort.

lördag, oktober 11, 2008

Föräldrar som var rädda. Om dom.

Och 80-talet kom och ingen ville skrämma barnen längre. Inte ens slå dem. Papporna började var med vid förlossningen och de knöt tidiga band till sina barn samtidigt som de fick klippa navelträngen som ett hedersuppdrag. Tidigare hade det bara varit mödrarna som oroade sig för allt ont som kunde hända, allt från spädbarnsdöd till förgiftning. Nu blev också papporna oroliga; får barnet tillräcklig näring, varför skriker barnet så, kan det vara något fel. Ska de ammas var fjärde timme och när ska man ge tillägg, var frågor som även en man hade synpunkter på.

Inga barn var längre rädda och tidigt skrämda. Det gick inte längre att hota med att vänta bara tills pappa kommer hem, då ska du få se på andra bullar eftersom pappan var redan hemma. Nu var det istället föräldrarna som var rädda; för att inte räcka till, för att inte finnas tillräckligt med barnen, för att inte var den bästa föräldern, för att inte göra barnens barndom till den bästa. Och rädda för att barnen inte skulle få en bra dagistid, bli mobbade, eller kritiserade, inte lära sig simma, inte kunna åka skridskor, inte vara med på kyrkans barntimmar, inte bli bra i fotboll, inte ha det bästa tv-spelet eller den bästa och mest praktiska overallen.

Föräldrarna blev rädda
om sina barn och rädda för att barnen inte skulle få allt som de behövde. Barnen i centrum.

Och vi skapade den applåderade generationen
. Vi var med på alla skolavlutningar, på barnens alla uppträdanden, vi lyssnade på alla deras sånger, vi såg alla deras hockeymatcher och alla fotbollsträningar i snålblåst och regn och vi fanns alltid där och applåderade. Vi skapade förväntningarna om att det var något stort på gång. Och till och med när de tog sin första fylla fanns vi där och tröstade och sa att det är huvudsaken att du kommer hem, vi kommer inte att kritisera dig. Bara det inte händer dig något. Och vi fanns på stan och vandrade med andra föräldrar i röda jackor för vi vill finnas där om något mot förmodan hände, och när det hände kändes det så bra att vi ändå fanns där, som tröstare och någon som kunde säga att jag älskar dig även när du gör dumma saker.

Sedan blev de 20 år
och flyttade hemifrån. Och ungdomarna blev chockade över tillvarons verkliga natur. De var inte egentligen i centrum, de hade bara sett så ut ur ett individuellt perspektiv. Det var inte så lätt att bli fotbollsproffs i Europa som farsan trodde ändå. Och popstjärnedrömmarna kanske inte slår in för alla som gått kommunala musikskolan. Att skapa sig ett eget bra liv när möjligheterna är oändliga är inte lätt.

Men jag tror på dagens unga. De växte inte upp med skrämsel och med rädslans strategi. De hade ändå föräldrar som var rädda.
Om dom. Så går det när man gillar att spela curling!

onsdag, oktober 08, 2008

De rädda barnens strategi

Förr i tiden, när jag var barn på femtiotalet och under alla decennier före det, betraktades barn med andra ögon än idag. Föräldrar var inte särskilt oroliga för sina små telningar utan barnen fick i stort sett sköta sig själva. Barn for omkring i stora horder och det fanns inga vuxna som riktigt visste vad dom gjorde.

Jag har alltid förvånats över hur vuxna kunde vara så frånvarande i vår tillvaro. Vi gjorde ju farliga saker hela tiden; cyklade utför stup, byggde flottar och for ut på ån, sköt med pilbågar och luftgevär, tog varandra till fånga och band fast och piskade på ryggen, ja, listan kan göras lång över allt som barnen på Dombäcksön i Husum hittade på. Men föräldrarna gjorde annat och vi sågs nästan bara vid matbordet, där vi barn ljög friskt om vad vi hållit på med. Men föräldrarna var inte heller så intresserade av att få veta så mycket.

Jag brukar le en smula när jag idag hör ”ropen skalla” att vuxenvärlden (vilket hemskt ord!) borde finnas ute på stan kvällstid där ungdomarna finns. Det är tydligen det stora problemet idag, att inte föräldrar finns till för sina barn och ungdomar. Och jag vill bara säga att det är helt fel! Föräldrarna av idag, både mammor och pappor tillbringar betydligt mer tid med sina barn, håller betydligt bättre kontroll och vet betydligt mer om sina barn än på femtiotalet. Barn och ungdomar är idag påpassade i stort sett dygnet runt av oroliga vuxna som vill barnens bästa. Tyvärr kanske till och med för mycket.

Trots att föräldrarna på femtiotalet
släppte barnen och ungdomarna vind för våg i stora grupper, fungerade det ändå hyfsat. Det berodde på en bakomliggande finurlig strategi; uppfostran genom rädsla. Det gällde att skrämma barnen så tidigt som möjligt för allt som var farligt. Därför uppfann man ett antal varelser som skulle hjälpa till att hålla barnen i stillhet. I källaren fanns ”Källargubben” vilken var en läskig varelse som man egentligen aldrig fick kläm på vad han kunde göra. Men jag minns att varje gång jag var ensam i källaren så hade jag hjärtklappning och brukade alltid förskräckt springa uppför trappen, med källargubbens andedräkt flåsande i nacken.

Nere vid Husån fanns Å-gubben. Han låg i vattnet utanför bryggorna och bara väntade på det barn som skulle våga sig ut på en brygga. Han skulle då komma upp som Storsjöodjuret och sluka barnet i en mumsbit. Jag minns att i varje fall när vi var i småbarnsåldern så vågade ingen gå ut på en brygga. Och nu så här i efterhand var det ju tur det, eftersom vi varken hade flytvästar eller tillsyn.

Ute i skogen fanns spöket, som min mamma kallade Skrömta. Hon trodde själv på Skrömta och det gjorde det väldigt trovärdigt, och mörka skogen var jag verkligen rädd för. Det fanns ingen risk att jag skulle råka gå ut i skogen och sen bara försvinna. Egentligen, nu när jag tänker på det, är jag fortfarande mörkrädd, och det kanske har sin förklaring här.

Sedan var det vanligt att man också var rädd för sin pappa. Han deltog sällan i barnens uppfostran, utan fanns på sidan om, ofta ganska frånvarande. Pappan stod för den mer fysiska delen av uppfostringsarbetet. Att man var rädd för sin pappa hade ofta en hämmande inverkan på de pojkstreck som ständigt var under planering.

All denna rädsla byggdes in i oss barn och fungerade hjälpligt som kompensation för föräldrarnas bristande närvaro. I varje fall tills vi blev så gamla att vi vågade oss ut på bryggan och stå där längst ut, hålla andan i väntan på det hemska monstret, och upptäcka att det aldrig kom.
Från den punkten slutade strategin att fungera.

Andra bloggar om: , ,

söndag, oktober 05, 2008

Avlövningens tid



Jag lyssnar till Arvo Pärt – Tabula rasa, medans vinden tjuter utanför och regnet piskar mot fönstret. Det är en härlig känsla att sjunka in i musiken nu när hösten kommer med den stora innesittartiden, och fjärrvärmen från Luleå energi, med en av landets billigaste avgifter, värmer ryggen. Sådana här kvällar, när mörkret lägger sig tidigare än veckan innan, och än veckan dessförinnan, vill jag ha svår och tung musik, som stämmer överens med den dramatiska förändring som pågår utanför fönstret.

Löven som lägger sig tillrätta
på marken, förkastade av trädet, har förlorat sin livsuppgift. De står helt utanför arbetsmarknaden, trots att det är arbetslinjen som gäller. Ingen av dem kommer nånsin att kunna genomföra en fotosyntes igen, även om rehabilteringsinsatser skulle sättas in tidigt. Allt som händer nu, påminner om regeringens nya sjukförsäkring som trädde ikraft 1 juli och som kommer att avlöva arbetsmarknaden från människor, som är sjuka eller lågpresterande. Även inom politiken är det höst. Drömmarna om en bättre värld smulas ständigt sönder av girigheten hos direktörerna för den fria marknaden.

För dessa löv finns ingen återvändo. Men till våren kommer det nya, som igen tror på marknaden och att det går att låna ut hur mycket pengar som helst till folk, som inte har täckning för sin konsumtion. Och det kommer att gå så bra att alla kommer på grön kvist igen och glömmer den röda hösten och man kommer då att avreglera och ta bort statens tillsyn, eftersom allt nu växer och frodas och sifforna ligger på plus.

Det är inte minnet det är fel på. Alla minns den förra nedgången. Precis som jag var förberedd på att denna höst skulle komma, med dessa hårda vindar, som ikväll lämnar björkarna kala, passiva och i dvala inför vintern.

Philip Glass kommer in i mina hörlurar med sitt pianospel som flyter i en jämn ström av toner som påminner om regnets smattrande mot fönstret. Upprepningar av samma teman om och om igen, men med små förskjutningar av tempo och takt med hjälp av synkoper. Det får mig att tänka på livets flöde. Dag efter dag, alltid samma teman, alla dessa upprepningar. Men samtidigt de stora underliggande förändringarna av årstider och åldrar, som är så svårt att uppmärksamma i nuet, men som ibland plötsligt uppdagas för oss genom insikter; om att sommaren är över eller att man har blivit gammal. Eller att nu är det plötsligt lågkonjunktur igen, trots att ingen trodde att den skulle komma.

Det är nog bra att se fram emot både hösten och vårt eget åldrande, med tillförsikt. Det görs bäst genom att inte fly, utan bara acceptera sakernas tillstånd. Genom att acceptera förändringen, fårorna och rynkorna, och ta emot dem, blir hösten en tillgång istället för en förlust. Och lika lätt att uppskatta som i mognaden av ett rabarberblad, liggande på marken i en trädgård.



Andra bloggar om: , ,

torsdag, oktober 02, 2008

Att leva vetenskapligt

Jag lever mitt liv helt vetenskapligt. Det innebär att jag regelbundet tar del av alla nya rön om hur man ska äta och leva, för att inte dö i förtid. Oftats brukar jag läsa Aftonbladets bilaga Hälsa, lyssna på vetenskapsnytt eller läsa specialtidningar om hälsa och motion.

Jag tycker faktiskt att om man nu har en massa vetenskapsmän som sysslar med dessa frågor, hur vi ska äta och leva för att inte dö i förtid, då ska man också följa deras goda råd.

Jag började 2001 med stenålderskosten. Gick ned 8 kilo och övergick därefter till GI- kosten 2003 enligt Fedon Lindberg. Jag undvek snabba kolhydrater och åt mycket fleromättade fetter, grönsaker och nötter och bönor. Men inga feta mjölkprodukter. Egentligen tål jag inte mjölk överhuvudtaget, det har Floras Spa och behandling kommit fram till efter 8 behandlingar som de gjort på mig med en speciell maskin som ska jämna ut energinivåerna i cellerna. Man ligger på en brits och håller i två metallklot och så tickar den elektriska maskinen i en timme. Och då har värderna minskat kanske från 40 till 22. Och det är tydligen bra om man kommer ner till noll. Hur många behandlingar som behövs tills man kommer till noll det beror på hur mycket pengar man har. Ju rikare man är desto fler behandlingar blir det, innan man kommer ner till noll. Det är en bra princip. Jag fick 8 behandlingar a´ 525 kronor, innan det blev noll. De kanske tyckte att jag var halvrik, jag vet inte, men fattig var jag när det hela var över i alla fall. Det var ändå skönt när hon sa att jag hade noll i värde, även om jag inte hade en aning om vilket värde det handlade om.

En gång var jag på Akupressur på Bergnäset. Hon var trevlig. Jag fick ligga under filtar och så stack hon handen under filtarna och tryckte och masserade mig på olika punkter. Det kändes väldigt intimt på nåt sätt och jag försökte hela tiden tänka, Sven det här är en behandling som heter Akupressur, och även om hon är trevlig så ska du inte inbilla dig något. Vissa punkter gjorde ont när hon tryckte på dem och det betyder att är det nåt fel i meridianerna, energibanorna, och när det gör ont så har hon hittat rätt och sen ska det bli bättre. Ont ska med ont fördrivas, det är en gammal hederlig idé.

Men dessa behandlingar är kanske inte så särskilt vetenskapliga egentligen, även om det är fullt i väntrummen till alla dessa alternativa medicinska institut. Ja, det är fullt med kvinnor alltså, vi män är i minoritet. Kanske lika bra det med tanke på Akupressuren under filtar. Män kan ju lätt inbilla sig saker.

I höst kom jag i kontakt med Doktor Dahlqvist från Gävle. Hon började, tvärt emot alla kostexperter, att ge folk med diabetes massor av fettrik mat, mycket kött, och väldigt lite grönsaker och frukt. Helt idiotiskt, enligt en enad kår av kostexperter sponsrade av margarin- och lightföretagen. Naturligtvis blev hon avskedad från sitt arbete som läkare. Men till slut blev hennes behandlingsprogram godkänt av Socialstyrelsen, helt enkelt för att det fungerade! Det har nu kommit flera studier som visar att Lågkolhydratkosten, som den heter, är bäst för att minska vikt och för diabetikers tillfrisknande.

Som ni förstår äter jag nu Lågkolhydratkosten. Min näring kommer från 60 % fett, 20 % kött och 20 % grönsaker. Och det är den mest underbara kost som jag någonsin har ätit!. Smör, ägg, fet ost och fet mjölk är huvudingrediensen i mitt matintag. Jag äter två ägg, stekt i mycket smör på morgonen tillsammans med bacon och lite broccoli. Eller så fil med linfrö, och en halv deciliter grädde i filet för annars skulle det bli för magert. Naturligtvis förekommer bröd, pasta och potatis inte längre i min kost.

Och för första gången på 20 år känner jag mig helt mätt. Jag är mätt när jag vaknar, jag är knappt hungrig vid måltiderna och jag är aldrig sugen på godis eller sötsaker. Min mage ligger där som en trygg och död palt, och ger inte ett ljud ifrån sig. Tillfredsställd!

Javisst. Det har slagit mig att det var precis den här feta kosten som mina föräldrar åt när de blev fotograferade i 55 årsåldern 1967 och de var smala som nästan inga medelålders är idag. Jag har alltid tyckt att det var konstigt, på den tiden hade ju inte vetenskapen kommit så långt. Som den gjort nu alltså.

Andra bloggar om: ,