tisdag, september 30, 2008

Berts bilder

Kolla in Berts härliga bild på det blånande havet med de gula löven. En perfekt beskrivning av höstens nuvarande situation.

måndag, september 29, 2008

Jag borde ha reagerat

Ingenting börjar här. Allt har en historia, ett förflutet, som lagt grunden för händelserna i nuet. Man kan säga att nuet inte uppstår enbart i nuet utan är helt beroende av det som varit. Ingenting uppstår ur intet (om man bortser från the big bang) Men samtidigt, om man inte lever i nuet utan är fast i det som varit , förlorar man alla möjligheter till utveckling och förändring.

Det som har hänt har hänt. Men man måste dra slutsatser av det som hänt och ta med sig själva slutsatsen in i nuet. Vår historia blir samtidigt vår vägvisare framåt, vår emotionella gps.

Det är skuldkänslan och skammen som hjälper oss framåt. När vi känner skuld har vi gjort något fel och när vi skäms har omgivningen gett oss en tillrättavisning. Båda känslorna ger oss en fingervisning över hur nuet skall hanteras, och hur vi skall sona de felsteg som vi begått.

Men ett barn kan skuldbeläggas eller utsättas för så starka kränkningar, att det naturliga systemet förlorar sin funktion. Istället skapas förnekande av skuld och skamlöshet, som omintetgör möjligheterna att förbättra sig i nuet. Ett dåligt beteende leder då inte till självrannsakan och försök till positiv förändring, utan till självförhärligande och ett förnekande av den egna skulden.

Dessa barn och ungdomar fastnar i sin historia och kommer inte vidare. De ältar sig genom tillvaron och kan inte lämna gamla oförätter utan börjar istället hata andra. Alla de andra som de tror har hela skulden för att det blev som det blev. Hat är inte vrede, utan en konsekvens av vanmakt och ett försök att skydda en skadad självkänsla. Om alla som hatar istället kunde känna vrede, och få utlopp för en berättigad ilska, då skulle de komma vidare.

Den senaste helgen har det varit flera våldsdåd i Luleå. En 16-åring knivskuren och en 22-åring har blivit skjuten av polisen efter att ha hotat en anhörig. Skolskjutningen i Finland nyligen. Alla händelser är det senaste ledet av en kedja händelser som inte började nu i helgen, utan långt tillbaka i tiden. Hatet finns där som en konsekvens av låsningen i historien.

Hoppas att vi inte gör på samma sätt och låter skulden bara hamna hos förövaren. Eller hos polisen som gjort fel. De har sin egen skuld och vi har våran. Jag ansvarar över min egen skuld och det är bara den som jag kan göra någonting åt.

Men var finns min skuld? Kanske på fotbollsmatchen när barnen var små, och jag hör en förälder förlora fattningen och skrikande kränka sin son, för att han missade målet eller tappade bollen. Jag borde ha reagerat.

Andra bloggar om: , ,

fredag, september 26, 2008

Kursprogram

Nu är det rolig fredag igen!
Fredagslistan publicerar programmet till den inställda kursen.
Gå in här och läs om vad ni missar!

tisdag, september 23, 2008

Inställt!

Jag gillar när saker blir inställda. Konferenser, utbildningsdagar, möten, ja, allt som fått en rejält tilltagen tid avsatt i almanackan och som plötsligt, helst i sista stund, blir inställt. Det känns alltid som om en stor lättnad breder ut sig och att tillvaron öppnar sig precis som en vandring på en fjällhed.

Jag brukar glömma att upplysa mina arbetskamrater om att dagen är avbokad och gömmer mig på rummet istället, för att i lugn och ro njuta av en arbetsdag utan inbokningar. Då hinner jag göra saker som ligger där på mitt skrivbord och som vill bli utförda, av en man som inte är stressad utan som kan reflektera och strukturera, skriva och formulera. En inställd konferens kan ge otroligt mycket och få många uppgifter att närma sig sin lösning.

Konferenser och utbildningsdagar, sammanträden och möten är egentligen totalt ineffektiva tillställningar och som man bör undvika. Endagskonferensen börjar alltid med registrering med kaffe och smörgås mellan 9 och 10. På så sätt ser man till att ingenting behöver göras på morgonen. Man går till jobbet klockan 8 och förbereder sig genom att hämta ett kollegieblock och penna, söka fram programmet och inbjudan. Då är det dags att gå till konferenslokalen och registrera sig och dricka kaffe under en timmes tid. Sedan är det ofta flera föreläsare som pratar i en timme var, och som har åkt flyg från Stockholm redan dagen innan och sovit på hotell på kommunens bekostnad, och egentligen inte har mer att komma med än vad som man kan läsa sig till genom att Googla på ämnet.

Endagskonferensen slutar alltid med en avrundning kl 15, efter fikat, och det beräknas pågå till 16, men eftersom många måste resa, t ex stockholmarna som ska med flyget för att åka och föreläsa i någon annan stad nästa dag, så kommer alla loss redan 15.20 och då är ju klockan för mycket för att gå till jobbet och hinna göra något så det är lika bra att åka hem direkt.

Men inställda kalas är nog det bästa ändå inom avbokningens område. Fester och kalas är ju till för att man ska ha roligt och innan kalaset har jag ofta svårt att tro att det ska bli roligt. Jag ser bara hinder; har jag kläder som passar till festen, ska man ha kavaj eller räcker det med skjorta? blir det bordsplacering med risk att behöva sitta med en kultursnobb från Luleå som jag träffat hundratals gånger men som ändå inte ids känna igen mig, och så det värsta av allt; blir det dans? Som ni förstår finns det otroligt mycket att oroa sig för inför ett kalas och därför är det inställda och avbokade kalaset, också det bästa kalaset. Men det är mer sällan att det händer. Ett kalas som finns inprickat i almanackan kan förstöra flera veckor för mig, ju närmare och närmare dagen kommer desto värre blir det. Tur att det finns magsjuka och oförutsedda händelser i mitt eget liv; mamma blivit sjuk, en avlägsen släkting har dött, stukat foten.

Ja, inställda saker är nog det bästa som kan hända i mitt liv. Jag funderar på att starta ett utbildningsföretag vars affärsidé är att erbjuda endagskonferenser, med registering kl 9 och avrundning mellan 15 och 16, och regelmässigt ställa in dem dagen innan. Precis så sent att ingen hinner boka in något annat.

Vid varje inställd utbildning kommer vi att betala igen halva kursavgiften. Det blir ju ändå en väldigt billig friskvård för företagen och dess anställda.

söndag, september 21, 2008

Hösten sätter eld på skogen



Hösten sätter eld på skogen och det finns ett syfte med det. Det gröna klorofyllet bryts ned och tas tillvara av trädet medan den röda och gula färgen blir kvar. Detta är Trädets förberedelse inför vinterns dvala och färgförändringen sker på mycket kort tid, kanske en vecka.



Denna tid är nu.



Snart tar vinden kommandot och sliter löven från träd och buskar. Löven lägger sig på marken och blir till mull och jord. Men träden hämtar inte sina byggstenar från marken, även om man kunde tro det. Nej, 99 % av materialet till själva träet kommer direkt från luften.
Från koldioxiden och solljuset.

Om Gud hade funnits skulle han ha varit imponerad över sig själv, på hösten.
Så smart, skulle han tänka.

Andra bloggar om: , ,

fredag, september 19, 2008

Generation Nix

Jag vill inte alltid vara nåbar, säger hon och förklarar varför hon inte har mobilen med sig. Hennes min visar på stolthet, som om hon gjort ett viktigt moraliskt ställningstagande. I samma andetag berättar hon att de bara har ettan , tvåan och fyran på TV, inga andra kanaler. Av hennes tonfall kan man förstå att det är en slags bedrift, eller att hon i alla fall är helt oskyldig till samhällets förfall.

Hon gillar inte reklam. En stor skylt på dörren "Ingen reklam tack" markerar det privata skyddet mot kommersialismen. Hon har naturligtvis anmält sig till alla Nix register som finns och utplånat sitt namn från telefonförsäljarnas listor. Ingen från Telia eller Tele 2 kan längre hitta hennes namn eller telefonnummer. Nix pix. Utplånad.
--------
Han fanns ofta på bibliotekets läsavdelning på luncherna. Det var på det gamla bibliotekets tid. Vi träffades där och läste tidskrifter och diskuterade viskande musiken och konstens påverkan på själen. Sedan byggdes Kulturens hus och vi fick ett nytt fint bibliotek. Numera, när jag sitter där på det nya stället, läsande DN tillsammans med pensionärerna, de arbetslösa och sjukskrivna, lyser han med sin frånvaro. Han försvann i flytten. Nix pix. Utplånad.
--------
Hon och han ingår i motståndsrörelsen mot det moderna samhället och deras kamp sker i form av avståndstagande. En del medlemmar tar t.o.m. sin tillflykt till "det naturliga". Att endast ute i naturen och i ensamhet, långt från stadens brus, där och endast där, finns det möjlighet att möta sig själv och det verkliga livet. Staden, affärerna, maskinerna och betongen blir representanter för det onaturliga som skadar oss. Det dagliga livet blir då en ansträngande resa, eftersom man hela tiden måste skydda sig från yttre påverkan.

Men jag tror inte på avståndstagande som en verksam metod.
Jag tror på bejakandet.
Att ställa sig mitt i flödet av reklam, mobilsignaler, relationer, bredband, elektronisk musik, nya platser, förändringar, megapixlar, idéer, pengar och ta emot både det positiva och det negativa. Men låta det negativa bara glida igenom och inte bromsas upp av försöken att förhindra och mota.

Det är bara om man vågar ta emot det nya, och även möta dess baksida, som saker och ting kan förändras till det bättre. Liksom det bara är när man söker upp den människa som man hatar som läkandet kan börja.

söndag, september 14, 2008

V(r)eden



Att hålla på med veden; fälla träden, såga, klyva och stapla, det är en manlig sysselsättning. Om man åker runt i norrbottens alla byar så finns ju veden där, nästan varje gård har en stor vedstapel under korrugerat plåt, på tork inför kylan i vinter. Det spelar ingen roll om man har andra uppvärmningssystem, olja, el eller jordvärme, veden finns alltid där som komplement eller till den sjävklara bastun.

Så det är många män som är upptagna av veden, och tur är väl det. Jag tror att veden är otroligt viktig för den äktenskaplig lyckan i norrländska hem. Frustration och irritation hos män kan inte bara resoneras bort, utan testosteronet ger alltid en risk för våldsamma utbrott. Att vid en obehaglig konflikt med hustrun, istället gå ut på vedbacken och klyva några kubikmeter ved ger ett perfekt utlopp för den negativa energin. Ofarligt och samtidigt bra ur energisynpunkt.

Dessutom skall veden travas, i raka snygga travar, som kan konkurrera med grannens staplar. I detta sisyfosarbete kommer den manliga egenskapen tvångsmässig noggrannhet, verkligen till sin rätt. En del män sysselsätter sig med att bygga runda staplar, helt perfekta konstruktioner som är nästan i klass med konstnärliga skulpturer. Det tar tid och det måste vara perfekt. Det är det som är meningen.

Men något har hänt i Sverige. Antalet skilsmässor och våldet mot kvinnor ökar ständigt. Kvinnojourerna har fullt upp med att gömma undan kvinnorna från aggressiva män. Hur kan det komma sig?

Det kan väl finnas många orsaker till det men jag är säker på att de elektriska vedklyvarna har stor roll i det hela. Förr hade ingen råd med elektriska vedklyvar utan yxan har alltid varit redskapet nummer ett. Att klyva med yxa kräver manlig styrka och precision. Men nu säljs vedklyvar för under 2000 kronor och fler och fler har möjlighet att köpa en på Clas Ohlson eller Biltema. Snart äger alla norrländska män en sådan apparat.

Hur ska man nu få utlopp för sin frustration och ilska, när man inte ens kan ta yxan och gå ut och klyva en björkklabb?

En sak är säker. Jag kommer aldrig att köpa en elektrisk vedklyv. Man måste ju tänka på husfriden.

Fredagslistan

Läs här när Anders fortsätter och filosoferar om djuren. Nu är det dags för SMÅFÅGEL, en av hans många fantastiska listor på Fredagslistan.

Jag säger bara, vad vore helgen utan en ny Fredagslista?

torsdag, september 11, 2008

Jämnmod

Igår kväll så gick jag en promenad runt Porsön. Det var mörkt och kallt, friskt i luften, med den begynnande hösten smygande runt fjärden. När jag kom till området nedanför assistentvägen valde att jag gå stigen närmare vattnet, trots att där inte finns några gatlyktor. Mörkret kändes lika uppfriskande som luften.

Jag kom att tänka på Dan som under hösten inte gärna går in i mörkrummet för att framkalla sina fotografier, eftersom han upplever det som ”Det mörka rummet”; en ställe där ensamheten och isoleringen förstärker de depressiva känslor som gärna infinner sig på hösten.

Det är märkligt med samspelet mellan det yttre och det inre. Om man är deprimerad och det är mörkt ute, så upplever man sig mindre nedstämd eftersom skillnaden mellan det yttre och inre inte blir så stort. Det är därför så många istället blir djupt deprimerade under våren. Då är skillnaden som störst mellan det yttre ljuset, glädjen och förhoppningarna och de inre pessimistiska känslorna, och kontrasterna förvärrar och förstärker den inre nedstämdheten.

Under den mörkare hösten blir vi som är depressivt lagda mer lugna och trygga eftersom vi får en yttre bekräftelse på vårt dystra humör, och kan paradoxalt nog må bäst då. Men det gäller inte alla. För en del som har alltför mörkt sinnelag blir hösten en stark belastning på psyket, och man måste då som Dan undvika arbete i ”mörkrummet”.

Men bäst är det nog om man frigör sig från den yttre verklighetens påverkan på det inre humöret. Att man låter känslorna ständigt vara lagomt positiva, oberoende av yttre bekräftelse från omgivningen och av påverkan från dagliga händelser. Men hur i friden kan man uppnå någonting sådant?

För att uppnå det måste den personliga bekräftelsen komma från en inre källa, som aldrig sinar. Och källan sinar aldrig om den är helt min egen källa, som härrör bara från mitt eget medvetande.

Jag tror att källan kan bestå av följande tre saker:
Fullständig acceptans av hur verkligheten är konstruerad.
(Shit happens men det mesta löser sig till slut)
Daglig meditation.
(Negativa tankar är bara tankar)
Vara nöjd med det lilla.
(T ex kaffe och ett wienerbröd på ett fik)

Om du kan genomföra dessa tre enormt svåra uppgifter kommer du att kunna gå genom mörker och ljus, glädje och sorg, vår och höst, med samma lätta steg.

Men jag vet att jag pratar för döva öron. Alla vill nog gärna slippa de dåliga känslorna av att inte duga, känna sig värdelös eller vara fruktansvärt förbannad. Men hur många vill ge upp extasen, passionen och de mycket starka upplevelserna?

Det är begären efter det starka positiva upplevelserna som är förutsättningen för de starkt negativa.
I jämnmod försvinner båda.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, september 09, 2008

Ordning och oreda



Jag är pappa, och jag är ganska säker på att det beror på mitt kön. Jag tror inte att det är så att jag bara konstruerat mig själv och bestämt mig för att bli pappa istället för mamma. Det kändes nog helt naturligt för mig, utifrån mina fysiska förutsättningar att bli pappa istället för mamma.

Min sambo, som är mamma till mina barn, visade sig ha det kön som gjorde henne utomordentligt lämpad för bli just mamma. Jag vet inte om hon någonsin funderat på att bli pappa.

Att jag ställer en sån fråga beror på att idag är sådana självklarheter - som att vi har olika kön och att det finns biologiska skillnader mellan könen - ifrågasatta av genusforskare på olika håll. Det beror naturligtvis på att de försöker jobba för jämställdhet mellan man och kvinna, och genom att hävda att det inte finns några skillnader, konfronterar de samhället för att tydliggöra fördomarna

Men istället drar deras argument bara fram sådana motpoler som hävdar att allt, från maktförhållanden till relationsproblem, beror på biologiska skillnader mellan könen. Allt finns redan i hjärnan och underlivet, och det går inte att göra något åt.

Men kan det inte få vara lite komplext !!! Två män eller två kvinnor kan bli föräldrar och de är säkert lika bra fostrare som en man och kvinna; en kvinna som inte kan få barn får barn ändå; en steril man blir pappa; en styvförälder går in i den biologiska förälderns ställe, plastpappor och plastmammor gifter om sig; ensamstående och bögar får adoptera; barn växer upp med pappor som inte är deras pappor; föräldrar som inte älskar varann skiljer sig och bögar gifter sig.....

Att ha en norm hur det skall vara, gör att majoriteten kan känna sig trygg. Minoriteten, de avvikande från normen, påminner majoriteten om att det kanske finns andra sätt att leva, och det gör majoriteten otrygg. Troligtvis för att majoriteten är en majoritet bara för att de aldrig vågat ifrågasätta sina egna liv.

Men jag då; vit man, heterosexuell, medelklass, och med en röd Saab 9-3. Har jag verkligen rätt att yttra mig i sådana här frågor. Sannolikt inte.
Så därför, glöm det jag just sagt.

fredag, september 05, 2008

tisdag, september 02, 2008

Vänner och natur



Någon dag, ska jag sätta mig ner och skriva ett långt brev till var och en av mina vänner. Och det kommer att ske mycket snart.

I brevet, som kommer att vara skrivet på papper, kommer jag att förklara vad det är som gör just dem till mina vänner. Vad jag uppskattar hos dem och vad det är som gör att jag gärna tillbringar tid tillsammans med dem. Jag kommer att använda en stiftpenna med stift nr 0.9. Tunnare stift skulle inte kunna fylla behovet av den styrka och stabilitet som ett sådant brev fordrar.

Jag ska beskriva hur vi träffades, och vilka mina första känslor var inför första mötet och vad det var den gången som gjorde att det kändes bra. Hur vänskapen tog tag i den ytliga kontakten och förstärkte den och byggde upp det regelverk som all vänskap bygger på.

Vänskapen har en sak som partnerkärleken saknar och det är avståndet. Det fysiska och känslomässiga avståndet som gör det möjligt att behålla sin egenart och det inre livet, samtidigt som man kan vara innerlig och lämna ut det inre livet. Avståndet är förutsättningen för närheten som finns mellan vänner.

Partnerkärleken utplånar både avståndet och närheten och leder oss in i ett gemensamt ingenmansland där förälskelsen får råda. Där det inte längre går att skilja mellan inre och yttre och där vi för en kort stund förlorat oss själva men ganska snart vill återvinna friheten och det sär-skilda. Den romantiska kärleken har därför i sin början ett inbyggt slut, eftersom ingen i längden står ut med att förlora sig själv. Och även om vi alltid längtar tillbaka till det tillstånd då vi helt går upp i en annan människa, flyr vi varje gång. Partnerkärlek innebär en ständig kamp mellan de motstridiga och främmande känslor som härstammar från den andre.

Kärleken till våra vänner, till medmänniskor, till naturen, till musiken, till konsten, innehåller däremot det avstånd som skapar tillräckliga gränser för att det skall kunna upprätthållas, utvecklas och förstärkas under ett helt liv.

Det är kanske därför att långvariga äktenskap genom åren ofta förskjuts från kärlek till vänskap.

Andra bloggar om: , ,