tisdag, juli 29, 2008

Verkligheten och minnet

Jag har lätt att glömma det som varit och jag samlar inte speciellt mycket på gamla händelser och episoder. Och jag är rätt imponerad av folk som i minsta detalj kan beskriva upplevelser från förr, det som hände för 20 -30 år sedan. Jag är snarare en människa som lever i perioder; starka intressen med tillhörande vänskapskrets under en viss tidsrymd som efterhand förlorar sin laddning och därefter övergår i en ny period, bestående av nya intressen och byte av livsstil. Lämnade perioder förlorar inte bara sin psykiska laddning utan efterhand försvinner även minnet av det förflutna. I varjefall i detalj och sär-skiljt, bara de stora dragen återstår. Ofta kommer mina kamrater ihåg det jag sagt för 10 år sedan mycket bättre än jag själv.

Mitt sätt att vara just nu, är bara ett sätt av ett oändligt antal olika möjligheter. Och varje gång jag väljer att bete mig, känna och handla på ett visst sätt, försakar jag alla andra, miljoner och åter miljoner, alternativ. Därför försöker jag befinna mig i ett visst stadium, vara en särskild personlighet, ha ett speciellt intresse, bara under en begränsad period innan jag går vidare till en ny gestaltning av tillvaron.

Jag ser verkligheten mera som en installation än som något fast och materiellt. Vårt sätt att se på tillvaron är en illusion skapad av synsinnet och hjärnans otroliga förvandlingar. Våra relationer styrs av ett känsloliv som är helt immateriellt och som saknar all form och substans.

Genom att våra liv och relationer bygger på att vi avsäger oss alla andra möjligheter, och att vi skapar detta liv genom att göra ständiga val; små, små val som vi inte märker att vi gör, tror vi till slut att vårat nuvarande liv är det enda alternativet. Att det är följdriktigt, nödvändigt och det som vi måste finna oss i.

”Sån är jag” är ett av det värsta uttryck jag vet. Och jag avskyr allt detta tal om vädurar, fiskar och stenbockar. Att hur vi är skulle bestämmas av stjärnornas placering när vi föds, en sådan tanke är för mig orimlig.

Men vi styrs mycket av vår barndom, naturligtvis. Jag har upptäckt flera saker hos mig själv, önskningar och strävanden av olika slag, som härstammat ur bortglömda händelser i barndomen. Saker som jag inte kommit ihåg men som ändå funnits där i det omedvetna och påverkat mig i mina avgörande val.

Till exempel denna stuga som jag nu sitter i. Det är en röd bagarstuga, en gammal timring som vi satt upp tillsammans, min sambo och jag. När vi skulle bygga bron på stugan, hade jag en stark önskan att vi bara skulle ha ett enkelt tak, ett sådant som sitter fast på väggen och skyddar bara själva dörren för regnet. Nu blev det inte så, vi gjorde en mer rejäl bro med ett riktigt tak.

I somras besökte jag Ström, en liten by i Arnäs, där jag tillbringade en eller två somrar tillsammans med mina föräldrar, före sex års ålder. Jag hade sönerna med för jag ville visa dem det här stället, för ingen av dem hade sett huset förut som vi bodde i. De började alla skratta när de såg det röda huset, som naturligtvis såg exakt ut som våran stuga, dock i ett större format.

Över dörren på huset, fanns precis ett sådant tak som jag velat ha på våran stuga. Jag förstod plötsligt att byggandet av stugan, som jag trott kommit till genom självständiga val, snarare varit en försök att iscensätta ett bortglömt, men positivt barndomsminne. Som tur var lyckades jag inte helt. Det har min sambo sett till.

torsdag, juli 24, 2008

Stranden och körteln



Stranden. Visst är det något speciellt med en strand. Den bästa stranden är gjord av sand, fin sand som ligger där utan särskilt mycket större stenar, och sanden går vidare ner i vattnet och bildar en lång-grund badplats, kanske 100 meter ut i havet där bråddjupet plötsligt tar vid. Området är perfekt för väldigt varma dagar under sommaren. Man kan ligga på en filt på sanden utan särskilt mycket kläder på sig och låta solen fylla huden med D-vitaminer, som ska räcka hela vintern fram till mars då förrådet börjar ta slut. Särskilt vi män behöver mycket sol för att undvika prostatacancer eftersom D-vitaminer bildar skydd för denna besvärliga cancerform som är så skamlig.

Att bada vid en sådan här långgrund strand innebär faktiskt en viss fokusering på prostatan. Man hinner gruva sig väldigt mycket under den långa promenaden ut i vattnet till dess den kalla vattenytan möter badbyxkanten och det enormt kalla vattnet sveper in runt pungen och kyler ner de vitala delarna. När jag badar tänker jag alltid på om min nattsömn kommer att fördärvas av återkommande pinkningar p.g.a. nedkylning av den körtel som jag nämnde i detta styckets första mening och som jag inte vill upprepa namnet på. Det är konstigt vad mycket konstigt man tänker på när man blir äldre.

Vår strand är en typisk norrbottnisk strand. Det betyder att det är högst 10 personer på stranden under de varmaste dagarna, trots att den skulle rymma 1000 personer med sydländska mått. Man kan också sitta en hel dag och titta på båtlivet på havet och räkna in högst två motorbåtar och en segelbåt. Det kan alltså inte kallas trångt, varken på stranden eller havet. Men vi har ändå gjort upp olika platser på stranden för att undvika att vi måste trängas. Vår familj sitter mitt på stranden vid en stor sten, medan Strömbäcks sitter på andra sidan stenen. Det ger ett perfekt avstånd av ca 10 meter. Ytterligare 10 meter längre bort sitter diverse löst folk dvs stugägare som kanske bara badar en gång per sommar. Åt andra hållet, avgränsat med en liten bäckravin, sitter folk från det andra stugområdet på Hästholmen. Dessa människor betraktar vi med skepticism och det faller oss aldrig in att ta kontakt med dem på nåt sätt. Vi nonchalerar dem helt enkelt.

När jag bor i stugan då lägger jag upp dagen på samma sätt varje dag. Först en lång frukost med bokläsning och sedan en promenad i naturen. Därefter börjar jag arbeta med något; antingen en ombyggnad av stugan eller bara en mindre förbättring, fönstermålning, skogsröjning etc. Idag t ex har jag med motorsågen sågat genom väggen på timmerstugan och gjort ett hål, 56 x 56 cm, och meningen är att i det hålet, om nu allt går enligt planerna, skall ett fönster sättas in. Fönstret kommer att bli ett ljusinsläpp i det lilla duschrum som är ett av sommarens projekt. Jag arbetar bara mellan klockan 10 och 14, det är en viktig huvudregel. När klockan blir 14 så slutar jag arbeta och går ner och lägger mig på stranden, bortanför stenen.

Skulle jag inte ha den regeln så skulle min semester förstöras och bara handla om byggnationer av olika slag och jag skulle inte få tillräckligt med D-vitaminer i huden för att undvika cancern i den körtel som jag tidigare nämnt och som jag inte vill upprepa namnet på.

torsdag, juli 17, 2008

The Mimoids



Igår var jag på konsert i en potatiskällare på Kronan. Det är en konsertlokal som Mats Wikström och David Vikgren står för, och där spelas verkligen experimentell musik. Här på bilden ser ni Matti, Jonas och Christian mitt inne i improvisationen. Jag valde en bild som passade till musiken, upplöst i sina former.

Källaren består av betong, både väggar och tak. Ljudet förstärktes som om jag satt mitt inne i en högtalarlåda. Trots att jag hade öronproppar djupt inne i örongångarna kändes ljudvolymen smärtsam och jag tvingades gå ut och stå ute och lyssna. Där ute stod Mats Wikström som redan har dragit på sig tinnutis.

Jag kände mig gammal. Lika gammal som kanske mina föräldrar kände sig när Beatles kom med sin högljudda musik och sitt långa hår. Skillnaden är kanske att jag vet att något nytt är på gång, även om jag inte förstår det. Eller kanske tack vare att jag inte förstår det.

Jag blir väldigt imponerad av allt detta sökande; rakt ut i avantgarden i en potatiskällare. Och jag tycker inte det är konstigt att här inte längre finns potatis, den har alldeles för högt GI. Jordbrukarsamhället och industrialismen är över. Vi kan sluta äta potatis. Nu kan vi äntligen leva enbart för kulturen; musiken, litteraturen och konsten.

onsdag, juli 16, 2008

Initialerna FRA

Först trodde jag att svenska folket var emot själva signalspaningen. Att lagen skulle göra det möjligt att avlyssna våra mejl och snoka i privatlivet.

Men jag blev förvånad av kraften och engagemanget hos opinionen. Den har tvingat politiker att ändra sig och många har börjat darra på manschetten. Kan det bara vara själva FRA-lagen som det handlar om och som gjort detta timida svenska folk så förbannade och ursinniga?

Ikväll, när jag lyssnade på improviserad musik i en potatiskällare på Kronan, slog det mig, att nej, det handlar om något annat också, inte bara lagen. Det är själva initialerna !

FRA. Fredrik Reinfeldts Allians.

Det är naturligtvis initialerna som gör oss rasande, ursinniga och förbannade. Inte bara spaningen.

Fredrik Reinfeldts Allians dagar äro räknade!
RIV UPP Fredrik Reinfeldts Allians!

Andra bloggar om:

fredag, juli 11, 2008

Att sluta syssla med annat

Viktor Frankl skrev en gång att ”mellan stimulans och respons finns det ett utrymme. I detta utrymme finns vår makt att välja ett svar. I vårt svar ligger vår utveckling och frihet”

Vi har alltså möjligheter att i varje enskild situation, skapa vår egen framtid. Genom vår makt att välja ett svar, ett sätt att agera, kan vi bryta negativa mönster oberoende om de är skapade av oss själva eller av andra.

Men livets flöde är starkt och vi bombarderas ständigt av frågor, avgöranden, valmöjligheter, negativ och positiv stimulans. Hur kan vi nånsin få grepp om våra egna svar? De svar som i tysthet bildar våra livsmönster och som i det långa loppet, skapar vår livssituation.

Hur kan vi bli medvetna om vad som skulle vara bra för oss och det som vi borde undvika? Vårt tänkande är ju oftast vanebildande och vi känner mest trygghet i gamla föreställningar och upprepningar. Att i en vanlig situation plötsligt göra på ett nytt sätt, är inte lätt, särskilt för oss äldre och gamla hundar.

Jag har utarbetat en metod för att utveckla det egna livet och ge förutsättningar för mera frihet. Metoden går ut på att sortera bort så många valmöjligheter som möjligt i det dagliga livet. Genom att ha färdiga svar på i stort sett de flesta situationer, där svaret egentligen är helt betydelselöst, skapas ett utrymme för att identifiera och uppmärksamma de val, som egentligen, i det långa loppet, är de livsavgörande.

De flesta människor ödslar bort sin tid på att söka svar på frågor om vad som är bäst, roligast, godast eller vad som skulle vara trevligast. De fokuserar på livets goda och det njutningsbara. Ta till exempel om de går på ett konditori för att ta ett gofika så hamnar många i flera valsituationer; ska man köpa den eller den bakelsen, kakan eller kanske slå till med en tårtbit. Man vill unna sig något gott - det är man ju värd! – och sen när man ätit sig proppmätt på det söta så känner man sig dålig – borde inte ha!

Mitt förslag är att ta bort alla dessa val. Köp alltid ett wienerbröd till kaffet när du går på ett fik. Fundera aldrig på nåt annat alternativ. Jag har gjort det de senaste 15 åren och det fungerar utomordentligt, jag har hittills aldrig blivit besviken.

Om du går på en pizzeria beställ alltid samma pizza, t ex Marinara.
Om du går på restaurang ta alltid kött och potatis, aldrig något nytt och oprövat.
Om du är medelålders och barnen har flyttat hemifrån fundera aldrig på att sälja huset och flytta till en lägenhet i stan. Bestäm dig för att bo kvar på samma ställe resten av ditt liv ( eller tills barnen tvingar dig till ett äldreboende)
Tänk inte på vädret, och undvik att gå omkring och önska att det skall vara sol och varmt. Välj istället att anse att mulet är grundtillståndet och allt annat är bonus.
Välj alltid den besvärliga vägen och försök att undvika genvägar.
Gå alltid samma väg på kvällspromenaden (en av mina klassiker) , undvik helt tanken på om vägen är tråkig eller inte. Upprepa bara vägen oberoende av väder, vind och humör.
Ta alltid cykel före alla andra bekväma fortskaffningsmedel.
Bli inte förvånad om saker och ting går dig emot, så är världen konstruerad och det gäller att acceptera allt sådant som självklarheter.
Tänk inte på om fester är trevliga eller inte utan fokusera bara på att du kan gå hem i tid, innan det blir för sent så att du blir trött imorgon.
Skapa fasta rutiner för allt i ditt liv och låt all spontanitet begränsas till det minimala. På så sätt försvinner en stor del av de valmöjligheter som du annars förslösar ditt liv på .

När allt detta är genomfört, och du skapat en fast riktlinje för alla betydelselösa situationer i livet, då återstår bara de livsavgörande valen. De viktiga frågor som kräver sina svar, men är så enkla, så små, att du annars helt skulle ha missat dem. Genom att du nu uppnått en väldigt stor frihet från vardagslivets allehanda val, kan du plötsligt se det, som du annars aldrig skulle ha sett.
Vilket blir starten till en fantastisk utveckling av ditt eget liv.

John Lennon myntade uttrycket ”livet pågår medan vi sysslar med annat”. Min modell innebär helt enkelt att vi slutar med att syssla med annat, och istället uppmärksammar själva livet.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, juli 08, 2008

Cohen, den vuxne mannen

Tänk om man levt på 40-talet. Då hade man byxor som man kunde dra upp över magen, och låta byxlinningen sluta strax under bröstvårtorna. Stora vida byxor, perfekt för den rondör som kommer med åren. En stor fet kulmage gjorde bara att byxorna hölls uppe ännu bättre.

En vuxen man idag måste ha byxorna lika lågt som ungdomarna med de platta magarna dvs byxlinningen liggande på höftkammen. Det gör att den stora magen måste ligga och jäsa över livremmen, och kan inte döljas av snygga gabardinbyxor.

En äldre man idag får därför inget av den pondus som de gamla kläderna gav honom. Istället för den runda, goda och jovialiska gubben från 40-talet, blir mannen av idag en förväxt och överårig tonåring, med svart t-tröja och kulmage hängande över jeansen.

Och hattarna! Tänk på hattarna som männen i 40-talsfilmerna, Gary Grant och James Stewart, bar upp så stiligt. Vad snyggt det var, jämfört med alla kepsar som vi män nu bär med det obligatoriska fula spännbandet baktill.

Allt det här speglar att vi alla numera förblir ungdomar hela livet. Det finns ingen vuxendom längre.
Är det bra eller dåligt? Jag vet inte, kanske det inte gör något att åldersgränser, könsgränser, ja, gränser överhuvudtaget, suddas ut.

När gränser försvinner blir vi mera lika varann. Vi blir människor enbart, oberoende av ålder eller kön. Vår personlighet är det som gäller, inte vilka byxor vi har på oss och hur högt vi dragit dem över magen.

Leonard Cohen är 72 år och drar fortfarande stor publik. Han har en märklig förmåga att klä sig som en gentleman. Naturligtvis i snygg kostym och hatt, precis som på 40-talet.

Leonard Cohen är den ende kvarvarande vuxne mannen i världen.



Andra bloggar om: , ,

söndag, juli 06, 2008

Ett samtal



Jag skulle vilja säga; Var tyst en stund.
Känn efter. Vad händer nu?
Lämna det inlärda och förutsägbara.
Låt tomrummets ande växa i rummet och ge möjlighet till mötet.
Mötet här och nu.

Lämna det förra mötet bakom dig. Lämna det roliga historierna med sina vitsar. Lämna de gamla berättelserna. Lämna avundsjukan och självhävdelsebehovet. Lämna de förutfattade meningarna.

Ställ dig naken och förutsättningslös. Utan förväntningar, önskningar, längtan eller begär. Ta bara emot det du inte visste att du kunde få. Och ge det du inte visste fanns inom dig, men som plötsligt uppdagas.

Upptäckten av relationen, är större än upptäckten av Amerika. Men precis som Columbus trodde att han var i Indien, fanns du inte i mina föreställningar.
Du är någon annan.
Och upptäckten sker inte bara en gång, utan är varje gång en möjlighet.

Jag säger att. Och du säger att. Sedan. Hur. Var. Vem. Känner. Tänker.
Orden vävs samman. Snart blir min tråd och din tråd inte längre möjliga att skilja åt. Och både Amerika och Indien försvinner.

Fram träder ett annat landskap, som aldrig tidigare funnits. Det är där vi tillbringar det gemensamma samtalet.

Att samtala är därför en skapelseakt. Precis som målandet av en akvarell är det.

Andra bloggar om: , ,

fredag, juli 04, 2008

Att dricka vin

När vi drack sprit hemma i Husum då var ju huvudsyftet att bli berusad. Att bli full var det vi ville uppnå. För om man var full kunde man gå över gränsen, göra dumma saker och bete sig som ett svin. Och det var skönt att komma i det tillståndet i varje fall någon gång per vecka, lämpligast till helgen.

Om man till exempel var intresserad av en flicka kunde man bli full och stöta på henne utan att behöva ta fullt ansvar för närmandet. Om det sket sig kunde man hänvisa till ”fyllan och villan”. Att man inte visste vad man gjorde; när spriten går in går förståndet ut.

Och det var det som var hela vitsen med att bli full, det ansvarsundvikande beteendet. Under berusningen kunde man en stund bli fri från frontallobens och förnuftets hegemoni, och känna sig starkt, fri och självsäker. Allt var möjligt en kort stund. Innan det gick över styr; oftast genom att man blev för full och gick in i dimman. Det var inte ovanligt med en vomerande avslutning på de fester vars huvudsyfte var att ha roligt.

Numera, som medelålders medelklassmänniska, ser drickandet annorlunda ut. Det är vin som gäller i huvudsak. God mat och vin, gärna på kartong. Vi träffas några par, äter och dricker vin, och det är trevligt. ”Att dricka vin” har blivit symbolen för det njutningsfulla livet. Kanske det beror på att det påminner om medelhavet och det kontinentala livet; värme, sol, bad, uteservering och brunbränd hud. Numera träffas vi och dricker vin, mer än vi möts för att träffas.

Det konstiga är att ingen längre blir full. Jag har suttit på dessa middagar och vinflaska efter vinflaska har konsumerats, alla dricker kopiösa mängder alkohol men ingen blir berusad och gör dumma saker. Alla pratar och pratar och pratar, och i och för sig blir pratet sluddrigare och sluddrigare och folk blir tröttare och tröttare, men ingen spyr i blomkrukan, klär av sig, börjar slåss, tar kvinnor på brösten eller skäller ut sin man.

Alkoholen har fråntagits sin berusande förmåga. Kvar finns det sofistikerade och behärskade drickandet. Det påminner mer om en vinprovning än en fyllefest.

Tänk vad fruktansvärt trist att bli alkoholist utan att ens ha den glädjen att få tappa kontrollen !