torsdag, december 11, 2008

Lövets fallande skala

Jag lyssnar på Beethovens pianokonsert No.5 och det är starkt, rysligt starkt kan jag till och med säga med tanke på den kroppsliga sensation som infinner sig. Förr kunde jag lyssna på klassisk musik men inte njuta av den särskilt mycket, uppfödd på Rolling Stones och blues, som jag är. Men i höst har jag knäckt den klassiska musikens kod, vilket har berikat mitt liv betydligt.

Det var efter föreläsningen på TED, (som jag tipsat om tidigare) där jag fick insikt om att eftersom den klassiska musiken inte är byggd på rockens raka tempo, så går det inte att lyssna på den fyra takter i taget, som om det vore en rocklåt. Nej, klassisk musik är episk och de melodiska slingorna är långa, och de åker runt i luften som ett höstlöv som just lämnat björkens topp, en blåsig dag, och den flyger i cirklar, runt, runt, och faller nedåt tills den nästan slår i marken innan vinden tar tag i den igen och blåser den upp till samma höjd som där den började nerfärden, och lövet faller in i samma cirklar igen men inte riktigt på samma nivå, innan det faller neråt och andra löv kommer den till mötes och plötsligt är det en svärm av löv som dansar genom björkens grenar och som tävlar om vem som kan flyga längst, bäst, mest.... och allt blir så oroligt och prasslande och jobbigt så att man bara önskar att vinden skall mojna så att lövet, sakta, sakta, i en pendlande rörelse kan avsluta sin resa och lägga sig på marken. Samtidigt som hela symfoniorkestern förenas i en ljudligt stark och trygg grundton, och kroppens rysningar stannar av och man känner sig hemma igen efter den vådligt utflykten.

Egentligen är den klassiska musiken - precis som höstlövets väg från björkens topp till marken en blåsig dag - en beskrivning av hur våra liv vanligen gestaltar sig. Resan är sällan spikrak från början till slutet; det virvlar och faller, upp och ner, fram och åter, och plötsligt är vi tillbaka på nästan samma ställe igen och det gäller att ta nya tag, och inte ge upp och försöka ta sig upp ur svackan, och igen känns det bra och vi stiger och självkänslan växer och vi samlas i grupper, och allt verkar möjligt för vi ligger bäst till, har kommit längst.... och sedan blir det oroligt igen, vi känner oss opassande, opassliga, och vi önskar att all stress ska upphöra så att vi sakta, sakta får ta igen oss, och avsluta vår resa och lägga oss ner, för en slutlig och trygg grundton, nere på markens yta, då vi äntligen fått komma hem igen.
Puh!



Andra bloggar om: ,

6 kommentarer :

Visionary soul sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
livetleva sa...

Jag säger detsamma, puh...! Vilken beskrivning! :) Det riktigt känns, i texten, vilken massa energi det är i rörelse hela tiden... både i musiken och i livet. Tänk att vi orkar...!? :)

(Ursäkta att det blir en och annan borrtagen kommentar, när jag kommer på för sent att jag publicerat den som fel användare... ;))

Sven sa...

livetleva: Ja, att vi orkar. Men kanske vi orkar tack vare att det finns musik...och konst. Och böcker!
Och vänliga kommentarer från rätt användare..;)

Elisabet sa...

Jag upphör aldrig att förundras över att livet är just på det viset.

Uppochnerochalltihopapåenendastegång.

Sorg och tårar och vänskap och lust och passion och värme och ilska och ledsmaheter och glädje.

Men ååå, så härligt ändå!

Inte ville önskade man att det bara vore ett rakt streck __________________________

Milla sa...

Talking about classical music:
I am leaving tomorrow for the Balkans (where Valya Balkanska comes from) so I would like to wish you a good Xmas holiday and a great 2009! Thank you for your comments over at Milla's Wheel and for your wise words to me -and your videos!

Milla

Sven sa...

Milla: Vill önska dig också en God Jul och Gott Nytt år. Läser din blogg med stor behållning, du som reser mycket har ju mycket att berätta. Önskar dig en trevlig resa och hoppas att du får höra mycket fin musik på Balkan!