9 december 2008

Före älskandet

När barnet föds inleds dess första förälskelse. Spädbarnet och modern väljer varann av biologiska skäl, mycket styrt av dofterna, feromonerna, som ankyter dem med ett livslångt gemensamt band. Den första tiden är barnet helt beroende av sin omsorgsperson. Samtidigt aktiveras moderns inbyggda förmåga att ge omsorg till barnet, nedärvda förmågor sedan mänsklighetens begynnelse.

Mor-barn relationen är så tät att det går inte att säga var barnet slutar och mamman börjar. De lever i symbios och deras psykiska tillstånd går inte att skilja åt.

Detta ursprungliga tillstånd, som alla människor går igenom, blir mallen för alla förälskelser senare i det vuxna livet. Det förälskade paret smälter ihop till en symbios och de blir helt beroende av varann. Vanligvis aktiveras också önskan att ta hand om, hjälpa och ge omsorg.

Man ser det tydligt när två tonåringar blivit förälskade. De sitter i varandras knä, djup sammanslingrade och med fingarna sammanflätade och utan att säga något särskilt till varandra lever de ett vegeterande liv, i ständig kontakt med varann. Omvärlden försvinner helt.

Det är också lätt att förstå alla dessa kvinnor som blir förälskade i de kriminella; mördarna och bovarna. Många blir det bara genom att se en bild på dem i tidningen. Dessa trasiga män utstrålar behov av att tas om hand, och väcker kvinnornas omsorgsdrift som är så djupt kopplad till förälskelsen.

Men barndomens beroenderelation mellan mor och barn varar icke för evigt. Till slut skiljs de åt och självständighet växer fram. Precis samma sak händer med den vuxna förälskelsen. Efter några månader orkar ingen längre leva i denna symbiotiska vanföreställning utan man vill bli sig själv igen. Och klara sig själv.

Men kärleken börjar inte vid förälskelsen, det är en stor missuppfattning. Den börjar inte heller vid födelsen. Nej den fanns där redan innan barnet föddes. Den fanns där när barnet avlades av föräldrarna. Den fanns där när mor och farföräldrarna avlade föräldrarna. Den fanns där när Adam och Eva fick Kain.

Kärleken är ingen process, som börjar och slutar, den är en drivkraft som driver alla pågående processer. Precis som vattnet som driver vattenhjulet, men med den skillnaden att den aldrig sinar.
Vi älskar våra föräldrar, våra barn, våra vänner, våra släktingar och vi älskar vår partner.Vi har också förmåga att älska alla andra människor i världen, även om vi sällan utnyttjar den.

Men vattnet kan ändra riktning och få hjulet att börja gå åt andra hållet, och kärleken vändas till sin motsats. Det händer ibland mellan föräldrar och barn, och ofta mellan par som levt ihop. De blir paradoxalt nog ännu mer känslomässigt bundna till varandra, men på ett negativt sätt.

7 kommentarer:

Ingela sa...

Jag håller med, men om man råkade ha så dåligt omdöme att man skaffade barn med en som inte klarar att vara förälder, vad gör man då?

Eller en fähund?

Sven sa...

Ingela: Man skiljer sig. Det kändes inta bra att skriva det där sista. Jag skall uppdatera.

Totte sa...

Tack för en jättebra och trovärdig förklaring av skillnaden mellan förälskelse och kärlek. Texten blir helt perfekt efter din uppdatering, tycker jag.

Ingela sa...

OK. Håller med igen. Det är en dålig lösning, men en mindre dålig än alternativet. Jag har aldrig trott på det där som msan hör ibland "det är för lätt att skilja sej...", "folk försöker inte tillräckligt"... Jag tror att de flesta kämpar på, kanske till och med lite för länge.

Sven sa...

Totte: Ja, vad bra att du blev nöjd. Inlägget var ju ett speciellt svar till dig, efter din tidigare kommentar.

Ingela: Tack för din kommentar, som gav mig en tankeställare och som gjorde att jag ändrade formuleringen. Det blev mycket bättre nu.

Visionary soul sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
livetleva sa...

Klokt skrivet. Håller med... :)