16 november 2008

Varför vi är här

Den här tiden på året vandrar jag, som alla andra tider på året, runt i de närmaste omgivningarna. Jag går till bron vid björsby-ån och viker där av från cykelvägen, och går genom skogen, för att komma fram vid bilvägen, på andra sidan skogsdungen. Jag följer bilvägen runt Björsbyn och ibland finner jag en liten stig som viker av ut mot en åker, och då tar jag den, avviker och följer stigen in bland snåren. Det är stigar som ringlar sig genom de slyskogar av björk som finns i åkrarnas gränser mot andra åkrar, eller som ridå mot större skogsområden.

Jag kommer fram till lador, övergivna, förfallna och i olika stadier av förruttnelse. Bönderna använder dessa ställen ofta som avstjälpningsplaster för kasserade redskap, gamla gifttunnor eller taggtråd som inte längre får användas. Av någon konstig anledning trivs jag på dessa undangömda platser. Jag behöver aldrig vara orolig för att möta någon annan människa där. Inte ens bönderna som äger dessa civilisationens utposter besöker dem längre. De är lämnade områden; utanförskap och förkastelse. Om någon musik skulle ljuda på dessa ställen vore det Tom Waits "Rain Dogs", om ni förstår vad jag menar.

Men jag är inte ensam. Där finns alltid skatorna. Jag vet inte varför, vad de egentligen gör på dessa platser. De är där kanske bara för att de tycker om att vara där. Risken att de skall träffa på någon människa är som sagt väldigt liten. Ibland känner jag mig ha en stark samhörighet till de svartvita skatorna, som lever så nära vårt mänskliga samhälle men alltid i utkanten, i gränsen mellan närvaro och utanförskap. De lever på det vi slänger, men beter sig ändå inte som sopätare, som de smutsiga kråkorna gör. Nej, skatorna är fåglarnas aristokrater. En adel som förlorat sina ekonomiska tillgångar och som tvingats ut för att försörja sig själva, men som behållit värdigheten.

När jag står där; tillsammans med det bortkastade sakerna från det gamla jordbrukarsamhället, tillsammans med doften av multnat trä från den nerfallna ladan, tillsammans med skatorna som finns där i
tysthet, tillsammans med lukten från gammalt och fuktigt gräs, brukar jag fundera på vad jag gör där. Det måste ha en betydelse, tänker jag, att mitt intresse för att ständigt uppsöka dessa platser är så stort.

Ibland slår det mig att min morfars far som hade ett torp och ett litet jordbruk uppe vid Gideåälven, i början av seklet tvingades riva sitt timmerhus och flytta det ner till Husum, för att börja arbeta på den nyetablerade fabriken. Övergången från jordbrukarsamhället till industrialismen skedde alltså mitt i ett liv. Kan det så här tre generationer senare finnas oförlösta känslor kvar från detta traumatiska uppbrott, som styr mina återkommande promenader till åkrarnas utkanter; till jordbrukarsamhällets gravplatser.

Kanske känslorna är begravda i min reptilhjärna, tänker jag, när skatan som just suttit på ladans tak, flyger iväg på sitt karaktäristiska undvikande sätt. Jag och skatan, vi tänker på samma sätt. Ingen av oss vet varför vi är här.

Andra bloggar om: , ,

8 kommentarer:

Anonym sa...

Och det kanske är bra att inte veta varför man är någonstans, utan bara vara där man är, det är tillräckligt tror jag.

"Vart du än går är du där" Jon Kabat-Zinn.

Sven sa...

anonym: Jo, visst,det räcker långt med närvaro. Men som människa behöver man också skapandet av mening; berättelser, historier och sammanträffanden. Var jag är idag, är konsekvenserna av många människors val före mig.

Elisabet sa...

Och hur vet du att skatan inte vet varför befinner sig just där?

Det kan den mycket väl veta .., hälsar bloggmadamen i söder, som i alla fall vet varför hon är där hon är ..-)

Sven sa...

elisabet: nej, det förstås, det vet jag ju inte säkert. Men jag tänkte på en fågelhjärna, hur mycket kan den veta egentligen? Kanske ungefär lika lite som jag. Tänkte jag.

Du är nog på rätt ställe, du som gillar värme. Jag har åkt skridskor idag, det är underbar blankis på Lulefjärdarna!

Agneta sa...

Du vandrar på min farmors barndomsstigar och kanske står på hennes gårds-tun. Jag var där i somras med min far. Jag kunde inte se det han såg utan hans minnen.
Stigarna har jag kvar att utforska. Kanske kan jag bli guidad vid tillfälle?

Sven sa...

agneta: Jag tror jag vet vilket ställe du menar, husgrunden finns kvar,eller hur? Ja, vi kan gå nån gång, och följa stigarna i gränslandet mellan kultur och natur.

Bert sa...

Men trots att du undrar varför, så verkar du inte särskilt vilsen. Varför?

Sven sa...

bert: Nej, jag är inte vilsen. Jag vet var jag är. Det är mera varför jag är där, som jag tänker på.