30 november 2008

Första advent



Jag hade glömt att stänga av klockradion och den startade därför som vanligt 6.30, trots att det var söndagsmorgon. I radion spelades en psalm som i mitt nyvakna tillstånd blandades med kvarvarande rester av nattens drömmar. Det var Artur Ericsson som fyllde vårt sovrum med sin starka röst och psalmen "O store Gud".

Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

I början av sången, och i mitt sömndruckna tillstånd, kunde jag inte särskilja vad som var verkligt och vad som var ord och melodier som kom inifrån. Det var som om min barnatro, som sedan länge förtvinat och förpassats till själens innersta skrymslen, plötsligt aktiverades och trädde fram inför mitt medvetande. Psalmen öppnade en port av glädje, som sköljde över mig i sängen, denna underbara och snörika adventsmorgon.

När själen brister ut i lovsångsljud, gäller det att ta tillvara tiden, tillfället, nuet. Av någon konstig anledning brukar våra själar oftast ha ett annat ljud i skällan. Missnöje och irritationer över företeelser i vardagen verkar vara överrepresenterat och får oss att lidande gå genom tillvarons snöyra. Senaste tiden har insändarsidorna fyllts av klagomål på snöröjningens alla brister, det går tydligen inte tillräckligt fort längre.

Jag frågar mig; varför all denna brådska? Dessa rop på perfektionism och krav på att ett snöväder inte skall få ha någon betydelse. Som om snön skall märkas lika lite som rynkor på en skådespelerskas ansikte.

Jag såg två pojkar i 10-årsåldern springa över gatan när den första snön kommit. De hade ryggsäckar, och var välklädda i täckjacka och täckbyxor. De hoppade omkring i snön, sprang fram i förtjusning och hela deras kroppsspråk vittnade om en underbar lycka som kommit över dem: Snön! Jag kom att tänka på Jesus, som sa att "Himmelriket hör barnen till". Dessa två barn, som just denna dag befann sig i himmelriket, var levande exempel på riktigheten i hans ord. Medan många av de äldre skattebetalarna - som måste skotta fram sina bilar - snarare befann sig i helvetet.

Var vi befinner oss, i himmelen eller helvetet, handlar om vårt eget förhållningssätt till verkligheten. Bara om vi tar emot det som kommer, utan att hela tiden värdera och förkasta, kan vår själ brista ut i lovsångsljud.
O store Gud, tack för att du fortfarande ger oss snön!

Andra bloggar om: , ,

10 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag såg hos Elisabet att du har rötter i Frälsis, då blev jag nyfiken eftersom mina föräldrar var officerare där i många år, och i mina 9 första levnadsår på 50-talet.

Elisabet sa...

Men ..., vi har skrivit nästan om exakt samma känsla och jag blir så rörd ....!

Det är just så det är, som du beskriver.

När jag klickade mig fram till gudstjänsten från Frälsningsarmén kände jag mig trött och sliten .., men uppfylldes av en sån glädje och jag kom ihåg känslan, jag, som mest tror när jag blir sjuk.

Sven sa...

Bloggblad:Ja, min pappa var frälsningssoldat, blev frälst när han var 21. Jag minns mötena som rätt häftiga, med alla dessa vackra sånger, Pärleporten, Ovan där osv. Och så var det väldigt fint fika, många sorters kakor...och det uppskattade vi barn.

Elisabet: Visst är det märkligt!...såg att du hade upplevt samma sak idag....glädjen i den andliga musiken. Musiken är stark med sina underbara texter, även om man inte är troende. Men med sådana här sammanträffanden kan man nästan bli religiös..;)

Anonym sa...

Jag lyssnar ofta på andliga sånger och psalmer, högmässan på söndagar. Finns inget som lyfter mig som dem och de går rakt in i mig och jag blir tillfreds. Kan det kanske ha att göra med att jag suttit som barn på bönbänkar, med kvinnorna till vänster och männen till höger och även upplevt de kraftfulla psalmerna i kyrkan. Och är det därför som jag mår bra när jag befinner mig i närheten av kyrkor. Därför att jag befinner mig i nuet likt det lilla barnet. Det lilla banet tilllåts framträda i all sin enkelhet.

Sven sa...

Anonym: Du gör en fin beskrivning av den där barnatron, som alltid verkar leva kvar, som en inre trygghet. Sångerna hjälper till att ta fram den, även på mig som inte är troende numera. För det är ju sådana där fina minnen på kyrkbänken som jag också har.

Marge_II sa...

Inte nog med att du skriver bra, du målar också fängslande.

Så här i juletid när psalmer t o m spelas på radio väcks också min barnatro till liv och jag får något tjockt i halsen när Hosianna ljuder ur högtalarna.
Det är nog de årliga adventsspelen som gör sig påminda.

Sven sa...

Marge_ll: Ja, vi är nog många i landet som har starka känslor inför julpsalmerna. Musiken är något som alltid går rakt in, genom alla skyddande lager av förnuft. Det är nog därför tårarna rinner till tonerna av Hosianna.

Milla sa...

Passing by to look again at your acquarello. Very beautiful!

Sven sa...

Milla: Du längtar väl till snön kanske....;)

Milla sa...

Ah ah! PRECIS!