söndag, november 02, 2008

För eller emot

Människan är designad för att att samla sig i grupper. Det har vi gjort sedan urminnes tider. Och när vi har bildat en grupp så vill vi gärna skilja ut oss mot andra grupper. Och när vi lever i vår grupp, där vi tänker lika och har samma åsikter, blir vi blinda för den verkliga sanningen. Vi tror nämligen att vi, i vår grupp, vet vad som är sant och hur saker och ting ligger till. Vi har rätt medan alla andra har fel. De andra är antingen galna eller helt förda bakom ljuset, och vi vill helst inte ens träffa dem personligen. Bättre att hålla dem på avstånd.

Problemet är att alla de andra också är helt säkra på att de har rätt och att de vet sanningen.

Ur dessa grundförutsättningar uppstår politik. Två representanter från två olika grupper, som båda har rätt och vet sanningen, träffas för att utbyta åsikter. Det kallas debatt. Och det blir alltid på samma sätt, den ene är för och den andre är emot. Sedan i nästa fråga är den andre för och den ene är emot. Och så där pågår debatten där programledaren ofta har fullt sjå med att få dem att tala en i taget.

Det är hela tiden bara fem olika saker som det handlar om. Fem olika moraliska värderingsgrunder;
a) Medlidande med de svaga, b) Rättvisa, c) Lojalitet mot gruppen/samhället, d) Respekt för auktoriteter, e) Fysisk och andlig renhet.

Vänstern tycker att a och b är det enda viktiga och avvisar c,d, och e.
Högern/konservativa tycker att c, d, och e är viktigast även om de inte helt avvisar a och b.
Alla politiska frågor går att få in i dessa fem kategorier.

Men i den österländska filosofin har det länge stått klart att det enkelspåriga tänkandet är förkastligt. Både stabilitet och förändring behövs samtidigt. Enbart njutningslystnad leder oss till helvetet.

Kinesiska Zen mästaren Sent-ts’an sade:
”Om du vill att sanningen ska stå klar för dig, var aldrig för eller emot. Kampen mellan "för" och "emot" är tankens värsta sjukdom.”

Det är kanske därför det har gått så bra i Bodens kommun, där vänsterpartiet och moderaterna tillsammans har makten. Denna oheliga allians har lagt för och emot åt sidan och istället jobbat med att lyssna på varandras sanningar.

Om två grupper som har skilda sanningar träffas, och om de verkligen lyssnar på varandra uppstår sanningen i en ny form. Den överbryggande sanningen är en sanning som inte förenklar, som inte dömer andra och som ständigt ifrågasätter sig själv.

Hur vore det om vi härmed slutar debattera med varandra, eftersom det är helt meningslöst. Istället börjar vi ifrågasätta våra egna sanningar och ställningstaganden.

Källa: Ted

Andra bloggar om: ,

6 kommentarer :

Totte sa...

Amen till detta. Och kanske på sikt även en utveckling till ett nytt samtalsklimat, även i det offentliga, som innehåller mer av lyssnande och mindre av debatt.

Sven sa...

totte: Jag säger inte emot.

Elisabet sa...

Det var det vettigaste jag har hört på länge!

Jag är absolut "för" detta ..-)

Sven sa...

elisabet: Det är nog för att du är en vettig person, som du håller med.... men det hade varit ok om du varit "emot" också ;)

Maja sa...

Jag försökte praktisera detta idag under ett akut hopkallat möte som grundade i att alla var emot en chef och ville bli av med den personen. Det var svårt i och med att jag i grunden är emot, men jag försökte att vara "neutral" vilket resulterade i att jag var den enda på hela mötet som uttryckte mig någorlunda klokt och balanserat (sa övriga efteråt).

Men jag är fortfarande emot innerst inne...

Sven sa...

maja: Låter bra att du kunde stå emot trycket. Om man är helt emot en person så är det lätt att förstärka nackdelarna. Då behövs att man vågar se andra , positiva sidor också. Särskilt när man hamnar i den där gruppmentaliteten, där alla förstärker varandras åsikter.

Jag tror på det där som du gjorde, trots att du är emot så ställde du dig "utanför dig själv" och skärskådade dina argument. Redan där är mycket vunnet.