8 november 2008

Stuugan



Det gäller att lämna den invanda vardagen i staden. Där arbetet och bostaden är i centrum för livets gilla gång. Konsum och Ica och den billiga kycklingen på Willys. Parkeringar och rödljus och väntan på sin tur i kön. Människor med mål i blicken, och med den obligatoriska längtan efter den sociala samvaron. Samtal med andra om trivialiteter. Skvallrets förmåga att hålla ihop gruppen och skapa utanförskapet, för de som är annorlunda.

Äktenskapets förmåga att hamna i vardagsrummets soffa tillsammans med Idol-juryn och med den starka känslan av meningslöshet som bara kan dämpas av ett fredagsrus på billigt kartongvin. De vita äktenskapens lakan som aldrig mer fläckas av lust medan bomullen grånar av tidens obönhörliga förlopp. Ett hej som inte betyder samma sak som förut, då återseendet inte är möjligt eftersom ingen längre ser varandra. Samvaron har stelnat och blivit ritualiserat från en forntid då äkta möten ägde rum.

Tre manliga vänner som åker till stugan. Stugan, inte torpet eller landet som stockholmarna säger. Nej, stugan. Ett ord som betyder så mycket, så innerligt mycket. För mig, för männen, ja, för hela södra och norra norrlands kustland och inland. Och fjälltrakter.

Hur många gånger har man inte med drömmande blick beskådat fläcken och sprickorna i taket när man ligger på loftet, och som ser ut som en karta över en världsdel som aldrig funnits. Och som gör att man förstår att den inre världen alltid kommer före den yttre; det är våra invanda föreställningar som skapar de bilder som vi ser. Återupprepat och traditionellt.



Och högvattnet som spolar in i Bottenviken och höjer medvetenheten om vinterns obevekliga ankomst och påminner oss om alla våra krämpor som medelåldern redan fört med sig. Huvudvärken, blodtrycket och det nattliga pinkningarna. Förhoppningarna om att vi fortfarande skall vara vid liv när middagen dukas fram på kvällen, trots att ingen av oss har röntgat hjärnorna och vet om aneurysm redan nu kan aktiveras av Bach pianomusik, som hamrar så oroväckande mot tinningen.

Regnet lägger sig över oss som ett filter mot den blå himlens sol och som gör glädjen och upprymdheten så fjärran från våra psykiska tillstånd. Samtalen söker sig nedåt i ordens hus, ner i källaren, där de grymma jordiska ödena finns och påminner oss om mullens rätta beståndsdelar. Och uppför trappan till övervåningens drömmar, sagor och berättelser känns det fortfarande allt för långt. Det ligger fortfarande en bastu, en vinare och en älgstek däremellan.

Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer:

Brorsan sa...

Suveränt skrivet!

Bert sa...

Så där är det!

Sven sa...

brorsan: Tack, roligt att du gillade det. Det är samplade intryck från helgen.
bert: Ja, vi läste din beskrivning av helgen i stugan, och vi kände också igen oss.

Turtlegirl sa...

Exakt!

Stugan!

Så heter den och så säger vi också.
Vi det är min familj som ägt just Stugan sen 40 talet ( fast då var ju inte jag med förstås..)

Stugan, det och inget annat!

Sven sa...

turtlegirl: Ja, det heter stugan för oss, som bor centralt i Sverige.