lördag, oktober 11, 2008

Föräldrar som var rädda. Om dom.

Och 80-talet kom och ingen ville skrämma barnen längre. Inte ens slå dem. Papporna började var med vid förlossningen och de knöt tidiga band till sina barn samtidigt som de fick klippa navelträngen som ett hedersuppdrag. Tidigare hade det bara varit mödrarna som oroade sig för allt ont som kunde hända, allt från spädbarnsdöd till förgiftning. Nu blev också papporna oroliga; får barnet tillräcklig näring, varför skriker barnet så, kan det vara något fel. Ska de ammas var fjärde timme och när ska man ge tillägg, var frågor som även en man hade synpunkter på.

Inga barn var längre rädda och tidigt skrämda. Det gick inte längre att hota med att vänta bara tills pappa kommer hem, då ska du få se på andra bullar eftersom pappan var redan hemma. Nu var det istället föräldrarna som var rädda; för att inte räcka till, för att inte finnas tillräckligt med barnen, för att inte var den bästa föräldern, för att inte göra barnens barndom till den bästa. Och rädda för att barnen inte skulle få en bra dagistid, bli mobbade, eller kritiserade, inte lära sig simma, inte kunna åka skridskor, inte vara med på kyrkans barntimmar, inte bli bra i fotboll, inte ha det bästa tv-spelet eller den bästa och mest praktiska overallen.

Föräldrarna blev rädda
om sina barn och rädda för att barnen inte skulle få allt som de behövde. Barnen i centrum.

Och vi skapade den applåderade generationen
. Vi var med på alla skolavlutningar, på barnens alla uppträdanden, vi lyssnade på alla deras sånger, vi såg alla deras hockeymatcher och alla fotbollsträningar i snålblåst och regn och vi fanns alltid där och applåderade. Vi skapade förväntningarna om att det var något stort på gång. Och till och med när de tog sin första fylla fanns vi där och tröstade och sa att det är huvudsaken att du kommer hem, vi kommer inte att kritisera dig. Bara det inte händer dig något. Och vi fanns på stan och vandrade med andra föräldrar i röda jackor för vi vill finnas där om något mot förmodan hände, och när det hände kändes det så bra att vi ändå fanns där, som tröstare och någon som kunde säga att jag älskar dig även när du gör dumma saker.

Sedan blev de 20 år
och flyttade hemifrån. Och ungdomarna blev chockade över tillvarons verkliga natur. De var inte egentligen i centrum, de hade bara sett så ut ur ett individuellt perspektiv. Det var inte så lätt att bli fotbollsproffs i Europa som farsan trodde ändå. Och popstjärnedrömmarna kanske inte slår in för alla som gått kommunala musikskolan. Att skapa sig ett eget bra liv när möjligheterna är oändliga är inte lätt.

Men jag tror på dagens unga. De växte inte upp med skrämsel och med rädslans strategi. De hade ändå föräldrar som var rädda.
Om dom. Så går det när man gillar att spela curling!

8 kommentarer :

Bert sa...

Du har så rätt, så rätt. Det här är ett evigt diskussionsämne på fikarasterna på jobbet. Åtminstone periodvis. Och det är ofta jag som drar igång diskussionen, när jag hör en curlingspelare börja klaga över sin tillvaro. Men inte slutar de spela ändå. Spelberoende är en svårartad åkomma.

Det här började med alla planskilda korsningar en gång i tiden. När allt i barnens närhet skulle vara bilfritt och skyddat från världen.

Resultatet ser vi nu. Unga vuxna och föralldel en del vuxna unga, som far fram som raketer på sina cyklar, efter gågatorna, runt hörn utan tanke på att någon gående förälder eller mänsklig företeelse av annan art skulle kunna drista sig till att befinna sig just bakom sagda hörn just då.

Ty när de själva växte upp var alla trafikanter segregerade på olika plan. Liksom barn och misslyckanden är nu.
***


(PS. Och inte visste jag att du idkade sär skrivning. Jag trodde du och sån't vistades på skilda plan.)

Sven sa...

bert: Precis. Det är svårt att veta vad som är farligt och vad livet kräver om man blir skyddad under hela sin uppväxt. Men allt har två sidor. Jag tror ändå mer på omsorg och tröst än skrämsel, som var femtiotalets metod.

Anonym sa...

Och tänk att trots all curling blev det bra för de här barnen och troligtvis kommer de att själva som föräldrar rätta till det hela, curla mindre.

Sven sa...

anonym: Jag håller helt med dig. De kommer att balansera upp det.

Ingela sa...

Jag var aldrig rädd för mina föräldrar eller för risken att de skulle bestraffa mej. Däremot var jag väldigt rädd för att göra dem besvikna eller ledsna.

Sven sa...

ingela: Skönt för dig att du aldrig behövde vara rädd för dem. Men var du rädd för Skrömta? Eller Å-gubben? Rädslan att göra föräldrarna besvikna, den känner jag också igen. Tror att det kan ha göra med skamkänslan, den var också viktigt på 50-talet. Man skulle känna innan vad som var fel, så att föräldrarna slapp säga till. Jag var väldigt bra på att skydda mina föräldrar ifrån besvikelser. Ibland kan jag undra varför jag inte lät dem stå för sina egna känslor.

Ingela sa...

Brunnskusen som hade till uppgift att hålla barnen borta från brunnen och källarkusen som vaktade den branta källartrappan hörde jag talas om, men de var inga realiteter i mitt hem.

Marge_II sa...

Sven: Precis sådan du beskriver det, sådan har jag varit - och är.

Men rädd för oss föräldrar tror jag aldrig sonen varit (tänker jag som tröst).