8 oktober 2008

De rädda barnens strategi

Förr i tiden, när jag var barn på femtiotalet och under alla decennier före det, betraktades barn med andra ögon än idag. Föräldrar var inte särskilt oroliga för sina små telningar utan barnen fick i stort sett sköta sig själva. Barn for omkring i stora horder och det fanns inga vuxna som riktigt visste vad dom gjorde.

Jag har alltid förvånats över hur vuxna kunde vara så frånvarande i vår tillvaro. Vi gjorde ju farliga saker hela tiden; cyklade utför stup, byggde flottar och for ut på ån, sköt med pilbågar och luftgevär, tog varandra till fånga och band fast och piskade på ryggen, ja, listan kan göras lång över allt som barnen på Dombäcksön i Husum hittade på. Men föräldrarna gjorde annat och vi sågs nästan bara vid matbordet, där vi barn ljög friskt om vad vi hållit på med. Men föräldrarna var inte heller så intresserade av att få veta så mycket.

Jag brukar le en smula när jag idag hör ”ropen skalla” att vuxenvärlden (vilket hemskt ord!) borde finnas ute på stan kvällstid där ungdomarna finns. Det är tydligen det stora problemet idag, att inte föräldrar finns till för sina barn och ungdomar. Och jag vill bara säga att det är helt fel! Föräldrarna av idag, både mammor och pappor tillbringar betydligt mer tid med sina barn, håller betydligt bättre kontroll och vet betydligt mer om sina barn än på femtiotalet. Barn och ungdomar är idag påpassade i stort sett dygnet runt av oroliga vuxna som vill barnens bästa. Tyvärr kanske till och med för mycket.

Trots att föräldrarna på femtiotalet
släppte barnen och ungdomarna vind för våg i stora grupper, fungerade det ändå hyfsat. Det berodde på en bakomliggande finurlig strategi; uppfostran genom rädsla. Det gällde att skrämma barnen så tidigt som möjligt för allt som var farligt. Därför uppfann man ett antal varelser som skulle hjälpa till att hålla barnen i stillhet. I källaren fanns ”Källargubben” vilken var en läskig varelse som man egentligen aldrig fick kläm på vad han kunde göra. Men jag minns att varje gång jag var ensam i källaren så hade jag hjärtklappning och brukade alltid förskräckt springa uppför trappen, med källargubbens andedräkt flåsande i nacken.

Nere vid Husån fanns Å-gubben. Han låg i vattnet utanför bryggorna och bara väntade på det barn som skulle våga sig ut på en brygga. Han skulle då komma upp som Storsjöodjuret och sluka barnet i en mumsbit. Jag minns att i varje fall när vi var i småbarnsåldern så vågade ingen gå ut på en brygga. Och nu så här i efterhand var det ju tur det, eftersom vi varken hade flytvästar eller tillsyn.

Ute i skogen fanns spöket, som min mamma kallade Skrömta. Hon trodde själv på Skrömta och det gjorde det väldigt trovärdigt, och mörka skogen var jag verkligen rädd för. Det fanns ingen risk att jag skulle råka gå ut i skogen och sen bara försvinna. Egentligen, nu när jag tänker på det, är jag fortfarande mörkrädd, och det kanske har sin förklaring här.

Sedan var det vanligt att man också var rädd för sin pappa. Han deltog sällan i barnens uppfostran, utan fanns på sidan om, ofta ganska frånvarande. Pappan stod för den mer fysiska delen av uppfostringsarbetet. Att man var rädd för sin pappa hade ofta en hämmande inverkan på de pojkstreck som ständigt var under planering.

All denna rädsla byggdes in i oss barn och fungerade hjälpligt som kompensation för föräldrarnas bristande närvaro. I varje fall tills vi blev så gamla att vi vågade oss ut på bryggan och stå där längst ut, hålla andan i väntan på det hemska monstret, och upptäcka att det aldrig kom.
Från den punkten slutade strategin att fungera.

Andra bloggar om: , ,

9 kommentarer:

Ingela sa...

Du glömmer att femtio- och sextiotalen var en annan tid än nu. När jag var tonåring fick man vara tämligen aktiv för att söka upp farligheter, så är det inte i dag. Men att barn skulle ha varit snällare mot varandra då, det är bara nys. Jag tycker tvärom, att många barn har tolerans och empati för de som är "annorlunda" i dag än när jag själv var barn.

Ingela sa...

Större tolerans och empati, alltså...

Sven sa...

ingela: Ja, det stämmer nog inte riktigt. Det var betydligt farligare på många sätt; fler drunknade, fler körde ihjäl sig på moped, fler förolyckades överhuvudtaget. Listan kan göras lång. Men precis som du är inne på, så var det enormt utbredd mobbning i barngrupperna på den tiden. Mycket har blivit bättre, särskilt med empatin.

Anonym sa...

Så sant som du skriver. Kommer att tänka på flickorna som fostrades till att vara lydiga och snälla eftersom de just var så flickorna skulle vara, de blev pojkflickor om de inte följde mönstret. Själv vara jag på väg att bli pojkflicka och det var en kamp för min mamma att hålla mig ifrån att bli sån. Fick lära mig brodera och sticka, gå promenader med henne och ha böcker på huvudet så jag skulle gå rakt och fint. Inte hugga och såga ved med pappa och helst inte utöva hård idrott men allt det där gjorde jag ändå.

Sven sa...

anonym:Precis så var det. Det fanns flickor med i gänget och det var pojkflickor. I Husum var nog nästan alla det , tror jag.
Bra att du trotsade förbudet och gjorde som du ville.

Ingela sa...

Jag menar inte de farligheter sm alltid har funnits, djupt vatten och sån't, jag tänker mer på droger av skilda slag, förljugna ideal som styr många ungas liv, risker och "möjligheter" på nätet och liknande.

Elisabet sa...

Jag håller med dig i mycket!
Själv gjorde jag förfärligt många busstreck .., men skräcken var att pappa skulle upptäcka dem .., då hade det inte varit roligt och jag älskade honom högt, men visste ändå ..-)

Och vi var livrädda för "Svarte Mannen" som fanns någonstans i samhället och vad kunde inte han göra .. (en svartklädd herre med psykiska problem som en kväll hittades i ett garaga på Snickargatan där ovan nämnda Ingela bodde ...) och allt som höll åtminstone mig ifrån att göra alltför dåraktiga rackartyg, var nog rädsla för bestraffning ..-)

Love, literature and gardening sa...

Som barn satt jag nog mest hemma långt ute på landet utan andra ungar - men in tonåren på 70talet då levde jag om utan att föräldrarna hade en susning. Drack hembränt, sprang på disko, åkte till Köpenhamn osv osv utan att de brydde sig om nåt annat än att jag var hemma i tid till middan kl 17!! Mina söner har inte haft en chans att göra så eftersom jag hängde efter dem dygnet runt tills de var 18! Men du Sven, jag saknade nån sorts slutsats i ditt inlägg - en sån klok slutsats som du brukar ha.

Sven sa...

ingela: Men jag tror att det är den vanliga vuxna-är-orolig-för-ungdomen temat. Droger var betydligt värre 1970 än idag. Extremt mycket mer både droger och alkohol. Och ang farligheter så dog 881 personer i samband med moped under 1970-talet. Hittills under 2000-talet, trots den enorma ökningen av mopeder, så har det dött 54 personer. Vad jag menar är att min generation, de rädda barnen, inte var bättre än dagens.
elisabet: Ja, du och jag (och Ingela)tillhörde nog de rädda barnen. Den där blandningen av rädsla för upptäckt och bestraffning men odrägliga när ingen såg oss....
love,literature and gardening:Du verkar vara ett typexemplet på det jag menar. Vi växte upp som " de rädda barnen" men som vuxna blev vi "de rädda föräldrarna". Jag återkommer kanske till det, i ett inlägg.