12 oktober 2008

Behovet av bristen



Jag vaknar, kliver upp och tittar ut genom fönstret, och ser att det verkar bli en fin dag. Solen är redan uppe, men jag kan ännu inte se den. Bara dess reflektioner på trädtopparna, på det återstående enstaka gula och röda löven. När solen ligger lågt på hösten och låter sitt ljus färga trädens toppar, precis som den gör idag, då blir jag lycklig. Det är något med dessa reflektioner, som gör att jag vet att solen finns där utan att jag behöver se den. Den lämnar sina tydliga spår och gör träden vackra.

Det är på nåt sätt som när en människa har ett inre ljus, emanerad ur en stark närvaro och medvetenhet. När deras glädje reflekterar sig på omgivningen, påverkas andra människor så att de känner sig vackra och bekräftade. Sådana livgivande personer kan göra mig lika lycklig som när solen skiner över en skog och man tydligt ser skillnaden mellan skuggan, dit solen ännu ej nått, och ljuset.

När jag kommer ner till stugans kök, känns det lite kyligt och jag fyller kaminen med ved och låter elden ta sig. Denna upplevelse av att det är kallt, när jag kom ner, är nödvändig för att jag skall uppleva den goda värmen när den sprider sig i rummet och i kroppen. Om det hade varit varmt redan i början hade brasan kanske upplevts besvärande och alltför varm.

Det är det som är problemet med en ständig önskan att allt skall vara bra, den jämna värmens tyranneri. Om jag undviker allt som kan vara besvärligt, tungt, tråkigt och obehagligt förlorar jag samtidigt förmågan att uppskatta det goda. Bristen på brister gör att de rika och välmående glider in i uttråkigheten och liknöjdheten.

Därför försöker jag undvika allt för snabba förbättringar av stugan. Det enkla hushållet; kallvattnet som värms på spisen innan diskningen och promenaden ut med slaskhinken. Morgondoppet i havet med en tvål som läggs på en sten i väntan på den hygieniska ritualen, som är oskönt kall i början men så underbar efteråt. Utedasset som fungerar så bra men där det är så kallt mitt i vintern.

Vi behöver våra utmaningar och problem att lösa, för att leva ett meningsfullt liv och för att mogna. Nöden är uppfinningarnas moder och bristen är det konstnärliga skapandets fader. För den som alltid vill sitta vid en varm kamin blir det inte mycket gjort.

11 kommentarer:

Love, literature and gardening sa...

Precis på pricken så är det! Det förstår t o m jag som är både rik och bekväm. Mina barn har fått höra genom båda öronen hela sitt liv att "man måste ha långtråkigt för att kunna ha kul". Vet inte riktigt när den lärdomen ska gå in dock...

matildasfikarum sa...

Håller med till fullo. De bästa minnena jag har är från när det var både bökigt och stökigt. Sommarstugor utan vare sig el eller rinnande vatten och skogar utan bilvägar.

Totte sa...

För att inte tala om varm choklad med lite konjak eller mörk rom i. Nog smakar det mycket bättre om man frusit lite innan. D v s först lite lidande, sedan lite njutning. Men det är klart. Njuter man för mycket av konjaken blir dagen efter ett lidande.

Ingela sa...

Välbefinnande är en känsla som jag inte har det minsta problem med.

Det där med lidande och obehag som en förutsättning för att till fullo uppskatta det goda har jag slutat tro på. Jag tänkte så när jag var yngre, men nu tycker jag att jag är värd välbefinnande mest hela tiden. Möjligen är vardagens jämna lunk en god grund för att kunna uppskatta små avbrott i detsamma och enkla nöjen.

Däremot tror jag absolut på längtan. Att gå och längta efter något gott som ska komma är en underbar känsla.

Sven sa...

love, literaure and gardening: De kommer nog att lära sig tids nog. Att ha långtråkigt är otroligt viktigt för skapandet.

matildasfikarum: Ja, och fjällvandringar. Att gå en hel dag med tung packning och sedan komma fram till en stuga. Det är härligt.

totte:Javisst, det pendlar mellan lidande och njutning. Mest lidande eller hur ?

ingela:Ja, så kan man också se det. Håller helt med dig om små avbrott och enkla nöjen. Att komma till en kall stuga, och sedan göra eld, det är en form av enkla nöjen. Eller som Totte skriver, att frysa lite innan man dricker konjak med chokladen i. (eller var det tvärtom)

Men jag längtar aldrig. Och ser inte fram emot något. Jag försöker bara ta emot det som kommer i min väg, just nu. ;)

Bert sa...

Jag har visserligen en varm och nybyggd stuga, med vattentoalett och allt. Elvärme har vi också. Men den försöker vi låta bli att använda så mycket som möjligt. Kaminen, Tulikiivin är det som gäller. Och tillfredsställelsen är stor, när termostaterna på elementen slocknar en efter en.

***

En annan stor tillfredsställelse är att gå i fjällen. Att man har ett helt bohag på ryggen. Hus, spis, säng, mat.... allt! I fjorton dagar kan man vara utan allt det som gör hemmavistelsen bekväm. I den primitiviteten föds uppskattningen av det man har i vardagen.

Fler borde ge sig i kast med att uppleva det.

Sven sa...

bert: Jag håller helt med. Fjällvandring är perfekt för att få dessa upplevelser, att återknyta kontakten till det basala. Tyvärr har det blivit långt mellan gångerna för mig. Att åka på långtur med mc, med tält,sovsäck och mat i packväskorna, har blivit ett alternativ, det ger liknande upplevelser. Även om ingenting går upp mot en fjällvandring.

Elisabet sa...

Längtar gör jag alltid, men tycker mig ändå leva i nuet och "dået" i en härlig blandning; jag vill ha hela alltet blandat, nu och då.

Det här med att ha tråkigt för att ha trevligt .., njaaa, det vet jag inte om jag tror så mycket på, förutom när det gäller barn som numera inte tycks veta vad långtråkigt är.

Själv är rätt förnöjsam av mig, vilket är en stor gåva. Jag är fortfarande sååå lycklig över frysen .., för att inte tala om den eleganta toalettstolen ..-))

Sven sa...

elisabet: Det är väl huvudsaken att du är lycklig. Trots en elegant toalettstol....;)

Turtlegirl sa...

Att sitta på ett utedass med dörrn öppen och titta ut är sann lycka tycker jag.

Vi har ett sånt dass på stugan och jag brukar sällan stänga dörren. Sitter extra länge och filosoferar lite grann.

Mne vill man vara modern så har vi en mulltoa också... men där går dörren igen av sig själv med en fjädern... så där blir det inte så mycket filosofi :-))

Sven sa...

turtelgirl: Precis, det är härligt att ha dörren öppen och filosofera. Helst på höstkvällarna när det är mörkt och stjärnklar himmel..Härligt!