2 september 2008

Vänner och natur



Någon dag, ska jag sätta mig ner och skriva ett långt brev till var och en av mina vänner. Och det kommer att ske mycket snart.

I brevet, som kommer att vara skrivet på papper, kommer jag att förklara vad det är som gör just dem till mina vänner. Vad jag uppskattar hos dem och vad det är som gör att jag gärna tillbringar tid tillsammans med dem. Jag kommer att använda en stiftpenna med stift nr 0.9. Tunnare stift skulle inte kunna fylla behovet av den styrka och stabilitet som ett sådant brev fordrar.

Jag ska beskriva hur vi träffades, och vilka mina första känslor var inför första mötet och vad det var den gången som gjorde att det kändes bra. Hur vänskapen tog tag i den ytliga kontakten och förstärkte den och byggde upp det regelverk som all vänskap bygger på.

Vänskapen har en sak som partnerkärleken saknar och det är avståndet. Det fysiska och känslomässiga avståndet som gör det möjligt att behålla sin egenart och det inre livet, samtidigt som man kan vara innerlig och lämna ut det inre livet. Avståndet är förutsättningen för närheten som finns mellan vänner.

Partnerkärleken utplånar både avståndet och närheten och leder oss in i ett gemensamt ingenmansland där förälskelsen får råda. Där det inte längre går att skilja mellan inre och yttre och där vi för en kort stund förlorat oss själva men ganska snart vill återvinna friheten och det sär-skilda. Den romantiska kärleken har därför i sin början ett inbyggt slut, eftersom ingen i längden står ut med att förlora sig själv. Och även om vi alltid längtar tillbaka till det tillstånd då vi helt går upp i en annan människa, flyr vi varje gång. Partnerkärlek innebär en ständig kamp mellan de motstridiga och främmande känslor som härstammar från den andre.

Kärleken till våra vänner, till medmänniskor, till naturen, till musiken, till konsten, innehåller däremot det avstånd som skapar tillräckliga gränser för att det skall kunna upprätthållas, utvecklas och förstärkas under ett helt liv.

Det är kanske därför att långvariga äktenskap genom åren ofta förskjuts från kärlek till vänskap.

Andra bloggar om: , ,

10 kommentarer:

Teg sa...

mycket fint!!

en vän till mig pratade om detta en gång. flickvän kontra vänner. han sa att man är beroende av något (detta något håller ensamhet och ångest på avstånd). En flickvän är som Metadon, och ger en lagom dos för att man inte ska bryta ihop. Men ibland behöver man också Heroin, the real deal, och detta kan bara en god jävla rolig vän ge dig.

roligt och lite bittert, men också sant.

Totte sa...

Men jag har ju fått lära mig att kärleken övervinner och klarar allt. Även avstånd. Kan det vara så att verklig kärlek och djup vänskap är samma sak? Eller kanske två sidor av samma mynt.

Sven sa...

teg: Haha, det var verkligen en träffande beskrivning. En slags sammanfattning av det jag skrivit om. Det där dagliga beroendet är väl en form av ofrihet, som är partnerskapets pris.
totte:Det där med vad kärlek är egentligen, det är svårt. Jag brukar skilja mellan "romantisk kärlek" , dvs den som slutar med sex. Men när Dalai lama pratar om kärlek då handlar det väl mera om den medmänskliga kärleken, eller kärleken till alla varelser.

Anonym sa...

Jag tänker att kärlek och vänskap kan komma att ligga nära varandra så tillvida att kärleken kan förbli kravlös vilket i sig inte är så vanligt.

Monstruösa Margit sa...

Har återkommit till din blogg några gånger idag och tänkt att jag vill lämna en kommentar men utan att komma på vad jag ska skriva. Ville nog egentligen bara säga att det var ett fint inlägg, att jag tycker om din blogg och att den ofta överraskar med lite annorlunda tankegångar som stannar kvar och som jag kan grubbla vidare på och som gör mig lite klokare. Mjo. Tack för att du delar med dig.

Sven sa...

monstruösa margit: Det var snällt sagt, och roligt att du tycker om bloggen. Jag är nöjd om det får dig att tänka vidare, för många gånger är det just det jag gör när jag skriver, testar en tankegång för att se var den leder mig.

Bert sa...

Usch vad insiktsfull du är. ;-)

Elisabet sa...

Mmmmm, vad du är klurig!

Jag har tänkt i samma banor också och efter att ha varit tillsammans med min ungdomskärlek i trettiofyra år, då vi verkligen blev mer som syskon än som ett älskande par, har jag ju börjat om på nytt.

Nu har jag levt som ensamseglare i nästan fyra år och när jag så träffar en annan seglare på livets stora hav, är jag lite orolig att det ska bli just så där ..., så att man tappar bort sig själv igen.

Man vill verkligen ha all den här närheten som är så ljuvlig.

Men ., man vill också känna sig fri.

Allt är enklare med vanlig vänskap ,-)

Sven sa...

bert: ja, visst är det hemskt..

elisabet: Jag tror att det finns möjlighet att få närheten och förlora sig själv,och samtidigt behålla sig själv genom ett att upprätta ett avstånd. Jag har skrivit om det tidigare;
http://ryssbalt.blogspot.com/2006/09/relationen-som-ett-ting.html

http://ryssbalt.blogspot.com/2006/11/relationer-igen.html

Elisabet sa...

sven: tack, jag ska genast läsa, för jag tycker att det är lite knepigt den där biten ..-)