11 september 2008

Jämnmod

Igår kväll så gick jag en promenad runt Porsön. Det var mörkt och kallt, friskt i luften, med den begynnande hösten smygande runt fjärden. När jag kom till området nedanför assistentvägen valde att jag gå stigen närmare vattnet, trots att där inte finns några gatlyktor. Mörkret kändes lika uppfriskande som luften.

Jag kom att tänka på Dan som under hösten inte gärna går in i mörkrummet för att framkalla sina fotografier, eftersom han upplever det som ”Det mörka rummet”; en ställe där ensamheten och isoleringen förstärker de depressiva känslor som gärna infinner sig på hösten.

Det är märkligt med samspelet mellan det yttre och det inre. Om man är deprimerad och det är mörkt ute, så upplever man sig mindre nedstämd eftersom skillnaden mellan det yttre och inre inte blir så stort. Det är därför så många istället blir djupt deprimerade under våren. Då är skillnaden som störst mellan det yttre ljuset, glädjen och förhoppningarna och de inre pessimistiska känslorna, och kontrasterna förvärrar och förstärker den inre nedstämdheten.

Under den mörkare hösten blir vi som är depressivt lagda mer lugna och trygga eftersom vi får en yttre bekräftelse på vårt dystra humör, och kan paradoxalt nog må bäst då. Men det gäller inte alla. För en del som har alltför mörkt sinnelag blir hösten en stark belastning på psyket, och man måste då som Dan undvika arbete i ”mörkrummet”.

Men bäst är det nog om man frigör sig från den yttre verklighetens påverkan på det inre humöret. Att man låter känslorna ständigt vara lagomt positiva, oberoende av yttre bekräftelse från omgivningen och av påverkan från dagliga händelser. Men hur i friden kan man uppnå någonting sådant?

För att uppnå det måste den personliga bekräftelsen komma från en inre källa, som aldrig sinar. Och källan sinar aldrig om den är helt min egen källa, som härrör bara från mitt eget medvetande.

Jag tror att källan kan bestå av följande tre saker:
Fullständig acceptans av hur verkligheten är konstruerad.
(Shit happens men det mesta löser sig till slut)
Daglig meditation.
(Negativa tankar är bara tankar)
Vara nöjd med det lilla.
(T ex kaffe och ett wienerbröd på ett fik)

Om du kan genomföra dessa tre enormt svåra uppgifter kommer du att kunna gå genom mörker och ljus, glädje och sorg, vår och höst, med samma lätta steg.

Men jag vet att jag pratar för döva öron. Alla vill nog gärna slippa de dåliga känslorna av att inte duga, känna sig värdelös eller vara fruktansvärt förbannad. Men hur många vill ge upp extasen, passionen och de mycket starka upplevelserna?

Det är begären efter det starka positiva upplevelserna som är förutsättningen för de starkt negativa.
I jämnmod försvinner båda.

Andra bloggar om: , ,

9 kommentarer:

Teg sa...

och så känner jag, som så ofta, att äpplet inte faller långt från trädet. jag är aldrig exatisk och aldrig förbannad.

Agneta sa...

Yes!

Elisabet sa...

... och jag tillhör nog den där typen som tar ett wienerbröd och mår rätt bra.
Hösten är min favoritårstid.
Våren för inställsam. I alla fall i Skåne.

Ingela sa...

Jag hör till dem som gärna går på i ett högt tempo så fort tillfälle ges. Därför är det nödvändigt för mej med en månad som november när man just inte kan göra nånting. Ute har allt stannat av, potatisen är i källaren, lingonen i burkar och mankan elda i kaminen och sätta sej med en bok utan att känna att nånting annat lockar. Har man tur är det inte ens snöskottning att tänka på. Sen kör det igång igen i december med adventstiden. Även om jag har dragit ner på ambitionerna rätt mycket. Den tiden när jag alltid grät i utmattningen kvällen före julafton är förbi.

Sven sa...

elisabet: Ja, våren i Skåne har också gjort mig inställsam. Kanske ska kombinera wienerbröd, Skåne och vår, det blir en bra blandning.
ingela: Det är nog bra att dra ner på ambitionerna, men det är svårt. Man vill ju ha lingonsylten inför vintern. Håller med att november är ändå bäst. Den är så lång.
Året består av 14 månader, som någon skrev:December, januari, februari, mars, april, maj, juni,juli, augusti, september, oktober, november, november, november....

Anonym sa...

Tack Sven!

Visionary soul sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Leva sa...

Mina öron är i alla fall inte döva för resonemanget du har, om att undvika de starka känslorna - åt alla håll... men jag förstår precis vad du menar, det är få i dagens värld som tycker att det verkar lockande att "slippa" extasen. Jag gillar den buddhistiska tanken, att om man undviker de starka positiva känslorna, så slipper man också det mesta av de starkt negativa känslorna... jag tycker absolut att det stämmer, utifrån egen erfarenhet. Passion är överreklamerat tycker jag, men jag vet att det är få som håller med! :)

Sven sa...

leva: Jamen, då är vi ganska överens verkar det som... Trevligt!