19 september 2008

Generation Nix

Jag vill inte alltid vara nåbar, säger hon och förklarar varför hon inte har mobilen med sig. Hennes min visar på stolthet, som om hon gjort ett viktigt moraliskt ställningstagande. I samma andetag berättar hon att de bara har ettan , tvåan och fyran på TV, inga andra kanaler. Av hennes tonfall kan man förstå att det är en slags bedrift, eller att hon i alla fall är helt oskyldig till samhällets förfall.

Hon gillar inte reklam. En stor skylt på dörren "Ingen reklam tack" markerar det privata skyddet mot kommersialismen. Hon har naturligtvis anmält sig till alla Nix register som finns och utplånat sitt namn från telefonförsäljarnas listor. Ingen från Telia eller Tele 2 kan längre hitta hennes namn eller telefonnummer. Nix pix. Utplånad.
--------
Han fanns ofta på bibliotekets läsavdelning på luncherna. Det var på det gamla bibliotekets tid. Vi träffades där och läste tidskrifter och diskuterade viskande musiken och konstens påverkan på själen. Sedan byggdes Kulturens hus och vi fick ett nytt fint bibliotek. Numera, när jag sitter där på det nya stället, läsande DN tillsammans med pensionärerna, de arbetslösa och sjukskrivna, lyser han med sin frånvaro. Han försvann i flytten. Nix pix. Utplånad.
--------
Hon och han ingår i motståndsrörelsen mot det moderna samhället och deras kamp sker i form av avståndstagande. En del medlemmar tar t.o.m. sin tillflykt till "det naturliga". Att endast ute i naturen och i ensamhet, långt från stadens brus, där och endast där, finns det möjlighet att möta sig själv och det verkliga livet. Staden, affärerna, maskinerna och betongen blir representanter för det onaturliga som skadar oss. Det dagliga livet blir då en ansträngande resa, eftersom man hela tiden måste skydda sig från yttre påverkan.

Men jag tror inte på avståndstagande som en verksam metod.
Jag tror på bejakandet.
Att ställa sig mitt i flödet av reklam, mobilsignaler, relationer, bredband, elektronisk musik, nya platser, förändringar, megapixlar, idéer, pengar och ta emot både det positiva och det negativa. Men låta det negativa bara glida igenom och inte bromsas upp av försöken att förhindra och mota.

Det är bara om man vågar ta emot det nya, och även möta dess baksida, som saker och ting kan förändras till det bättre. Liksom det bara är när man söker upp den människa som man hatar som läkandet kan börja.

9 kommentarer:

Totte sa...

Ja, ja, men när det nya kommer över en i aldrig sinande floder kan det vara lite skönt att vända det ryggen då och då. Bara för att hämta andan lite. Innan man ställer sig i floden igen. För att möta nyheter och hatobjekt.

Sven sa...

totte: Du har rätt! Jag var för kategorisk... igen. För visst är det skönt ibland att vända ryggen åt allt, och hämta nya krafter.

Leva sa...

Jag tänker kanske lite som Totte - man ska orka också... inte bara våga, utan också ha kraften som behövs för att kunna stå i bruset och samtidigt hålla det utanför sig, tillräckligt mycket för att klara av att välja mellan det man vill ha, och inte.

Fast annars är jag generellt sett rätt överens med dig om att man inte direkt kan undvika förändringar, genom att skaffa sig Principer... ;)

Bert sa...

Klart och riktigt beskrivet.

Men sen gäller det bara att vara kompetent nog att avgöra vad som är fram- eller baksida på tillvaron.

För vissa är det väldigt svårt. De som tittar på TV3, -5, -6, -400, 400+, och fan och hans mosters kanaler. Eller bildar sin världsuppfattning på det de läser i kvällstidningarna.

De upplever ju aldrig en framsida.

Sven sa...

leva: Klokt sagt. Det kompletterar mitt inlägg bra, tycker jag.
bert: Jo, nog är det svårt att vaska fram det värdefulla i den starka strömmen. Och många fastnar i det ytliga och tillvarons baksida (om man nu kan veta vad som är ytligt och vad som är baksida...). Det håller jag med om, men jag tror inte att lösningen är att ställa sig helt utanför. Hellre pröva - och lämna - gå vidare.

Bert sa...

Jepp. Ju fler framsidor man hittar i livet, desto lättare genomskådar man baksidorna snabbt. Och går vidare.

Men visst skall man "prova på" innan man dömer.

Matildas fikarum sa...

Det finns ett stort behov av pålitliga "vaskare", som snabbt kan tala om vad som är av kvalitet i myllret. Jag tycker man ska ta del av det nya, annars börjar man tilhöra det förgångna ganska fort. Knepet är, som sagt, att ta till sig framsidorna, som ni uttrycker det, och att lära sig hitta rätt hjälp att göra det utan att drunkna i floden av information och intryck.

Anonym sa...

Så sant!

Sven sa...

matildas fikarum: Du har nog rätt i att det behövs pålitliga vaskare, som kan hjälpa till att ta fram det som är bra. Guldet.

anonym: Allt på denna blogg är sant!