9 augusti 2008

Västerbotten och Tibet



Foto: Sune Jonsson

Sara Lidman tar mig in i Västerbottens inland
i slutet av 1800-talet när Norra stambanan byggs. Det har varit en strid i riksdagen om vilken sträckningen av järnvägen som skulle vara den bästa. Didrik Mårtensson har kämpat för den inre linjen, förbi Månliden och Lillvattnet. Det skulle ge denna fattiga glesbygd nya möjligheter och tillgång till det moderna livet. Didrik är entreprenör; han startar en handelsbod och blir den som organiserar exploateringen av skogen och råvarorna i området. Han anställer timmerhuggare mot förskott i form av amerikafläsk och havre till hästarna.

Bröderna Lidstedt i Skellefteå, konsuln och sågverksägaren, är de som köper skogen och gör de stora vinsterna. De köper skogen av bönderna oförskämt billigt. De lurar en markägare att sälja en grustäkt för en spottstyver. Didrik blir mellanhanden, den som kan övertyga Lillvattnetsborna om fördelarna med järnvägen och att sälja sin skog. Didrik får i uppdrag att skaffa 100 000 sliprar till järnvägsbygget och 1000 timmer till byggnader. Några få blir förmögna, medan det stora flertalet blir det inte, enligt den sedvanliga kapitalistiska dagordningen.

Didrik har ett kodsystem i Handelsboden som han kallar HÄSTMULEN. Varje bokstav står för en siffra, från H som står för 1 till N som står för 9. Tillsammans med 0 kan han skriva inköpspriset på varje vara, utan att kunderna kan se hur många procent han lagt på.

HHN0 blir 11:90. Varan säljs för 13:50 och ger vinst. För Sara Lidman blir hästens mule en symbol för övergången från jordbrukarsamhällets byteshandel, till kapitalismens penning-ekonomi.

När jag för några dagar sedan åkte tåget genom Västerbottens inland, läsande Sara Lidmans järnbaneepos, och tittade ut genom tågfönstret såg jag det landskap som exploaterades för drygt hundra år sedan, men som idag saknar framtidstro och förhoppningar. Ingen kan leva på skogen eller jordbruken längre. Bönhusen står tomma i detta Sune Jonsson-land.

Väl framme i Göteborg ser jag ett tv-program från Kina. Det handlar om en hotellägare som gör allt för att tjäna pengar och exploatera områdets tillgångar på ett mycket hänsynslöst sätt. Han anställer tibetaner för att spela folkmusik för gästerna, han försöker få munkar att använda sina religösa ritualer inne på hotellet mot betalning, han åker omkring i Tibet och köper upp gamla föremål som senare säljs i staden som dyra antikviteter.

I Tibet kanske kodsystemet bygger på Jaken och inte Hästen.
Men det handlar om samma råa kapitalism nu som då.

1 kommentar:

Milla sa...

Hm, that could work with Edgar Lee Master's Spoon River Anthology...