24 juli 2008

Stranden och körteln



Stranden. Visst är det något speciellt med en strand. Den bästa stranden är gjord av sand, fin sand som ligger där utan särskilt mycket större stenar, och sanden går vidare ner i vattnet och bildar en lång-grund badplats, kanske 100 meter ut i havet där bråddjupet plötsligt tar vid. Området är perfekt för väldigt varma dagar under sommaren. Man kan ligga på en filt på sanden utan särskilt mycket kläder på sig och låta solen fylla huden med D-vitaminer, som ska räcka hela vintern fram till mars då förrådet börjar ta slut. Särskilt vi män behöver mycket sol för att undvika prostatacancer eftersom D-vitaminer bildar skydd för denna besvärliga cancerform som är så skamlig.

Att bada vid en sådan här långgrund strand innebär faktiskt en viss fokusering på prostatan. Man hinner gruva sig väldigt mycket under den långa promenaden ut i vattnet till dess den kalla vattenytan möter badbyxkanten och det enormt kalla vattnet sveper in runt pungen och kyler ner de vitala delarna. När jag badar tänker jag alltid på om min nattsömn kommer att fördärvas av återkommande pinkningar p.g.a. nedkylning av den körtel som jag nämnde i detta styckets första mening och som jag inte vill upprepa namnet på. Det är konstigt vad mycket konstigt man tänker på när man blir äldre.

Vår strand är en typisk norrbottnisk strand. Det betyder att det är högst 10 personer på stranden under de varmaste dagarna, trots att den skulle rymma 1000 personer med sydländska mått. Man kan också sitta en hel dag och titta på båtlivet på havet och räkna in högst två motorbåtar och en segelbåt. Det kan alltså inte kallas trångt, varken på stranden eller havet. Men vi har ändå gjort upp olika platser på stranden för att undvika att vi måste trängas. Vår familj sitter mitt på stranden vid en stor sten, medan Strömbäcks sitter på andra sidan stenen. Det ger ett perfekt avstånd av ca 10 meter. Ytterligare 10 meter längre bort sitter diverse löst folk dvs stugägare som kanske bara badar en gång per sommar. Åt andra hållet, avgränsat med en liten bäckravin, sitter folk från det andra stugområdet på Hästholmen. Dessa människor betraktar vi med skepticism och det faller oss aldrig in att ta kontakt med dem på nåt sätt. Vi nonchalerar dem helt enkelt.

När jag bor i stugan då lägger jag upp dagen på samma sätt varje dag. Först en lång frukost med bokläsning och sedan en promenad i naturen. Därefter börjar jag arbeta med något; antingen en ombyggnad av stugan eller bara en mindre förbättring, fönstermålning, skogsröjning etc. Idag t ex har jag med motorsågen sågat genom väggen på timmerstugan och gjort ett hål, 56 x 56 cm, och meningen är att i det hålet, om nu allt går enligt planerna, skall ett fönster sättas in. Fönstret kommer att bli ett ljusinsläpp i det lilla duschrum som är ett av sommarens projekt. Jag arbetar bara mellan klockan 10 och 14, det är en viktig huvudregel. När klockan blir 14 så slutar jag arbeta och går ner och lägger mig på stranden, bortanför stenen.

Skulle jag inte ha den regeln så skulle min semester förstöras och bara handla om byggnationer av olika slag och jag skulle inte få tillräckligt med D-vitaminer i huden för att undvika cancern i den körtel som jag tidigare nämnt och som jag inte vill upprepa namnet på.

7 kommentarer:

Totte sa...

Försöker själv ha det obligatoriska arbetsstoppet i stugan kl 15.00. Men så kommer jag aldrig igång med jobbandet före kl 11.00 heller. Det är första året med ett sånt obligatorium och efterlevnaden är väl sådär än så länge. Men vi har sagt att om vi inte klarar av att ta det lugnt i stugan så ska vi inte ha kvar den. Så jag kämpar på i hopp om att en dag visa mig det sanna stuglivet värdig.

Sven sa...

Precis, man kan ta ihjäl sig om man inte sätter upp regler. Själv kan jag ha svårt att sluta tänka på nästa moment när jag ligger på stranden. Det är besvärligt, att ligga och tänka på en tvåtumfyra.

Bert sa...

Jag delar helt och fullt dina erfarenheter av norrbottniskt strandliv.

Det enda jag är skeptisk emot i din berättelse är om substantivet till det i detta stycke, andra adjektivet (om "enda" i detta fall kan räknas som ett sådant) verkligen stavas som du vill att det skall stavas.

Så fick du något mer att fundera över.

Sven sa...

Bert: Ja, nu fick jag verkligen något att fundera på.... jag fattar ingenting. Vad har du nu klurat ut?

Ingela sa...

Så är det alltså någon nytta med den förkärlek som maken min har för att ligga i solen och njuta...

Efter en vecka vid havet är han brun som en pepparkaka medan jag har skenat omkring så att bara hälften så mycket färg fastnat på mej.

Bert sa...

Jaså - Det blev för svårt det där.

"Det enda jag är skeptisk emot ..."

"Skeptisk" är ett adjektiv. Det andra i sitt stycke i min kommentar ovan, om man räknar "enda" som det första. Tillsvarande substantiv är i ditt inlägg lite mystiskt stavat.

Så var det.

Sven sa...

ingela: Ja, då kanske du slipper bli störd tio gånger per natt...Alltid något.;)

bert: Aha, nu förstår jag. Jag borde ha stavat "skepticism" eller hur? Tack för att du var uppmärksam, jag ska genast ändra.