torsdag, juli 17, 2008

The Mimoids



Igår var jag på konsert i en potatiskällare på Kronan. Det är en konsertlokal som Mats Wikström och David Vikgren står för, och där spelas verkligen experimentell musik. Här på bilden ser ni Matti, Jonas och Christian mitt inne i improvisationen. Jag valde en bild som passade till musiken, upplöst i sina former.

Källaren består av betong, både väggar och tak. Ljudet förstärktes som om jag satt mitt inne i en högtalarlåda. Trots att jag hade öronproppar djupt inne i örongångarna kändes ljudvolymen smärtsam och jag tvingades gå ut och stå ute och lyssna. Där ute stod Mats Wikström som redan har dragit på sig tinnutis.

Jag kände mig gammal. Lika gammal som kanske mina föräldrar kände sig när Beatles kom med sin högljudda musik och sitt långa hår. Skillnaden är kanske att jag vet att något nytt är på gång, även om jag inte förstår det. Eller kanske tack vare att jag inte förstår det.

Jag blir väldigt imponerad av allt detta sökande; rakt ut i avantgarden i en potatiskällare. Och jag tycker inte det är konstigt att här inte längre finns potatis, den har alldeles för högt GI. Jordbrukarsamhället och industrialismen är över. Vi kan sluta äta potatis. Nu kan vi äntligen leva enbart för kulturen; musiken, litteraturen och konsten.

3 kommentarer :

Milla sa...

It is like a cycle, isn't it: each generation eats potatoes until the new one comes along and teaches the old one something new...

It's a very nice picture that you took, it gives a very good idea of the kind of music the concert was. Even the cement, in this strange, warm light, looks pretty.

Sven sa...

I don´t know if you know it, but Jonas who plays guitar here is Anders brother. The light one in the middle. He usually plays in Park hotel, but also plays in other configurations. You are right, each generation eats potatoes until young people show something new. There are many generations who lived on potatoes, maybe since the 1700s. But now it´s over. And something new begins

Milla sa...

Awwww I didn't know, no :)

That is so wonderful, that you have such talented children! You really should be proud of the their achievements and of the fact that in no doubt, some of their love for music came with their genes.