tisdag, juni 24, 2008

Nostalgisk närvaro

Bruce Springsteen 2003, konserten i Göteborg. Vi var alla där och det var ett stort ögonblick i mitt och min familjs liv. Många gånger har bootleginspelningen från Ullevi ackompanjerat fredags och lördagsmiddagarna i vardagsrummet. Man kan säga att det handlat om nostalgisk närvaro.

Nostalgi är längtan tillbaka, ett försök att återvända till något förflutet genom att återskapa minnet eller genom att behålla en sak från den tiden. Men nostalgi kan vara ett försök till fasthållande av det förgångna, något som kan bli smärtsamt om det hindrar utveckling och växt. Ofta beror det på något oförlöst, en svår upplevelse i tidigare livet som ännu inte är bearbetad och ligger där som ett ankare som aldrig vill släppa.

Nostalgisk närvaro däremot, kan man uppnå bara om det finns ett accepterande av att det som har hänt har hänt och aldrig kommer tillbaka. Om man lyckats lämna det gamla kan minnet, föremålet eller musiken skapa en påtaglig närvarokänsla, skild från längtan. Det blir då upplevelsen av nuet, mitt i konserten 2003, som återskapas flera år senare, i vardagsrummet. Genom att det är nuet som reproduceras, finns ingen smärtsam sorg över det förlorade. Inget fasthållande vid fetischer från konserten.

I en sån situation kan man slänga den sparade biljetten och radera musiken. Det finns många som skulle behöva slänga sina skivsamlingar, sina barndomsdrömmar, sina tonårssvårigheter, sin bittra minnen över föräldrasveken, självömkan. Och den starka längtan efter att bli sedd av en förälder som aldrig såg. Alla de förödmjukande upplevelserna från skolan. De sårande kommentarerna, förlusterna och tillkortakommanden. Allt som hindrar närvaron idag borde slängas och rensas ut ur det känslomässiga skåpet, där det samlat damm och tynger livet som en kvarnsten.

När det gamla är kastat - och förkastat - blir man befriad och känslan av att äga allt (framtiden) eller inget (det förgångna) infinner sig. Det finns ett tomrum med möjligheter, att fylla med det som nu förekommer, det som nu är.

Bruce Springsteen kan därför vara närvarande idag, men också vara en sorglig påminnelse om att åren går.
2003 är inte idag.

5 kommentarer :

Marge_II sa...

Åhå, är det så enkelt?



;-)

Sven sa...

Ja det är mycket enkelt. Det svåra är att fortsätta bära på det som inte längre finns.

Milla sa...

Ah, perfect timing. I will be at Ullevi for a concert at the end of July (Iron Maiden, whom I don't like, but my partnr in crime would like my company...). We will spend some time visitng Goteborg.

I always keep the tickets of the concerts I attend. Perhaps I live too much in the past... but music is such an important part of my life that for me, these old tickets are like photos. I like to look at them and remember.

Maja sa...

För mig är Springsteen en lycklig nostalgisk närvaro. En påminnelse om sena tonåren då jag plötsligt förstod att det var MÖJLIGT att leva på ett annat sätt, att man kan bryta sig ur förväntningar och krav, att man inte MÅSTE.

Så jag uppsöker hans konserter, så ofta jag får tag på biljett, i lycklig påminnelse om att hans musik förändrade mitt livs riktning och innehåll. Souvenirer från konserterna behövs inte. Jag påminns varje dag...

Sven sa...

maja: Härligt att höra! Springsteen är levande och närvarande, varje dag.
Du beskriver så bra den märkliga skillnaden mellan närvaro och frånvaro.