onsdag, juni 11, 2008

Den trygga måsen



I Nordnorge är det ebb och flod. En väldigt genialisk uppfinning i varje fall om man är mås. Tänk er att havet först flödar in mot kusten och tar med sig stora mängder mat; fiskar, räkor, musslor och olika former av småkryp. Sedan drar sig vattnet tillbaka och lämnar allt kvar i öppen dager på långa sandstränder. Ett uppdukat smörgåsbord två gånger per dygn.

Inte konstigt att måsarna och trutarna här uppe har en stark och trygg personlighet. De pockar inte på i onödan och håller sig på lämpligt avstånd, lite skygga för oss människor. Bara om man kommer alltför nära deras bo där ungarna ligger, blir de upprörda och går till anfall.

Det är stor skillnad mot måsarna som lever i Luleå. De har inget hav som ger dem tillräckligt med mat utan de söker sig till oss människor för att roffa åt sig skräp och sopor, sånt vi slängt bort. Våra måsar har därför inte den självklara distansen, som måsen i Nordnorge uppvisar. En mås eller trut i Norge går med högburet huvud och visar stolt sin självständighet.

På campingplatserna i Lofoten möter vi vi män som jobbar som receptionister. De beter sig stilla, lägger fram boken där man skall skriva sitt namn, och allt sker i tystnad. De ger ingen extra information som man inte frågat efter, håller sig på ett visst avstånd och kan i förstone upplevas som otrevliga. Men de är inte otrevliga alls. De saknar bara de inlärda servicefraserna, de ytliga leendena och de amerikanska försäljningstricken. I Sverige har alla receptioner förvandlats till kundmottagningar, där en illusion byggs upp att personalen verkligen bryr sig, fast alla vet att det bara är ett inlärt spel.

Redan dagen efter när jag möter honom - som igår stod där i receptionen och som jag inte kände - och han hälsar genom att vinka till mig på lite avstånd, upptäcker jag likheten mellan honom och måsarna. De är äkta. Inget påklistrat, pockande och tillgjort. Bara naturlighet.

Och äkthet i relationer innebär att vi håller avstånd till varandra första gången vi träffas. Men sådana relationer uppstår bara om vi själva är så starka att vi vågar möta den andre på ett respektfullt sätt. Utan baktankar.

Måsen som sitter på stolpen, mot fonden av ett fjäll, blir sinnebilden över Lofoten. Jag önskar att jag en gång kan uppnå den positionen i mitt liv.

Andra bloggar om: , , ,

3 kommentarer :

Elisabet sa...

Åååå, den texten griper mig!

Jag känner mig som den måsen ibland .., så där när jag sitter hos pensionatsvärden och han och hans mamma, bror och svägerska ska ringa och gratulera en moster och alla ska sjunga högt för henne och jag känner henne inte alls och blir generad och tar genast fram kameran som skydd .., tar några bilder medan det sjungs högt .., för jag blir skygg och vill vänta-in och jag som kan svammelprata med kunderna på affären där jag arbetar .., vill känna mig trygg när det blir nära-nära.

Sven sa...

elisabeth: Ja, det är skillnad när det blir nära-nära.

Totte sa...

Äkthet är en rar företeelse värd att vårda och bejaka. Och det krävs nog lite stillhet och eftertanke för att hitta den. Tror jag.