måndag, juni 30, 2008

Den självläkande förmågan

Jag har en tendens att stöta i saker och ting; slå i en fot, stöta huvudet, få ett sår på handen. Småskador som gör att hudens yttersta lager rivs upp och bildar ett sår eller skrapad hud. Ibland blöder det, ibland sväller det. Jag vet inte om det är tecken på min klumpighet eller om det finns andra som har det på liknande sätt.

Ofta är jag upptagen av något annat – bära ved, lyfta plåtar, kapa träd, dra ris – så att jag inte märker när blodvitet uppstår. Plötsligt finns såret där, avslöjat av blodet som plötsligt rinner till.

Det som fascinerar mig är kroppens självläkande förmåga. Redan efter några timmar är sårets yttersta lager stelnat i en skorpa som börjar kapsla in det skadade området. Dagen efter är skorpan färdig och skadan innesluten. Fyra, fem dagar senare börjar den lossna stegvis och under skorpan finns den nya huden, en aning skör och känslig men ändå fullständig. En fantastisk historia som upprepar sig om och om igen, och den övergår min fattningsförmåga. Varje gång en skorpa lossnar på min kropp fylls jag av glädje över tillvarons små underverk, som hela tiden omger mig och mitt liv.

Jag har en tendens att känna obehag, irritation eller harm när någon säger något elakt eller ger mig en reprimand. Det blir lätt så att jag känner mig sårad när någon ger mig en kommentar som är ämnad att skada eller sätta mig på plats. Ibland känns det som om jag är värd det eftersom jag betett mig illa och jag kan se det som ett tecken på min egen klumpighet.

Ofta är jag upptagen av något annat – att samtala, berätta, kommunicera – så att jag inte märker när jag blir sårad. Plötsligt känner jag att ordet, som sades till mig, var sårande och orättvist, men ofta utan att jag märkte det just när det hände. Först efteråt blir jag arg och känner mig förorättad.

Det som fascinerar mig är psykets självläkande förmåga. Redan efter några timmar har den sårade kommentaren stelnat i en speciell form, i ett antal ord som upprepas inom mig, som ett mantra. Orden vrids och vänds och jag prövar olika alternativ till dräpande svar, till försvar, till motangrepp, till skydd för min känsliga personlighet.

Dagen efter har jag hittat en lämplig utgångspunkt för mitt tänkande. Skapat en skyddande mur med argument och självstödjande insikter, och lindat runt det sårade partiet. Fyra, fem dagar senare har det sårande ordet neutraliserats av min egen självuppskattning (och kanske några elaka tankar om den andre). Fram växer en tunn och skör hinna av skyddande vävnad som kan hjälpa mig i alla fortsatta möten med den andre. Varje gång ett ont ord kan neutraliseras av mitt eget inre tänkande, fylls jag av glädje över tillvarons små underverk.

Lika lite som det hjälper att slå på en stolpe som skadat mitt huvud, hjälper det att angripa en person som gett mig en sårande kommentar. Det är därför vi fått vår självläkande förmåga.
.

13 kommentarer :

Bettankax sa...

Den självläkande förmågan upphör aldrig att förundra mig och jag är tacksam över den fungerar så pass väl som den gör. Stundtals haltar den betäkligt och läkningsprocessen kan variera över tid men känslan av glädje när läkningen fungerar, den är fantastisk. Och det gäller för både kropp och själ.

Maja sa...

Du är klok du. Jag lyckas dock inte alltid att låta förnuftet råda över känslorna och kan därför hysa agg mot stolphelveten och än längre mot människan som skadade mig känslomässigt.

Detta påminner mig starkt om Fredrik Lindströms sommarprat på midsommaraftonen. Hör den på sr.se om du missat programmet.

Totte sa...

Önskar att det fanns armbandsklokor med samma självläkande förmåga som du beskriver. För när jag slår i både det ena och det andra under min vådliga färd framåt (tror jag) i livet är det klockan (eller främst dess glasruta) som får de oläkbara skadorna. Samtidigt känns det lite skönt att höra dig beskriva vår förmåga till självläkning. Då tål jag ju mer än en klocka som är både waterproof och stötsäker.

Sven sa...

bettankax: Visst haltar det ibland, men oftast fungerar det. Som tur är.
maja: Ja, det är lättare att skriva än att klara det i verkligheten. Vi har ju våra primitiva känslor. Jag lyssnade på Fredrik, han var väldigt bra, och nu när du säger det ligger min text på samma linje. Vi reagerar med reptilhjärnan men har ett förnuft som få oss att handla på mer moget sätt.

Milla sa...

If I understand Maja's comment correctly, I am very much like her sometimes.

Can I ask you Sven: what do you fear most? The physical pain or the emotional pain?

Sven sa...

totte: Ibland är skador och olyckor viktiga tecken på att något behöver förändras. Behöver du verkligen en klocka på armen? Varför?
milla: It was a difficult issue. I think I am more afraid of physical pain, because I can not handle it mayself. But mental pain is more manageable, something that I can have control over.

Elisabet sa...

Sven .., vad du skriver bra!

londongirl sa...

Kloka ord som jag känner igen mig i. Tack för dem!

Sven sa...

elisabet: Tack! Och tack för att du länkat hit, det gör mig glad.

Leva sa...

Ja, det här var ett inlägg helt i min smak, och med kloka kommentarer till dessutom - bra att Elisabet länkade, så att jag hittade hit! :-)

Ingela sa...

Så bra skrivet. Det är ett tag sen jag läste den här bloggen, då via Berts länk, den här gången Elisabets. Kommer tillbaka!

Lena sa...

Sven, det är en fröjd att läsa din blogg. Det är både humor och allvar i texterna. Sen en liten fråga: Rödhättorna är väl fridlysta och utrotningshotade?!?..
Ha en skön semester!

Sven sa...

leva: Precis, det var snällt av Elisabet. Det är roligt att få bra och kloka kommentarer.

ingela:Välkommen tillbaka!

lena: Hahaha, visst, rödhättorna är utrotningshotade, och det har de nog alltid varit...
Hoppas du också får en skön semester. Eller ska vi säga Glad semester, för att förvirra FRA?