30 juni 2008

Den självläkande förmågan

Jag har en tendens att stöta i saker och ting; slå i en fot, stöta huvudet, få ett sår på handen. Småskador som gör att hudens yttersta lager rivs upp och bildar ett sår eller skrapad hud. Ibland blöder det, ibland sväller det. Jag vet inte om det är tecken på min klumpighet eller om det finns andra som har det på liknande sätt.

Ofta är jag upptagen av något annat – bära ved, lyfta plåtar, kapa träd, dra ris – så att jag inte märker när blodvitet uppstår. Plötsligt finns såret där, avslöjat av blodet som plötsligt rinner till.

Det som fascinerar mig är kroppens självläkande förmåga. Redan efter några timmar är sårets yttersta lager stelnat i en skorpa som börjar kapsla in det skadade området. Dagen efter är skorpan färdig och skadan innesluten. Fyra, fem dagar senare börjar den lossna stegvis och under skorpan finns den nya huden, en aning skör och känslig men ändå fullständig. En fantastisk historia som upprepar sig om och om igen, och den övergår min fattningsförmåga. Varje gång en skorpa lossnar på min kropp fylls jag av glädje över tillvarons små underverk, som hela tiden omger mig och mitt liv.

Jag har en tendens att känna obehag, irritation eller harm när någon säger något elakt eller ger mig en reprimand. Det blir lätt så att jag känner mig sårad när någon ger mig en kommentar som är ämnad att skada eller sätta mig på plats. Ibland känns det som om jag är värd det eftersom jag betett mig illa och jag kan se det som ett tecken på min egen klumpighet.

Ofta är jag upptagen av något annat – att samtala, berätta, kommunicera – så att jag inte märker när jag blir sårad. Plötsligt känner jag att ordet, som sades till mig, var sårande och orättvist, men ofta utan att jag märkte det just när det hände. Först efteråt blir jag arg och känner mig förorättad.

Det som fascinerar mig är psykets självläkande förmåga. Redan efter några timmar har den sårade kommentaren stelnat i en speciell form, i ett antal ord som upprepas inom mig, som ett mantra. Orden vrids och vänds och jag prövar olika alternativ till dräpande svar, till försvar, till motangrepp, till skydd för min känsliga personlighet.

Dagen efter har jag hittat en lämplig utgångspunkt för mitt tänkande. Skapat en skyddande mur med argument och självstödjande insikter, och lindat runt det sårade partiet. Fyra, fem dagar senare har det sårande ordet neutraliserats av min egen självuppskattning (och kanske några elaka tankar om den andre). Fram växer en tunn och skör hinna av skyddande vävnad som kan hjälpa mig i alla fortsatta möten med den andre. Varje gång ett ont ord kan neutraliseras av mitt eget inre tänkande, fylls jag av glädje över tillvarons små underverk.

Lika lite som det hjälper att slå på en stolpe som skadat mitt huvud, hjälper det att angripa en person som gett mig en sårande kommentar. Det är därför vi fått vår självläkande förmåga.
.

26 juni 2008

På turné



Den 1 juli spelar Cult of Luna i London, på sin Europaturné. Jag blev så glad när jag hittade den här affischen hos Milla, en engelsk bloggare. Det är min son Anders som sitter till vänster i soffan. Jag skulle så gärna vilja vara där och lyssna när han spelar på sina syntar och på morfars trumpet.

Som tur är kommer bandet till Lulekalaset i augusti, det blir deras första spelning i Luleå.
Det finns mycket att se fram emot denna sommar.

Andra bloggar om:

24 juni 2008

Nostalgisk närvaro

Bruce Springsteen 2003, konserten i Göteborg. Vi var alla där och det var ett stort ögonblick i mitt och min familjs liv. Många gånger har bootleginspelningen från Ullevi ackompanjerat fredags och lördagsmiddagarna i vardagsrummet. Man kan säga att det handlat om nostalgisk närvaro.

Nostalgi är längtan tillbaka, ett försök att återvända till något förflutet genom att återskapa minnet eller genom att behålla en sak från den tiden. Men nostalgi kan vara ett försök till fasthållande av det förgångna, något som kan bli smärtsamt om det hindrar utveckling och växt. Ofta beror det på något oförlöst, en svår upplevelse i tidigare livet som ännu inte är bearbetad och ligger där som ett ankare som aldrig vill släppa.

Nostalgisk närvaro däremot, kan man uppnå bara om det finns ett accepterande av att det som har hänt har hänt och aldrig kommer tillbaka. Om man lyckats lämna det gamla kan minnet, föremålet eller musiken skapa en påtaglig närvarokänsla, skild från längtan. Det blir då upplevelsen av nuet, mitt i konserten 2003, som återskapas flera år senare, i vardagsrummet. Genom att det är nuet som reproduceras, finns ingen smärtsam sorg över det förlorade. Inget fasthållande vid fetischer från konserten.

I en sån situation kan man slänga den sparade biljetten och radera musiken. Det finns många som skulle behöva slänga sina skivsamlingar, sina barndomsdrömmar, sina tonårssvårigheter, sin bittra minnen över föräldrasveken, självömkan. Och den starka längtan efter att bli sedd av en förälder som aldrig såg. Alla de förödmjukande upplevelserna från skolan. De sårande kommentarerna, förlusterna och tillkortakommanden. Allt som hindrar närvaron idag borde slängas och rensas ut ur det känslomässiga skåpet, där det samlat damm och tynger livet som en kvarnsten.

När det gamla är kastat - och förkastat - blir man befriad och känslan av att äga allt (framtiden) eller inget (det förgångna) infinner sig. Det finns ett tomrum med möjligheter, att fylla med det som nu förekommer, det som nu är.

Bruce Springsteen kan därför vara närvarande idag, men också vara en sorglig påminnelse om att åren går.
2003 är inte idag.

19 juni 2008

Al-Qaidas 349 ledamöter

Glad midsommar heter det medan Julen ska vara God. Nyår däremot, ska vara gott och nytt. Påsken glad och semestern trevlig.

Vem är det som sitter och hittar på alla dessa dumma uttryck?

Naturligtvis är det staten med regeringen i spetsen. De vill att vi ska prata på ett visst sätt, samma uttryck överallt, för det gör det möjligt att signalspana på oss. Om vi t ex skulle säga god midsommar och glad jul, då blev det förvirrat i alla kablar som nu ska övervakas.

Det är så vi kanske skulle protestera nu. Genom att förändra alla uttryck som vi använder.

Kuken t ex. Det börjar vi kalla Reinfeldt för, istället för penisen. På så sätt kan vi skriva en massa porr, som FRA tror är porr, men egentligen är starka politiska utsagor om aktuella frågeställningar. Och när vi säger Reinfeldt då menar vi verkligen en slak penis.

När vi menar riksdagen då skriver vi istället Al-Qaida. Då kommer FRA att fånga upp alla sådana meddelanden och undersöka det noga. Men de enda personerna som kommer att bli misstänkta är pösmunkarna som beslutar våra lagar.

Eller varför inte skapa en rörelse där vi bildar ett gemensamt språk som är kodat efter ett speciellt mönster. Och kodböckerna håller vi hemliga och delar med varann. Men politikerna i alliansen får inte se dem, och de kommer därför inte förstå någonting alls av sina spaningsrapporter.

Eller förresten. Det gör ingenting om de får se kodböckerna.
De kommer ändå aldrig nånsin att förstå dem.

Andra bloggar om:

16 juni 2008

Sista sekunden

Esbjörn Svensson är död. Han dog i en tragisk dykolycka. Jag är mycket ledsen och känner stor sorg. Han var vår tids bäste jazzpianist och vid två tillfällen har jag sett honom och hans trio spela på Ebeneser, och det har varit starka musikupplevelser.

Det var havet och vattnet som tog honom ifrån oss. Alla olyckor är oförutsägbara. De kommer som en chock för oss trots att vi vet att så är verkligheten konstruerad. Saker händer plötsligt och utan förklaring och utan förvarning.

Men det är märkligt ändå, hur många olyckor som vi varje dag lyckats undvika. När vi lyckas bromsa i tid när den andra bilen plötsligt kör ut. När vi tappar balansen och är på väg att ramla nedför trappan men lyckas få tag i räcket i sista sekunden. Eller alla gånger en älg eller ren sprungit över vägen tillräckligt långt bort så att vi hunnit bromsa in i tid.

På varje olycka går det tusentals olyckstillbud, då inget hände men det var nära. Tur. Otur. Det handlar om så väldigt små marginaler mellan glädje, lättnad och sorg.

När jag nu lyssnar på Esbjörns pianospel, efter att han är borta, upptäcker jag att jag upplever hans musik på ett nytt och annorlunda sätt. Jag känner en starkare koncentration på de enskilda tonerna, precis som om tonerna efter denna fruktansvärda händelse, blivit färdiga. Den musik jag hör är den slutgiltiga musiken. Inte bara en skiva i raden, i väntan på nästa album, utan det känns som om musiken blivit fullbordad.

För Esbjörn fanns inte ett av alla dessa olyckstillbud som slutar lyckligt. Det fanns ingen räddning i sista sekunden. Musiken lever vidare sägs det, men idag känns det inte riktigt så. Den stannade upp, precis som moraklockorna som stängdes av förr när någon dog. Men jag hoppas att musiken kan väckas till liv igen, när den inser att den måste leva vidare på egen hand. Musiken kräver att tiden rör sig framåt, genom takt efter takt, i ett levande tempo.

Andra bloggar om:

13 juni 2008

Lyckad vernissage idag!





Sedan några år tillbaka samlar jag på tändstickstavlor, och har en samling på cirka ett 20-tal. Alla är inköpta på loppmarknader eller Röda korset och ingen tavla har kostat mer än 40 kronor. Som en viktig kulturgärning har jag idag haft vernissage på en utställning av min samling, på socialförvaltningen i Luleå.

Vernissagen var välbesökt, ett 30-tal besökare inmundigade chips, cider och starka upplevelser. Konsthallen i Luleå hade uppmärksammat utställningen och Eva-Gun Jensen kom med en blomma och en fin lyckönskan. Konsthallens medverkan lyfte det hela till den nivå som tändstickstavlan är väl betjänt av och blev genom hennes närvaro accepterad även inom de finkulturella kretsarna. Vidare inkom gratulationer från Ove Hemmendorff i Östersund, ansvarig för sektionen för tändstickskonst inom Postfuturistiska Sällskapet

Jag höll ett inledningstal som återges här i sin helhet:

Tändstickstavlor som hobby

Den förvärvsarbetande svensken hade 1938 fått två veckors lagstadgad semester och arbetsdagens längd hade tidigare maximerats till 8 timmar. På lördagar fick man sluta redan efter lunch.

Nu hade svensken fritid. Men staten, politiker och folkbildare, var oroliga för att svensken skulle slösa bort sin fritid på onyttiga saker. ”De som på måndagsmorgonen kommer uttröttade till kontoret har inte använt sin fritid på det ”rätta sättet” skrev man i katalogen till utställningen FRITIDEN som hölls i Ystad 1938.

Hobbyn var lösningen på problemet. Alla skulle ha en hobby som kunde vara en slags säkerhetsventil från ett tungt yrkesliv. ”En hobby är en god vän” skrev Svenska Dagbladet i en artikel.

På 40-talet kom det massor med tidskrifter, som tex Min Hobby och Hobbyboken, där olika former av hobbysysselsättningar beskrevs med ritningar och byggbeskrivningar. Det var modellbåtar, modellflyg, Meccano, Masonitbåtar, Mosaik, Plastpärlor och så tändstickstavlan, naturligtvis.

Tändstickstavlan var en perfekt hobby. Det enda man behövde var en masonitskiva, tändstickor och ett bra lim. Allt kunde man tillverka hemma i lugn och ro. Dessutom tar det många långa timmar att göra en tavla, och på så sätt går all ledig tid åt, utan att man gör något onyttigt.

Alla som håller på med tändstickstavlor blir harmoniska människor som kommer utvilade till jobbet på måndag.

Jag vill avsluta med Per Albin Hansson ord: ”Det ökade välståndet har medfört att praktiskt taget alla människor har råd att hålla sig med en hobby"


Utställningen kommer finnas kvar under hela sommaren för allmän beskådan. För att se den måste man dock ansöka om passerkort, vilket kan göras här nedan i kommentarsfältet.

11 juni 2008

Den trygga måsen



I Nordnorge är det ebb och flod. En väldigt genialisk uppfinning i varje fall om man är mås. Tänk er att havet först flödar in mot kusten och tar med sig stora mängder mat; fiskar, räkor, musslor och olika former av småkryp. Sedan drar sig vattnet tillbaka och lämnar allt kvar i öppen dager på långa sandstränder. Ett uppdukat smörgåsbord två gånger per dygn.

Inte konstigt att måsarna och trutarna här uppe har en stark och trygg personlighet. De pockar inte på i onödan och håller sig på lämpligt avstånd, lite skygga för oss människor. Bara om man kommer alltför nära deras bo där ungarna ligger, blir de upprörda och går till anfall.

Det är stor skillnad mot måsarna som lever i Luleå. De har inget hav som ger dem tillräckligt med mat utan de söker sig till oss människor för att roffa åt sig skräp och sopor, sånt vi slängt bort. Våra måsar har därför inte den självklara distansen, som måsen i Nordnorge uppvisar. En mås eller trut i Norge går med högburet huvud och visar stolt sin självständighet.

På campingplatserna i Lofoten möter vi vi män som jobbar som receptionister. De beter sig stilla, lägger fram boken där man skall skriva sitt namn, och allt sker i tystnad. De ger ingen extra information som man inte frågat efter, håller sig på ett visst avstånd och kan i förstone upplevas som otrevliga. Men de är inte otrevliga alls. De saknar bara de inlärda servicefraserna, de ytliga leendena och de amerikanska försäljningstricken. I Sverige har alla receptioner förvandlats till kundmottagningar, där en illusion byggs upp att personalen verkligen bryr sig, fast alla vet att det bara är ett inlärt spel.

Redan dagen efter när jag möter honom - som igår stod där i receptionen och som jag inte kände - och han hälsar genom att vinka till mig på lite avstånd, upptäcker jag likheten mellan honom och måsarna. De är äkta. Inget påklistrat, pockande och tillgjort. Bara naturlighet.

Och äkthet i relationer innebär att vi håller avstånd till varandra första gången vi träffas. Men sådana relationer uppstår bara om vi själva är så starka att vi vågar möta den andre på ett respektfullt sätt. Utan baktankar.

Måsen som sitter på stolpen, mot fonden av ett fjäll, blir sinnebilden över Lofoten. Jag önskar att jag en gång kan uppnå den positionen i mitt liv.

Andra bloggar om: , , ,

9 juni 2008

Lofoten



Som ni märkte, genom tystnaden här, så åkte vi till Lofoten ändå, Micke och jag. Och vi lyckades pricka in en värmebölja som pågick under hela motorcykelresan; genom svenska fjällen, genom Lofoten och tillbaka ända till Arvidsjaur då kylan återvände. Idag är det 10 centimeter snö i Kiruna! Tala om tur med vädret!

Men vi hade inte bara tur med vädret. Lofoten var, ja vad ska jag säga. Fantastisk. Magisk. Underbar. Vacker. Nej, inget ord passar tillräckligt bra. Kanske några bilder kan säga mer, eftersom en bild säger mer än 1000 ord. Men en bild säger bara en tusendel av hur det verkligen var.











Andra bloggar om:

3 juni 2008

På väg

Imorgon åker jag med motorcykeln på resa till Lofoten i Norge. Allt är packat och klart; mat,kläder, sovsäck och tält. Jag åker tillsammans med Micke, min granne.
Och vädret ser ut att bli bra.

Alla som jag berättat det för säger att det kommer att bli roligt. Att det är fint i Lofoten. Men jag håller som vanligt ner förväntningarna. Eller egentligen har jag inga förväntningar alls på resan. Just nu, när jag packat motorcykeln färdigt, är jag väldigt nöjd med att sovsäcken gick så bra att spänna med spännbandet runt stagen längst bak. Och att jag har en liten visp i matpåsen som jag ska använda när jag vispar fullkornsvällingen på morgonen. Den nya svarta anteckningsboken som ligger i toppboxen med sina vita sidor och där det finns möjligheter att skriva texter under resans gång.

Jag är så nöjd med packningen att jag lika gärna kan stanna här hemma. Det vore skönt. Att ställa in allt i sista minuten. Sitta på altanen i solen och titta på blåmesen som flyger in och ut ur holken.

Om ni ser ett inlägg här de närmaste fem dagarna, då har jag inte åkt utan nöjt mig med en fin packning. Om det verkar tyst då har jag farit.

Andra bloggar om: , ,

1 juni 2008

Männen och deras holkar.



När jag kommer till stugan brukar jag kolla med Bengt om det finns någon uggla i holken nere vid sjön. Sedan går jag omkring på området och kollar in alla typer av holkar; knipholkar, uggleholkar och holkarna för småfåglarna. Är dom bebodda eller inte?

Alla vi män är fixerade vid dessa holkar, som långsmala fåglar flyger in i. Genom det lilla runda hålet.

I lördags satt min sambo och jag utanför vår stuga och åt middag när en knipa kom flygande mellan träden. Jag blev exalterad och reste mig hastigt upp för att se när den flög in i grannens holk med en kraftig smäll.

Min sambo sa då sanningens ord. Att det bara är män som är intresserade av dessa holkar. Att kvinnor överhuvudtaget inte bryr sig ifall en fågel flyger in i en holk eller inte.

Och jag kan inte mer än hålla med. Jag tror att det helt enkelt är ett utslag av mäns mer vetenskapliga intresse för natur och fauna.

För varför skulle annars en människa känna sig upphetsad av en fågel som flyger förbi. Med sin långsmala hals. Rakt in i ett litet hål.