20 maj 2008

Övningskörning

När jag fyllde 18 år så ville jag ta körkortet men min far förbjöd det. Det kanske låter väldigt konstigt men det är faktiskt sant. Anledningen till att han inte ville att jag skulle ta körkortet var helt av egoistiska skäl; han ville helt enkelt inte låna ut sin bil. Det var nämligen så att han inte hade haft råd att köpa bil förrän han var några år över 50 år, då han köpte sin Volkswagen bubbla. Denna bil blev för honom något heligt, som han inte kunde tänka sig låna ut till sin son och därför skulle jag inte få ta körkortet. Han hade ett typiskt manligt sätt att låta materiella saker - bilar, båtar, instrument - gå före nära relationer.

Jag tog mitt körkort i hemlighet. När jag kom till körskolan hade jag inte en timme privat övningskörning i bagaget, så det blev dyrt.

Dessa minnen har kommit upp för mig nu när jag övningskört med min son som snart fyller 18 år. Det är tredje pojken som jag övningskört med, två har redan körkort.

Att övningsköra med sitt barn är en stor utmaning. Man kan se det hela som en metafor för föräldraskap överhuvudtaget. Jag kan köra bil, någonting som jag hållit på med så länge att det sker automatiskt. Jag tänker inte längre på hur jag växlar, bromsar eller tittar i backspeglar.

För att lära ut något, överföra min kunskap, måste jag därför börja med att medvetandegöra mig själv om mitt eget beteende. Hur gör jag i olika situationer? Hur agerar jag själv när jag kommer till en korsning, både i livet och i trafiken. Hur bedömer jag avstånd och närhet och vilka val gör jag i stressade lägen?

Att vara förälder eller handledare vid övningskörning handlar om att jag först måste lära känna mig själv innan jag kan föra något vidare. Jag måste veta när och hur jag växlar ner när jag närmar en korsning, hur pedalerna trycks ned och släpps upp. Dragläge. Inbromsning. Jag måste bli medveten om hur jag vanligtvis gör när jag kör bil för att kunna lära ut, och beskriva hur man ska göra.

Men att övningsköra med sin son handlar också om det rent känslomässiga förhållandet. Hur skall man kunna få sonen att tillåta sin pappa att ge råd, lära ut och vara förebild, i en ålder då man samtidigt håller på att frigöra sig från samme fader. Och hur skall jag kunna behärska min egen rädsla när jag överlåter ratten på ”min” bil till någon som absolut inte kan köra, utan att omvandla denna rädsla till ilska och aggressivitet; något som är så vanligt i relationen mellan far och son.

Precis som då det gäller körtekniken är det nog väldigt viktigt att medvetandegöra sig själv om dessa känslomässiga reaktioner. Hur lär man någon något utan att dennes självförtroende minskar för varje tillsägelse eller kritisk kommentar? Det är en stor utmaning både i föräldraskapet och i övningskörningen.

Jag tror att det är viktigt med en stark självbehärskning hos pappan som är handledare för övningskörning. Att alla misstag behöver inte kommenteras och alla incidenter behöver inte ältas och förklaras. Det gäller att komma ihåg att ilska och rädsla ofta inte uttrycks som ilska och rädsla utan som instruktioner och långrandiga förklaringar.

Relationen, den som finns i tystnaden mellan mig och min son, är det verktyg som jag oftast använder för att överföra kunskapen.

4 kommentarer:

Teg sa...

så vist.

jag har haft mycket nytta av den här övningskörningen. Exempelvis så kan jag backa med släp och fickparkera tajt.

Sånt kanske är svårare om man har för kritisk relation med sin far.

Sven sa...

Du fick säkert lära dig det mesta på körskolan, när det gäller fickparkering iallafall. Jag minns att du lärde mig mycket om att köra bil, sedan du fått körkortet efter en modern utbildning.
Det är alltid ett givande och tagande.

Marge_II sa...

Sven, våra söner befinner sig i samma ålder och samma situation; övningskörning och instruerande föräldrar.
Vår son har turen att vara begåvad med en far som har en naturlig fallenhet både för bilkörning och handlederi.
Inte sällan hörs dock orden; så här ska du inte göra.

En slags omvänd inlärning, alltså;-)

Sven sa...

marge: Jag kommer ihåg en fotbollstränare till en av sönernas fotbollslag. Det gick dåligt för vårt lag.Han sa: "Titta, nu hur dom spelar,och sen går ni ut och gör inte som dom!"

Bra pedagogik eller hur?