13 maj 2008

Tystnaden

Tystnaden är en film av Ingmar Bergman. Det är också något som jag växte upp i. Konflikter, oenigheter eller förflugna ord skapade den där obehagliga tystnaden, fylld av så många olika känslor. I tystnaden fanns aggressivitetet, självömkan, skuldkänslan, anklagelserna, oförsonligheten och straffet. Det var ett sätt att bestraffa den andre, att stänga av all kommunikation.

Som barn levde jag i det tysta rummet och försökte själv skapa mig en mening i denna tystnad. Jag levde som om jag vore en radiomast för uppfångandet av signaler från yttre rymden. Min känslighet för stämningar, småorden, minerna, och rörelsemönsterna blev så starkt utvecklad att orden till slut fick allt mindre betydelse. Jag blev en uttolkare av anden i rummet.

Sedan dess uppskattar jag tystnaden vid svåra problem. Att låta utrymmet i rummet, mellanrummet mellan oss människor lösa problemen. Jag vet att det går emot allt vad psykologin hittills kommit fram till och det finns säkert tusentals argument för samtalets positiva effekt.

Men, jag tänker inte på samma tystnad som jag växte upp i, den aggressiva och anklagande tystnaden. Jag tänker på en tystnad som innebär att man söker lösningar på problem och där strävan är att rena sig själv från elakhet, avundsjuka och ilska över andras sätt att vara. Det tysta grubblandet i ensamhet, självrannsakandet.

Att rannsaka sig själv, i tystnad och ensamhet, kräver mycket av en människas mognad. Att anklaga andra och bestraffa med tystnad bygger däremot på feghet, en feghet som den tyste bara ytligt är medveten om.

Inga kommentarer: