26 maj 2008

Organisationer och projektioner

Jag tillhör den tappra skaran mellanchefer, sedan några år tillbaka. Att sitta emellan är precis vad det handlar om.

Först får man sitta på möten med verksamhetsledningen och olika stabsfunktioner och lyssna på deras problem i tillvaron. För dem är det ofta personalen som är problemet. Personalen kostar för mycket, skriver fel i medarbetarenkäterna och dessutom har de ingen förståelse för att ledningen gör allt till det bästa. För alla. Personalen är helt enkelt bortskämda, de har haft det för bra för att förstå sitt eget bästa. Trots att det finns klagomålshantering blir ledningen alltid irriterade när klagomål kommer in, som de i andra sammanhang välkomnar som ett viktigt system för verksamhetsutveckling.

Egentligen umgås verksamhetsledningar och tillhörande stabsfunktionerna aldrig med personalen. De lever i en helt annan värld som består av sammanträden och möten med andra ledningar, för företag eller kommuner och landsting. Tillsammans med dessa andra likasinnade förstärks deras bild över tillvaron, som mer bygger på fördomar och projektioner av personalens sätt att vara än på verkligheten.

Personalen å andra sidan, träffar aldrig ledningen mer än på Luciafikat en gång om året då skoleleverna sjunger Luciasången och vi äter lussebullar och pepparkakor. De flesta som jobbar i en organisation och fortsätter att vara personal, har ett negativt förhållande till auktoriteter i bagaget. De har helt enkelt aldrig frigjort sig från sitt förhållande till föräldrarna som de hade när de var 15 år. Alla som bestämmer någonting betraktas med misstänksamhet och varje morgon när de stämplar in tänker de på sig själv som en slav, precis som när föräldrarna tvingade iväg dem till skolan när de hellre ville ta en olovlig sovmorgon. De ser chefen som en inkarnation av allt som de helst skulle vilja befria sig från i denna jämmerdal.

Allt som ledningen gör tolkas därför negativt och om det mot förmodan kommer något positivt uppifrån så finns det säkert en baktanke, och konspirationsteorierna sprids med eldens hastighet genom korridorerna.

Dessa två grupper bekräftar hela tiden varann i organisationen. Ledningens bedömning om en ogin och bortskämd personal bekräftas genom personalens förhållande till chefer, som får dem att bete sig som kritiska och upprorsbenägna tonåringar. Båda förstärker alltså hela tiden varandras negativa bilder, och en organisation av ansvarsundvikande människor skapas.

Mitt emellan springer vi mellanchefer och lyssnar på ledningens och sedan på personalens uppfattningar och vi förstår att båda har en förvrängd verklighetsuppfattning.

Som mellanschef kan man lösa det hela på olika sätt. Man kan ta personalens ställning eller ledningens ställning. Eller så hoppa mellan hötapparna hela tiden. Men vanligast är att vi mellanchefer tappar lusten för uppdraget som sådant och slutar att överhuvudtaget producera något vettigt arbete. Vi finns där men det händer ingenting. Vi ser tyngda ut över vårat stora ansvar men tyngden leder inte till någon aktivitet alls. Dessutom kan en mellanchef aldrig sluta självmant, trots att jobbet inte fungerar. En sådan aktivitet är helt enkelt för mycket begärt när man tappat tron på organisationer överhuvudtaget.

Andra bloggar om: ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så sant! Härliga bilder från Skåne.

Sven sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Teg sa...

Haha!

Underbart.
Enligt "personalen" på SR så får de dåliga anställda sparken snett uppåt. De får inte fortsätta med de viktigaste delarna, men kan ju inte sägas upp. Därför blir de mellanchefer.

Det finns oerhörda mängder Programchefer (mellanchefer), som varken har makt eller producerar något (i detta fall radio).

Att sparka folk snett uppåt. Det är något för organisationsanalysen! Antar att det inte gäller för just dig och din tjänst.... eller?

Sven sa...

teg: Nej det gäller naturligtvis inte mig. Men visst är det vanligt med att sparkas snett uppåt.

Men sedan kanske du hört om lagen om inkompetens. Om man gör ett bra jobb som chef så befordras du till nästa nivå, och sedan till nästa, ändå tills du sitter på en nivå som du inte klarar av, du har nått din inkompetensnivå. Det är en naturlag.

Intressant med organisationer. Det är likadant överallt, mer eller mindre.