29 maj 2008

Möten och skor

Det finns vissa sociala mönster som de flesta följer. Om jag t ex kommer och går på en gångbana eller gata och en annan person närmar sig från andra hållet, och vi befinner oss på ganska långt avstånd från varandra, säg 20 -30 meter, så tittar vi båda upp och gör en första bedömning; känner jag den där eller inte? Om vi inte känner igen varann, tittar vi bort och går vidare men vid ett avstånd av kanske 5 -10 meter tittar vi upp igen, granskar varandras ansikten och gör en omprövning, ett slutlig konstaterande om vi är bekanta eller inte. Om vi känner varann så säger vi hej, känner vi varandra lite mer kanske vi slänger ut några vänlighetsfraser och med en nära bekant så stannar vi och pratar en stund. Men om vi inte känner igen den andre tittar vi snabbt ner och går raskt vidare.

När jag går från jobbet genom museiparken träffar jag ofta en man som kommer gående, på väg mot Gultzaudden. Jag känner honom inte och har aldrig haft någon kontakt med honom. Han beter sig helt fel. Redan 30 meter bort lyfter han huvudet och tittar på mig, rakt in i mitt ansikte. Men han tittar sedan aldrig bort utan fortsätter att titta på mig, rakt på hela tiden, ju närmare och närmare han än kommer. Det är väldigt obehagligt. Men trots att han beter sig som om han kände mig, som om jag vore en nära bekant, tittar han bara och hälsar aldrig.

Vanligtvis nonchalerar jag honom och tittar upp två gånger, precis som man ska göra.Ibland hälsar jag på honom, och då rycker han förvånat till och hasplar ur sig ett kort hej med en överraskande min. Jag har varit tvungen att skvallervägen ta reda på vem han är. En känd advokat som alltid går med hatt och rock. Vad är han egentligen ute efter?

När jag cyklar till Porsön träffar jag nästan varje dag på en kvinna som promenerar till jobbet. Hon gör precis tvärtom som advokaten. Hon tittar aldrig upp, varken på 20 metersnivån eller 5 metersnivån. Hon tittar bara rakt fram som om ingen annan fanns. Jag har därför kunna studera henne lite mer än vad som annars är möjligt. Jag har lagt märke till att hon går i sandaler tidigt på våren och att hon kan gå barfota utan strumpor, även när det bara är några enstaka grader varmt ute.

Jag brukar tänka att hon har samma förhållande till sina fötter som till sin omgivning. Okänsligt och kallt.

Överhuvudtaget så speglar våra fötter och skor hur vi relaterar till andra människor. Brats har långsmala och spetsiga skor som speglar deras aggressiva hållning till andra. Ungdomar som är indie går omkring i tunna tygskor, platta och runda, som passar bra till deras mänskliga och varma sätt. Missbrukarna går omkring i vita gympaskor som inte längre är vita och som är trasiga och med nöd och näppe håller ihop, precis som deras relationer.

Ibland förundras jag
hur mycket tydliga samband det finns i världen. Mönster finns hela tiden där, det gäller bara att upptäcka dem.

Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer:

Tord sa...

Att titta upp har alltid sina risker. Att inte göra det likaså. Jag väljer dock nästan alltid det förstnämnda. Av ren nyfikenhet faktiskt. Men eftersom jag har lite svårt att placera ansikten så har jag lärt mig ett litet knep när jag känner mig osäker på om jag möter någon jag borde känna eller inte. Jag tittar snabbt på personen i fråga och nickar snabbt med huvudet. Konsten är att göra nicken så liten och diskret att den kan passera som en icke-händelse om det skulle vara så att vi faktiskt inte känner varandra. Så behöver ingen bli generad.

Sven sa...

Bra tips Tord. det där ska jag prova. Det är komplicerat med alla dessa möten och konventioner. Jag förstår att det svåra är att få nicken tillräckligt liten, det gäller nog att öva på det.

Marge_II sa...

Jag hälsar i princip alltid när jag möter någon efter "vår" väg, oavsett om jag känner dem eller ej.

Detta har fått till följd att människor som jag sedan träffar på under mina promenader, så småningom betraktar oss som "bekanta" och inte sällan börjar vi utbyta kommentarer om väder och vind - eller något annat.

Elisabet sa...

Jag tycker att det är stor skillnad här i Skåne och hemma i Västerbotten .., för här hälsar nästan alla på varandra, oavsett om man känner varandra eller inte.
När sonen började första klass och det var upprop i klassrummet, kom vi in bland de första av föräldrarna och vi kände ingen .., så vi hälsade så där "hej, hej ..." och nickade vänligt.
Döm om vår förvåning när prick alla andra föräldrar, oavsett när dom kom, gick runt och tog i hand och hälsade.
Och möter man totalt okända skåningar ute vid havet, då hälsas det och ofta blir det småprat.

Sven sa...

elisabet: Jag blev väldigt postivt överraskad av det du beskriver, att man i Skåne hälsar även om man inte känner varann. Det kändes som om det är ett "småskaligt" samhälle, där både vägar, affärer och hus är små och att det ger en närhet mellan folk. Byakänsla överallt på nåt vis.

Mycket trevligt är det allafall som skåningarna gör.Men tänk på en gata i Stockholm, hur skulle det se ut....