22 maj 2008

Livskris på gång



På lördag fyller min yngste son 18 år. Genom denna händelse berövas jag två viktiga roller som jag haft i många år. För det första kommer jag inte längre att vara vårdnadshavare på söndag. Det är en rent juridisk förlust. För det andra har jag inga barn längre, alla är vuxna. Det är en personlig förlust.

Visserligen kommer jag nog alltid att vara förälder, det är tydligen någonting som hänger kvar livet ut. Men barnlös utan vårdnaden, det kommer att bli min roll i framtiden.

Hur ska man ta en sån här sak, att förlora vårdnaden helt plötsligt efter 18 år? Går det att gå till familjerätten eller tingsrätten och stämma någon? Troligtvis inte. Man är helt utelämnad och förlorad. Jävla samhälle, finns det ingen rättvisa längre?

Att vara målsman, det har varit ett stort förtroendeuppdrag. Jag har fått skriva under olika papper till skolan, på raden längst ner. Målsman, men vad betyder det egentligen? När jag själv var barn så trodde mina föräldrar att det bara var min far som kunde vara målsman. Men han ville aldrig skriva under hemanmärkningarna från skolan, så morsan förfalskade och skrev under med hans namn. Målsmannens.

Sonen fyller 18 år och det tycker han är roligt, men jag förlorar stora delar av mina livsuppgifter. Nu gäller det att ta till all manlig nedärvd förmåga att klara kriser. Jag kommer därför inte att säga någonting alls om hur jag känner det. Istället åker jag ut i skogen till kojan i Bredåker och eldar, grillar korv och dricker öl tillsammans med mina kompisar. Där är allt som vanligt. Vi har egentligen inget känslomässigt förhållande till varandra, vi känner mer för fåglarna och naturen än för varann. Det är ju så det ska vara. Då finns det ju ingenting som går att förlora!

P.S. Grattis Lars!

3 kommentarer:

Bert sa...

Det går över!

Sven sa...

Ja, precis. Allt går över.

Brorsan sa...

haha, Tack!