söndag, maj 11, 2008

Globalisering i glesbygd

Hela livet kan indelas i 7-årsperioder.
0-7 småbarnsperioden
8-14 skolperioden
15-21 tonåring/ungdom
22-28 utbildning/yrke/parbildning
29-35 familj och barn
36-42 barnen växer upp
43-49 barnen flyttar hemifrån
50-56 meningslösheten
57-63 kampen mot sjukdomarna
64-70 ålderdomen
71-? Döden

Den här processen går inte att stoppa. Har man en gång fötts så kan det bara sluta på ett sätt. Det kan kännas lite tråkigt, i varjefall för oss som ligger högt på skalan.

Men det finns människor som försöker lura det oundvikliga, och som ställer sig utanför dessa 7-årsperioder. Det är ungkarlarna och gammpojkarna i glesbygden. De stannar helt enkelt i perioden 22 – 28 år , skaffar ett jobb men fortsätter att bo hemma hos mamma. På så sätt kan dom förbli ungdomar hela livet. År efter år går de i förhoppningar om att ”få tag i en kvinna” och ”skaffa familj” , men det blir aldrig av.

De lever kvar i ett ungdomsliv och behåller stilen både då det gäller kläder och hårrlängd även om det fyrtio år senare kan kännas lite omodernt. De fortsätter att åka på dans på helgerna precis som de alltid gjort och alltid kommer att göra. Om de har riktigt tur, träffar de ingen kvinna, och slipper åldras som vi andra som finns mitt inne i 7-årsperiodernas tyranneri.

Sen dör mamman och de sitter ensam i föräldrahemmet. Tråkigt men sant. Ett stort hus, en 60-årig man med ungdomligt utseende, god ekonomi. Så hade det kunnat fortsätta i alla evighet, om inte globaliseringen hade förändrat allt. Ryskor och thailändskor kan importeras till inlandet direkt från utlandet, och det har blivit en katastrof för gammpojkarna i glesbygden.

Nu sitter gammpojken där med en ung, långbent ryska i röd klänning och högklackade skor, och i det sällskapet förändras han över en natt. Från att ha varit en ungdom i sina bästa år (nåja), faller han brådstörtat genom livets alla 7-årsperioder och förvandlas på ett ögonblick till en gammal, trött och överviktig gubbe.

Tänk vilka tragiska konsekvenser globaliseringen har fått för den svenska glesbygden.

Andra bloggar om: ,

5 kommentarer :

Kalle sa...

Det ligger mycket i att livet delas upp i sjuårsperioder. Det stämmer även bra med de vanligaste kriserna som de flesta av oss går igenom. Som sjuåring har man det ganska jobbigt, det är också jobbigt att vara 14 med allt vad det innebär, för att inte tala om 21. 30-årskrisen kommer redan vid 28, men längre än så har jag inte hunnit så något mer kan jag inte säga.

Sven sa...

Precis. Det blir kris vid varje byte av period, innan man hittar sin nya form.
Precis som det är jobbigt varje måndag att starta om med en ny 7-dagarsvecka....

Anonym sa...

Kampen mot sjukdomar är intressant. Man jagar bort dem en efter en och känner sig plötsligt mycket yngre. Men strax kommer en ny krämpa och försöker smyga sig på och då måste man vara vaken och möta den tidigt, inte ge den fotfäste för då är det kört.

Sven sa...

anonym: Ja, ständigt denna kamp. Jag tycker det är bra som buddhisterna säger, att man har sjukdomar för att man har en kropp. Det är bättre än det kristna; du har sjukdomar för att du syndat.

kalle sa...

Det hela med sjuårsperioder gör mig lite brydd. Jag är född i den sjunde månaden på det sjunde året i det sjunde årtiondet. Jämna plågor?