17 maj 2008

Barn som tar på sig skulden

När barn blir svikna av sina föräldrar sker något oerhört. Barnet som är helt beroende av sina föräldrars omsorg, välvilja och hundraprocentiga uppmärksamhet, kan inte hantera en sådan sak på ett bra sätt.

Jag tänker på barn som drabbas efter en separation, när föräldrarnas skilsmässa leder till att en av föräldrarna försvinner ur barnets liv; flyttar till annan ort, skaffar ny familj och nya barn. Det är väldigt svårt att bli bortvald på det sättet, vare sig det är en mamma eller pappa som försvinner ur ens liv.

Men jag tänker också på när en olycka eller sjukdom rycker bort en förälder i förtid och lämnar barnet kvar. Även om en sådan förlust enbart beror på slumpen och inte på medvetna val blir konsekvensen densamma; kvar blir ett sviket och lämnat barn.

Hur gör barn för att klara av sådana situationer? Mycket vanligt är att barnet tar på sig skulden för det som hänt. Att barnet känner sig skyldig för att det blev skilsmässa överhuvudtaget och t.o.m att föräldern som försvinner hade all anledning att göra det. Barn är experter på att ta på sig skulden för det vuxna utsätter dem för i form av svek, övergrepp och elakhet.

I den utomordentliga tv-serien In treatment arbetar psykoterapeuten Paul med tonårsflickan Sophie som blivit sviken av sin pappa. Han lämnade familjen, flyttade till en annan stad och har inte längre regelbunden kontakt med sin dotter. Trots det avgudar Sophie sin pappa och ser inget fel i hans beteende. Däremot är hon väldigt negativt inställd till sin mamma som trots allt funnits kvar och tagit hand om henne.

Paul säger att alla små barn betraktar sina föräldrar som allsmäktiga, goda och allvetande och som man kan lita på i alla väder. Det är förutsättningen för en trygg relation att barnet ser upp till sin förälder. Men om föräldern sviker då finns det risk att den idealiserade bilden skadas och förstörs, vilket skulle vara det värsta som kunde hända för ett barn. Därför, som en logisk följd, tar barnet på sig hela skulden för sveket och låter föräldern komma undan!

Av två onda ting väljer barnet det minst onda. Tar på sig skulden men får istället fortsätta behålla känslan av att ha en allsmäktig och god förälder. Tyvärr innebär det samtidigt att skuldkänslan får barnet att må dåligt och bete sig på allehanda självdestruktiva sätt. Sophie till exempel känner sig som ett ”freak” som ingen kan älska och har gjort flera självmordsförsök. Paul hjälper henne bearbeta skuldkänslorna och inse att det inte var hennes fel att föräldrarna skildes och pappan stack. Förlösningen blir när hon kan rikta sin ilska direkt mot pappan och inte längre mot sig själv.

Det mest intressanta med det här är att det de flesta religioner är uppbyggda på samma sätt. Det är alltid människorna som syndar och som har skulden, medan Gud är allsmäktig, god och har alltid rätt. Troende människor vill hellre behålla bilden av en god Gud som bara gör gott, än att anklaga honom för alla orättvisor och ondska som finns i världen. De gör alltså precis som de svikna barnen, som försöker skydda sina föräldrar som svikit dem.

Jag tycker därför att det är dags, precis som Sophie gör mot sin far, att ställa Gud till ansvar för vad han gjort mot oss och äntligen rikta vår ilska åt rätt håll. Han skapade slumpen och utelämnade därigenom oss till en helt oförutsägbar tillvaro. Det var då han svek oss första gången.

Andra bloggar om:

1 kommentar:

kalle sa...

hear hear! en mer nyanserad bild av han/hon/det däruppe välkomnas!