29 maj 2008

Möten och skor

Det finns vissa sociala mönster som de flesta följer. Om jag t ex kommer och går på en gångbana eller gata och en annan person närmar sig från andra hållet, och vi befinner oss på ganska långt avstånd från varandra, säg 20 -30 meter, så tittar vi båda upp och gör en första bedömning; känner jag den där eller inte? Om vi inte känner igen varann, tittar vi bort och går vidare men vid ett avstånd av kanske 5 -10 meter tittar vi upp igen, granskar varandras ansikten och gör en omprövning, ett slutlig konstaterande om vi är bekanta eller inte. Om vi känner varann så säger vi hej, känner vi varandra lite mer kanske vi slänger ut några vänlighetsfraser och med en nära bekant så stannar vi och pratar en stund. Men om vi inte känner igen den andre tittar vi snabbt ner och går raskt vidare.

När jag går från jobbet genom museiparken träffar jag ofta en man som kommer gående, på väg mot Gultzaudden. Jag känner honom inte och har aldrig haft någon kontakt med honom. Han beter sig helt fel. Redan 30 meter bort lyfter han huvudet och tittar på mig, rakt in i mitt ansikte. Men han tittar sedan aldrig bort utan fortsätter att titta på mig, rakt på hela tiden, ju närmare och närmare han än kommer. Det är väldigt obehagligt. Men trots att han beter sig som om han kände mig, som om jag vore en nära bekant, tittar han bara och hälsar aldrig.

Vanligtvis nonchalerar jag honom och tittar upp två gånger, precis som man ska göra.Ibland hälsar jag på honom, och då rycker han förvånat till och hasplar ur sig ett kort hej med en överraskande min. Jag har varit tvungen att skvallervägen ta reda på vem han är. En känd advokat som alltid går med hatt och rock. Vad är han egentligen ute efter?

När jag cyklar till Porsön träffar jag nästan varje dag på en kvinna som promenerar till jobbet. Hon gör precis tvärtom som advokaten. Hon tittar aldrig upp, varken på 20 metersnivån eller 5 metersnivån. Hon tittar bara rakt fram som om ingen annan fanns. Jag har därför kunna studera henne lite mer än vad som annars är möjligt. Jag har lagt märke till att hon går i sandaler tidigt på våren och att hon kan gå barfota utan strumpor, även när det bara är några enstaka grader varmt ute.

Jag brukar tänka att hon har samma förhållande till sina fötter som till sin omgivning. Okänsligt och kallt.

Överhuvudtaget så speglar våra fötter och skor hur vi relaterar till andra människor. Brats har långsmala och spetsiga skor som speglar deras aggressiva hållning till andra. Ungdomar som är indie går omkring i tunna tygskor, platta och runda, som passar bra till deras mänskliga och varma sätt. Missbrukarna går omkring i vita gympaskor som inte längre är vita och som är trasiga och med nöd och näppe håller ihop, precis som deras relationer.

Ibland förundras jag
hur mycket tydliga samband det finns i världen. Mönster finns hela tiden där, det gäller bara att upptäcka dem.

Andra bloggar om: , ,

26 maj 2008

Organisationer och projektioner

Jag tillhör den tappra skaran mellanchefer, sedan några år tillbaka. Att sitta emellan är precis vad det handlar om.

Först får man sitta på möten med verksamhetsledningen och olika stabsfunktioner och lyssna på deras problem i tillvaron. För dem är det ofta personalen som är problemet. Personalen kostar för mycket, skriver fel i medarbetarenkäterna och dessutom har de ingen förståelse för att ledningen gör allt till det bästa. För alla. Personalen är helt enkelt bortskämda, de har haft det för bra för att förstå sitt eget bästa. Trots att det finns klagomålshantering blir ledningen alltid irriterade när klagomål kommer in, som de i andra sammanhang välkomnar som ett viktigt system för verksamhetsutveckling.

Egentligen umgås verksamhetsledningar och tillhörande stabsfunktionerna aldrig med personalen. De lever i en helt annan värld som består av sammanträden och möten med andra ledningar, för företag eller kommuner och landsting. Tillsammans med dessa andra likasinnade förstärks deras bild över tillvaron, som mer bygger på fördomar och projektioner av personalens sätt att vara än på verkligheten.

Personalen å andra sidan, träffar aldrig ledningen mer än på Luciafikat en gång om året då skoleleverna sjunger Luciasången och vi äter lussebullar och pepparkakor. De flesta som jobbar i en organisation och fortsätter att vara personal, har ett negativt förhållande till auktoriteter i bagaget. De har helt enkelt aldrig frigjort sig från sitt förhållande till föräldrarna som de hade när de var 15 år. Alla som bestämmer någonting betraktas med misstänksamhet och varje morgon när de stämplar in tänker de på sig själv som en slav, precis som när föräldrarna tvingade iväg dem till skolan när de hellre ville ta en olovlig sovmorgon. De ser chefen som en inkarnation av allt som de helst skulle vilja befria sig från i denna jämmerdal.

Allt som ledningen gör tolkas därför negativt och om det mot förmodan kommer något positivt uppifrån så finns det säkert en baktanke, och konspirationsteorierna sprids med eldens hastighet genom korridorerna.

Dessa två grupper bekräftar hela tiden varann i organisationen. Ledningens bedömning om en ogin och bortskämd personal bekräftas genom personalens förhållande till chefer, som får dem att bete sig som kritiska och upprorsbenägna tonåringar. Båda förstärker alltså hela tiden varandras negativa bilder, och en organisation av ansvarsundvikande människor skapas.

Mitt emellan springer vi mellanchefer och lyssnar på ledningens och sedan på personalens uppfattningar och vi förstår att båda har en förvrängd verklighetsuppfattning.

Som mellanschef kan man lösa det hela på olika sätt. Man kan ta personalens ställning eller ledningens ställning. Eller så hoppa mellan hötapparna hela tiden. Men vanligast är att vi mellanchefer tappar lusten för uppdraget som sådant och slutar att överhuvudtaget producera något vettigt arbete. Vi finns där men det händer ingenting. Vi ser tyngda ut över vårat stora ansvar men tyngden leder inte till någon aktivitet alls. Dessutom kan en mellanchef aldrig sluta självmant, trots att jobbet inte fungerar. En sådan aktivitet är helt enkelt för mycket begärt när man tappat tron på organisationer överhuvudtaget.

Andra bloggar om: ,

25 maj 2008

Helgens fåglar

Johan skriver om vårt besök till kojan på Nordlig utpost, hur vi tillsammans njutit av natur och gemensamma samtal. För min del blev det en lyckad krisbearbetning efter sonens vuxenblivande. Krisen gick över efter en natt i det fria. Klappat och klart.
Vi inte bara hörde utan såg också en del fåglar. Här får ni ett axplock.


Göken



Rödstjärten


Hackspetten


Rödhättorna

Andra bloggar om: , ,

22 maj 2008

Livskris på gång



På lördag fyller min yngste son 18 år. Genom denna händelse berövas jag två viktiga roller som jag haft i många år. För det första kommer jag inte längre att vara vårdnadshavare på söndag. Det är en rent juridisk förlust. För det andra har jag inga barn längre, alla är vuxna. Det är en personlig förlust.

Visserligen kommer jag nog alltid att vara förälder, det är tydligen någonting som hänger kvar livet ut. Men barnlös utan vårdnaden, det kommer att bli min roll i framtiden.

Hur ska man ta en sån här sak, att förlora vårdnaden helt plötsligt efter 18 år? Går det att gå till familjerätten eller tingsrätten och stämma någon? Troligtvis inte. Man är helt utelämnad och förlorad. Jävla samhälle, finns det ingen rättvisa längre?

Att vara målsman, det har varit ett stort förtroendeuppdrag. Jag har fått skriva under olika papper till skolan, på raden längst ner. Målsman, men vad betyder det egentligen? När jag själv var barn så trodde mina föräldrar att det bara var min far som kunde vara målsman. Men han ville aldrig skriva under hemanmärkningarna från skolan, så morsan förfalskade och skrev under med hans namn. Målsmannens.

Sonen fyller 18 år och det tycker han är roligt, men jag förlorar stora delar av mina livsuppgifter. Nu gäller det att ta till all manlig nedärvd förmåga att klara kriser. Jag kommer därför inte att säga någonting alls om hur jag känner det. Istället åker jag ut i skogen till kojan i Bredåker och eldar, grillar korv och dricker öl tillsammans med mina kompisar. Där är allt som vanligt. Vi har egentligen inget känslomässigt förhållande till varandra, vi känner mer för fåglarna och naturen än för varann. Det är ju så det ska vara. Då finns det ju ingenting som går att förlora!

P.S. Grattis Lars!

21 maj 2008

Skvaller och bloggar

När man läser en del bloggar blir det uppenbart hur mycket daglig irritation som finns hos många, över andras beteenden, uttalanden eller ageranden. De pekar finger än åt höger än åt vänster medan de själva vet det rätta och har den rätta moraliska inställningen. Inom klimatdebatten till exempel är det nu full huggning vem som gör det rätta och vilka som gör fel och skall fördömas.

Men nu vill inte jag göra samma misstag som dem, och sitta och peka finger åt alla dagliga missnöjesbloggare. Jag är inte bättre själv utan har flera gånger förfallit åt elaka inlägg mot företeelser och särskilda grupper. Istället vill jag försöka förstå varför det är så lätt att snabbt fördöma tredje person.

Det vill säga, blogginläggen kritiserar någon som gjort eller sagt nåt dumt. Men denne person kommer troligtvis inte att läsa bloggen och absolut inte känna sig utpekad. Nej, istället uttrycks irritationen mest för att andra bloggare ska hålla med och hjälpa till med bearbetningen. Precis som insändare i tidningen som är riktade till "den som kränker och förtalar", ingen eller alla behöver ta åt sig.

Jag tycker att det verkar som detta fenomen är en typ av skvaller. Skvaller är ju någonting bra som hjälper oss att hålla ihop sociala relationer. Det handlar ju ofta om att tömma ur sig irritation och ilska över någon till en tredje person som inte har något med saken att göra. Den det rör får ofta inte veta någonting alls om vilka känslor han/hon har upprört. Men det är också det som är meningen med skvaller; vi behöver inte ta upp alla konflikter på bordet utan får en kanal där vi kan pysa ut negativ energi.

Nu när vi sitter framför datorer istället för att träffas och skvallra, får nätet naturligtvis en liknande funktion. Men visst är det ett problem när negativa inlägg så lätt kan läggas ut i affekt och sedan går de aldrig att radera.

Jag ska i fortsättningen när jag skriver försöka tänka på att inte sprida negativa energier ut i cyberrymden och tänka på Dalai Lamas ord; de som skadar andra skadar också förmodligen sig själva, så de behöver extra mycket medkänsla för att läka sin inre skada.

Andra bloggar om: ,

20 maj 2008

Övningskörning

När jag fyllde 18 år så ville jag ta körkortet men min far förbjöd det. Det kanske låter väldigt konstigt men det är faktiskt sant. Anledningen till att han inte ville att jag skulle ta körkortet var helt av egoistiska skäl; han ville helt enkelt inte låna ut sin bil. Det var nämligen så att han inte hade haft råd att köpa bil förrän han var några år över 50 år, då han köpte sin Volkswagen bubbla. Denna bil blev för honom något heligt, som han inte kunde tänka sig låna ut till sin son och därför skulle jag inte få ta körkortet. Han hade ett typiskt manligt sätt att låta materiella saker - bilar, båtar, instrument - gå före nära relationer.

Jag tog mitt körkort i hemlighet. När jag kom till körskolan hade jag inte en timme privat övningskörning i bagaget, så det blev dyrt.

Dessa minnen har kommit upp för mig nu när jag övningskört med min son som snart fyller 18 år. Det är tredje pojken som jag övningskört med, två har redan körkort.

Att övningsköra med sitt barn är en stor utmaning. Man kan se det hela som en metafor för föräldraskap överhuvudtaget. Jag kan köra bil, någonting som jag hållit på med så länge att det sker automatiskt. Jag tänker inte längre på hur jag växlar, bromsar eller tittar i backspeglar.

För att lära ut något, överföra min kunskap, måste jag därför börja med att medvetandegöra mig själv om mitt eget beteende. Hur gör jag i olika situationer? Hur agerar jag själv när jag kommer till en korsning, både i livet och i trafiken. Hur bedömer jag avstånd och närhet och vilka val gör jag i stressade lägen?

Att vara förälder eller handledare vid övningskörning handlar om att jag först måste lära känna mig själv innan jag kan föra något vidare. Jag måste veta när och hur jag växlar ner när jag närmar en korsning, hur pedalerna trycks ned och släpps upp. Dragläge. Inbromsning. Jag måste bli medveten om hur jag vanligtvis gör när jag kör bil för att kunna lära ut, och beskriva hur man ska göra.

Men att övningsköra med sin son handlar också om det rent känslomässiga förhållandet. Hur skall man kunna få sonen att tillåta sin pappa att ge råd, lära ut och vara förebild, i en ålder då man samtidigt håller på att frigöra sig från samme fader. Och hur skall jag kunna behärska min egen rädsla när jag överlåter ratten på ”min” bil till någon som absolut inte kan köra, utan att omvandla denna rädsla till ilska och aggressivitet; något som är så vanligt i relationen mellan far och son.

Precis som då det gäller körtekniken är det nog väldigt viktigt att medvetandegöra sig själv om dessa känslomässiga reaktioner. Hur lär man någon något utan att dennes självförtroende minskar för varje tillsägelse eller kritisk kommentar? Det är en stor utmaning både i föräldraskapet och i övningskörningen.

Jag tror att det är viktigt med en stark självbehärskning hos pappan som är handledare för övningskörning. Att alla misstag behöver inte kommenteras och alla incidenter behöver inte ältas och förklaras. Det gäller att komma ihåg att ilska och rädsla ofta inte uttrycks som ilska och rädsla utan som instruktioner och långrandiga förklaringar.

Relationen, den som finns i tystnaden mellan mig och min son, är det verktyg som jag oftast använder för att överföra kunskapen.

17 maj 2008

Barn som tar på sig skulden

När barn blir svikna av sina föräldrar sker något oerhört. Barnet som är helt beroende av sina föräldrars omsorg, välvilja och hundraprocentiga uppmärksamhet, kan inte hantera en sådan sak på ett bra sätt.

Jag tänker på barn som drabbas efter en separation, när föräldrarnas skilsmässa leder till att en av föräldrarna försvinner ur barnets liv; flyttar till annan ort, skaffar ny familj och nya barn. Det är väldigt svårt att bli bortvald på det sättet, vare sig det är en mamma eller pappa som försvinner ur ens liv.

Men jag tänker också på när en olycka eller sjukdom rycker bort en förälder i förtid och lämnar barnet kvar. Även om en sådan förlust enbart beror på slumpen och inte på medvetna val blir konsekvensen densamma; kvar blir ett sviket och lämnat barn.

Hur gör barn för att klara av sådana situationer? Mycket vanligt är att barnet tar på sig skulden för det som hänt. Att barnet känner sig skyldig för att det blev skilsmässa överhuvudtaget och t.o.m att föräldern som försvinner hade all anledning att göra det. Barn är experter på att ta på sig skulden för det vuxna utsätter dem för i form av svek, övergrepp och elakhet.

I den utomordentliga tv-serien In treatment arbetar psykoterapeuten Paul med tonårsflickan Sophie som blivit sviken av sin pappa. Han lämnade familjen, flyttade till en annan stad och har inte längre regelbunden kontakt med sin dotter. Trots det avgudar Sophie sin pappa och ser inget fel i hans beteende. Däremot är hon väldigt negativt inställd till sin mamma som trots allt funnits kvar och tagit hand om henne.

Paul säger att alla små barn betraktar sina föräldrar som allsmäktiga, goda och allvetande och som man kan lita på i alla väder. Det är förutsättningen för en trygg relation att barnet ser upp till sin förälder. Men om föräldern sviker då finns det risk att den idealiserade bilden skadas och förstörs, vilket skulle vara det värsta som kunde hända för ett barn. Därför, som en logisk följd, tar barnet på sig hela skulden för sveket och låter föräldern komma undan!

Av två onda ting väljer barnet det minst onda. Tar på sig skulden men får istället fortsätta behålla känslan av att ha en allsmäktig och god förälder. Tyvärr innebär det samtidigt att skuldkänslan får barnet att må dåligt och bete sig på allehanda självdestruktiva sätt. Sophie till exempel känner sig som ett ”freak” som ingen kan älska och har gjort flera självmordsförsök. Paul hjälper henne bearbeta skuldkänslorna och inse att det inte var hennes fel att föräldrarna skildes och pappan stack. Förlösningen blir när hon kan rikta sin ilska direkt mot pappan och inte längre mot sig själv.

Det mest intressanta med det här är att det de flesta religioner är uppbyggda på samma sätt. Det är alltid människorna som syndar och som har skulden, medan Gud är allsmäktig, god och har alltid rätt. Troende människor vill hellre behålla bilden av en god Gud som bara gör gott, än att anklaga honom för alla orättvisor och ondska som finns i världen. De gör alltså precis som de svikna barnen, som försöker skydda sina föräldrar som svikit dem.

Jag tycker därför att det är dags, precis som Sophie gör mot sin far, att ställa Gud till ansvar för vad han gjort mot oss och äntligen rikta vår ilska åt rätt håll. Han skapade slumpen och utelämnade därigenom oss till en helt oförutsägbar tillvaro. Det var då han svek oss första gången.

Andra bloggar om:

15 maj 2008

Promenader



Jag tycker om att promenera. Och då menar jag verkligen "att promenera". Inte halvspringa för att hjärtat ska slå fortare så att konditionen förbättras, eller rusa mellan olika planerade saker pga av tidsbrist och med rädsla att komma för sent.

Nej, tänker på promenader utan andra speciella mål än att gå, ute, i dom nära omgivningarna.
Inte särskilt fort men inte heller för långsamt. Lugna och mjuka steg som gör att man sakta glider fram i tillvaron.

Det är bäst om man inte har ett mål eller syfte med promenaden. Resan i sig bör heller inte vara målet (som det så fint heter) utan promenaden kan enkelt vara helt "meningslös".

Jag vill gärna gå samma väg varje gång. Genom upprepningen händer något. De första 100 gångerna som jag går en väg känns det spännande och nytt. Jag tittar på träden och husen och allt intresserar mig. Färgerna på himlen förändras för varje gång och årstiderna ger upphov till ständigt nya sensationer.

Men efter 101 gånger förändras situationen.
Jag får svårare och svårare att uppleva omgivningarna, naturen och förändringarna i vädret. Jag har Sett vägen så många gånger så att jag till slut inte Ser den. Jag går i landskapet men är visuellt "blind". Och när jag inte längre ”ser” något, blir jag istället allt mer upptagen av mitt inre landskap. Tankar om allt möjligt kommer upp; oro, funderingar, saker som jag borde ha gjort eller som jag ska göra, oförrätter, egna tillkortakommanden osv. Att promenera, det vill säga att sätta höger fot framför den vänstra och sedan upprepa det hela, blir en sak som pågår oreflekterat och automatiskt.
Men inombords pågår en inre storm. Eller varje fall styv kuling.

Det finns nu olika sätt att hitta tillbaka till det ursprungliga tillståndet. Det gäller att bli en Seende människa igen som tar del av det som händer just nu.

Det enklaste man kan göra är att byta miljö. Att uppsöka en helt ny väg att gå och åter igen bli fascinerad av allt det nya som man nu ser för första gången. På en ny plats finns träd, stenar och hus som man aldrig tidigare sett och som gör att man upplever positiva känslor och ett nyvaknat intresse.

Men det är en förrädisk och kortsiktlig lösning. Efter 101 promenader blir även den nya vägen gammal och alla de nya intrycken suddas ut inför dina ögon. Du tvingas därför hela tiden söka nya omgivningar i livet för att behålla fräscheten och det finns en stor risk att man hamnar i ett livslångt sökande.

Men det finns en utväg, som kan ge dig harmoni och lugn.
Fortsätt att gå den gamla vägen, efter att du gått de 101 gångerna. Fortsätt bara trots att du är utled på allt i omgivningen, trots att du slutat se allt omkring dig och även om dina inre grubblerier har tagit överhanden. Gå samma promenad, exakt samma väg, upprepad in absurdum. Efter ett stort antal promenader, kanske 1001 gånger, så händer något igen.
Det första ursprungliga tillståndet av nyfikenhet och fascination, som du kände första gången när du gick denna väg, kommer plötsligt tillbaka. Dina ögon öppnas åter och du ser alla träd, stenar och hus i ett nytt ljus igen. Allt kommer tillbaka och fokus på det inre landskapet försvinner.

Men ingenting är sig längre likt. Det återfunna promenadtillståndet kommer tillbaka i en förädlad och metafysisk form. Man ser, hör och upplever inte längre bara träden, stenarna och husen, utan allt som tidigare varit fördolt;
Trädens in och utandningar.
Stenarnas geologiska historia.
Husens inneboende krafter och dess påverkan på människornas liv.
Myrornas efterlämnade doftspår.
Kattornas revir och de rädda hundarna.
Magnetfälten och strömmarna i jorden.
Källvattnets energi.

Och alla försvunna schamaner som avvaktar bättre tider.

Andra bloggar om: ,

14 maj 2008

Slagrutans vänner

Som ni kanske känner till så tillhör jag gruppen slagrutemän. Vi går runt i tillvaron och söker vatten, Jordström och Currylinjer med hjälp av slagruta. Det som är intressant med det hela är att det finns ingen möjlighet att vetenskapligt bevisa att slagrutan fungerar, utan allt bygger på tankens enorma kraft.

När jag var i Skåne nyligen träffade jag på grupp slagrutemän på exkursion till Havängsdösen. Det är en gammal gravplats från stenåldern och där kan det finnas mäktiga krafter och energier.

Där stod män och kvinnor och diskuterade olika teorier om vad som är vad här i livet.Det var väldigt trevligt när två män kröp in i graven för att bara känna på hur det kändes. Tydligen var det helt fritt från jordströmmar därinne.

Här ser ni en slagrute man och hans lärljunge in action.





Det här var en riktig expert. Tydligen var det en Laylinje som kom in från havet rakt in i graven. Visst känner ni till Laylinjer?

Andra bloggar om: ,

13 maj 2008

Tystnaden

Tystnaden är en film av Ingmar Bergman. Det är också något som jag växte upp i. Konflikter, oenigheter eller förflugna ord skapade den där obehagliga tystnaden, fylld av så många olika känslor. I tystnaden fanns aggressivitetet, självömkan, skuldkänslan, anklagelserna, oförsonligheten och straffet. Det var ett sätt att bestraffa den andre, att stänga av all kommunikation.

Som barn levde jag i det tysta rummet och försökte själv skapa mig en mening i denna tystnad. Jag levde som om jag vore en radiomast för uppfångandet av signaler från yttre rymden. Min känslighet för stämningar, småorden, minerna, och rörelsemönsterna blev så starkt utvecklad att orden till slut fick allt mindre betydelse. Jag blev en uttolkare av anden i rummet.

Sedan dess uppskattar jag tystnaden vid svåra problem. Att låta utrymmet i rummet, mellanrummet mellan oss människor lösa problemen. Jag vet att det går emot allt vad psykologin hittills kommit fram till och det finns säkert tusentals argument för samtalets positiva effekt.

Men, jag tänker inte på samma tystnad som jag växte upp i, den aggressiva och anklagande tystnaden. Jag tänker på en tystnad som innebär att man söker lösningar på problem och där strävan är att rena sig själv från elakhet, avundsjuka och ilska över andras sätt att vara. Det tysta grubblandet i ensamhet, självrannsakandet.

Att rannsaka sig själv, i tystnad och ensamhet, kräver mycket av en människas mognad. Att anklaga andra och bestraffa med tystnad bygger däremot på feghet, en feghet som den tyste bara ytligt är medveten om.

11 maj 2008

Globalisering i glesbygd

Hela livet kan indelas i 7-årsperioder.
0-7 småbarnsperioden
8-14 skolperioden
15-21 tonåring/ungdom
22-28 utbildning/yrke/parbildning
29-35 familj och barn
36-42 barnen växer upp
43-49 barnen flyttar hemifrån
50-56 meningslösheten
57-63 kampen mot sjukdomarna
64-70 ålderdomen
71-? Döden

Den här processen går inte att stoppa. Har man en gång fötts så kan det bara sluta på ett sätt. Det kan kännas lite tråkigt, i varjefall för oss som ligger högt på skalan.

Men det finns människor som försöker lura det oundvikliga, och som ställer sig utanför dessa 7-årsperioder. Det är ungkarlarna och gammpojkarna i glesbygden. De stannar helt enkelt i perioden 22 – 28 år , skaffar ett jobb men fortsätter att bo hemma hos mamma. På så sätt kan dom förbli ungdomar hela livet. År efter år går de i förhoppningar om att ”få tag i en kvinna” och ”skaffa familj” , men det blir aldrig av.

De lever kvar i ett ungdomsliv och behåller stilen både då det gäller kläder och hårrlängd även om det fyrtio år senare kan kännas lite omodernt. De fortsätter att åka på dans på helgerna precis som de alltid gjort och alltid kommer att göra. Om de har riktigt tur, träffar de ingen kvinna, och slipper åldras som vi andra som finns mitt inne i 7-årsperiodernas tyranneri.

Sen dör mamman och de sitter ensam i föräldrahemmet. Tråkigt men sant. Ett stort hus, en 60-årig man med ungdomligt utseende, god ekonomi. Så hade det kunnat fortsätta i alla evighet, om inte globaliseringen hade förändrat allt. Ryskor och thailändskor kan importeras till inlandet direkt från utlandet, och det har blivit en katastrof för gammpojkarna i glesbygden.

Nu sitter gammpojken där med en ung, långbent ryska i röd klänning och högklackade skor, och i det sällskapet förändras han över en natt. Från att ha varit en ungdom i sina bästa år (nåja), faller han brådstörtat genom livets alla 7-årsperioder och förvandlas på ett ögonblick till en gammal, trött och överviktig gubbe.

Tänk vilka tragiska konsekvenser globaliseringen har fått för den svenska glesbygden.

Andra bloggar om: ,

9 maj 2008

On the road



Det finns resor och det finns resor. Första resan och sista resan. Den första är betydligt njutbarare än den sista, kan jag konstatera trots att jag ännu inte prövat bägge varianterna.

Jag har varit på resa
med min sambo till Skåne. På väg dit stannar vi i Stockholm och övernattar hos hennes bror, som har flyttat in i ett nytt hus.

Att övernatta för första gången i ett hus är ingen lätt sak. I sömnen överlämnar man sig helt till det hus, det rum man sover i. Man måste känna tilltro och lita på att på att husets själ är gott och inte fullt av vandrande vålnader. Svågerns hus var glädjande nog helt lugnt och tryggt.

Däremot var turistsängen precis som turistsängar brukar vara; som att ligga i en hängmatta vilket gör att man redan efter två nätter måste åka vidare för att klara ryggen någorlunda. Det är därför det heter turistsäng; den tvingar gästerna att hela tiden resa vidare.

När jag reser så är jag mest upptagen av de basala livsfunktionerna. Jag vill känna mig trygg när jag sitter på toaletten och gör det stora. Det kan vara besvärligt att hitta denna trygghet på främmande platser. Att sätta sig på en helt okänd toalett kan vara väldigt obehagligt och skapa ångest som gör att tarmfunktionen störs. Jag har varit på många resor som slutat i förstoppning eller diarré.

Och om tarmen är i olag så blir hela resan meningslös. Inte ens middagarna på olika restaurangerna smakar gott utan man känner sig bara alltmer uppblåst ju längre tiden går.

I Skåne bodde vi på samma ställe, ett fint vandrarhem, i fyra dagar. Jag lyckades planera in alla mina stora avgångar, antingen på morgonen innan vi åkte ut, eller på kvällen när vi kom tillbaka. Magen skötte sig perfekt och jag känner mig därför helt nöjd med resan.

Jag och min sambo har helt olika förväntningar på resor. Hon vill se nya saker, uppleva nya miljöer och upptäcka intressanta affärer.

Själv är jag nöjd om jag kan få bajsa i lugn och ro. På samma ställe.

8 maj 2008

Välkommen till en ny blogg!

Efter att under två år medverkat i The Ryssbält tapes, går jag vidare och öppnar dörren för Promenader och utflykter. Här kommer jag att fortsätta skriva min texter, visa foton, akvareller och bildspel.

Även om rutiner och ritualer är viktiga i livet, är variationen också nödvändig. Efter Ryssbält tapes kan man säga att det här är min 2:a symfoni men innehållet blir detsamma; variationer över vardagslivet och dess olika teman.

En av mina husgudar är Gunnar Ekelöf, 1900-talets störste svenske poet. Han har funnits i mitt liv de senaste 10 åren, efter att Björn introducerat mig i hans livsverk.
Gunnar Ekelöf gav ut en bok 1963 under namnet Promenader och utflykter. Eftersom jag själv älskar att gå långa promenader på Porsön, har jag valt att namnge bloggen efter Ekelöfs bok.

Jag hoppas att han inte misstycker.