31 december 2008

Domherren



Ibland känner jag mig som en Domherre. Det är lätt att göra det när man bloggar, att sätta sig till doms över andra och skriva om det som irriterar och stör. Det är nästan oundvikligt, att kritisera än det ena än det andra. Man sitter ju långt ifrån det som man kritiserar, hemma bakom sin laptop, så det är ganska ofarligt.

Som människa är det nästan oundvikligt att irritera sig över företeelser, andra personers beteenden och misstag. Det är vanligt att negativa tankar rusar genom våra huvuden, men det är nog ofta bäst om de stannar där. Bloggandet riskerar att ta fram sådant som borde ha stannat på spåkets tröskel, innan formulerandet.

Men det finns naturligtvis saker som är viktiga att ta fram, att kritisera negativa samhällsförändringar t ex, som drabbar många utsatta människor. Eller hur livsmedelsindustrin utnyttjar folks okunskaper för att att tjäna stora pengar på mat som riskerar vår hälsa.

Domherrar lyser röda mot den vita snöbakgrunden och de väcker uppmärksamhet. Promenader och utflykter hoppas kunna hålla balansen mellan att ibland vara domherre men oftast vara en skata som flyger på gränsen mellan naturen och civilisationen, mellan gemenskap och ensamhet, mellan det extremt nya och det nostalgiska, mellan det verkliga och det ironiska, mellan foto och illusion och mellan det musikaliska och de ljud som bara finns där runt omkring oss.

Gott Nytt År.

29 december 2008

Riktig mat i Katthult

Nu är julen slut och magen putar ut.
Så brukar det vara. När Emil i Lönneberga bjuder fattigstugans alla gamla på Taberaset i Katthult förvånas jag av hur mycket mat som finns på deras julbord. Där finns grynkorv, fläskkorv och potatiskorv. Det finns stekar, revbensspjäll, köttbullar och palt! Och det finns kalvsyltor, pressyltor och naturligtvis vanlig skinka. Och som avslutning en helstekt spädgris garnerad med socker!

Taberaset i Katthult, när alla fattiga rensade faten, hände väl si så där för 100 år sedan. Om man jämför med det kalaset har väl snarare frosseriet minskat genom åren, tvärtom vad man kan tro. Däremot har innehållet i maten, som på Astrid Lindgrens tid innehöll kött, numera övergått till att innehålla kemikalier.

Själv har jag under julen läst två böcker skrivna av journalisten Mats-Eric Nilsson, som handlar matens innehåll. Visste ni t.ex. att våra livsmedel innehåller en rad tillsatser - exempelvis smakförstärkare, färgämnen och konserveringsmedel – som inte är tillåtna i hundmat! När en expert på Jordbruksverket tillfrågades, förklarade han saken så här: ”Människan har sitt fria val... Men djuren kan inte själva läsa innehållsdeklarationen och det är egentligen den enda skillnaden som gjort att reglerna för djurfoder är betydligt strängare”.

Och det stämmer nog. Men läser ni innehållsförteckningarna?
Det flesta är fulla av E-nummer och varje nummer står för en kemiskt framställd tillsats. Brukar ni köpa Balsamvinäger? Den är mörk efter flera års lagring på ekfat, som det står på flaskan. Men läser man på innehållsförteckningen ser man att det är tillsatt ett färgämne, E 150 d, som gör den svart, och det är samma färgämne som används i coca-cola. Man har alltså satt till färgämnet till vanlig vinäger, kallat den för balsamvinäger och höjt priset. Smart.

Livsmedelsverket måste nog vara Sveriges mest korrupta statliga institution. De har sett till att kostråden, hur vi skall äta, rekommenderar så fettsnål mat som möjligt. Till stöd har de flera medicinska experter, t.ex. professor Stephan Rössner, som också samtidigt står på livsmedelsindustrins lönelista.

För att få fram de fettsnåla, och billiga livsmedlen, har man tagit vanlig mat - kött, grädde, mjölk, smör - och tagit bort så mycket fett som möjligt. Istället för fettet har man istället tillsatt förtjockningsmedel...för konsistensens skull, emulgeringsmedel...för att det inte ska skära sig, ytbehandlingsmedel... för att såsen skall se slät ut, färgämnen...för färgens skull, sötningsmedel... istället för sockret, smakförstärkare...för att lura vårt smaksinne, aromämnen...för att simulera den smak som försvann med fettet....osv.

Eller ta vitaminerna som tillsätts i mjölk,välling och mjöl och andra produkter, var kommer dom ifrån?
Produktionen av vitaminer är dyr, komplex och det uppstår besvärliga miljöeffekter, därför är tillverkningen flyttad till Kina och Indien.
B1 (tiamin) syntetiseras ur petrokemiska produkter som utvinns ur stenkol. En av flera tillverkningsmetoder är oxidation med frätande väteperoxid och aktivt kol.
B3(niacin) framställs i en petrokemisk fabrik, utgångspunkten är nafta eller gasol som utsätts för extremt tryck och hetta och blir metan, etylen och vätgas. Därefter blandas vätgasen med kväve för att bli ammoniak, som sedan mixas med syre och blåses genom ett platinafilter för att bli salpetersyra.......jag orkar inte berätta alla detaljer.....men till slut blir det ett vitt pulver. Niacin.

Spektaklet med manipuleringen av våra livsmedel är helt ofattbart. Det mesta som vi äter kommer från kemikalier utvunna ur majs, soja, sten och petroleum. Att bjuda på ett Taberas i Sverige idag är livsfarligt, särskilt för de fattiga, som måste handla den billigaste och därigenom den mest förfalskade maten.

Det känns länge sen Emil bjöd på kalas i Katthult med riktig mat.

Andra bloggar om: , ,

27 december 2008

Ett snörikt landskap



Jag åker skidor genom det snörika landskapet och kommer fram till ladan, som ligger inbäddad i den vitkalkade skogen. Ljuset är redan på väg att reduceras av solens nedåtgående rörelse.

Det är tyst, nästan helt tyst förutom några mesar som far omkring i sitt ständiga sökandet efter mat. Jag förundras ständigt över hur de kan klara livhanken i den kalla och sterila vintermiljön, men på något sätt lyckas de. Men många lyckas naturligtvis inte.

Själv har jag ryggsäcken packad med liggunderlag, kaffetermos och lussebullar. Jag åker upp på bergsknallen, för att kunna njuta så länge som möjligt av solens röda strålar, som ännu inte värmer något, men ändå fyller ögonbotten med vitamin D.

Snön är täckt med spår; harar, ekorrar och älgar som promenerat intensivt inom området. Däremot saknas spår av människor i stort sett , förutom något enstaka skoterspår. Alla dessa djurspår, och avsakanden av människonärvaro, ger mig den tillfredställelse jag är ute efter; ensamheten i naturen.

Ensamheten ute i naturen, har en läkande effekt på oroliga andar och demoner. I naturen är ett träd ett träd, ett berg är ett berg och ingenting annat. Relationerna skapas inte genom yttre ömsesidighet eller dialog, utan endast genom den inre dialogen. Jag talar med mig själv, mot fonden av den bakomliggande skogen, och de svar som naturen ger mig är alltid mina egna.

Det är kanske därför jag känner att ladan som ligger där, lika gärna kunde ha varit jag.

Andra bloggar om: , ,

26 december 2008

Ur hjärnans synvinkel



Mellan jul och nyår, mellan skinka och svål, mellan gemenskap och närhet, mellan mättnad och övermättnad; stjäl jag mig en stund med akvarellpapperet, tillsammans med färgerna och den dyra mårdhårspenseln som jag fått i julklapp. Och när vattnet löser upp den ultramarina blå och den alizarina röda känner jag dopaminet spruta ut i hjärnans belöningssystem, och jag upplever lycka för en kort stund.

Utan ett passionerat intresse som håller mitt psyke ständigt sysselsatt, riskerar negativa tankar att ta över spelplanen och låta min högra pannlob - pessimismens hemvist - vinna över den vänstra, där optimismen och glädjen är belägen.

Låt de smärtsamma minnena som strömmar från amygdala överröstas av kulturen, musiken, litteraturen och konsten. Ge den vänstra pannloben både herraväldet och mödraväldet, i evigheten, amen.

Andra bloggar om: ,

21 december 2008

Dagens ljus

Porsöfjärden uppvisade idag ett fantastiskt ljus. Den svaga solens strålar förstärktes av snöns vithet och lyckades färga himlen rosa och ge trädens kronor en svag röd ton. Tätt över den isbelagda fjärden låg en blå dimma, och allt skapade ett sagolandskap som nästan tog andan ur mig.

Dagens norrbottniska ljus var vackrare än någonsin och punkterade verkligen myten om att detta skulle vara årets mörkaste dag. Det är nämligen alltid den egna synen som avgör, hur ljus dagen blir.







19 december 2008

Herrens vägar

Sverige är fortfarande full av småvägar. Slingrande grusvägar genom ett landskap som växlar mellan öppna åkrar och områden med tät skog. Ofta är det skogsvägar byggda enbart för skogsavverkning men många av dem är också stugvägar; det vill säga vägar som går genom samfälligheter och fritidsområden, allt närmare havet, för att till sist stanna vid den sista stugan.

Jag tror att många stugägare känner igen den underbara upplevelsen av att en ledig dag köra bilen efter vägen till stugan. Den väg som man kört tusentals gånger förr och där man känner varje krök och minsta gupp. Den väg som skapar det stora inre lugnet och slutar först när man kommit fram till himmelriket: den egna stugan.

Den här filmen är mitt julkort till Er läsare.
Med hjälp av Vägen och 70-talets störste andlige sångare Artur Erikson, vill jag önska er alla God Jul och Gott Nytt År!



Andra bloggar om: ,

16 december 2008

Vårt irriterande liv

Det finns några uttryck som jag har svårt med, som en del använder ofta. Det är t.ex. ”höll jag nästan på att säga” som man säger just efter att man sagt det man höll på att säga. Eller ”så att säga” som vissa lägger in i varannan mening så ett samtal blir bara en lång rad av så att säga. Väldigt irriterande, höll jag nästan på att säga. Det är jobbigt att lyssna på, så att säga.

En del personer kan inte prata och lyssna samtidigt. Om de t.ex. börjar att berätta något så måste de börja helt från början och berätta hela historien, och om någon i sällskapet ställer en fråga, eller ger en kommentar så hör det inte det och kan inte förändra berättelsen utan måste hela tiden köra sitt eget race. Ofta upprepar de vissa meningar tre eller fyra gånger, för att förstärka ett skämt eller en rolig avslutning. Det är irriterande, så att säga, när de måste upprepa det de redan sagt flera gånger, höll jag nästan på att säga. Mycket irriterande faktiskt när de upprepar det de redan sagt, så att säga, trots att vi uppenbarligen suttit med under hela berättelsen och lyssnat uppmärksamt. Höll jag nästan på att säga.

Skrattarna är värst. Som börjar berätta något och skrattar hela tiden medans de berättar, och som gör att vi som lyssnar inte bara kan sitta soch sura utan förväntas skratta med, och det gör vi tills mungiporna får kramp, eftersom berättelsen ibland är rätt lång och vissa meningar upprepas flera gånger, så att säga, och därför skrattar vi alla flera gånger åt samma sak.

Och dom självupptagna, som är fullständigt skrupulösa när det gäller att framställa sin egna liv som varande perfekt och självlysande. De kan sitta bredvid en ensamstående flerbarnsmor och berätta hur bra ekonomi man har när man är ett par och barnen har flyttat hemifrån. För dem är något som gäller dem allmängiltigt och därigenom borde gälla även för alla andra. De kan okänsligt beskriva hur duktiga och ordentliga deras barn är, i ett sällskap där någons barn just hoppat av skolan och börjat knarka. Empati är ett begrepp som de vet vad det betyder, men inte vad det innehåller.

Sedan har vi psykosomatikerna, som har elallergi, astma, eksem, migrän och dåligt immunförsvar. De förlägger alla former av psykiska inre konflikter på yttre företeelser; elektriska ledningar, mögellukt, fläktsystemet, eller bara helt enkelt på arbetsmiljön i stort. Genom att de aldrig kan ta tag i ett mänskligt socialt problem utan förlägger allt i kroppen, kan de aldrig utvecklas. Varje åkomma är svar på en händelse den senast veckan i gruppen och som upprört känslorna. Känslorna är omedvetna men åkomman verklig och synlig.

Sen har vi bloggarna som irriterar sig på hur andra människor beter sig. Först och främst är bloggarna bra på att märka ord och säga hur folk säger och att det är fel och hur de borde säga eller skriva. Olika uttryck kan fördömas flera gånger, ibland har dom kampanjer mot uttryck som inte ska sägas för att det är felaktigt på nåt sätt.

Sedan är bloggarna bra på att döma andra människor, särskilt de som inte lyssnar eller beter sig på ett sätt som kan vara irriterande t.ex. att de berättar långa historier utan att lyssna på frågor eller kommentarer, eller att dom skrattar hela tiden när de pratar om något. Många människor saknar empati och tar inte hänsyn till andra människor, och det påpekas ofta av bloggarna som dessutom ofta inte tror att elallergi finns överhuvudtaget.

11 december 2008

Lövets fallande skala

Jag lyssnar på Beethovens pianokonsert No.5 och det är starkt, rysligt starkt kan jag till och med säga med tanke på den kroppsliga sensation som infinner sig. Förr kunde jag lyssna på klassisk musik men inte njuta av den särskilt mycket, uppfödd på Rolling Stones och blues, som jag är. Men i höst har jag knäckt den klassiska musikens kod, vilket har berikat mitt liv betydligt.

Det var efter föreläsningen på TED, (som jag tipsat om tidigare) där jag fick insikt om att eftersom den klassiska musiken inte är byggd på rockens raka tempo, så går det inte att lyssna på den fyra takter i taget, som om det vore en rocklåt. Nej, klassisk musik är episk och de melodiska slingorna är långa, och de åker runt i luften som ett höstlöv som just lämnat björkens topp, en blåsig dag, och den flyger i cirklar, runt, runt, och faller nedåt tills den nästan slår i marken innan vinden tar tag i den igen och blåser den upp till samma höjd som där den började nerfärden, och lövet faller in i samma cirklar igen men inte riktigt på samma nivå, innan det faller neråt och andra löv kommer den till mötes och plötsligt är det en svärm av löv som dansar genom björkens grenar och som tävlar om vem som kan flyga längst, bäst, mest.... och allt blir så oroligt och prasslande och jobbigt så att man bara önskar att vinden skall mojna så att lövet, sakta, sakta, i en pendlande rörelse kan avsluta sin resa och lägga sig på marken. Samtidigt som hela symfoniorkestern förenas i en ljudligt stark och trygg grundton, och kroppens rysningar stannar av och man känner sig hemma igen efter den vådligt utflykten.

Egentligen är den klassiska musiken - precis som höstlövets väg från björkens topp till marken en blåsig dag - en beskrivning av hur våra liv vanligen gestaltar sig. Resan är sällan spikrak från början till slutet; det virvlar och faller, upp och ner, fram och åter, och plötsligt är vi tillbaka på nästan samma ställe igen och det gäller att ta nya tag, och inte ge upp och försöka ta sig upp ur svackan, och igen känns det bra och vi stiger och självkänslan växer och vi samlas i grupper, och allt verkar möjligt för vi ligger bäst till, har kommit längst.... och sedan blir det oroligt igen, vi känner oss opassande, opassliga, och vi önskar att all stress ska upphöra så att vi sakta, sakta får ta igen oss, och avsluta vår resa och lägga oss ner, för en slutlig och trygg grundton, nere på markens yta, då vi äntligen fått komma hem igen.
Puh!



Andra bloggar om: ,

10 december 2008

Convoj släpper skiva!

Idag släpper Convoj, där min son Anders spelar gitarr, sin första fullängdare. Den heter Exceptionell och det är den verkligen, exceptionell. För oss som gillar hård och snabb rock, med storstadskänsla, ger den en lång rad njutningsfulla ögonblick. Vassa komplicerade gitarrslingor och en sångare som verkar ha nerverna på utsidan, skapar en musik som omöjligtvis kan finnas i bakgrunden. Nej, den kräver en uppmärksam lyssning, eftersom det hela tiden händer oberäkneliga och intressanta saker. Och där finns också de melodiska refrängerna, som alltid fastnar i huvudet.

Jag hoppas att refrängerna ska fastna i många huvuden efter idag. Lyssna på smakprov ur skivan här.

9 december 2008

Före älskandet

När barnet föds inleds dess första förälskelse. Spädbarnet och modern väljer varann av biologiska skäl, mycket styrt av dofterna, feromonerna, som ankyter dem med ett livslångt gemensamt band. Den första tiden är barnet helt beroende av sin omsorgsperson. Samtidigt aktiveras moderns inbyggda förmåga att ge omsorg till barnet, nedärvda förmågor sedan mänsklighetens begynnelse.

Mor-barn relationen är så tät att det går inte att säga var barnet slutar och mamman börjar. De lever i symbios och deras psykiska tillstånd går inte att skilja åt.

Detta ursprungliga tillstånd, som alla människor går igenom, blir mallen för alla förälskelser senare i det vuxna livet. Det förälskade paret smälter ihop till en symbios och de blir helt beroende av varann. Vanligvis aktiveras också önskan att ta hand om, hjälpa och ge omsorg.

Man ser det tydligt när två tonåringar blivit förälskade. De sitter i varandras knä, djup sammanslingrade och med fingarna sammanflätade och utan att säga något särskilt till varandra lever de ett vegeterande liv, i ständig kontakt med varann. Omvärlden försvinner helt.

Det är också lätt att förstå alla dessa kvinnor som blir förälskade i de kriminella; mördarna och bovarna. Många blir det bara genom att se en bild på dem i tidningen. Dessa trasiga män utstrålar behov av att tas om hand, och väcker kvinnornas omsorgsdrift som är så djupt kopplad till förälskelsen.

Men barndomens beroenderelation mellan mor och barn varar icke för evigt. Till slut skiljs de åt och självständighet växer fram. Precis samma sak händer med den vuxna förälskelsen. Efter några månader orkar ingen längre leva i denna symbiotiska vanföreställning utan man vill bli sig själv igen. Och klara sig själv.

Men kärleken börjar inte vid förälskelsen, det är en stor missuppfattning. Den börjar inte heller vid födelsen. Nej den fanns där redan innan barnet föddes. Den fanns där när barnet avlades av föräldrarna. Den fanns där när mor och farföräldrarna avlade föräldrarna. Den fanns där när Adam och Eva fick Kain.

Kärleken är ingen process, som börjar och slutar, den är en drivkraft som driver alla pågående processer. Precis som vattnet som driver vattenhjulet, men med den skillnaden att den aldrig sinar.
Vi älskar våra föräldrar, våra barn, våra vänner, våra släktingar och vi älskar vår partner.Vi har också förmåga att älska alla andra människor i världen, även om vi sällan utnyttjar den.

Men vattnet kan ändra riktning och få hjulet att börja gå åt andra hållet, och kärleken vändas till sin motsats. Det händer ibland mellan föräldrar och barn, och ofta mellan par som levt ihop. De blir paradoxalt nog ännu mer känslomässigt bundna till varandra, men på ett negativt sätt.

7 december 2008

Avslutandets konst

Hela dagen består av ett antal processer; morgonrutin, arbetsresa, arbete, hemfärd, middag, fritid, sänggående och sömn. Varje process påbörjas och avslutas, innan man går över till nästa.

Livet är en ständig rörelse, processer tar sin början och når sin avslutning och efterföljs av nästa process. Det är därför som början och avslutning har en särskilt stor betydelse i alla livssammanhang. Kanske lika stor betydelse som innehållet i processen.

Ta morgonrutinen till exempel. För att du skall orka kliva upp och starta varje morgon, och hinna till jobbet i tid, behöver du ha fått tillräckligt med sömn. Sömnprocessen startar redan på kvällen innan och förutsättningen är att man kommit i säng i lämplig tid. Och för att komma i säng i tid måste man ha avslutat sina kvällsaktiviteter minst en halvtimme innan sänggåendet. Då kan man koppla av och somna i lugn och ro.

Att komma iväg till jobbet i tid på morgonen beror alltså till stor del på hur man kunnat avsluta i tid kvällen före. Och det gäller alla våra processer; hur man avslutat den föregående processen är avgörande hur nuet gestaltar sig. Att kunna avsluta är därför centralt för ett gott liv.

Om du inte kan avsluta, blir det katastrofala följder. Du kommer inte i säng i tid, försover dig och kommer för sent till jobbet och missar första mötet. Det du skulle ha gjort på morgonen måste du göra lite senare på dagen så att du inte hinner äta lunch, och kommer trött och utschasad till mötet på eftermiddagen och måste jobba över ett par timmar innan du kommer hem till en sen middag, som gör att du är för mätt att somna på kvällen så du ligger vaken snurrar i sängen.... och du somnar först på morgonsidan och du vaknar fortfarande utttröttad för en ny dag på efterkälken.

Ett bra liv underlättas därför om det är inrutat. Att processer börjar och avslutas och där gränserna mellan övergångarna är tydliga. Då kan varje tid på dagen bli optimalt engagerande utan att skapa problem. Håll alltid en lämplig distans till det du håller på med och se till att du inte förlorar dig själv.

Och om du förlorar dig själv i förälskelse se ändå till att behålla så mycket distans, att du kan avsluta processen i tid.

Kärleken däremot, är ingen process. Den har bara en början, inget slut.


Andra bloggar om: ,

3 december 2008

30 november 2008

Första advent



Jag hade glömt att stänga av klockradion och den startade därför som vanligt 6.30, trots att det var söndagsmorgon. I radion spelades en psalm som i mitt nyvakna tillstånd blandades med kvarvarande rester av nattens drömmar. Det var Artur Ericsson som fyllde vårt sovrum med sin starka röst och psalmen "O store Gud".

Då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!

I början av sången, och i mitt sömndruckna tillstånd, kunde jag inte särskilja vad som var verkligt och vad som var ord och melodier som kom inifrån. Det var som om min barnatro, som sedan länge förtvinat och förpassats till själens innersta skrymslen, plötsligt aktiverades och trädde fram inför mitt medvetande. Psalmen öppnade en port av glädje, som sköljde över mig i sängen, denna underbara och snörika adventsmorgon.

När själen brister ut i lovsångsljud, gäller det att ta tillvara tiden, tillfället, nuet. Av någon konstig anledning brukar våra själar oftast ha ett annat ljud i skällan. Missnöje och irritationer över företeelser i vardagen verkar vara överrepresenterat och får oss att lidande gå genom tillvarons snöyra. Senaste tiden har insändarsidorna fyllts av klagomål på snöröjningens alla brister, det går tydligen inte tillräckligt fort längre.

Jag frågar mig; varför all denna brådska? Dessa rop på perfektionism och krav på att ett snöväder inte skall få ha någon betydelse. Som om snön skall märkas lika lite som rynkor på en skådespelerskas ansikte.

Jag såg två pojkar i 10-årsåldern springa över gatan när den första snön kommit. De hade ryggsäckar, och var välklädda i täckjacka och täckbyxor. De hoppade omkring i snön, sprang fram i förtjusning och hela deras kroppsspråk vittnade om en underbar lycka som kommit över dem: Snön! Jag kom att tänka på Jesus, som sa att "Himmelriket hör barnen till". Dessa två barn, som just denna dag befann sig i himmelriket, var levande exempel på riktigheten i hans ord. Medan många av de äldre skattebetalarna - som måste skotta fram sina bilar - snarare befann sig i helvetet.

Var vi befinner oss, i himmelen eller helvetet, handlar om vårt eget förhållningssätt till verkligheten. Bara om vi tar emot det som kommer, utan att hela tiden värdera och förkasta, kan vår själ brista ut i lovsångsljud.
O store Gud, tack för att du fortfarande ger oss snön!

Andra bloggar om: , ,

28 november 2008

I begynnelsen var Namnet

Namn är intressanta. Jag heter Sven och det är inte betydelselöst. Namnet hämtades från min morfars far, som hette så, men han hade varit död sedan många år när jag föddes. Av berättelserna om honom har jag förstått att jag är rätt lik honom, samma lugna humör och enkla levnadssätt. Och det är egentligen inte så konstigt.

När föräldrar namnger sitt barn och tar ett namn från släkten - från en person som de redan känner - så kommer barnet att präglas starkt av föräldrarnas och släktens föreställningar och förväntningar. De ser likheterna mellan barnet och namnets föregångare, och därigenom förstärker de personlighetsdragen hos barnet som påminner om föregångaren. Personlighetsdrag som inte påminner om den tidigare personen nonchaleras däremot och försvinner snart ur barnets repertoar.

Man har ju gjort många vetenskapliga försök där lärare fått veta vilka barn i en ny klass som är duktiga och vilka som är mindre bra. Sådana förutfattade meningar tenderar att slå in och barnen blir som läraren tror att dom är. Hur omgivningen ser på barnet är alltså avgörande för vilken person det kommer att utvecklas till. Det betyder att Namnet skapar barnet precis lika mycket som Ordet var i begynnelsen.

Från 50–talet och framåt började många föräldrar att ge sina barn namn efter skådespelare och rockstjärnor. De hette Billy, Conny, Bing, Elvis, Johnny, Sonny, och så vidare i en lång rad. Namnen var ofta tagna från amerikanska filmer och var naturligtvis föräldrarnas idoler. Men det var personer som föräldrarna bara kände till via bioduken och Johnny kunde ju t ex i en filmroll spela god och en annan film värsta boven. Föräldrarnas förväntningar på barnet utifrån namnet kunde därför ibland bli lite splittrat. Och inte bara det. Barnen riskerade att bli idealiserade och upphöjda på en pedestal, precis som idolerna med samma namn.

Därför kanske det inte är så konstigt att under 60 och 70-talen var fängelser och behandlingshem fulla av de s.k Y-barnen, dvs barn vars namn slutar på Y. Någonting brast i uppfostran för dessa barn, kanske kring gränssättning. För hur roligt är det att sätta tydliga gränser mot sin egen idol? Ingen vill väl ge sig på på Billy the Kid eller bli arg på Johnny Cash.

Idag heter många barn samma som de kända skådespelarnas barn. Hur deras liv kommer att gestalta sig det vet vi inte än. Möjligtvis kommer de ännu mer än tidigare bli barn som har som enda mål att bli kända i mediavärlden. Att vara med på ett foto i tidningen blir nog livets höjdpunkt för både Pärla och Puma.

24 november 2008

Woman Dress man

När jag går in i en klädaffär känner jag redan på tröskeln en stark men vag obehagskänsla. Något är fel men jag vet inte vad. Redan inom fem minuter slår armsvetten till, ett första tecken på den panikångest som ligger på lut, och som lätt kan ta överhanden och få mig att plötsligt vända och springa ut ur affären.

Det största problemet, och som är mest ångestskapande, är frågan om att välja ut de kläder som jag skall köpa ( eller rättare sagt måste köpa nu när garderoben är tom). Jag kan nämligen omöjligt säga vilka kläder som jag tycker om, vilka färger jag vill ha och vad som skulle passa på mig. All min smak då det gäller kläder är fullständigt blank. Av alla hundratals klädesplagg som hänger i affären så finns det inget som märker ut sig mot någonting annat. Hur i friden ska jag kunna köpa något överhuvudtaget när jag varken ser vad jag tycker är snyggt eller vad jag vill ha på mig?
Man kan jämföra det med att vara vinprovare och sakna smaklökar, eller sjunga i en kör och vara tondöv. Att köpa kläder utan ha klädsmak är inte lätt.

Tydligen är jag inte ensam. En stor del av den manliga rasen som idag är i medelåldern verkar ha liknande problem. Det förstår man när man betänker affärsidén kring företaget som klätt oss män i 40 år; Dressman. De har anpassat sig efter sådana som jag, män som måste ha kläder men som inte vill köpa kläder.

Och eftersom vi egentligen inte vill köpa kläder överhuvudtaget, är allt otroligt billigt. Om man köper en tröja har den så låg kvalité och är så billig, att det gör ingenting om den är helt fel. Man kan till och med slänga den direkt när man kommer hem. Och trots att allt redan är så billigt så sänker de ofta priset med hälften. Idag var det halva priset på allt.

Det finns tre sorters män som köper sina kläder på Dressman. Först sådan som jag som kommer in ensam, för att jag är tvungen. Jag blir snabbt omhändertagen av den kvinnliga expediten som inte är så ung som expediter brukar vara. Nej, istället är hon en mogen kvinna i sina bästa år som har en sån där god förmåga att ta hand om oss män på bästa sätt. Om hon inte jobbade på Dressman kunde hon passa inom äldreomsorgen. Hon hjälper mig att hålla paniken borta under tiden i affären, och hon får mig att glömma de starka lamporna i taket och att inte går att dra igen skynket helt i provrummet.

Den andra typen av män är de som har sina kvinnor med sig. Eller snarare, det är kvinnor som har sina män med sig dit och som de skall ekipera. Han får ofta ställa sig mitt på golvet med armarna och benen isär, medan kvinnan går omkring och plockar skjortor och tröjor och håller upp mot mannens bröst, för att hon skall se om det passar. Kvinnan köper ofta ett helt kit åt honom när hon ändå är på gång; strumpor, kalsonger, skjorta, byxa, slips och en kostym. Det ska ju räcka i två år framåt!

Den tredje typen av män är inte ens med på affären. Kvinnan köper allt själv, med en viss hjälp av expediten. Det är roligt att se två kvinnor stå med en blå skjorta, och välja mellan två olika slipsar, till en man som inte är närvarande. Det är lätt att tankarna glider iväg till jämställdhet och sånt.
Dessa kvinnor brukar jag kalla women who Dress man.

Dressman har förstått att män inte kan välja. De har därför bara ett märke; Bastini. Och sedan har det delat upp allt i olika kategorier; skjortor, byxor, tröjor, jackor, osv. Exempelvis så finns det bara en sorts skjorta som ligger i stora högar och det enda som skiljer dem åt är färgen. Det är bra, för då behöver man bara bestämma sig för en färg och då är allt klart. Mörkblå brukar jag välja. Likadant är det med tröjorna. Det finns egentligen bara en eller två sorters tröjor, men med lite olika färger och mönster. Jag köper bara svarta Bastinitröjor, det har jag gjort i flera år.

Under tiden.... i en damaffär. Kvinnor som är lyckliga och som älskar att handla sina kläder, i nya spännande färger och med olika skärningar, tyger och mönster. En stilla undran. Har inte kvinnor haft mammor som tagit hand om dem när de var små?

23 november 2008

Late in november

I mitt förra inlägg hyllade jag ljuset. Men promenader och utflykter vandrar vidare till den andra sidan och undersöker mörkrets krafter.

En ny film av undertecknad med musik av Anders Teglund har publicerats på Cult of Lunas hemsida.

Filmen är mycket mörk och med en härligt suggestiv musik.
Känsliga tittare varnas.

22 november 2008

Lev i ljuset



Snön lägger sig sakta men säkert över ladugården och den åttkantiga logen i Björsbyn. Det är ljuset som togs ifrån oss i oktober som nu återvänder till oss i form av den vita snön. En slags avbetalning på den skuld av mörker som hösten alltid ger upphov till.

Men egentligen vill jag inte ha med ljus, mörker eller tid att göra. Varken nuet, eller det förflutna. Dag eller natt. Men språket tvingar mig ständigt in i dessa fållor. Nuet ses alltid i förhållande till det förflutna och framtiden. Och mörkret alltid i relation till ljuset.

Hur vore det om nuet istället fick stå för ljuset, och det förflutna för mörkret?
Tänk, då skulle vi alltid leva i ljuset!

Andra bloggar om: ,

20 november 2008

Musik och passion

Det finns stunder i livet, när man får ta del av någonting nytt, och man vet direkt att det kommer att förändra resten av ens liv. En sådan stund har jag haft ikväll. Och jag är mycket tacksam att Jonas skickade mig länken, som fick mina ögon att börja lysa.

Ta 20 minuter av er tid och lyssna på Benjamin Zanders föredrag om sin passion för klassisk musik. Du kommer inte att ångra dig.

Filmen finns Här

18 november 2008

Skriv en plan, för fan!

Vi lever i den skrivna textens tid. Ingenting finns förrän det kommit ner på papper, oberoende om det är händelser, samtal eller bara ett besök på toaletten. Spåren på papper och dokument, eller i datafilen, är bevis för att någonting verkligen har hänt.

Det är därför jag bloggar. Om jag träffar en människa och tar en fika med henne, så har mötet inte ägt rum fullt ut förrän jag fått skriva ner mina iakttagelser och funderingar. Då först, när det finns beskrivet i ett inlägg, känns det fullbordat. Man kan säga att jag lever hela tiden efter min tid.

Att jag har blivit en sån människa är inte så konstigt, eftersom jag jobbar inom socialtjänsten. Inom socialtjänsten har det skrivna ordet blivit det enda som verkligen är betydelsefullt, en utveckling som pågått i snart 15 år. Om en socialsekreterare träffar en klient en timme, tar det samma socialsekretare tre timmar att administrera och dokumentera allt i journalen.

Och egentligen ska socialsekreteraren också skriva det som inte sades, men kunde ha sagts. Socialstyrelsen har nämligen lyckats genomdriva handlingsplaner inom alla möjliga tänkbara områden;  hedersrelaterat våld, våld i nära relationer,  våld i samkönade relationer, barn som bevittnat våld osv. Dessa handlingsplaner tvingar socialsekreteraren att tänka på alla möjliga problem, som klienten inte har sökt för, men som kanske kan finnas, och därför måste en lång checklista gås igenom vid varje besök, som sedan dokumenteras.

Statliga myndigheter har numera en strategi för att klara sitt eget skinn. Om en grupp människor i samhället har problem, och det uppmärksammas politiskt, t ex i Kalla fakta, löser man det med hjälp av kommunerna blir skyldiga att skriva en handlingsplan i frågan samt genom en extra tillsyn av att handlingsplanen är skriven. Tillsynen sköts av Länsstyrelserna, som numera flera gånger om året kommer till kommunen och läser alla journaler under några veckor.

Likadant är det inom skolan. Varje problem löses med tillskapandet av nya handlingsplaner. Den roligaste är Likabehandlings-planen. Där ska det stå att barnen skall behandlas likvärdigt, vilket alla vet aldrig kommer att ske. När min son pryade på en skola, gav hans mentor honom i uppgift att Googla på Likabehandlingsplaner, och ta ut en lämplig på utskrift. De gjorde min son, ändrade logga och datum och skolan klarade tillsynen.

Handlingsplaner är skriftliga och visar på hur man skall handla i vissa situationer. Men nuförtiden hinner ingen längre handla. Alla sitter istället på sina rum och skriver handlingsplaner, vårdplaner, arbetsplaner, genomförandeplaner, planer mot våld, planer för par i samkönade relationer, broschyrer, informationsmaterial på alla olika språk, samverkansavtal, samverkansdokument, verksamhetsplaner, aktivitetslistor m.m. Eller yttranden till tillsynsmyndigheterna där man svarar på frågor varför man ännu inte skrivit någon handlingsplan.

All denna utveckling har styrts av några få damer på Socialstyrelsen. Dom har lurat socialtjänsten lika mycket som Vattenfall har lurat sina elkunder. Som staten lurat alla som köpte Teliaaktien. Som Björklund lurat hela svenska folket att vi har en dålig skola. Som professor Rössner lurat svenska folket att mättat fett är skadligt.

16 november 2008

Varför vi är här

Den här tiden på året vandrar jag, som alla andra tider på året, runt i de närmaste omgivningarna. Jag går till bron vid björsby-ån och viker där av från cykelvägen, och går genom skogen, för att komma fram vid bilvägen, på andra sidan skogsdungen. Jag följer bilvägen runt Björsbyn och ibland finner jag en liten stig som viker av ut mot en åker, och då tar jag den, avviker och följer stigen in bland snåren. Det är stigar som ringlar sig genom de slyskogar av björk som finns i åkrarnas gränser mot andra åkrar, eller som ridå mot större skogsområden.

Jag kommer fram till lador, övergivna, förfallna och i olika stadier av förruttnelse. Bönderna använder dessa ställen ofta som avstjälpningsplaster för kasserade redskap, gamla gifttunnor eller taggtråd som inte längre får användas. Av någon konstig anledning trivs jag på dessa undangömda platser. Jag behöver aldrig vara orolig för att möta någon annan människa där. Inte ens bönderna som äger dessa civilisationens utposter besöker dem längre. De är lämnade områden; utanförskap och förkastelse. Om någon musik skulle ljuda på dessa ställen vore det Tom Waits "Rain Dogs", om ni förstår vad jag menar.

Men jag är inte ensam. Där finns alltid skatorna. Jag vet inte varför, vad de egentligen gör på dessa platser. De är där kanske bara för att de tycker om att vara där. Risken att de skall träffa på någon människa är som sagt väldigt liten. Ibland känner jag mig ha en stark samhörighet till de svartvita skatorna, som lever så nära vårt mänskliga samhälle men alltid i utkanten, i gränsen mellan närvaro och utanförskap. De lever på det vi slänger, men beter sig ändå inte som sopätare, som de smutsiga kråkorna gör. Nej, skatorna är fåglarnas aristokrater. En adel som förlorat sina ekonomiska tillgångar och som tvingats ut för att försörja sig själva, men som behållit värdigheten.

När jag står där; tillsammans med det bortkastade sakerna från det gamla jordbrukarsamhället, tillsammans med doften av multnat trä från den nerfallna ladan, tillsammans med skatorna som finns där i
tysthet, tillsammans med lukten från gammalt och fuktigt gräs, brukar jag fundera på vad jag gör där. Det måste ha en betydelse, tänker jag, att mitt intresse för att ständigt uppsöka dessa platser är så stort.

Ibland slår det mig att min morfars far som hade ett torp och ett litet jordbruk uppe vid Gideåälven, i början av seklet tvingades riva sitt timmerhus och flytta det ner till Husum, för att börja arbeta på den nyetablerade fabriken. Övergången från jordbrukarsamhället till industrialismen skedde alltså mitt i ett liv. Kan det så här tre generationer senare finnas oförlösta känslor kvar från detta traumatiska uppbrott, som styr mina återkommande promenader till åkrarnas utkanter; till jordbrukarsamhällets gravplatser.

Kanske känslorna är begravda i min reptilhjärna, tänker jag, när skatan som just suttit på ladans tak, flyger iväg på sitt karaktäristiska undvikande sätt. Jag och skatan, vi tänker på samma sätt. Ingen av oss vet varför vi är här.

Andra bloggar om: , ,

11 november 2008

En handläggares dröm



Det finns många sätt att leva på, i november. Man kan tänka på hur mörkt, disigt och regnigt det är på morgnarna, och att det ännu inte kommit nån snö, för det blir mycket ljusare när snön har kommit, och hade bara snön kommit så! Och man kan tänka att det kommer att bli halt idag på cykelvägen, temperaturen ligger ju på noll, och det kanske är bäst att ta bussen så att man inte kör omkull, bryter handleden och måste sjukskriva sig, nu när försäkringskassan inte längre godkänner andra sjukdomar än dom dödliga.

Man kan fundera på allt som är fel i hemmet. Dynorna från ute-stolarna som fortfarande ligger kvar nere på soffan, i väntan på att bli transporterade till vindan, för den obligatoriska vinterförvaringen. Tapeten i tvättstugan som fortfarande inte är åtgärdad efter vattenskadan förra sommaren, då vattenutkastaren läckte vatten rakt in i väggen. Och brickhängaren som vi köpte i Stockholm som fortfarande inte är satt upp i köket, utan står på bänken och varje dag är i vägen så att alla måste hålla på att flytta undan den när man lagar mat eller diskar.

Eller fundera på de stora frågorna. Borde jag ha blivit något annat? Varför sökte jag inte in på läkarlinjen och blev läkare istället, de som tjänar så mycket pengar på att jobba på kvällar och nätter utan att vara schemalagda. Och är det här radhuset från 70-talet, med sina byggnadstekniska brister och med utsikt över en garagevägg, det bästa som mitt sketna liv kan uppbringa? Mitt äktenskap, som nu hållit i snart trettio år, borde det egentligen inte ha hållit en betydligt kortare tid, medan man fortfarande var attraktiv på den numera utdöda kärleksmarknaden.

Frågor och funderingar som uppstår i novembermörkrets ansikte, likt ett grått skägg som vittnar om djupa analyser av världens grundstenar.

Nej, nej, så ska man inte leva i november. Tänk så här i stället;

Man ska kliva upp i tid, så man kommer iväg i tid, så att man klarar jobbet i tid, så att man kan gå hem i tid, så att man kommer i säng i tid.
Och man ska kliva upp i tid, så att man kommer iväg i tid, så att man klarar jobbet i tid, så att man kan gå hem i tid, så att man kommer i säng i tid.
Och så vidare.

Men glöm inte att drömma om framtiden. Tänk att ta ledigt en helt vanlig dag, en tisdag i februari, och inte göra något speciellt! Bara gå omkring i staden när den är som vanligt.
Såna drömmar är viktiga att ha, för att man skall orka.

Andra bloggar om: , ,

8 november 2008

Stuugan



Det gäller att lämna den invanda vardagen i staden. Där arbetet och bostaden är i centrum för livets gilla gång. Konsum och Ica och den billiga kycklingen på Willys. Parkeringar och rödljus och väntan på sin tur i kön. Människor med mål i blicken, och med den obligatoriska längtan efter den sociala samvaron. Samtal med andra om trivialiteter. Skvallrets förmåga att hålla ihop gruppen och skapa utanförskapet, för de som är annorlunda.

Äktenskapets förmåga att hamna i vardagsrummets soffa tillsammans med Idol-juryn och med den starka känslan av meningslöshet som bara kan dämpas av ett fredagsrus på billigt kartongvin. De vita äktenskapens lakan som aldrig mer fläckas av lust medan bomullen grånar av tidens obönhörliga förlopp. Ett hej som inte betyder samma sak som förut, då återseendet inte är möjligt eftersom ingen längre ser varandra. Samvaron har stelnat och blivit ritualiserat från en forntid då äkta möten ägde rum.

Tre manliga vänner som åker till stugan. Stugan, inte torpet eller landet som stockholmarna säger. Nej, stugan. Ett ord som betyder så mycket, så innerligt mycket. För mig, för männen, ja, för hela södra och norra norrlands kustland och inland. Och fjälltrakter.

Hur många gånger har man inte med drömmande blick beskådat fläcken och sprickorna i taket när man ligger på loftet, och som ser ut som en karta över en världsdel som aldrig funnits. Och som gör att man förstår att den inre världen alltid kommer före den yttre; det är våra invanda föreställningar som skapar de bilder som vi ser. Återupprepat och traditionellt.



Och högvattnet som spolar in i Bottenviken och höjer medvetenheten om vinterns obevekliga ankomst och påminner oss om alla våra krämpor som medelåldern redan fört med sig. Huvudvärken, blodtrycket och det nattliga pinkningarna. Förhoppningarna om att vi fortfarande skall vara vid liv när middagen dukas fram på kvällen, trots att ingen av oss har röntgat hjärnorna och vet om aneurysm redan nu kan aktiveras av Bach pianomusik, som hamrar så oroväckande mot tinningen.

Regnet lägger sig över oss som ett filter mot den blå himlens sol och som gör glädjen och upprymdheten så fjärran från våra psykiska tillstånd. Samtalen söker sig nedåt i ordens hus, ner i källaren, där de grymma jordiska ödena finns och påminner oss om mullens rätta beståndsdelar. Och uppför trappan till övervåningens drömmar, sagor och berättelser känns det fortfarande allt för långt. Det ligger fortfarande en bastu, en vinare och en älgstek däremellan.

Andra bloggar om: , ,

6 november 2008

Sökande efter skuggan



Jag var till Gammelstadsviken en söndag för nån vecka sedan. Det var fint väder men lite blåsigt. Från cigarrvassen blåste fjunen iväg. Det var rätt vackert, och en form av höstlig avklädning som naturen är så bra på just denna årstid. Jag stod länge och tittade på detta skådespel, som naturligtvis utspelade sig i färg även om färgerna var rätt begränsade.



Jag gick till fågeltornet och upptäckte att det fanns nya fina eldplatser där. Och en full vedbod med perfekt huggen björkved. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till det svenska samhället, som på ett sådant självklart sätt gör tillvaron så enkel och njutbar för oss medborgare. Som tur var hade jag tändstickor med och jag tände en brasa, som jag lät bli förgrund till den vackra björkskogen. Och jag skänkte en tacksamhetens tanke till Gud som genom naturen gör tillvaron så njutbar för oss människor.



Uppe i skogen fann jag denna stuga, som legat där i många år. Den verkar inte användas alls, men om man tittar in genom fönstret finns det viss inredning; en säng, ett bord och en fåtölj. Jag gillar sådan här stugor, och det är en speciell sak som jag tycker om. Det är när solen skiner genom ett träd som står nära stugan och skuggan av trädet hamnar på väggen. Det är just dessa skuggor som intresserar mig. Jag vet inte varför, det är bara så.

Intresset började för ungefär 15 år sedan när jag kom till en fallfärdig lada i skogen ovanför Björsbyn. Solen sken på väggen genom trädens grenverk och skuggorna mot ladans gråa vägg blev väldigt starkt blåa och kontrasterande. Det var då det började. Precis om en förälskelse vid första ögonkastet, någonting som bara händer och som inte går att förklara.

I femton år har förhållandet bestått och många av mina promenader ute i skog och mark, handlar om sökandet efter dessa skuggade väggar.

Denna stuga gav mig därför en känsla av tillfredställelse. Både över trädstammens skugga mot den röda väggen och vetskapen över att min förmåga att älska fortfarande är intakt.

Andra bloggar om: , ,

2 november 2008

För eller emot

Människan är designad för att att samla sig i grupper. Det har vi gjort sedan urminnes tider. Och när vi har bildat en grupp så vill vi gärna skilja ut oss mot andra grupper. Och när vi lever i vår grupp, där vi tänker lika och har samma åsikter, blir vi blinda för den verkliga sanningen. Vi tror nämligen att vi, i vår grupp, vet vad som är sant och hur saker och ting ligger till. Vi har rätt medan alla andra har fel. De andra är antingen galna eller helt förda bakom ljuset, och vi vill helst inte ens träffa dem personligen. Bättre att hålla dem på avstånd.

Problemet är att alla de andra också är helt säkra på att de har rätt och att de vet sanningen.

Ur dessa grundförutsättningar uppstår politik. Två representanter från två olika grupper, som båda har rätt och vet sanningen, träffas för att utbyta åsikter. Det kallas debatt. Och det blir alltid på samma sätt, den ene är för och den andre är emot. Sedan i nästa fråga är den andre för och den ene är emot. Och så där pågår debatten där programledaren ofta har fullt sjå med att få dem att tala en i taget.

Det är hela tiden bara fem olika saker som det handlar om. Fem olika moraliska värderingsgrunder;
a) Medlidande med de svaga, b) Rättvisa, c) Lojalitet mot gruppen/samhället, d) Respekt för auktoriteter, e) Fysisk och andlig renhet.

Vänstern tycker att a och b är det enda viktiga och avvisar c,d, och e.
Högern/konservativa tycker att c, d, och e är viktigast även om de inte helt avvisar a och b.
Alla politiska frågor går att få in i dessa fem kategorier.

Men i den österländska filosofin har det länge stått klart att det enkelspåriga tänkandet är förkastligt. Både stabilitet och förändring behövs samtidigt. Enbart njutningslystnad leder oss till helvetet.

Kinesiska Zen mästaren Sent-ts’an sade:
”Om du vill att sanningen ska stå klar för dig, var aldrig för eller emot. Kampen mellan "för" och "emot" är tankens värsta sjukdom.”

Det är kanske därför det har gått så bra i Bodens kommun, där vänsterpartiet och moderaterna tillsammans har makten. Denna oheliga allians har lagt för och emot åt sidan och istället jobbat med att lyssna på varandras sanningar.

Om två grupper som har skilda sanningar träffas, och om de verkligen lyssnar på varandra uppstår sanningen i en ny form. Den överbryggande sanningen är en sanning som inte förenklar, som inte dömer andra och som ständigt ifrågasätter sig själv.

Hur vore det om vi härmed slutar debattera med varandra, eftersom det är helt meningslöst. Istället börjar vi ifrågasätta våra egna sanningar och ställningstaganden.

Källa: Ted

Andra bloggar om: ,

31 oktober 2008

Förflutet motiv



En akvarell från i somras, stranden i Fredvang på Lofotens norra sida. Jag håller fortfarande på att bearbeta materialet från Norge-resan i juni, och det kommer säkert att fortsätta hela vintern. Det rimmar dåligt med det jag brukar hävda, att jag inte vill leva i det förflutna, utan i nuet.

Men en akvarell består av det det förflutna och motivet som det var då, finns inte längre. Vattnet och färgen har torkat, men bilden finns kvar.

Kan det vara så att nuet och det förflutna egentligen är samma sak, men bara två olika tillstånd. Precis om vattnet kan vara is eller ånga.

Andra bloggar om: , ,

29 oktober 2008

Park hotell släpper skiva



Park hotell, där min son Jonas spelar gitarr, släpper idag sin skiva Free for Friends. Bandet har nästan blivit känt för sina omtalade motgångar och diverse krångel på turneér och uppträdanden. Men jag såg dem spela i somras på Way out west, tillsammans med Jari Haapalainen på trummor och tjejerna Taxi som körade, och det var en väldigt lyckad spelning.
Kanske var det där turen vände.

Som jag skrev igår så är det motgången eller oturen som kan vara det ögonblick, som gör att saker och ting vänder, och tar en ny riktning.

Park hotells musik har stötts och blötts av motgångar och det märks. Skivan har blivit jäkligt bra och tar plats i denna värld på ett lika självklart sätt, som när Ingmar Stenmark för första gången åkte i mål 1974 i Madonna di Campiglio. Men till skillnad mot Park hotell visste han var målet låg redan innan han åkte ut på banan.

Park hotell har idag kommit i mål och skivan är äntligen släppt. Promenader och utflykter gratulerar till goda principer!

Andra bloggar om: , ,

28 oktober 2008

Goda principer

Det finns många s.k gurus som åker runt och föreläser om hur man kan uppnå personliga framgångar. Ofta är det personer som kommer från idrottsvärlden och som gjort stor lycka inom sina tävlingsområden. Det handlar ofta om ett budskap som består i att sätta upp mål, fokusera på dessa mål och sedan jobba målmedvetet mot det uppsatta målet. Man måste tänka positivt och helst bortse från motgångar och svårigheter. Ni kanske har hört historien om glaset som är halvtomt eller halvfullt....
Ofta kallas det mental träning, när vi väljer att bara se på våra positiva tillgångar och fokusera på att lyckas. Eller att bli lycklig.

Jag tror inte alls på det där. Sport och idrott är absolut inget som kan hjälpa oss när det gäller att hantera livet.

Ta slalom till exempel. Där är banan utstakad med pinnar och du vet i förväg var portarna finns där du skall åka igenom. Målet finns också på ett klart utmärkt ställe. Det gäller alltså att åka en förutfattad bana, med ett väl definerat mål och det skall ske så fort som möjligt.

Så ser inte livet ut. Vi vet aldrig i förväg var pinnarna finns som vi måste undvika, eller var portarna finns som vi måste igenom, och målet flyttar sig hela tiden utifrån hur vi tänker och hur vi personligen utvecklas. Det finns egentligen inte någon anledning att ha mål överhuvudtaget.

Istället för mål behöver man ha principer för sitt liv. Principer som är goda och som för saker och ting framåt, mot utveckling och växt istället för mot personliga mål.

En viktig princip är att framgångar och lyckade projekt, visserligen är bra och eftersträvansvärda, men de ger inte mycket mer än en viss personlig, men kortvarig glädje. Framgångar kan inte lära oss något nytt, eftersom vi då kört en viss bana, som vi tidigare stakat ut och som det visade sig gick hem. Därför kan man ligga lite lågt när man får positivt beröm, uppskattning och god kritik av omgivningen. Roligt visst, men ganska betydelselöst.

Nej det är vid motgången, det misslyckade projektet eller den oväntade oturliga vändningen, som det stora ögonblicket har infunnit sig. Det är då som slalompinnarna oförklarligt bytt position och vägen blivit stängd, och målet som var så hägrande, nu försvunnit in i en tjock och ogenomtränglig dimma. Det är vid dessa tillfällen som vi kan utveckla vår inneboende förmåga, förändra vårt tänkande i positivt riktning och lyckas med konststycket att låta misslyckandet bli grunden för den nya vägen framåt. En väg som vi hittills aldrig har beträtt och som vi aldrig skulle ha beträtt om inte motgången hade tvingat oss.

Om man lever efter denna princip, blir man aldrig överväldigad vid framgångar eller särskilt nedslagen vid motgångar. Man kan därigenom använda en stor mängd frigjord energi, till att fortsätta framåt i livet och göra stor nytta. Man saknar mål men det blir ändå bättre och bättre.

Inte som idrottsmännen som blir helt tokiga av glädje när laget vinner och helt bedrövade och förstörda vid en förlust. I dagliga livet är en sådan inställning förkastlig och slösar bort vår livsenergi.

Många går tyvärr omkring och låter idrottens (och näringslivets) tävlingsmentalitet genomsyra tillvaron, särskilt på jobbet. Det är synd. De flesta människor hamnar alltid utanför prispallen.

Jag kommer aldrig att gå med i tävlingen. Jag kommer bara att utgå från de goda principerna, som för saker och ting framåt. Men det är fortfarande ovisst, och kommer alltid att vara ovisst, var jag slutligen kommer att hamna.

Andra bloggar om: ,

26 oktober 2008

Det ingen ännu sett



Vad skulle inte Lars Lerin ha kunnat göra av denna enkla vy över några björkar samlade i en dunge. Solen vilar på stammarna och löven har sedan länge lämnat sina fasta platser. Det är nog så att vi behöver våra konstnärer för att få hjälp att se tillvaron på nya, och mer utvecklande sätt. Men det är ett förädiskt spel. Vi vill gärna få våra etablerade uppfattningar bekräftade om hur saker och ting är, och hur verkligheten är beskaffad, och hur den ser ut.

Lerin ser det vackra i det mörka och i de udda utsnitten av tillvarons bakgårdar. Sådant som vi kanske skyndar förbi. Ta bara hans målningar av kalhyggen. De kan få mig att längta till skövlade områden i norrlands inland, bara för att se alla fantastiska färger och former som jag aldrig tidigare upptäckt. Precis på samma sätt som han lyfter fram slyskogens skönhet, med sin gråa taniga björkar, och hjälper oss att se det som finns strax utanför våra egna dörrar. Men som vi oseende går förbi varje dag. Han har gjort samma sak med fula industrimiljöer, hamnar, fallfärdiga hus och ovanliga människor i Värmlands skogar.

I våras ställde polacken Stanislav Zoladz ut sina stora akvareller i Konsthallen i Luleå. Till skillnad mot Lerin, även om vissa motiv var gemensamma, var hans målningar så exakta att man upplevde dem verkligare än verkligheten själv. De såg ut som foton, eller snarare var de mer likt naturen än vad fotografi kan åstadkomma; ett måleri som i tekniskt avseende var helt fantastiskt.

Först, var jag helt uppfylld av den tekniska skickligheten. Hur är det möjligt, att åstadkomma detta? Efter ett tag, och flera besök till konsthallen, fick jag allt svårare att hantera dessa bilder. Jag kände en stigande tomhet, och funderade mycket på meningen att måla på detta sätt.

I samtal med Sten Melin, kändes det att jag kom något på spåren. Sten sa " att en konstnär målar inte bara som det ser ut, utan det han ser".
Och det föll på plats i mig.

Konstnärens blick måste tillföra verkligheten något, som ingen ännu sett.

Andra bloggar om: , , ,

Trädälskaren



Tillsammans med ett par vänner lämnar Jonas Selberg Augustsén Stockholm för att under en sommar åka till Norrbotten och bygga sig en stuga högt uppe i en tall. Tallen står i Harads, fantastiskt naturskönt med utsikt över Luleå älven.

Men filmen handlar inte bara om ett barnsligt kojbygge, utan blir till en filosofiskt betraktelse över vår längtan tillbaka till naturen och till hembygden. Filmen är helt enkelt underbar och rörande och fick t om Alkberg att gråta.

Jag såg filmen på premiären i Stockholm och jag är glad att jag hann se denna "smala" film. Här i Luleå gick den väl bara en vecka innan den försvann. Det är tragiskt med tanke på att denna film förklarar för oss norrbottningar varför vi bor på världens bästa ställe och varför det inte finns någon anledning att fundera på flytt någon annanstans.

Det är Jonas mormor från Boden, som är filmens största behållning. Det är hon som säger att det verkar barnsligt att bygga en koja, hon bjuder på ett paltkalas som kan föda en hel barndom och hon är den som är först uppe i stugan i tallen och uttrycker att "det är så vackert att man kan gråta". Alla dessa mormödrar som vi alla kan känna igen, med sina självklara visdomsord om livets svåra och outgrundliga frågor.

En annan sak i filmen som blev väldigt stark för mig var när stugan var klar och Jonas, som första åtgärd, fyllde en hel bokhylla med Eyvind Johnsons samlade verk. På ett genialt sätt kopplades träd, hus, natur, hembygd, historia och litteratur ihop, och gjorde filmen till ett konstverk med stort djup och många bottnar.

Jag träffade konsthallens chef igår, och jag föreslog att filmen kunde visas på Kulturens hus, så att flera får se den. Han var intresserad och jag hoppas att det kan bli av.

Se en trailer från filmen här.

Andra bloggar om: , ,

20 oktober 2008

Mörk materia



I torsdags kväll var jag på rockklubb och lyssnade på Cult of Luna, där min son Anders spelar keyboard.

Cult of Luna spelar ångestmetal så hård och mörk som musik bara kan bli. Scenshowen är fantastisk och alla i publiken blir helt invaggade i ett slags hypnotiskt tillstånd och den tunga rytmen får allas huvuden att gunga fram och tillbaka. Låtarna bygger ofta upp en sån spänning att det till slut måste få en utlösning och det sker i form av sången, skriksången, som gör att spänningen släpper ett ögonblick, för att därefter börja byggas upp igen.

Det är svårt att veta vilka känslor som får utlopp i denna hårda musik. Men det är naturligtvis arkaiska tillstånd av aggressivitet och förtvivlan som formuleras, på ett väldigt ursprungligt sätt. Den får mig att tänka på shamanernas trumresor som med oändligt upprepade rytmer försätter sig själva och andra i transcendala tillstånd, som får en människa att lämna sin kropp och övergå till att bli någon annan. En björn. En trana. Eller ett lodjur.

Rockklubben Medis förvandlades i torsdags till ett samiskt läger för andeutdrivning och när hela lokalen var fylld av djuriska läten och lägereldens rök låg tät över scenen, och hallucinatoriska ljuslampor fått sina epileptiska anfall... då kom jag att tänka på en sak.

Hur lätt är det inte för en medelålders man att fördöma denna musik, för sin våldsamhet och sitt mörka uttryck. Men för mig är det istället väldigt lätt att acceptera den, just för sin styrka i uttrycket.

Svärtan i denna musik är lika stark som den mörka blåsvarta färgen i en stor akvarell av Lars Lerin, målad mitt i vintern i Lofoten. Med hjälp av dessa starka mörka färger, eller den tunga rytmen i musiken, skapas kontrasterna som är ursprunget till att vi kan se ljuset. Både Cult of Luna och Lars Lerin bevisar den vetenskapliga sanningen att det finns lika mycket mörk materia i universum, som den synliga. Och att våga möta mörkret, i alla dess former, är förutsättningen för att kunna se ljuset i tillvaron.


Lars Lerin

Andra bloggar om: , ,

17 oktober 2008

16 oktober 2008

Globen 15 oktober 2008

En magisk kväll i Globen. Leonard Cohen i drygt tre timmars konsert.
Här kommer "In my secret life", filmed by Promenader och utflykter.



Andra bloggar om: , ,

12 oktober 2008

Behovet av bristen



Jag vaknar, kliver upp och tittar ut genom fönstret, och ser att det verkar bli en fin dag. Solen är redan uppe, men jag kan ännu inte se den. Bara dess reflektioner på trädtopparna, på det återstående enstaka gula och röda löven. När solen ligger lågt på hösten och låter sitt ljus färga trädens toppar, precis som den gör idag, då blir jag lycklig. Det är något med dessa reflektioner, som gör att jag vet att solen finns där utan att jag behöver se den. Den lämnar sina tydliga spår och gör träden vackra.

Det är på nåt sätt som när en människa har ett inre ljus, emanerad ur en stark närvaro och medvetenhet. När deras glädje reflekterar sig på omgivningen, påverkas andra människor så att de känner sig vackra och bekräftade. Sådana livgivande personer kan göra mig lika lycklig som när solen skiner över en skog och man tydligt ser skillnaden mellan skuggan, dit solen ännu ej nått, och ljuset.

När jag kommer ner till stugans kök, känns det lite kyligt och jag fyller kaminen med ved och låter elden ta sig. Denna upplevelse av att det är kallt, när jag kom ner, är nödvändig för att jag skall uppleva den goda värmen när den sprider sig i rummet och i kroppen. Om det hade varit varmt redan i början hade brasan kanske upplevts besvärande och alltför varm.

Det är det som är problemet med en ständig önskan att allt skall vara bra, den jämna värmens tyranneri. Om jag undviker allt som kan vara besvärligt, tungt, tråkigt och obehagligt förlorar jag samtidigt förmågan att uppskatta det goda. Bristen på brister gör att de rika och välmående glider in i uttråkigheten och liknöjdheten.

Därför försöker jag undvika allt för snabba förbättringar av stugan. Det enkla hushållet; kallvattnet som värms på spisen innan diskningen och promenaden ut med slaskhinken. Morgondoppet i havet med en tvål som läggs på en sten i väntan på den hygieniska ritualen, som är oskönt kall i början men så underbar efteråt. Utedasset som fungerar så bra men där det är så kallt mitt i vintern.

Vi behöver våra utmaningar och problem att lösa, för att leva ett meningsfullt liv och för att mogna. Nöden är uppfinningarnas moder och bristen är det konstnärliga skapandets fader. För den som alltid vill sitta vid en varm kamin blir det inte mycket gjort.

11 oktober 2008

Föräldrar som var rädda. Om dom.

Och 80-talet kom och ingen ville skrämma barnen längre. Inte ens slå dem. Papporna började var med vid förlossningen och de knöt tidiga band till sina barn samtidigt som de fick klippa navelträngen som ett hedersuppdrag. Tidigare hade det bara varit mödrarna som oroade sig för allt ont som kunde hända, allt från spädbarnsdöd till förgiftning. Nu blev också papporna oroliga; får barnet tillräcklig näring, varför skriker barnet så, kan det vara något fel. Ska de ammas var fjärde timme och när ska man ge tillägg, var frågor som även en man hade synpunkter på.

Inga barn var längre rädda och tidigt skrämda. Det gick inte längre att hota med att vänta bara tills pappa kommer hem, då ska du få se på andra bullar eftersom pappan var redan hemma. Nu var det istället föräldrarna som var rädda; för att inte räcka till, för att inte finnas tillräckligt med barnen, för att inte var den bästa föräldern, för att inte göra barnens barndom till den bästa. Och rädda för att barnen inte skulle få en bra dagistid, bli mobbade, eller kritiserade, inte lära sig simma, inte kunna åka skridskor, inte vara med på kyrkans barntimmar, inte bli bra i fotboll, inte ha det bästa tv-spelet eller den bästa och mest praktiska overallen.

Föräldrarna blev rädda
om sina barn och rädda för att barnen inte skulle få allt som de behövde. Barnen i centrum.

Och vi skapade den applåderade generationen
. Vi var med på alla skolavlutningar, på barnens alla uppträdanden, vi lyssnade på alla deras sånger, vi såg alla deras hockeymatcher och alla fotbollsträningar i snålblåst och regn och vi fanns alltid där och applåderade. Vi skapade förväntningarna om att det var något stort på gång. Och till och med när de tog sin första fylla fanns vi där och tröstade och sa att det är huvudsaken att du kommer hem, vi kommer inte att kritisera dig. Bara det inte händer dig något. Och vi fanns på stan och vandrade med andra föräldrar i röda jackor för vi vill finnas där om något mot förmodan hände, och när det hände kändes det så bra att vi ändå fanns där, som tröstare och någon som kunde säga att jag älskar dig även när du gör dumma saker.

Sedan blev de 20 år
och flyttade hemifrån. Och ungdomarna blev chockade över tillvarons verkliga natur. De var inte egentligen i centrum, de hade bara sett så ut ur ett individuellt perspektiv. Det var inte så lätt att bli fotbollsproffs i Europa som farsan trodde ändå. Och popstjärnedrömmarna kanske inte slår in för alla som gått kommunala musikskolan. Att skapa sig ett eget bra liv när möjligheterna är oändliga är inte lätt.

Men jag tror på dagens unga. De växte inte upp med skrämsel och med rädslans strategi. De hade ändå föräldrar som var rädda.
Om dom. Så går det när man gillar att spela curling!

8 oktober 2008

De rädda barnens strategi

Förr i tiden, när jag var barn på femtiotalet och under alla decennier före det, betraktades barn med andra ögon än idag. Föräldrar var inte särskilt oroliga för sina små telningar utan barnen fick i stort sett sköta sig själva. Barn for omkring i stora horder och det fanns inga vuxna som riktigt visste vad dom gjorde.

Jag har alltid förvånats över hur vuxna kunde vara så frånvarande i vår tillvaro. Vi gjorde ju farliga saker hela tiden; cyklade utför stup, byggde flottar och for ut på ån, sköt med pilbågar och luftgevär, tog varandra till fånga och band fast och piskade på ryggen, ja, listan kan göras lång över allt som barnen på Dombäcksön i Husum hittade på. Men föräldrarna gjorde annat och vi sågs nästan bara vid matbordet, där vi barn ljög friskt om vad vi hållit på med. Men föräldrarna var inte heller så intresserade av att få veta så mycket.

Jag brukar le en smula när jag idag hör ”ropen skalla” att vuxenvärlden (vilket hemskt ord!) borde finnas ute på stan kvällstid där ungdomarna finns. Det är tydligen det stora problemet idag, att inte föräldrar finns till för sina barn och ungdomar. Och jag vill bara säga att det är helt fel! Föräldrarna av idag, både mammor och pappor tillbringar betydligt mer tid med sina barn, håller betydligt bättre kontroll och vet betydligt mer om sina barn än på femtiotalet. Barn och ungdomar är idag påpassade i stort sett dygnet runt av oroliga vuxna som vill barnens bästa. Tyvärr kanske till och med för mycket.

Trots att föräldrarna på femtiotalet
släppte barnen och ungdomarna vind för våg i stora grupper, fungerade det ändå hyfsat. Det berodde på en bakomliggande finurlig strategi; uppfostran genom rädsla. Det gällde att skrämma barnen så tidigt som möjligt för allt som var farligt. Därför uppfann man ett antal varelser som skulle hjälpa till att hålla barnen i stillhet. I källaren fanns ”Källargubben” vilken var en läskig varelse som man egentligen aldrig fick kläm på vad han kunde göra. Men jag minns att varje gång jag var ensam i källaren så hade jag hjärtklappning och brukade alltid förskräckt springa uppför trappen, med källargubbens andedräkt flåsande i nacken.

Nere vid Husån fanns Å-gubben. Han låg i vattnet utanför bryggorna och bara väntade på det barn som skulle våga sig ut på en brygga. Han skulle då komma upp som Storsjöodjuret och sluka barnet i en mumsbit. Jag minns att i varje fall när vi var i småbarnsåldern så vågade ingen gå ut på en brygga. Och nu så här i efterhand var det ju tur det, eftersom vi varken hade flytvästar eller tillsyn.

Ute i skogen fanns spöket, som min mamma kallade Skrömta. Hon trodde själv på Skrömta och det gjorde det väldigt trovärdigt, och mörka skogen var jag verkligen rädd för. Det fanns ingen risk att jag skulle råka gå ut i skogen och sen bara försvinna. Egentligen, nu när jag tänker på det, är jag fortfarande mörkrädd, och det kanske har sin förklaring här.

Sedan var det vanligt att man också var rädd för sin pappa. Han deltog sällan i barnens uppfostran, utan fanns på sidan om, ofta ganska frånvarande. Pappan stod för den mer fysiska delen av uppfostringsarbetet. Att man var rädd för sin pappa hade ofta en hämmande inverkan på de pojkstreck som ständigt var under planering.

All denna rädsla byggdes in i oss barn och fungerade hjälpligt som kompensation för föräldrarnas bristande närvaro. I varje fall tills vi blev så gamla att vi vågade oss ut på bryggan och stå där längst ut, hålla andan i väntan på det hemska monstret, och upptäcka att det aldrig kom.
Från den punkten slutade strategin att fungera.

Andra bloggar om: , ,

5 oktober 2008

Avlövningens tid



Jag lyssnar till Arvo Pärt – Tabula rasa, medans vinden tjuter utanför och regnet piskar mot fönstret. Det är en härlig känsla att sjunka in i musiken nu när hösten kommer med den stora innesittartiden, och fjärrvärmen från Luleå energi, med en av landets billigaste avgifter, värmer ryggen. Sådana här kvällar, när mörkret lägger sig tidigare än veckan innan, och än veckan dessförinnan, vill jag ha svår och tung musik, som stämmer överens med den dramatiska förändring som pågår utanför fönstret.

Löven som lägger sig tillrätta
på marken, förkastade av trädet, har förlorat sin livsuppgift. De står helt utanför arbetsmarknaden, trots att det är arbetslinjen som gäller. Ingen av dem kommer nånsin att kunna genomföra en fotosyntes igen, även om rehabilteringsinsatser skulle sättas in tidigt. Allt som händer nu, påminner om regeringens nya sjukförsäkring som trädde ikraft 1 juli och som kommer att avlöva arbetsmarknaden från människor, som är sjuka eller lågpresterande. Även inom politiken är det höst. Drömmarna om en bättre värld smulas ständigt sönder av girigheten hos direktörerna för den fria marknaden.

För dessa löv finns ingen återvändo. Men till våren kommer det nya, som igen tror på marknaden och att det går att låna ut hur mycket pengar som helst till folk, som inte har täckning för sin konsumtion. Och det kommer att gå så bra att alla kommer på grön kvist igen och glömmer den röda hösten och man kommer då att avreglera och ta bort statens tillsyn, eftersom allt nu växer och frodas och sifforna ligger på plus.

Det är inte minnet det är fel på. Alla minns den förra nedgången. Precis som jag var förberedd på att denna höst skulle komma, med dessa hårda vindar, som ikväll lämnar björkarna kala, passiva och i dvala inför vintern.

Philip Glass kommer in i mina hörlurar med sitt pianospel som flyter i en jämn ström av toner som påminner om regnets smattrande mot fönstret. Upprepningar av samma teman om och om igen, men med små förskjutningar av tempo och takt med hjälp av synkoper. Det får mig att tänka på livets flöde. Dag efter dag, alltid samma teman, alla dessa upprepningar. Men samtidigt de stora underliggande förändringarna av årstider och åldrar, som är så svårt att uppmärksamma i nuet, men som ibland plötsligt uppdagas för oss genom insikter; om att sommaren är över eller att man har blivit gammal. Eller att nu är det plötsligt lågkonjunktur igen, trots att ingen trodde att den skulle komma.

Det är nog bra att se fram emot både hösten och vårt eget åldrande, med tillförsikt. Det görs bäst genom att inte fly, utan bara acceptera sakernas tillstånd. Genom att acceptera förändringen, fårorna och rynkorna, och ta emot dem, blir hösten en tillgång istället för en förlust. Och lika lätt att uppskatta som i mognaden av ett rabarberblad, liggande på marken i en trädgård.



Andra bloggar om: , ,

2 oktober 2008

Att leva vetenskapligt

Jag lever mitt liv helt vetenskapligt. Det innebär att jag regelbundet tar del av alla nya rön om hur man ska äta och leva, för att inte dö i förtid. Oftats brukar jag läsa Aftonbladets bilaga Hälsa, lyssna på vetenskapsnytt eller läsa specialtidningar om hälsa och motion.

Jag tycker faktiskt att om man nu har en massa vetenskapsmän som sysslar med dessa frågor, hur vi ska äta och leva för att inte dö i förtid, då ska man också följa deras goda råd.

Jag började 2001 med stenålderskosten. Gick ned 8 kilo och övergick därefter till GI- kosten 2003 enligt Fedon Lindberg. Jag undvek snabba kolhydrater och åt mycket fleromättade fetter, grönsaker och nötter och bönor. Men inga feta mjölkprodukter. Egentligen tål jag inte mjölk överhuvudtaget, det har Floras Spa och behandling kommit fram till efter 8 behandlingar som de gjort på mig med en speciell maskin som ska jämna ut energinivåerna i cellerna. Man ligger på en brits och håller i två metallklot och så tickar den elektriska maskinen i en timme. Och då har värderna minskat kanske från 40 till 22. Och det är tydligen bra om man kommer ner till noll. Hur många behandlingar som behövs tills man kommer till noll det beror på hur mycket pengar man har. Ju rikare man är desto fler behandlingar blir det, innan man kommer ner till noll. Det är en bra princip. Jag fick 8 behandlingar a´ 525 kronor, innan det blev noll. De kanske tyckte att jag var halvrik, jag vet inte, men fattig var jag när det hela var över i alla fall. Det var ändå skönt när hon sa att jag hade noll i värde, även om jag inte hade en aning om vilket värde det handlade om.

En gång var jag på Akupressur på Bergnäset. Hon var trevlig. Jag fick ligga under filtar och så stack hon handen under filtarna och tryckte och masserade mig på olika punkter. Det kändes väldigt intimt på nåt sätt och jag försökte hela tiden tänka, Sven det här är en behandling som heter Akupressur, och även om hon är trevlig så ska du inte inbilla dig något. Vissa punkter gjorde ont när hon tryckte på dem och det betyder att är det nåt fel i meridianerna, energibanorna, och när det gör ont så har hon hittat rätt och sen ska det bli bättre. Ont ska med ont fördrivas, det är en gammal hederlig idé.

Men dessa behandlingar är kanske inte så särskilt vetenskapliga egentligen, även om det är fullt i väntrummen till alla dessa alternativa medicinska institut. Ja, det är fullt med kvinnor alltså, vi män är i minoritet. Kanske lika bra det med tanke på Akupressuren under filtar. Män kan ju lätt inbilla sig saker.

I höst kom jag i kontakt med Doktor Dahlqvist från Gävle. Hon började, tvärt emot alla kostexperter, att ge folk med diabetes massor av fettrik mat, mycket kött, och väldigt lite grönsaker och frukt. Helt idiotiskt, enligt en enad kår av kostexperter sponsrade av margarin- och lightföretagen. Naturligtvis blev hon avskedad från sitt arbete som läkare. Men till slut blev hennes behandlingsprogram godkänt av Socialstyrelsen, helt enkelt för att det fungerade! Det har nu kommit flera studier som visar att Lågkolhydratkosten, som den heter, är bäst för att minska vikt och för diabetikers tillfrisknande.

Som ni förstår äter jag nu Lågkolhydratkosten. Min näring kommer från 60 % fett, 20 % kött och 20 % grönsaker. Och det är den mest underbara kost som jag någonsin har ätit!. Smör, ägg, fet ost och fet mjölk är huvudingrediensen i mitt matintag. Jag äter två ägg, stekt i mycket smör på morgonen tillsammans med bacon och lite broccoli. Eller så fil med linfrö, och en halv deciliter grädde i filet för annars skulle det bli för magert. Naturligtvis förekommer bröd, pasta och potatis inte längre i min kost.

Och för första gången på 20 år känner jag mig helt mätt. Jag är mätt när jag vaknar, jag är knappt hungrig vid måltiderna och jag är aldrig sugen på godis eller sötsaker. Min mage ligger där som en trygg och död palt, och ger inte ett ljud ifrån sig. Tillfredsställd!

Javisst. Det har slagit mig att det var precis den här feta kosten som mina föräldrar åt när de blev fotograferade i 55 årsåldern 1967 och de var smala som nästan inga medelålders är idag. Jag har alltid tyckt att det var konstigt, på den tiden hade ju inte vetenskapen kommit så långt. Som den gjort nu alltså.

Andra bloggar om: ,