8 december 2018

Klimatångesten



Jag lider av klimatångest. Det är en alldeles ny sjukdom och läkarvetenskapen har ännu inte hittat någon bot. Varje dag när jag läser tidningarna finns artiklar och krönikor, än från den ene än från den andre om klimatkrisen. Björn Wiman har fyllt en hel bok med sådan krönikor.

Vissa pekar ut sådana som mig som skyldiga, jag som äter kött och flög till Kanarieöarna 2017. Andra pekar ut kapitalismen i stort, och menar på att det är hela systemet det är fel på. De flesta säger att det är för sent att göra något. Många dystopiker i min sällskapskrets delar varje dag artiklar om jordens undergång, det verkar nästan som de känner en viss tillfredställelse över att äntligen ha fått rätt. Medan Greta Thunberg säger kloka saker och tar saken i egna händer tror Norrbotten Kurirens ledarsida att allt kommer att lösa sig bara vi får ökad tillväxt. Och den tron gäller tragiskt nog även många politiker.

När jag kollade hur mycket koldioxid min flygresa till Kanarieöarna släppte ut så ökade mitt blodtryck. Jag har nämligen en egen blodtrycksmätare så jag alltid får siffror på vad jag blir upprörd över. Mina känslor litar jag inte på, först när övertrycket i apparaten går över en gräns vet jag hur det står till med mig. Ungefär som det är inom stat och kommun numera, det är först som man har en siffra som ligger över standardkostnaden som man vet att det finns ett problem, även om man aldrig kommer att förstå vilket problemet egentligen är.

Så då bestämde jag mig, jag måste sänka mina utsläpp. Jag började med köttet, slutade äta nöt, fläsk och kyckling. Jag tänkte att det var ju verkligen en insats och stor uppoffring, en insats för miljön. Men eftersom jag dessutom följer LCHF var det inte så lätt. Jag äter inte rotsaker, potatis, bönor, linser, inga baljväxter överhuvudtaget.  Och jag äter inte heller spannmål, så allt med mjöl faller bort det vill säga bröd, pasta och pizza. Och allt som innehåller tillsatt socker ingår inte....ja, det vill säga, nästan allt, kubbar och småkakor är undantagna.

Däremot fortsatte jag att äta mejeriprodukter och ägg, men fick veta att hårdost ger dubbelt så mycket utsläpp som fläsk. Ja se goddag, så var det med det. Men då är inte grisens foder inräknat,  och i fodret finns det mycket soja som odlas på marker där regnskogen skövlats i Amazonas. Så det är svårt att säga, om man räknar in utsläppen från soja är nog grisen ändå lite värre än en ostbit.

Så numera har jag inte bara klimatångest, jag lider svårt av den s.k matinköpsångesten. Jag irrar runt med telefonen i hand och googlar på klimatkollen och Naturskyddsföreningens hemsida och jag läser siffror på utsläpp, och försöker tyda vad alla märkningar betyder, Krav, ekologisk, MSC, Svanen och Bra miljöval.  Jag kan inte längre bara slänga ner en falukorv i matkorgen.

Den märkligaste nyheten som jag har googlat fram, är att närproducerad mat inte alltid är lösningen. Att ta bilen och köra tre kilometer för att köpa ett svenskt äpple ger mer utsläpp än att till affären och köpa ett äpple från Nya Zeeland.

En dag träffade jag två ungdomar på ICA. Jag berättade för dem om min belägenhet, att nästan ingenting i  affären ingår i det jag kan äta, på grund av dieten och klimatet. Då sa den ene av dem, vet du om att två googlingar på mobilen drar lika mycket energi som att värma en liter vatten!

Och så var den dagen förstörd.

*****

6 november 2018

Trädens rättigheter



I min pågående utställning på Galleri Lindberg, försöker jag väcka besökarens empati för naturen. Genom att måla närbilder av träd vill jag lyfta fram individen, det enskilda trädet, så att vi som betraktare möter ett subjekt som vi kan få en känslomässig kontakt med. Min förhoppning är att när vår känsla för naturen är väckt så kan vi inte längre behandla naturen som vi gör idag, det vill säga att se den bara som en resurs som vi kan utnyttja för vår egen vinnings skull.

Vetenskapsradion sände tisdag den 29 maj ett program som handlade om "naturens rättigheter", en idé som spridit sig över världen det senaste året. I april beslöt högsta domstolen i Colombia att landets del av Amazonasskogen ska ges juridiska rättigheter, och i maj blev Whanganuifloden på Nya Zeeland den första floden i världen som fick egna rättigheter.

Det betyder att alla som nyttjar Whanganuiflodens resurser måste ta hänsyn till hur det påverkar hela floden, allt från skogarna runt omkring ner till alger och fiskar som lever i den. Det är ursprungsbefolkningen, maorierna, runt floden som i decennier kämpat för att deras natursyn ska respekteras. Floden har alltså samma juridiska status som en person. I praktiken fungerar det på samma sätt som när ett företag har skyldigheter och rättigheter.

Även i P1 programmet Filosofiska rummet den 3 juni diskuterades den här frågan, om att ge naturen egna juridiska rättigheter som ett sätt att skapa en hållbar natursyn. Det vill säga att vi ska gå ifrån den grundsyn som vårt moderna samhälle bygger på, nämligen att människan härskar obehindrat  över djuren och naturen och alla jordens naturresurser bara är till för vårt förfogande. Detta förhållningssätt har tillsammans med en ohejdad kapitalism försatt oss i nuvarande situation, med klimatkris och utrotning av mängder av djurarter. Kan det var så, att vägen till att rädda vår livsmiljö handlar om att vi måste tänka om, att det vid sidan om mänskliga rättigheter också ska finnas djurens, växternas och naturens rättigheter?

Det är i varje fall klart att gränsen mellan människor, djur och växter är inte så skarp som vi tidigare trott. I Peter Wohllebens bok "Trädens hemliga liv"hämtar han sin information från ett nytt fält inom biologin som kallas växtneurobiologi, som inneburit en ny förståelse av växternas värld. Eftersom växterna saknar tydliga sinnesorgan som djuren, har vi trott att de är okänsliga, osinnliga varelser utan intelligens. Men forskningen har visat att växter är varelser som kan se, höra, smaka, lukta och känna, och de kan kommunicera med andra växter och djur. De har minne, sover, kan hjälpa varandra och manipulera andra arter för att nå egna fördelar.

"Att någon har rättigheter innebär att vi är skyldiga att visa dem respekt. Denna respekt kan uttryckas på olika sätt beroende på vilken sorts varelse det rör sig om och vilken förutsättning den har. Träd har trädrättigheter, fåglar har fågelrättigheter, floder har flodrättigheter, människor har mänskliga rättigheter" (Henrik Hallgren, "Om träd och rättigheter" artikel 2018)

Passa på!

Utställningen på Galleri Lindberg pågår fram till den 20 november.

19 oktober 2018

Träd, Gräs och Stenar


Utställning på Galleri Lindberg Luleå 20 oktober 2018 


En människas empatiska förmåga sträcker sig inte långt. Vi känner främst för vår familj, våra nära vänner, arbetskamrater och bekanta. Vi känner för platsen där vi bor, vårt bostadsområde och den stad eller by vi bor i. Vi lever alla i det individuella och det vi har närmast runt omkring oss, och har svårt att ta till oss katastrofer som händer långt bort även om det drabbar tusentals människor. Vi förstod inte flyktingarnas situation på Medelhavet förrän EN liten pojke låg död på stranden. Ju längre bort från vårt vardagsliv desto tunnare blir vår medkänsla.

I somras när skogarna brann överallt i Sverige reagerade många med rädsla och oro men så fort bränderna var släckta glömdes det bort. Det är tydligt att det som händer just nu, mitt framför ögonen på oss, kan få oss att reagera. Men klimatkrisen däremot, som går långsam och där det värsta scenariot ligger 50 - 100 år framåt i tiden, har vi svårt att ta till oss.

Vi människor är psykologiskt utrustade med en förmåga att värna om våra nära och kära. Att ge omsorg om och ta hand om våra barn, anhöriga och gamla föräldrar. Men det som händer globalt med jordklotet, skogarna som huggs ner, isen i Arktiskt som smälter, torkan som just nu drabbar Afghanistan, ja, allt det hemska som vi matas med varje dag kan kännas både abstrakt och främmande.

Tanken med min utställning, som nu visas på Galleri Lindberg i Luleå, är att jag ville utgå från människans förmåga att känna empati, och vidga den till att omfatta även träden, gräset och stenarna. Istället för att predika om hotet mot vårt klimat har jag valt att måla träd, särskilda individer som finns i vår absoluta närhet, med förhoppning om att bilderna ska väcka vår omsorgsförmåga, att vi inte längre bara tar hand om varandra utan även börjar ta hand om naturen. Jag har målat ängsblommorna på våren som brutalt klipptes ner redan i juni och jag har målat vanliga stenar som vill bli sedda och uppskattade.

Jag hoppas att besökarna ska känna en slags helighet i rummet, och att en känslomässig kontakt uppstår mellan dem och träden, blommorna, gräset och stenarna.  Och efter att de sett utställningen bättre förstår varför man ska ta med sig en tygkasse när man går och handlar istället för att köpa en ny plastkasse.



Edvard Munch ansåg att träden, de vertikala stammarna, var maskulina fenomen medan havet, stranden och det horisontella, symboliserade det feminina. Och jag kan hålla med honom. Tallar som står i rad kan påminna om soldater på marsch genom skogen och ekarna är symboler för makt och ekonomi. Det är tydligt att havet och det öppna landskapets mjuka former står närmare det kvinnliga.

Utifrån Munchs tanke har jag valt att blanda det maskulina och feminina, genom att måla de vertikala trädstammarna på det horisontella planet. Jag har velat lyfta fram individen, det enskilda trädet och komma närmare det. Och när jag gjorde det uppstod också i varje träd olika former och jag såg landskap, hav och öar.



Ängarna med sina vårblommor, finns ju rikligt överallt men särskilt på Porsön. Det blommar efter alla cykelvägar, och åkrarna nedanför Universitetet är väldigt vackra från maj-juni och framåt. Dessa ängar har stor betydelse för insekter av olika slag, främst humlor och bin, som fått allt svårare att klara sig. I våras började kommunen klippa ner allt detta vackra redan i slutet av juni, helt i onödan, och lämnade efter sig bruna och torkade vägrenar, gräsmattor och ängar. Min fru Karin skrev till kommunen och klagade och det blev flera artiklar i Norrbottens Kuriren där hon fick stöd av både kommuninvånare och naturexperter. Man behöver inte klippa förrän på sensommaren när allt har blommat ut.

Den ansvariga mannen på kommunen försvarade klippningen med flera olika argument. Men det var ett som jag fastnade vid, och det var följande: ”Det råder delade meningar om vad som är snyggt. En del tycker om blommor, men gemene man tycker att det är bra att det är välklippt och rent och fräscht.”

Därför målade jag de här ängarna, för att bevara dem till Karin och alla andra ”gemene kvinnor" som gillar blommor.



Enligt samma tema som med träden har jag valt att närma mig enskilda stenar. De här stenarna är från Ryssbält, de ligger några meter ut från stranden där vi har vår stuga. Det som intresserade mig med de här motivet var mötet mellan den tunga orörliga stenen och det flyktiga vattnet, skuggorna och vågorna. Här möts igen det vertikala och det horisontella, det hårda och det mjuka, det maskulina och det feminina.

****

28 september 2018

Klimatångestens två toner



När två toner spelas på ett piano kan det låta fint och harmoniskt, förutsatt att det är ett visst mellanrum dem emellan, en kvart, ters eller kvint. Men två toner alldeles bredvid varann bildar en dissonans, något som de flesta människor tycker låter illa.

Det finns även något som kallas kognitiv dissonans. Då är det istället två olika ideér som ligger bredvid varandra och som är helt motsägelsefulla. De flesta människor tycker lika illa om kognitiv dissonans som när två toner skär sig mot varandra, eftersom det finns ingen vettig lösning på obehaget. De två motsägelsefulla idéerna kan inte fås att harmonisera och går inte att kompromissa bort.  Det blir ett slags omöjligt val som är svårt att lösa på något bra sätt och därför skapar det ångest.

Ta klimatångesten till exempel, som är en konsekvens av kognitiv dissonans. Säg att den ena tonen är klimatkrisen, det vill säga medvetenheten om att fortsätter vi som förut med vår konsumtion, resvanor och matvanor, så kommer jordelivet att utplånas.  Och så tänker vi att den andra tonen är vår dagliga liv: shopping, renoveringar av kök, kött till middag och semesterresor med flyg till Medelhavet.  Vi vill ju naturligtvis inte att klimatet ska göra jorden obeboelig men vi vill ju inte heller ge avkall på allt vi vant oss vid av bekvämlighet och vällevnad. Hur ska vi lösa detta dilemma?

Det vanligast sättet för oss människor att lösa kognitiv dissonans, är precis som man gör på pianot, att helt enkelt sluta spela den ena tonen samtidigt som den andra. Det vill säga vi pratar om hur hemskt det är med jordens uppvärmning när vi sitter och diskuterar frågan med våra vänner, men när vi reser med flyg till Medelhavet för att känna värmen en vecka, så kopplar vi bort de besvärliga tankarna på antalet kilo koldioxid som vi just släppt ut.

Tillväxtförespråkarna, det vill säga stora delar av näringslivet och högersossarna hanterar motsättningen genom att låtsas att det, trots allt, kommer att bli ett avstånd mellan de två tonerna, till exempel genom att fylla melodin med förhoppningar om tekniska framsteg eller andra magiska lösningar. Ungefär som Niklas Nordström som tror att mer biobränsle till flygplanen ska lösa frågan, trots att forskningen talar emot det.

Människorna på högerkanten, m, kd och sdväljarna, förnekar överhuvudtaget att det finns någon klimatkris. De är döva på ena örat och kan bara på höra en ton i taget. De lever sina liv i en entonig värld som gör dem oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
                                                       
                                                                ****

När vi reser på semester till Medelhavet, Kanarieöarna eller Thailand vågar vi fortfarande lägga ut bilder med vinglas på balkongen som speglar sig i solnedgången. Vid dessa tillfällen hjälps vi alla åt att förneka klimatångesten och låtsas som vi inte hör den gnisslande tonen som ljuder i bakgrunden. Men snart kommer den tonen att öka alltmer i volym och dissonansen kommer till slut att bli outhärdlig för oss alla.

Och på Facebook kommer uppmaningen Njut! i kommentarsfälten att ersättas av Vet hut! Och bilderna från semesterresorna kommer att sakta försvinna från våra sociala medier och ersättas av en skamfylld tystnad. Locken på våra pianon kommer att stängas.

                                                              ****

6 september 2018

Vargattacken, en bok av Lars Berge



De flesta olyckor kommer som en blixt från en klar himmel. En stund av ouppmärksamhet, en felhandling och så är katastrofen där. Och i vår moderna värld finns många komplexa situationer, tex i biltrafiken och arbetslivet, där det trots goda föresatser nästan är omöjligt att uppnå det eftersträvansvärda, det totala undvikandet av olyckor.

Men det finns olyckor som trots att de kommer överraskande och är oförutsedda, hade kunnat undvikas. När man granskar förloppet efteråt ser man att det under en lång tid funnits signaler på risker, och att dessa signaler nonchalerats av ansvariga. I organisationer och företag utvecklas ofta ett grupptänkande, en slags institutionell dumhet, där kritiker tystas ner och där ekonomiska incitament kan få alla att fortsatta på en uppenbart ödesdiger väg.

Lars Berge har skrivit om en sådan händelse. En erfaren vargguide,  som anses vara en av de bästa, går den 17 juli 2012 in i ett varghägn i Kolmårdens djurpark.  Hon går in till vargarna ensam, utan mobil och kommunikationsradio, vilket inte var något ovanligt, det skedde dagligen. Men denna dag blir hon brutalt dödad av vargflocken, och hittas senare av en annan anställd.

Likt en kriminalreporter följer Berge trådarna bakåt, och finner att händelsen egentligen inte kan kallas en olycka, snarare ett livsfarligt experiment som pågått i flera decennier och som förr eller senare skulle gå överstyr. Det inleds en polisutredning som pågår i flera år, och avslutas med rättegång och ett åtal 2016.

Förutom att boken är mycket välskriven ger den en intressant beskrivning av människans förhållande till naturen och det vilda, och hur det historiskt sett ut och förändrats genom tiderna. Före industrialiseringen, när vi levde i små byar med tamdjuren på åkrarna och den mörka skogen runt omkring, var till exempel vargen starkt kopplad till det det onda, utsänd av djävulen. Det finns ju otaliga berättelser i sagorna och myterna om detta, tänk Rödluvan och vargen. Och det kanske inte var så konstigt. Under ett år, 1829, dödade vargarna 465 hästar, 3100 nötdjur och närmare 22000 får, getter och svin. Detta under en tid när jordbruket var landets basnäring och hästen var det huvudsakliga redskapet. Men människan tog hämnd. Mellan åren 1830 och 1840 dödades hela 6790 vargar, 700 per år. Och i början av 1900-talet var vargen helt utrotad i Sverige.

Den negativa synen på den vilda naturen, med vargen som främsta exemplet, ledde till uppfattningen att naturen måste tämjas av människan. Detta beredde vägen för industrialisering och urbanisering, där naturen, djuren, marken, skogen och malmen, var något som med goda skäl kunde utnyttjas och exploateras av människan, eller tydligare uttryckt, av mannen.

När motståndet till industrisamhället börjar växa fram är det följaktligen kvinnorna som står i spetsen för den spirande miljörörelsen. Redan 1941 skriver Elin Wägner pamfletten "Väckarklockan" som var starkt kritiskt till den moderna civilisationen. Hon lyfte fram att den skapade en konstlad tillvaro och skilde oss från det naturliga livet, som fanns i bondesamhället eller i förhistorisk tid. Och 1962 kommer Rachel Carsons bok "Tyst vår" som blev startskottet till den moderna västerländska miljöaktivismen. Den uppmärksammade miljöförstöringens påverkan på det naturliga kretsloppet.

I slutet av femtiotalet skapade Gösta Frohm friluftsrörelsen Skogsmulle, där målsättningen var att väcka intresse för naturen och lära ut omtanke om miljön till barn mellan fem och sju år. Han var  övertygad om att en tidig naturkontakt skulle skapa en grundläggande kärlek till skogen och skogens djur bland svenska barn.

Han bjöd in intresserade och "uttråkade" hemmafruar från hela landet till kurser i växt- och djurliv. Dessa hemmafruar kunde sedan sprida Skogsmulleskolan till barn över hela landet. Lars Berge skriver: "I de skogsområden som omgav egnahemsvillor och hyreslägenheter började nu skaror av barn ge sig ut på upptäcksfärd. De studerade myllrande myrstackar i lupp, slickade på stenar, fångade grodyngel i gamla syltburkar. Skogsmulle lärde oss att naturen inte behöver besegras, erövras eller utplånas utan är ett känsligt väsen i behov av kärlek och omvårdnad.

Hemmafruarna utvidgade sin omsorgsförmåga även utanför hemmet, till att även omfatta omsorg om "naturen". Naturen kom i och med detta att "domesticeras", vilket blev en viktig faktor bakom gröna vågen på 70-talet. Nu var man inte längre rädd för den djupa skogen, utan flydde istället från tillvaron i städerna med sina ringlande bilköer, avgaser och gifter. Fältbiologerna radikaliserades, Greenpeace startade.

Och vargen omvärderades. Nu skulle humanismen även gälla vargen, och svenska folket uttryckte 1977 i en opinionsundersökning att de hälsade den utrotade vargen tillbaka till de svenska skogarna.

Allt detta målar Berge upp som bakgrundsfaktorer till att Kolmården trodde att vargen kunde tämjas, att det var ofarligt för vanligt folk att gå in i hägnet och besöka en vargflock. Alla i ledningen var övertygade om att vargen aldrig skulle döda en människa. Men så plötsligt hände det.

Som en blixt från en klar himmel.

*****






18 juni 2018

Att luras med statistik



Den här bilden cirkulerar nu i kommunerna i landet. Den är framtagen av SKL och finns på deras hemsida. Här ser man hur befolkningen kommer att utvecklas inom olika åldersgrupper de närmsta 10 åren, alltså fram till 2027. Den arbetsföra befolkningen i åldern 20-64 år kommer att öka med bara 7 procent medan gruppen över 80 år ökar med hela 42 procent!

Det är en hotbild så genialiskt konstruerad att den kan skrämma upp vilka politiker som helst. Den visar att gruppen äldre nästan fördubblas på tio år, medan de som ska försörja alla, de arbetsföra, bara ökar som den lilla, lilla röda stapeln i mitten. Futtiga 7 procent.

Första gången jag såg bilden, tänkte jag, men kan det verkligen stämma. Jag ställde mig den fråga som jag lärde mig redan i skolan, procent av vad?

Diagrammet är en försåtlig förvanskning av verkligheten. Procent är ju luriga, och även SKL vet att det fungerar så här: Om du har en grupp på 100 personer och ökar den gruppen med sju personer så blir det 7 procent ökning. Men om du utgår från en grupp på 10 personer och ökar den med 7 personer blir det 70 procent ökning.

Det är detta man utnyttjat för att ta fram denna bild. Antalet arbetsföra 20-64 år 2017 är 6 274 581 och antalet över 80 är endast 512 670 personer. Och det innebär att ökningen på 7 procent i arbetsför ålder blir 439 220 personer medan ökningen på 42 procent för personer över 80 blir cirka hälften, bara 215 321 personer.

Om vi accepterar att ökningen i procent för varje grupp stämmer och utgår från antal personer inom varje åldersgrupp blir diagrammet istället så här:


För större format, klicka på bilden.

Här ser man en bild som är mycket närmare sanningen när det gäller att beskriva verkligheten. Man kan säga att i antal ökar befolkningen i arbetsför ålder dubbelt så mycket än de som är över 80 år. Det är ett annat sätt att uttrycka det, även om jag inte vill förminska problemen med en åldrande befolkning, som naturligtvis är en konsekvens av att vi lever längre. Å andra sidan blir vi friskare allt längre upp i åldrarna.

Men man måste fråga sig varför SKL tar fram och lanserar en hotbild om den demografiska utvecklingen på det sätt som de gjort. Just nu reproducerar ekonomerna deras bild i alla kommuner, och budskapet till politikerna är tydligt och klart: Gör vi inget radikalt går det åt helvete!

Och det finns i stort sett bara tre lösningar på denna kris i befolkningsfrågan: nedskärningar i välfärden, ekonomisk tillväxt eller ökat antal innevånare. Ekonomisk omfördelningspolitik i form av t.ex. ökade skatter för den rikaste procenten medborgare finns aldrig med som ett realistiskt alternativ.

För Luleås del är det en besparing på 1 procent som nu gäller för kommunen. Jag kan tänka mig att alla politiker som ställt sig bakom den besparingen också suttit framför en powerpoint av SKL:s bild med rubriken Välfärdsbehoven ökar.

******


28 maj 2018

Männens parti



När jag läser i tidningen att socialdemokraterna i DN/IPSOS mätning har 24 procent, Moderaterna 22 och Sverigedemokraterna 20 procent, så förstår jag att det händer något som vi inte riktigt förstår oss på. Vad beror SDs framgångar på? Senaste åren har det varit spaltkilometer texter i tidningarna som behandlat frågan, och de flesta har pekat ut invandringen som orsaken, eftersom motstånd mot invandring är SDs huvudfråga, ja kanske till och med deras enda fråga överhuvudtaget. De vill stoppa allt vårt mottagande av flyktingar och asylsökande och de vill till och med utvisa alla invandrare som kommit efter 1975, om de inte konverterat till den "svenska nationen".

Den vanligaste analysen av sverigedemokraternas framgångar i opinionen är att arbetarklassen, främst vita män på landsbygden, känner sin försörjning hotad av globalisering och urbanisering och att de lägger skulden på "främlingen", det vill säga den utifrån kommande flyktingen eller invandraren. Och därför lägger de sin röst på SD eftersom deras politik svarar mot deras känsla av utsatthet, så ser huvudförklaringen ut.

Om den analysen skulle stämma så har ju socialdemokraterna gjort helt rätt. För att locka tillbaka sina väljare som gått till SD så införde S samma hårda migrationspolitik som dom, samma rop på fler poliser, samma rop på hårdare straff och till och med ställde de kostnaderna för flyktingar mot välfärden. Jag tror aldrig att jag hört orden "ordning och reda" så ofta, i så många sammanhang som det senaste året. Ordning och reda är ett vanligt begrepp för auktoritära och disciplinära rörelser, vilket socialdemokraternas valstrateg säkert påminde partiledningen om på sitt första planeringsmöte, - säg "ordning och reda" minst fem gånger i varje intervju.

Men det fungerade ju inte! De främlingsfientliga LO-arbetarna på landsbygden strömmade inte tillbaka till moderpartiet som förväntat, utan de stannade kvar i SD, i sin nya hemvist. Istället började andra grupper, främst kvinnor och unga medlemmar att lämna partiet, då de inte längre kände igen sig i partiledningens nya retorik. Strategin med invandringsmotstånd i full styrka var alltså inte rätt väg för socialdemokraterna.

Mycket tyder istället på att man fokuserat på fel fråga. Det är kanske inte i huvudsak är globaliseringen och den medföljande främlingsfientligheten som ligger bakom det ökade stödet för SD.  Istället finns det ett annat hot som riktar sig enbart mot männen i samhället,  och som skapar en stor rädsla och osäkerhet. Jag tänker naturligtvis på feminismen. Alla dessa smarta och välutbildade kvinnor, som ständigt flyttar fram sina positioner,  som tar allt större plats i samhället, i arbetslivet och i debatten. Det handlar om kvinnornas kamp för lika rättigheter, där mäns överordning och osakliga privilegier ifrågasätts och utmanas. Och det får de manliga nätverken att skakas i sina grundvalar.

Tänk bara på #metoo, en av de största revolutionerna i modern tid, som påverkat hela världen, och som fått manliga imperier som Svenska Akademin att falla, som fått män som utsatt kvinnor för övergrepp och kränkningar under årtionden att hamna på den åtalades bänk. Det har gått chockvågor genom manligheten och det påminner mycket om franska revolutionen när huvudena rullade, den gången var det adeln som var måltavla,  idag är det manschauvinister, gentlemän och andra vivörer.

Många män har blivit skrämda över det som händer just nu runt omkring dem. Fler kvinnor går vidare till högre utbildningar, flickor har bättre skolresultat, och de höga posterna inom stat och kommun besätts allt oftare med kvinnor. Män är förlorare på allt fler arenor. Och de som har mest anledning att vara rädda, de lågutbildade männen, söker sig till sverigedemokraterna, det enda partiet som inte är uttalat feministiskt.

Och resultatet? Jo 26% av männen skulle välja SD om det vore val idag. SD är därigenom männens största parti.

SD är främst ett parti som vill se till att män kan behålla sina uråldriga privilegier.  De menar nämligen att skillnaden mellan man och kvinna är rent biologiska och det finns därför inget behov av jämställdhetsarbete. De ser Folkhemmet som sin målbild, en tid då det verkligen var ordning och reda; mannen hade sin uppgifter(förvärvsarbete) och kvinnan sina (oavlönat hemarbete) . Var man på rätt plats. Och kvinnans plats vid spisen.

När socialdemokraterna gjorde sin gir i migrationsfrågan, så vann de inga SD-are tillbaka.  Istället förlorade de medlemmar, och det var främst kvinnor och unga män som reagerade och lämnade partiet. Det tyder på att den verkliga konfliktlinjen idag rör kampen för jämställdhet. En enorm förändring av maktförhållandena pågår vilket innebär att män, främst äldre män, känner sin tillvaro hotad.

Män som ser kvinnorna gå förbi dem till de nya jobben, män som blir kvar på landsbygden när de utbildade kvinnorna flyttar till stan, män som inte längre oemotsagd kan sprida sexistisk dynga över omgivningen och som inte längre kommer undan med tafsande och sexuella trakasserier. Dessa kommer att fortsätta strömma till sverigedemokraterna, det enda svenska partiet som vill återföra oss till unkna samhällsideal som fanns före feminismen.

Jag tänker att vi borde betrakta SD som en förlorad grupp som till slut kommer att dö ut, precis som arter gör som inte kan anpassa sig till nya miljöförhållanden. Vi vänder dem ryggen, och fortsätter att arbeta framåt, för ett jämställt, inkluderande samhälle som är byggt på mångfald.

Vi är nämligen många fler som förstår att oordning och oreda är nödvändigt under en period, när man vill att  något ska förändras och utvecklas till det bättre.

******