26 september 2017

Siris ensamhet på Bokmässan


Siris sista dagboksanteckning som hon satt och skrev när hon fick sin stroke. Akvarell.

Till helgen blir det Göteborg och Teg Publishing har bokat in mig på på fyra olika programpunkter, dels på Bokmässan och dels på "Scener och samtal" Världskulturmuseet. Det känns verkligen roligt att Siri och boken "ensamheten värst" fortfarande röner så stor uppmärksamhet och det ska bli spännande med alla samtal.

Det börjar med Rum för poesi på torsdag kl 15, då jag läser utvalda dagboksanteckningar. Sedan på fredag kl 17 är det seminarium tillsammans med Annika Norlin, mera känd som Säkert. Annika ledde också samtalet på Littfest i Umeå, då även Kristina Sandberg var med. På lördag kl 11 är det samtal med Erika Hedenström på kyrkans scen "Se människan". Där kommer också att visas några akvareller med dukarna på storbildskärm.

Slutligen lördag kl 16.30 ett samtal med Anneli Jordahl i Studion på Världskulturmuseet. Anneli Jordahl som i sin senaste bok "Som hundarna i Lafayett Park" skildrar änkan Jeanette som förlorat sin make i en arbetsplatsolycka, och som bearbetar sin ensamhet genom att klippa ut dödsnotiser och sätta in i ett album. Rubriken för programpunkten är Änkans sorg och ensamhet i arbetarhem.

Teg Publishing har i övrigt mycket på gång under helgen. Po Tidholm naturligtvis, som släpper sin nya bok Läget i landet och samtalar i flera konstellationer. David Väyrynen, som deltar med läsning och samtal kring sin bok Marken. Och en monter med försäljning av förlagets alster.

På lördag kväll uppträder Mattias Alkberg på Pustervik med stöd av David Väyrynen och Sara Parkman. D:js är Po Tidholm och Annika Norlin. Det blir säkert en fin kväll.

*****


10 september 2017

Klassresan till Överkalix



Jag föddes i en arbetarklassfamilj och fick där den grundläggande skolningen om hur världen fungerar och vad som förväntas av mig som vuxen. Min pappa lärde mig att det viktigaste i livet är att ha ett arbete och det arbete du har, det trivs du med. Och där arbetet är beläget där måste du bo och där du bor, där trivs du. Min mamma lärde mig att maten är till för att bli mätt och mat som man blir mätt av är god. Så jag har alltid ätit god mat i hela mitt liv, har aldrig behövt fundera på hur det smakar och jag har har trivts på alla ställen där jag bott och arbetat.

Det var en tillvaro där personliga förväntningar och önskningar var nedprioriterade, eftersom det egentligen inte fanns någon större valfrihet. Det var redan förutbestämt att vi skulle arbeta i fabriken, precis som våra fäder. Men det blev inte så för mig. Jag lämnade hemmet, flyttade till Umeå och skaffade mig en universitetsutbildning. Det var nödvändigt för jag ansågs inte tillräckligt praktiskt lagd för att klara ett riktigt jobb. I denna klassresa kom skönlitteraturen in i mitt liv. Jag läste mina första klassiska romaner i 20-årsålder och har genom åren plöjt igenom det mesta verken inom litteraturhistorien som är ett måste, till och med Proust och James Joyce. Och jag lyssnar på klassisk musik, besöker konsthallar och läser kulturbilagan i DN.

Man kan tro att klassresan är fullbordad, men så är det inte. I ryggmärgen, i mitt DNA, ligger de nedärva värderingarna som ständigt påverkar mig i vardagen.

Till skillnad mot mig växte min fru Karin upp i medelklassen, hennes far var chef på banken och mamman var lärare. Det fanns böcker i deras hem, en skivspelare med en samling klassisk musik och där kunde maträtter lagas som aldrig lagats tidigare och som inte bara smakade salt och vitpeppar. Och man pratade med varandra om hur vi trivdes och vilka framtidsplaner och drömmar vi hade. Vad vi ville med livet. Och det var inte priset som hade den största betydelsen när de köpte saker, kläder och möbler, utan det var kvaliteten och vilken stil det hade. Man handlade inte bara på reor och utförsäljningar, utan mest till ordinarie pris.

Mellan mig och min fru, trots min klassresa, har det funnits ett gap i vardagen som uttryckts i stort och smått, mest i smått. Skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass har gått precis rakt igenom vårt hem, det vill säga strukturella klassskillnader i samhället har hamnat rakt ner på vårt gemensamma köksbord. Alla strukturella ordningar i samhället sipprar alltid ned till oss människor, till den individuella nivån, och ofta kan vi inte skilja på det som härstammar från strukturerna och det som beror på våra olika personligheter.

För ett par veckor sedan åkte Karin och jag till Gällivare och när vi passerade Överkalix sa Karin - vi åker in till Brännvalls café och tar ett gofika! Brännvalls är ett klassiskt gammalt café berömt för sitt väldigt goda fikabröd. Sagt och gjort, vi åkte in och ställde oss i kön till kassan, det var rätt mycket folk. Vi bestämde oss för att ta en smörgås först, då vi var lite hungriga, och det var jag som skötte beställningen. Och så ville vi ha något sött efteråt, vi kom överens om att köpa wienerbröd. Det fanns två fat på disken, ett fat med dagsfärska wienerbröd och ett fat med gårdagens wienerbröd nedsatta till 10 kr, och jag tog naturligtvis gårdagens wienerbröd, de var ju billigare. Karin blev så överraskad och ställd så hon kom sig inte för att protestera.

Vi gick in och satte oss, och jag hann äta upp halva wienerbrödet innan Karin tog sin första tugga. Då sa hon - det är ju torrt! Och då gick det upp för mig hela situationen. Mina nedärvda impulser hade slagit igenom igen: ta alltid det billigare alternativet, tänk inte på smaken, unna dig inget extra.

Om Karin inte hade uppmärksammat mig på att wienerbrödet var torrt, hade jag fortfarande gått omkring och trott att det var ett gott fika på Brännvalls i Överkalix. Och så billigt!

****
Läs även andra bloggares åsikter om

22 augusti 2017

Kulturen blomstrar bäst på kanten till en grop

Resan till Gällivare




Vi bodde i Gällivare-Malmberget i nio år på 80-talet. På nåt sätt är vi sedan dess förbundna med området, och det går inte att bortse ifrån att det är speciellt på många sätt. En unik mentalitet och kultur framsprungen ur en relativt kort historia med flera ingredienser; malmbrytningen, nybyggarna, rallarna, det finska, det samiska och fjällnaturen.

Vi åkte till Gällivare för en semestra några dagar, för att uppleva och återse platserna och träffa gamla vänner. Vi bodde på Gällivare camping, i en fin stuga alldeles bredvid E 45:an som visade sig ha mycket tung och intensiv trafik, nästan dygnet runt. Men utsikt över Dundret kompenserar det mesta.

Malmberget befinner sig i ett väldigt smärtsamt läge. Det en gång så livaktiga samhället håller på att försvinna, det mesta är rivet, många hus är redan flyttade och andra står tomma och förfallna. Många människor lever med stängsel runt sina hus och gropen mitt i staden blir allt större och sväljer allt mer. Jag hälsade på en kamrat som bor på Kilen, och jag fick köra en lång omväg, nästan mot Koskullskulle för att ta mig fram till hans hus. Om ett par år måste han flytta då huset ska rivas. Hela kvarteret där vi bodde på 80-talet är för länge sedan rivet och slyskogen har tagit över platsen.

Gällivare står kvar men här har kapitalismen slagit hårt mot stadens centrum. Medan affärslokaler gapar tomma, husen är nedslitna och torget är totalt öde har mängder av affärer istället flyttat ut till Mellanområdet, där det ligger ett typiskt stort köpcentrum, fyllt av shopping och biltrafik. Centrumhandeln verkar helt ha utarmats och kvar finns snart bara pizzerior och hårsalonger. Men ett stort kulturhus med tillhörande skola är under uppbyggnad mitt i centrum och man får hoppas att det kan leda till att centrum kan fås att leva upp igen, med skattefinansierad verksamhet.

Men det var inte Malmfältens tragiska situation, där en helt samhälle är på väg att försvinna, som fick fäste i mig. Istället var det hopp, mänsklig gemenskap och kulturens kraft som blev signum för vistelsen.


Poeten David Värynen

På fredag kväll åkte vi till Hakkas Folkets hus för att delta i poeten David Väyrynens släpp av boken "Marken", som ges ut av Teg Publishing. Marken kan beskrivas som något mycket mer än en diktsamling i traditionell mening. Det är poesi som har sitt ursprung i den folkliga myllan, i något som kan kallas "malmfältiska", ett språk, dialekt och mentalitet som uppstått ur de tidigare nämnda historiska ingredienserna.

Det är en bok där David samlat på människornas röster från de som bor i Malmfälten, i tätorten eller i större och mindre byar. Alla dessa lokala berättelser, skrönor, levnadsregler, politiska och religiösa yttringar som han snappat upp under årens lopp, har han bearbetat och formulerat i poetiska texter i flera olika varierande former. Det är helt enastående. En enormt rik och storslagen tolkning av bygden, inte bara Malmfälten utan även för hela Tornedalen. Det handlar om strävsamhet, arbetsidoghet och moralisk stränghet, och det blir uppenbart hur stort inflytande laestadianismen och kommunismen har haft för den norrbottniska kulturen.

Vid boksläppet i Folkets hus fanns också musiker med bl.a. Johan Airijoki, som jag kände till då jag lyssnat en del på hans senaste skiva, som jag gillar mycket, och hans medmusiker från Malmfältens Rockklubb. Även Pernilla Fagerlönn deltog med en vacker tonsättning av en av Davids dikter. Kvällen blev en stark upplevelse för mig, att i lilla Hakkas, i ett fullsatt Folkets hus, få uppleva musik och poesi av sådan hög dignitet, och jag tänkte efteråt, det var länge sedan jag blivit så berörd av en kulturupplevelse.

På lördagmorgon åkte vi hem från Gällivare och vi valde att köra genom skogen, via Nattavaara-Murjek-Lakaträsk-Sandträsk- Boden-Luleå. Att åka den vägen, till största delen på grusvägar, genom miltals med skogar med sina tallar och långsmala granar fyllda med skogslav, är verkligen ett bra sätt att uppleva hur långt det är från Gällivare till kusten. Och det är inte bara ett fysiskt långt avstånd, det handlar också till viss del om en resa från periferin till centrum, där kuststaden i mångt och mycket är sig själv nog. Det ska vara mycket till för att Luleåbor ska uppmärksamma något intressant som händer i Malmfälten, särskilt inom kulturens område. Denna spänning mellan kust och inland, har alltid funnits och kanske också förstärkts genom åren.


Johan Airijoki på Musikens Makt

Efter resan till norr kände jag mig särskilt mottaglig inför Johan Airijokis konsert på Musikens Makt på lördagskvällen. Och mina förväntningar uppfylldes med råge, det var en konsert fylld med samma känsla som jag bar med mig från Hakkas. En musik som jag vill kalla malmfältsblues, med en intensitet och närvaro som få kan uppbringa, med jordnära texter som påminner om dem i Marken. Konserten fyllde Potatiskällaren med en entusiastisk publik.

Efteråt ställde jag mig frågan, är det så att det finns ett slags kulturellt flow i Malmfälten just nu?  Flödar kreativiteten mot bakgrund av det svåra som händer när ett helt samhälle är på väg att rivas och försvinna? I ett P1 program av Helene Alm från december 2016 får jag veta att det finns tydliga tecken på det. Både Airijoki och Väyrynen har bott och studerat söderut ett antal år men återvänt. De är hemvändare som nu valt att bo i hembygden och där utveckla sitt konstnärskap. Och det finns fler, även konstnären Miriam Vikman har valt Malmberget som bas för sin verksamhet.

Och ett är säkert. Det är inte bara lätt att finna stoft till poesin, musiken och konsten i Malmfälten just nu, det finns också stor tillgång till tomma lokaler för ateljéer och replokaler i Malmberget, innan de om något år rivs bort och försvinner.

För det är faktiskt så att kreativitet stimuleras inte av välmående. Kulturen blomstrar alltid bäst precis på kanten till en grop, där allt riskerar att ramla ner.

******
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

11 augusti 2017

Om svensk underhållning

Jens Rydberg, professor i sociologi, har gjort en studie som bygger på intervjuer med tusen 19-åringar med föräldrar från Iran eller forna Jugoslavien. Det visade sig att om man ställde frågor om graden av identifikation med föräldrars hemländers kultur och Sveriges kultur så fanns ingen konflikt mellan dem alls. Man kunde ha högt på båda eller lågt på båda. Och ju mer man identifierade sig med föräldrarnas hemland desto mer identifierade man sig också med Sverige. Det innebär att idén om att man inte kan tillhöra två kulturer samtidigt, som högerkretsar hävdar, bara är svammel.

Studien visade också ett intressant socioekonomisk samband. De som hade svag ekonomisk situation hade lägre grad av identifikation med sina föräldrars hemländer och med Sverige. Medan de som hade mer gynnsam socioekonomisk position hade en fot i båda kulturerna, och identifierade sig med båda. Det tyder på att ekonomisk jämlikhet är det bästa medlet för en fungerande integration.

Därför var det djupt tragiskt när alla partiledare under förra året unisont började hylla svensk kultur och svenska värderingar, som en eftergift åt högerkrafterna.  Istället borde de ha värnat om flyktingarnas och invandrarnas möjlighet till ett ekonomiskt drägligt liv i landet, och deras möjlighet att vara stolta över den kultur som de kommer från. Om de nu hade varit integrationen som de ville förbättra.

Komiskt nog visade det sig att ingen riktigt visste vad svensk kultur var för något. Det var lite pinsamt, och det kändes inte riktigt okey att behöva gå och fråga Jimmie Åkesson, som betraktas lite som expert på området. Så partiledarna har improviserat sig fram; lite jämställdhet, lite mänskliga rättigheter, demokrati och mycket lag och ordning. 

Eftersom ingen riktigt vet vad svensk kultur ärföreslår jag att man rensar bort begreppet helt och ersätter det med "svensk underhållning" istället. För svensk underhållning, det vet alla vad det är: Gessle, Ledin, Johnson. Till exempel. Nästa år i Almedalen blir det betydligt lättare för politikerna, när alla står där och vill värna den svenska underhållningen. Precis den som visas upp för alla varje sommar i Allsång på Skansen.

Varför inte till och med slå ihop Almedalsveckan med Allsång på Skansen? Att alla partiledare får en egen kväll och möjlighet att leda en allsång i TV. Ebba Buch Thor kommer att älska det, hon har ju redan varit inne på den linjen, med underhållning alltså. Och svensk underhållning, den håller så hög klass jämfört med andra länders underhållning. Ingen nämnd och ingen glömd. (Norge)

1 augusti 2017

Sociala träd och enstöringar

De flesta träd är beroende av andra träd. De lever i en gemenskap och skogen är egentligen en egen organism där träden samarbetar ungefär som myror gör i en myrstack.

När en larv biter i ett träd, skickas elektriska signaler från såret, precis som när en människa skadas, och försvarsämnen lagras upp i bladen som förstör måltiden för parasiterna. Om trädet skadas i rötterna kan det identifiera vilken larv det är genom dess saliv, och sedan locka till sig larvens naturliga fiender genom att skicka ut rätt lockämnen. Träden har alltså både känsel och smaksinne.

Men trädens försvar är långsamma och tar tid, därför är samarbete av avgörande betydelse och träden har förmåga att kommunicera med varandra. De sprider varningarna i luften men hjälp av kemikalier och elektriskt via rötterna och kan på så sätt varna alla omgivande träd . I spridningen av information hjälper också svamparna i marken till och de fungerar som ett slags underjordiskt internet.

Skogen samarbetar, ja man kan säga att den till och med är ett socialistisk kollektiv. Träd av samma art, till exempel bokträd, kan vara vänner som hjälper varandra och de har inget intresse i att förlora svagare medlemmar.  Därför utjämnar träden svagheter och styrkor sinsemellan. Underjordiskt med hjälp av rötterna sker ett livligt utbyte. Den som har mycket ger till andra, den som är fattig får hjälp och svamparna med sitt stora nätverk hjälper till i fördelningen av resurserna. Det kan säga vara naturens eget socialbidragssystem.

De flesta träd lever alltså inte enligt principen att den starke överlever. Deras välbefinnande hänger på gemenskapen, och utgångspunkten är att om de svaga försvinner förlorar även de andra.


Akvarell ur serien Björkar

Men det finns undantag. De kallas pionjärträd och björken är ett sådant exempel. De vill växa upp så långt som möjligt från sin mor, de vill söka sig till de fria vidderna och uppleva äventyret. Dessa enstöringar satsar på ett fartfyllt och spännande liv, och de bryr sig inte om andra. De är individualister och egoister som har bestämt sig för att klara sig själv, och rent politiskt kan man säga att de ligger på högerkanten.

Björkens frön kan flyga extremt långt, är mycket små och inpackade i vadd eller försedda med pyttesmå vingar, så att kraftig storm kan transportera dem flera kilometer bort. Deras mål är landa utanför skogen för att erövra nya livsmiljöer. De har uppenbart en imperalistisk utgångspunkt.

Björken avskyr skugga och till skillnad mot de flesta andra träd vill de ha en plats i solen. Det leder till en snabb tillväxt som gör att stammen snabbt blir tjock och anlägger en kraftig grov bark. Barken blir så stark att växtätarnas tänder inte klarar av det hårda materialet och den är dessutom oljeindränkt som växtätarna avskyr. Och som gör att barken brinner bra även när den är färsk.

Björkens vita färg beror på ämnet betulin, en terpen som utgör större delen av barken. Vitt reflekterar solljus och skyddar därigenom stammen mot solbränna, vilket är nödvändigt när den inte har någon granne som kastar skugga över den. Björken lägger enormt mycket energi på att skydda sig själv då den saknar den "allmänna försäkringen" som andra, de sociala träden, har gemensamt.

Sociala träd varnar varann för insekter och svampar och i skogen hjälps de åt om någon drabbas av sjukdom och nöd. Men björken tar sig fram på egen hand, den satsar stenhårt, jagar hetsigt fram genom livet och lever över sina tillgångar. Till slut slår det tillbaka, och den lakar ur sig själv och får ett betydligt kortare liv än andra träd. Men tydligen tycker den att det är värt det. I det avseendet liknar björkens egenskaper den traditionella mansrollen på många sätt.


















(Källa: Trädens hemliga liv skriven av Peter Wohlleben)

26 juli 2017

Tänkte jag där jag satt på stolen

Jag satt i stugan på köksstolen, tittade ut genom fönstret och tänkte att först tog man bort förmögenhetsskatten och arvsskatten sen lät man miljardärer betala mindre skatt än löntagare och när det sen uppstod brist på medel till välfärden så skyllde man på flyktingarna med hjälp av sverigedemokrater, för då kunde flyktingarna utvisas medan de rika kunde sitta nöjda i sina skattebefriade flygplan trots att förbränning av fossil innebar att jorden blivit allt varmare och i norden fick vi allt mildare vintrar och blötare somrar men tillväxtförespråkarna blev ändå glada när antalet resenärer på flygplatserna ökade år efter år när medborgarna ville åka till värmen i sydligare länder trots att flygandet försämrade klimatet på hemmaplan, vilket gjorde att utländska turister snart inte kunde komma hit för vinterns skull eftersom den var på väg att töa bort men Ishotellet i Jukkasjärvi köpte kylanläggning för att kunna fortsätta trots allt och den drevs med billig el från kommuner som saknade både en växande befolkning och flygplatser, tänkte jag där jag satt på stolen, men de rika ville inte att flygtrafiken, bilarna, fraktfartygen och konsumtionen av onödiga produkter skulle pekas ut och lobbyister började istället skylla klimatkrisen på korna och då plötsligt blev det var och ens moral vid köksbordet det handlade om och inte själva produktionen, och att skjuta över ansvar på den enskilde medborgaren var ett beprövat grepp och sen blev nästan alla svenskar laktosintoleranta, slutade dricka mjölk, jordbruken började läggas ner och landsbygden utarmades och urbanisering blev på modet och då passade de rika på att bygga hus i städerna nere vi hamnarna, och bostadspriserna sköt i höjden och när de rika satt i de inglasade balkongerna i städernas hamnkvarter med ett glas laktosfritt, oroade de sig för skatter på flygresor till andra länder där de kunde sitta på en annan balkong och se ut över havet, men helst inte över hav där flyktingar drunknar i tusental, tänkte jag samtidigt som jag tittade ut genom fönstret i stugan, och alla partier utom ett hävdade att medborgarna måste arbeta mer för att klara den åldrande befolkningen, trots att befolkningen redan blivit allt äldre under de senaste 100 åren och under den tiden hade vi minskat arbetstiden flera gånger, och nästan alla partier var också överens om att den produktivitetsökning på 40 procent som vi fått under de senaste 20 åren inte skulle användas till vård och omsorg, utan för att öka konsumtionen av produkter av olika slag, främst onödiga plastsaker gjorde av olja som förstör jordens klimat och som sedan kommer att hamna i haven och föröda havens ekologi och därför behövde vi arbeta mer och höja pensionsåldern så att vår tillverkning av saker av plast och metaller kunde vidmakthållas trots att många egentligen inte ville ha dem längre, utan hellre skulle arbeta sextimmarsdag och lägga produktivitetsökningen på 40 procent som vi haft de senaste 20 åren på vård och omsorg, istället för att ge skattesänkningar åt miljardärer, skatteavdrag för medelklassen och borttagande av förmögenhetsskatt och arvsskatt för de rika, men de politiska partierna tänkte att om de rika blir rikare så tillverkar deras företag fler produkter och det tjänar landet på och även de fattiga får sig en skärva även om all forskning hittills visat att den tanken varit felaktig och istället så ökade ojämlikheten så att avståndet till den rikaste procenten bara blev större och partierna hävdade att för att klara vård och omsorg i framtiden så måste ekonomin växa genom att öka konsumtionen och tillverkningen av saker gjorda av plast och metall, och därför var det nödvändigt att de privata företagen fick så hög vinst som möjligt för då ökade deras innovationskraft så att de kunde hitta på nya produkter som ingen behövde men som kunde transporteras runt världen i stora fartyg som drevs med den mest smutsiga oljan som gick att uppbringa, tänkte jag när jag satt på stolen, och sedan visade det sig att ingen av de innovationer som präglar vår tid hade kommit till utan tunga statliga investeringar, flygteknik, datorer, internet, bioteknik och grön teknik hade kommit till med hjälp av staten, inte den privata sektorn, och det hade visat sig att riskkapitalet får upp intresset först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar och trots att partierna hävdade att vi måste arbeta mer för att klara omsorgen om de äldre i framtiden så släppte de in de privata företagen till välfärdssektorn eftersom det var en marknad som kapitalet kunde tjäna pengar på utan att behöva ta några risker, för det tog kommunerna och de enskilda eleverna som plötsligt kunde bli utan skola mitt i terminen, och de skattemedel som försvann till riskkapitalister gömdes undan i skatteparadis vilket ledde till allt större brist på ekonomiska medel till offentliga sektorn och partierna hävdade att därför måste alla arbeta mer och längre upp i åldrarna, tänkte jag, där jag satt på köksstolen i stugan och tittade ut genom fönstret samtidigt som någon på radion berättade att de senaste 2,5 miljoner åren befinner sig jorden i kvartär, som är en geologisk period som kännetecknas av cykler av kallare perioder som vi kallar istider och kortare värmeperioder och vi lever just ni i en sådan värmeperiod som vi kallar Holocen och den har pågått under 10 000 år och under den tiden har vår moderna civilisation utvecklas, hörde jag där jag satt, och data visar att en uppvärmning på 4-5 grader globalt sett från en istid till en värmeperiod har tagit flera tusen år och nu pratat vi om  uppvärmning av 4-5 grader på grund av människans påverkan på bara hundra år, vilket är enormt mycket snabbare än jämförbara processer, dessutom är den lika stor som från en istid till dagens klimat men åt andra hållet det vill säga från en värmeperiod och uppåt och ingen vet exakt vad det kommer att betyda men vi vet att förra gången det var en värmeperiod för 100 000 år sedan då var det 2 grader varmare än idag globalt sett och då var havsnivån 5 meter högre och om vi kommer i samma läge igen det vill säga att den globala medeltemperaturen höjs med 2 grader, vilket är högst troligt, kan vi räkna med en höjning av havsnivån på 5 meter, vilket skulle leda till att inte ens översta delen av flygtornen på flygplatserna efter hela norrlandskusten skulle synas över vattenytan, tänkte jag där jag satt och tittade ut genom fönstret, vilket ställer en flygskatt på 80 kronor per resa i ett lite vidare perspektiv än vad som är vanligt när skatter diskuteras inom politiken.

*****
(tack Thomas Bernard)

18 juli 2017

Du Anar Inte Vad Som Händer Sen

En regnig dag började jag samla på klickbeten på internet. Rubriker som "Du Anar Inte Vad Som Händer Sedan” eller ”Du Kommer Inte Att Tro”..... som ska göra att man blir olidligt sugen på att få veta mer och inte kan låta bli att klicka. Men jag blir nästan alltid besviken när svaret dyker upp och samtidigt vet jag att någon, osäkert vem, har tjänat pengar på min nyfikenhet och bristande impulskontroll.

Jag bestämde mig för att samla rubrikerna men ALDRIG klicka. Bara stanna till just innan, låta fingret bli kvar i luften, förhindra impulsen att få veta som hände sen och istället låta rubriken bara tumla omkring i mitt inre. Låta fantasin ta över och skapa sina egna små historier, och jag upptäckte att varje klickbete är en bra början till en egen novell. För dikten överträffar alltid verkligheten, om man ska vända på det hela. Här kommer några exempel.

* Husse kämpar i 2 timmar med att sätta in kattluckan - men kattens oväntade reaktion får miljoner att skratta.

* Kvinnan hallucinerar, hennes mystiska ritning av klockan gör att läkaren kan rädda hennes liv.

* 29-årig kvinna besökte varuhustoalett och försvann – 3 dagar senare avslöjas otäcka sanningen.

* Kycklingen ser sin hjälte och rusar ut ur ladan - det som sker sen får tusentals hjärtan att smälta.

* Mamman älskar sitt barns unika namn, när hon läser det baklänges 2 år senare avslöjas makens hemlighet.

* Hon vaknar och känner maken är iskall och stel - går i bitar när hon inser sitt misstag. Nu har hon ett viktigt meddelande till alla där ute.

* Pappan märkte att något var fel när han såg sonens rum, hittar lapp som får alla att vika sig av skratt.

* Hundmamman Miley hade precis fått se sina tre valpar kommat till världen. Men det ingen visste var att hon höll på en hemlighet - som skulle förbluffa alla i hennes närhet.

* Mannen blir vräkt från sitt hem - då chockas reportern när han avslöjar sitt namn.

* Efter 19 dagar i koma stänger läkaren av 22-åringens respirator, då rör sig något under täcket.

* 16 tatuerade pensionärer svarade äntligen på frågan: Hur kommer du se ut när du är gammal?

* Ingen får komma in i gamla tantens lägenhet, då bryter grannen upp dörren och inser det otänkbara.

* Alla trodde att det var helt omöjligt – Här gör 18-åringen det ingen någonsin klarat av.

* Poserar på bergstopp – faller ned för stup. 

* Skulle sluta med klickbeten på Facebook - sen hände detta.