Om glömskan

Jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn på folk. Min bror i Umeå är likadan. Och det blir ju inte bättre med åren, numera kan jag också ha svårt att känna igen folk jag träffat en enstaka gång. För min del handlar det inte primärt om dåligt minne, utan brist på intresse för andra människor. Eller kanske inte brist på intresse direkt (jag är ju ändå socionom!) snarare handlar det om  att jag i  alla sammanhang mest tänker på mig själv och försöker föreställa mig hur jag tar mig ut, i andras ögon.  Det är rätt jobbigt att leva i en sådan metavärld, att vara självupptagen sett ur andras perspektiv.

Når jag kommer in på ett möte på jobbet, om det är två-tre personer där som jag inte känner igen eller vet vad de heter, så blir jag osäker på om det beror på mitt dåliga minne, att jag inte känner igen dem eller vet vad de heter, eller om jag verkligen aldrig träffat dem.  Hur ska jag nu bete mig så att det inte märks? Jag vill absolut inte gå fram till en person och presentera mig som om vi aldrig träffats, och det visar sig att jag träffat hen flera gånger och att vi jobbat ihop i nån arbetsgrupp för några år sedan. Vad tänker den personen om mig i så fall? Att jag är så självupptagen att jag inte lägger folk på minnet, att andra är betydelselösa för mig och att jag egentligen bara försöker hävda mig själv och mitt ego.

Så när jag ändå måste gå fram och presentera mig, på vinst och förlust, då säger plötsligt någon, efter jag sagt mitt namn - jamen vi har ju träffats och känner varann.....men vi kan väl ändå vara formella och ta i hand ändå :))  

Det är en svår stund för mig. Ska jag erkänna att jag inte har en susning om vem jag har framför mig och framstå som en självupptagen idiot som är så jävla dryg. Eller vara ärlig och säga, tyvärr jag kommer inte ihåg dig. Oftast väljer jag den oärliga vägen. Låtsas som att - ja, visst känner vi varandra, hehe, det var länge sedan.....är allt bra med dig?

Det är en farlig strategi. Avslöjandet ligger ständigt på lut. Jag brukar bli så nervös vid dessa tillfällen att jag helt glömmer bort namnen på alla i rummet, både de jag känner sedan förut, som jag inte kände igen och som jag hade glömt namnen på och de som är nya för mig, som just nu presenterat sig. All energi går åt till att hålla masken och försöka ta mig ur situationen med hedern i behåll. Det tar så mycket energi av mig att jag säkert kommer att ha glömt både vilka som var med och vad vi pratade om på mötet. Och då blir det likadant nästa gång.

Men nu har jag fått en bra idé som skulle kunna vara till hjälp för mig och min bror i Umeå. Tänk om man skulle ha en app i telefon som kopplar ihop foto med namn. När jag träffar nya personer (eller personer jag redan träffat men glömt bort), vid själva presentationen så håller jag upp telefonen, tar ett foto samtidigt som denne säger sitt namn. Detta lagras sedan i telefonens minne. Nästa gång jag träffar en person som jag inte känner igen så håller jag bara upp telefonen, som med ansiktsigenkänningsfunktionen scannar alla lagrade personer och när det blir en matchning så plingar det till och hörs en röst som säger: "Bernt Karlsson" " Kommunaltjänsteman".

Tjena Bernt! Hur är läget?

Glad Valborgsmässoafton!

Med hjälp av akvarellen "Solnedgång över Porsöskolan" önskar jag er en GLAD Valborgsmässoafton!

Husum

Jag växte upp i Husum, vid kusten i norra Ångermanland. På höstarna, särskilt i november, var det mörkt, fuktigt och regnigt, på grund av närheten till havet. Snön kom sällan före jul.

Dessutom, vid sydlig vind och lågtryck, slog Husumfabrikens rök ner över hela samhället och bäddade in allt i en tät sulfatdimma. Ibland i flera veckor låg röken över oss och det gick inte att skilja den mot molnen eller verklig dimma.

Många förknippar mörker och dimma med depression och tunga tankar. Och visst kunde det vara så ibland. Men för mig blev färgspelet runt fabriken, den mäktiga blandningen mellan mörker och kraftigt artificiellt ljus, min första konstupplevelse. Jag stod ofta nere på udden och tittade på fabriken och tyckte att den var vacker.

När jag sedermera kom att ägna mig åt akvarellmåleri, blev det naturligt att välja mörka vintermotiv i Luleå, gärna med skenet från gatlyktor som bakgrund.

I november 2012 åkte jag genom Husum en sådan där perfekt kväll, när mörker och regn blandades med röken, och ljusfenomenen runt fabriken skapade den stämning som jag burit med mig från barndomen.

Naturligtvis filmade jag resan, här får ni ett smakprov.

En kurva över meningen med livet

Min promenad på Porsön denna lördagsmorgon renderade i 5147 steg i stegräknaren som jag har i mobiltelefonen. Jag har börjat följa hur många steg jag går varje dag, tydligen är det bra om man kommer upp i tio tusen per dag. Tio tusen steg är alltså målet och appen i telefonen skapar automatiskt statistik för hur många procent av målet jag kommer upp till per dag, per vecka, per år. Allt åskådliggörs med kurvor eller staplar.

Det är fint att så enkelt få ett meningsfullt liv. Plötsligt finns det en mening med att bara gå omkring lite planlöst på Porsön en lördagsmorgon i slutet av april.

På promenaden möter jag de första vårtecknen i form av vinterns soffpotatisar som dragit på sig träningsskorna i ett desperat försök att åtgärda BMI-indexet innan badsäsongen plötsligt är här. De ser plågade ut och när våra blickar möts vet vi båda att det inte kommer att gå. Det är för tungt att springa. För lätt att ställa in ett motionspass. För många tillfälliga svackor.

Jag tänker på fotot på mina föräldrar från 1967, när min pappa var ungefär i min ålder. Han är så smal att det idag nästan skulle betraktas som extremt. Trots att han mest åt mjölmat, massor av socker, fläsk och sås, inga grönsaker men bullar och kakor till kaffet flera gånger om dagen. Han hade ett stillasittande arbete i fabriken, och gick aldrig på långa promenader i skogen. Att bjuda in en granne på kaffe och ta ett riktigt gofika var nog ofta dagens höjdpunkt. Men ändå var han smal som en maratonlöpare trots att han aldrig provat ett par joggingskor eller sett en stegräknare.

Vad är skillnaden mot då och nu, vad är det som gör oss så feta nuförtiden? Själv har jag väl en 8 kilo övervikt som har placerat sig i magtrakten och putar ut under kavajen. Är det tillgången på mat? Är det godiset? Är det bilen?

Kanske är det alkoholen. Vi dricker vin i stora mängder i det här landet idag. Att dricka gott vin ger våra liv en mening, kanske lika stor mening som att ha en stegräknare i telefonen som visar hur många steg man gått.

Om man dricker en flaska vin får man i sig 525 kalorier. För att förbränna så många kalorier behöver man ha sex i en timme och 45 minuter. Att ha sex i nästan två timmar verkar helt orimligt, ett samlag pågår ju normalt i 7 minuter och vem orkar mer efter att ha druckit en vinare? I och för sig skulle man kunna tejpa fast mobiltelefonen på ryggen så att stegräknaren var igång under hela samlaget så kanske man lättare fick ihop till sina tio tusen steg. Undrar hur många steg sju minuters samlag motsvarar? Hur hög blir stapeln?

Ju mer jag tänker på det, det är nog inte så dum idé att kombinera vindrickande med att älska och promenera och sedan låta en stegräknare dokumentera det hela. Då kan man hela tiden följa om man uppnått målet, en tydlig kurva över meningen med livet. Sen är det väl en annan sak om det får någon verklig effekt på magfläsket.

Solidaritet, konkurrens och kvalitet.

Solidaritet innebär att vi kollektivt tar ett gemensamt ansvar för något. Att vi är del av ett samhälle och verkar hänsynsfullt och utan egenintresse för alla medborgares bästa. Utan solidaritet kan vi inte uppnå jämlikhet.

Konkurrens kan sägas vara solidaritetens motsatt. Det är en form av urvalsförfarande, där de aktörer som är snabbast/starkast/rikast/mest anpassningsbara och så vidare normalt har de bästa förutsättningarna. Och slår ut de svaga. Idrott och sport är byggt på konkurrens. Och inom idrotten fungerar konkurrensen, det är enkla regler och alla ser när pucken går i mål. Och vi åskådare får utlopp för våra tävlingsinstinkter.

Vård, skola och omsorg var länge en fråga inom solidaritetens område. Alla skulle ha tillgång till en bra skola och omsorg. Skillnader skulle utjämnas genom ett gemensamt ansvar, omfördela resurser och skapa likvärdiga förutsättningar. Men sedan 90-talet har man låtit konkurrensen ta över inom hela den gemensamma sektorn.

Tanken var att konkurrensen skulle stimulera olika vårdföretag, sjukhus, skolor att tävla mot varandra och medföra att kvaliteten skulle förbättras. Jag förstår inte hur man tänkte där. Konkurrensen innebär ju att någon vinner medan de flesta förlorar. Och vi ser det överallt; skolor som slås ut, apotek som läggs ner på landsbygden, tågstationer där tågen inte längre stannar. Och så vidare.

Konkurrens är inte kompatibelt med bra kvalitet för alla, och kommer aldrig att bli det hur många kvalitetskontroller eller tillsynsmyndigheter som än tillsätts. Så när socialdemokraterna säger ja till vinster i välfärden men med hög (kontrollerad) kvalitet är det en självmotsägelse!

Stefan Löfvens största politiska utspel på kongressen var att Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU. Jaha, och vilken land tycker han ska ha den högsta? Grekland? Vart tog solidariteten vägen i det utspelet?  Ju högre arbetslösheten blir i Europa desto närmare kommer vi vårt mål. Egenintresset i högsätet. Jag menar naturligtvis inte att det är fel att arbeta för en låg arbetslöshet, utan jag kritiserar ett tänkande som bygger på konkurrens.

Han borde ha sagt; vi ska arbeta för att minska arbetslösheten i Sverige och samtidigt ska vi ge allt vårt stöd till Greklands folk, och deras kamp för arbete och försörjning.

De sju klasserna

I en intressant artikel i DN har forskare vid London School of Economics och universitetet i Manchester kommit fram till att det traditionella sättet att dela in befolkningen i arbetar-, medel- och överklass är föråldrat.

Bara 39 procent av befolkningen kan placeras i någon av de kategorierna. Forskarna anser att det är mer lämpligt att dela in befolkningen i sju klasser – från elit till så kallat prekariat, en grupp dit bland andra långtidsarbetslösa räknas.

Klassindelningen har traditionellt sett definierats av faktorer som yrke, förmögenhet och utbildning. I den studie som forskarna genomfört har man undersökt faktorer som ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital.

Med ekonomiskt kapital avses inkomst, sparande och om man äger sin bostad.
Med socialt kapital avses vilken sorts människor man umgås med.
Med kulturellt kapital avses i vilken utsträckning man ägnar sig åt kulturella aktiviteter, samt vilken sorts aktiviteter det rör sig om.

Utifrån denna forskning har man fått fram sju klasser:
Elit: Den mest priviligierade gruppen som har de högsta nivåerna av alla tre kapital.
Etablerad medelklass: Näst mest välbeställd av klasserna. Höga kapitalvärden.
Teknisk medelklass: En liten grupp som är ekonomiskt välbeställd, men som har lågt socialt och kulturellt kapital.
Välbeställda arbetare: Unga som är socialt och kulturellt aktiva, med medelhöga inkomster.
Traditionell arbetarklass: Låga nivåer för alla kapital, men med relativt höga fastighetsvärden. Hög medelålder.
Anställda inom tjänstesektorn: En ny ung, urban grupp som har relativt låga inkomster men höga värden när det gäller socialt och kulturellt kapital.
Prekariat: Långtidsarbetslösa. De fattigaste när det gäller alla former av kapital – ekonomiskt som socialt och kulturellt.

Jag tycker det här är väldigt intressant eftersom jag länge känt att den traditionella uppdelningen inte längre stämmer. Vad betyder det när Socialdemokraterna och Moderaterna försöker att anpassa sin politik efter medelklassen, vilka är det då som gynnas? Det finns en stor grupp i Sverige, unga välbeställda arbetare, gruvarbetare till exempel, de har tjänat mycket på Alliansens politik på grund av jobbskatteavdraget. Finns basen för Alliansen både i elit, de två medelklasserna och välbeställda arbetare? Den traditionella arbetarklassen, med låga kapital inom alla områden, den som socialdemokraterna tidigare stödde sig på, den räcker inte längre till.

Den nya klassen som inte tidiga funnits är unga anställda inom tjänstesektorn. Dessa bor i städerna, kanske har de studerat och har höga studieskulder men får inget jobb inom sitt område. Eller arbetar med konst, musik eller på korta anställningar inom media. Gemensamt är att de har låga inkomster, äger inget men har höga värden på socialt och kulturellt kapital. Denna klass tror jag är växande, och de kommer att få stor betydelse i framtiden. Idag lever de på samma nivå socialt och kulturellt som den etablerade medelklassen, men har en ekonomi som den gamla arbetarklassen. I storstäderna har det inte ens möjlighet att få en egen lägenhet utan många hyr i andra hand eller delar på lägenheter i en trångboddhet som liknar situationen på trettiotalet.

I denna nya klass finns de framtida visionerna och idéerna. Om hur vi bör leva för att kunna ställa om samhället från den konsumism som idag håller på att föröda hela vår planet. Om hur de sociala och kulturella värdena kan bli kärnan i vår tillvaro, istället för ekonomismen. Här håller de alternativa levnadssätten att växa fram som vi snart kommer att behöva. Här finns medvetenheten om oljans peak och snara sinande. Här finns insikten om att eliten, medelklassens och de välbeställda arbetarna har intecknat sina inkomster i en gigantisk skuldbubbla som snart kommer att brista.

Inget parti inom det politiska systemet kommer att kunna förändra samhället eftersom alla är en del av samma system. Den välbeställda arbetarklassen kommer inte heller att göra det, de tjänar för bra. Detta århundrades arbetarrörelse kommer att uppstå i den klass som politikerna ännu inte upptäckt, men som idag växer i den urbana miljön. De unga ekonomiskt fattiga men socialt och kulturellt förmögna.

Så är det. Det nya är alltid nytt, aldrig en upprepning av det vi sett förut.

Läs  andra bloggare om De sju klasserna, socialt kapital, vision

Om att parkera bilen

Jag har börjat oroa mig för att bilen ska bli repad när jag parkerar den. Att bilen som står bredvid ska öppna dörren för hårt och slå i min bil så att det blir en buckla, och sen bara åka iväg. Jag vet, det är onödigt att oroa sig för en sådan sak, det händer inte så ofta och vad spelar det för roll egentligen, en liten buckla eller repa? Man jag har svårt att sluta tänka på det.

Jag har därför börjar parkera bredvid så dyra bilar som möjligt. En BMW, eller Mercedes, med skinande lack och med ägare som självklart inte skulle slå upp dörren vårdslöst. Och istället undviker jag gamla, fula och rostiga bilar, där ägaren inte har någon koll och som kanske ska vara med i nästa program av lyxfällan och inte bryr sig särskilt mycket om egna eller andras egendomar. Sådan typer kan slå upp dörren utan att tänka sig för i stressen över ett brev som kommit från kronofogden. De tänker inte på MIN bil, som står där bredvid, röd och känslig i lacken.

Värsta bilarna är där det är barnstolar i baksätet. Tänk en barnfamilj med tre fyra barn som ska ut ut ur en bil så där okontrollerat och stressigt som det brukar vara, hur lätt är det inte att en dörr slås upp för hårt och bildar ett märke på en röd bil som står parkerad bredvid. Jag undviker alltid att parkera nära bilar med barnstolar.

Ibland går det inte att undvika att ställa sig bredvid en miserabel bil. Det kan ju vara fullt i övrigt på parkeringen. Därför har börjat fotografera den andre bilens registreringsnummer. Jag tar upp mobilen och fotar av bilarna som står bredvid varandra. Om det skulle vara en repa på min bil när jag kommer tillbaka har jag ju bevis för vilken bil som orsakat skadan. Det känns väldigt bra att ha ett foto. Lika skönt som när man går hemifrån och är säker på spisen är avstängd för att man kollat den fyra gånger.

Det här med modern fotografering är underskattat. Det är ju så lätt att fotografera hela sitt hem i detalj, varför gör man inte det oftare? Tänk om huset brinner ner och man ska gå till försäkringsbolaget, visst vore det bra om man kunde visa hundra eller tvåhundra fotografier över allt man hade, i alla rum, i alla lådor, i alla förråd. Det skulle vara perfekt. Inte bara för pengarnas skull utan även för minnet. Vi har byråer i vårt hus där det finns lådor som har saker i sig som legat där i 20 år utan att någon behövt dom. De ligger bara där år efter år. Och om huset skulle brinna ner så är jag säker på att jag inte alls skulle veta vad som fanns i dem.

När jag parkerar i källaren i Kulturens hus så åker jag direkt ner till plan två. Jag har upptäckt att de flesta människor försöker få plats så fort som möjligt, redan på plan ett. Därför är det en massa bilar som snurrar omkring och trängs där med stor risk för repor och bucklor. Men på våningen längst ner är det ofta ganska tomt och om man har tur, som jag har, är det ledigt tredje platsen från dörren till vänster. Där står jag alltid. Oftast finns det inga bilar i parkeringsrutorna bredvid. Då behöver jag inte fotografera.

På sistone har jag varit på ett par konserter i Kulturens hus, klassisk musik och så Ronny Eriksson. Båda drar lite äldre publik, hälften har varit pensionärer, om jag fördomsfullt får bedöma utifrån utseendet. Konstigt nog har dessa pensionärer, trots att de är daglediga, uppvisat en väldig brådska när det gäller att komma iväg från konserterna och ut till de väntande bilarna. Redan innan sista extranumret började många att klättra över stolar och staket inne i lokalen för att ta sig ut före alla andra och avslutningsapplåden var den kortaste i musikhistorien. De flesta pensionärer lämnar sina kläder i bilarna så de slipper att stå i den förhatliga kön i garderoben. Det är bara att springa ut från huset så fort som möjligt, kasta sig in i bilen och köra iväg.

När Karin och jag så småningom kom till parkeringen var alla bilar borta. Kvar stod bara vår egen röda Volvo. Jag undrar vad det kan vara som drar så väldigt mycket när man blir pensionär.  Att komma hem och slå på teven? Nej, det är nog inte det. Man vill nog bara komma iväg från parkeringen före alla andra så att risken för att få bilen repad blir så minimal som möjligt.

******

Läs andra bloggare om Bilar, parkering, Ronny Eriksson