20 januari 2019

Den tionde 7-årsperioden - att tömma hyllorna



Jag är ingen stor anhängare av att planera och sätta upp framtida mål för mitt personliga liv. Det kan kanske vara bra om man saknar tillit till vardagens inneboende möjligheter och tror att man ständigt måste sätta upp mål för att komma någon vart livet. Jag tänker snarare att redan när man föds sätter livsprocesserna igång av sig själv och sedan rullar de på resten av livet.

Jag har i en tidigare blogg skrivit om livets 7-årsperioder. Det betyder att man kan dela upp livet i cykler på sju år där varje period sammanfaller med de flesta människors utvecklingsschema, i varje fall hur det gestaltas i vår del av världen. Det finns, i generella termer, ett utvecklingsschema som ligger som en osynlig matris och påverkar våra individuella liv, från födelsen till döden.

Det tar sju år att gå från nyfödd till skolmogen, sju år att gå från skolstart till tonåring, sju år att gå från tonåring till att flytta hemifrån, sju år att skaffa sig utbildning och komma ut på arbetsmarknaden, sju år att etablera en familj och få barn och så vidare resten av livet. Varje period avslutas med att du förhoppningsvis uppnår "målet" med varje period, dess slutpunkt, till exempel att ha klarat slutbetyg i grundskolan eller fått ett jobb  i det yrke du valt. Det betyder inte att alla följer denna bana, och ibland kan oförutsedda händelser i livet göra att vi hamnar utanför spåret. (Läs mer i i min blogg Straffrundor i livet)

Jag lever just nu i min tionde 7-årsperiod, den som börjar vid 63 år och avslutas vid 70 år. I den ingår kanske den största "avslutningen" i livet, vid sidan om döden, det vill säga pensionen, avslutningen av yrkeslivet. Det kan av många uppfattas som något enbart positivt, att du efter många år av ofrihet bunden av 40 timmarsvecka och stämpelklockor, krav och deadlines, dåliga chefer och dysfunktionella organisationer, äntligen släpps ut på grönbete som en yster ko på våren.

Och visst kan det vara en stor lättnad att slippa ut ur "grottekvarnen" och jag har träffat flera som gått i pension med den positiva föreställningen framför ögonen. Men efter ett tag kommer lätt insikten att den totala friheten också kan vara en fruktansvärd pålaga. Genom att man större delen av livet varit tvungen att dagligen gå till ett arbete och sköta sina åtaganden, har man också fått hjälp med att hantera svåra frågor som meningen med livet och vad man själv vill göra av det. Arbetet har gett mening, struktur, dagliga rutiner och sociala sammanhang som arbetskamrater, arbetsgrupper och fikaraster. Nu plötsligt blir pensionären lämnad med allt detta i sitt knä, hemma vid köksbordet en mörk och kall morgon i november då almanackan är lika tom som känslan inombords.

Jag fyllde 63 år i mars 2018 men började redan övergången till den nya perioden förra julen. Jag fick då en tom låda i julklapp av min äldste son Anders. Syftet var att han och jag skulle hjälpas åt att fylla den med saker, kläder, papper, kvitton, elektronik etc. som jag inte längre behövde och inte ville ha kvar. Saker som jag samlat på mig under åratal och som nu fyllde lådor, kartonger i garderober, klädkammare och förråd i hela huset och som jag aldrig använde. Tanken var att rensa bort kvarlåtenskapen av mina tidigare livsperioder, de 7-årsperioder som jag hittills genomlevt, för att därigenom ge plats för något nytt.

Det jag inte tänkte på då var att det var första steget i en slags döstädning, att börja minska bagaget inför den sista resan. Men julklappen fick mig att börja ifrågasätta nästan allt i mitt hittillsvarande liv. Vad vill jag? Vad ger mig mening i livet? Svaren på frågorna kom efterhand. Jag är ju lyckligt lottad eftersom jag har ett fritidsintresse i form av akvarellmålning och redan i september bestämde jag mig  för att gå i halvtidspension och prioritera den konstnärliga delen av mitt liv. Och nu i december, ett år efter den tomma lådan, bestämde jag mig för att gå helt i pension vid 64 års ålder. Jag har nu mindre än tre månader kvar att arbeta på socialkontoret.

För att avsluta en sjuårig livsperiod behöver man sörja den, för att det ska blir möjligt att gå vidare till nästa. Jag tror att lådan med saker som jag slängde (eller skickade till återvinningen) förra året innehöll en stor andel sorg. Det är svårt att sörja och ta avsked av det gamla och det är lätt att fastna bland sina "saker" i ett slags nostalgiskt beroende, där sakerna blir till sänken som hindrar en att gå framåt. En människa har inte bara ha starka relationer till andra människor utan även till materiella ting och separationen från en ägodel med stort affektionsvärde kan skapa starka reaktioner av förlust.

Det är därför många av oss gamla människor har förråden fulla av saker som vi inte längre behöver. Vi är rädda för att slänga dem så att hyllorna ska stå tomma och påminna oss om ålderdomen, de stora förlusternas tid. Men det tänker inte jag väja för. Den stora rensningen är påbörjad, både mina inre hyllor och de yttre ska rensas de närmsta åren.

Allt för att jag ska kunna upptäcka den tionde 7-årsperiodens eventuella - och mot förmodan - nya möjligheter.

****

27 december 2018

Utöka systembolagets sortiment


Omsorgen om folkhälsan går som en röd tråd genom Systembolagets historia. Om alkohol skulle säljas fritt skulle vi dricka mycket mer. Vi är många som fortfarande kommer ihåg vad som hände när mellanölet började säljas i vanliga butiker, alkoholmissbruket bland unga fick en rejäl skjuts uppåt.

Vad jag inte förstår är varför den omsorgen bara gäller alkohol? Varför säljs inte också sötade drycker, som läsk, saft, juice och andra typer av sötsaker som choklad och smågodis på systemet?

Det borde det göra.

Vi svenskar köper närmare 60 liter läsk och annan söt dryck per person och år, och då det gäller godis köper vi i genomsnitt runt 13-14 kg. Uppskattningsvis får vi i oss totalt 6 kg rent socker från läsk och 7-8 kg från godis.

Idag har 56 procent av männen och 41 procent av kvinnorna i åldern 16–84 år övervikt eller fetma. Samtidigt är det en allt större andel som motionerar, vilket kanske verkar motsägelsefullt, men senare års forskning tyder på att det inte räcker med att träna, det är intaget, vad vi äter som är avgörande.

Samhällskostnaderna för kraftig övervikt är beräknat till 172 miljarder medan alkoholens kostnader är mindre, ca 160 miljarder, vilket kanske är lite förvånande. Det betyder alltså att skadeverkningarna från vitt socker är minst lika allvarliga för folkhälsan som alkohol. 

Så mitt förslag, så här i jultider, är att försäljning av sötade drycker och godis flyttas från livsmedelsaffärerna till Systembolaget. Där är åldersgränsen 20 år vilket kommer att rädda barn och ungdomar från fördärvet. Langning från vuxna till minderåriga av läsk och sötsaker kommer att vara förbjudet, och även om det inte går att kontrollera alla hem kan myndigheterna göra stickprovskontroller, exempelvis under jul och nyårshelgerna.

Systembolaget får också i uppgift att förändra vår attityder till socker. Kanske med slogans typ, "Man kan ha roligt utan socker" eller "Tänk på barnen under julen, fira utan socker".

******

18 december 2018

När vargen lade om flodens lopp



Ur Anja Örns film Till minnet av en älv

Sammanhangen i naturen är så komplicerade, att ingen människa kan förutsäga vad som händer när vi stör den naturliga ordningen. I boken Naturens dolda nätverk berättar Peter Wohlleben om en sådan händelse. I Yellowstones nationalpark började man utrota vargarna systematiskt under 1800-talet. Omkring 1926 hade den sista vargflocken utraderas, medan andra arter i nationalparken förskonades till exempel hjortarna, som ökade starkt i antal. Bestånden av växtätare blev allt större och vissa områden av parken blev helt kalätna och särskilt flodstränderna blev drabbade.

Det saftiga gräset längst floderna försvann, liksom alla trädplantor, det mesta blev uppätet. Både fåglarna och bävrarna minskade i antal, de var de stora  förlorarna. Stränderna ödelades och då det inte längre fanns någon vegetation som skyddade marken kunde återkommande högvatten riva med sig alltmer jord och erosionen fortskred snabbt. Flodbäddarna spolades bort och floderna blev allt mer meanderformade, slingrande genom landskapet.

Detta pågick till 1995 då man åter planterade in vargar i Yellowstone. Då började en förändring av hela ekosystemet igen. På vargarnas meny stod nu åter hjortarna, som fanns i stora mängder. Och när vargen höll undan växtätarna började gräs och träd att åter växa och binda jorden, på bara några år återfick flodstränderna sin stadga. Floderna flöt åter lugnare i sina bäddar och någon jord fördes inte längre bort. Fåglarna och bävrarna kunde återvända.


Anja Örns skulptur, stelnat vatten i metall

Jag tänker på detta, hur floderna i en amerikansk nationalpark kunde återställas genom vargens återkomst, när jag ser Anja Örns Till minnet av en älv som just nu visas på Konsthallen, som en del av Luleåbiennalen. Den beskriver på olika sätt det enorma påverkan som utbyggnaden av Luleå älv fick, när den i början av 1900-talet började byggas ut i industriell skala. "De naturliga rörelserna manipulerades med fördämningar och enorma betongdammar. Såväl djurliv som människors livsrum förändrades, försvann eller förstördes. Heliga platser röjdes undan med hjälp av moderna maskiner" som det står i texten.

När jag ser utställningen fylls jag med sorg över allt det som förstördes. Det kommer aldrig att gå att återställa inte ens om man planterade in stora mängder vargar.

Samtidigt detta dilemma; den "rena" vattenkraften som nu fyller elbussarna med elektricitet och Facebokhallarna med information. Kunde vi ha gjort ett annat val? Troligtvis inte.

Men Kalixälven klarade sig i varje fall, med stor hjälp av folkligt motstånd.

******

8 december 2018

Klimatångesten



Jag lider av klimatångest. Det är en alldeles ny sjukdom och läkarvetenskapen har ännu inte hittat någon bot. Varje dag när jag läser tidningarna finns artiklar och krönikor, än från den ene än från den andre om klimatkrisen. Björn Wiman har fyllt en hel bok med sådan krönikor.

Vissa pekar ut sådana som mig som skyldiga, jag som äter kött och flög till Kanarieöarna 2017. Andra pekar ut kapitalismen i stort, och menar på att det är hela systemet det är fel på. De flesta säger att det är för sent att göra något. Många dystopiker i min sällskapskrets delar varje dag artiklar om jordens undergång, det verkar nästan som de känner en viss tillfredställelse över att äntligen ha fått rätt. Medan Greta Thunberg säger kloka saker och tar saken i egna händer tror Norrbotten Kurirens ledarsida att allt kommer att lösa sig bara vi får ökad tillväxt. Och den tron gäller tragiskt nog även många politiker.

När jag kollade hur mycket koldioxid min flygresa till Kanarieöarna släppte ut så ökade mitt blodtryck. Jag har nämligen en egen blodtrycksmätare så jag alltid får siffror på vad jag blir upprörd över. Mina känslor litar jag inte på, först när övertrycket i apparaten går över en gräns vet jag hur det står till med mig. Ungefär som det är inom stat och kommun numera, det är först som man har en siffra som ligger över standardkostnaden som man vet att det finns ett problem, även om man aldrig kommer att förstå vilket problemet egentligen är.

Så då bestämde jag mig, jag måste sänka mina utsläpp. Jag började med köttet, slutade äta nöt, fläsk och kyckling. Jag tänkte att det var ju verkligen en insats och stor uppoffring, en insats för miljön. Men eftersom jag dessutom följer LCHF var det inte så lätt. Jag äter inte rotsaker, potatis, bönor, linser, inga baljväxter överhuvudtaget.  Och jag äter inte heller spannmål, så allt med mjöl faller bort det vill säga bröd, pasta och pizza. Och allt som innehåller tillsatt socker ingår inte....ja, det vill säga, nästan allt, kubbar och småkakor är undantagna.

Däremot fortsatte jag att äta mejeriprodukter och ägg, men fick veta att hårdost ger dubbelt så mycket utsläpp som fläsk. Ja se goddag, så var det med det. Men då är inte grisens foder inräknat,  och i fodret finns det mycket soja som odlas på marker där regnskogen skövlats i Amazonas. Så det är svårt att säga, om man räknar in utsläppen från soja är nog grisen ändå lite värre än en ostbit.

Så numera har jag inte bara klimatångest, jag lider svårt av den s.k matinköpsångesten. Jag irrar runt med telefonen i hand och googlar på klimatkollen och Naturskyddsföreningens hemsida och jag läser siffror på utsläpp, och försöker tyda vad alla märkningar betyder, Krav, ekologisk, MSC, Svanen och Bra miljöval.  Jag kan inte längre bara slänga ner en falukorv i matkorgen.

Den märkligaste nyheten som jag har googlat fram, är att närproducerad mat inte alltid är lösningen. Att ta bilen och köra tre kilometer för att köpa ett svenskt äpple ger mer utsläpp än att till affären och köpa ett äpple från Nya Zeeland.

En dag träffade jag två ungdomar på ICA. Jag berättade för dem om min belägenhet, att nästan ingenting i  affären ingår i det jag kan äta, på grund av dieten och klimatet. Då sa den ene av dem, vet du om att två googlingar på mobilen drar lika mycket energi som att värma en liter vatten!

Och så var den dagen förstörd.

*****

6 november 2018

Trädens rättigheter



I min pågående utställning på Galleri Lindberg, försöker jag väcka besökarens empati för naturen. Genom att måla närbilder av träd vill jag lyfta fram individen, det enskilda trädet, så att vi som betraktare möter ett subjekt som vi kan få en känslomässig kontakt med. Min förhoppning är att när vår känsla för naturen är väckt så kan vi inte längre behandla naturen som vi gör idag, det vill säga att se den bara som en resurs som vi kan utnyttja för vår egen vinnings skull.

Vetenskapsradion sände tisdag den 29 maj ett program som handlade om "naturens rättigheter", en idé som spridit sig över världen det senaste året. I april beslöt högsta domstolen i Colombia att landets del av Amazonasskogen ska ges juridiska rättigheter, och i maj blev Whanganuifloden på Nya Zeeland den första floden i världen som fick egna rättigheter.

Det betyder att alla som nyttjar Whanganuiflodens resurser måste ta hänsyn till hur det påverkar hela floden, allt från skogarna runt omkring ner till alger och fiskar som lever i den. Det är ursprungsbefolkningen, maorierna, runt floden som i decennier kämpat för att deras natursyn ska respekteras. Floden har alltså samma juridiska status som en person. I praktiken fungerar det på samma sätt som när ett företag har skyldigheter och rättigheter.

Även i P1 programmet Filosofiska rummet den 3 juni diskuterades den här frågan, om att ge naturen egna juridiska rättigheter som ett sätt att skapa en hållbar natursyn. Det vill säga att vi ska gå ifrån den grundsyn som vårt moderna samhälle bygger på, nämligen att människan härskar obehindrat  över djuren och naturen och alla jordens naturresurser bara är till för vårt förfogande. Detta förhållningssätt har tillsammans med en ohejdad kapitalism försatt oss i nuvarande situation, med klimatkris och utrotning av mängder av djurarter. Kan det var så, att vägen till att rädda vår livsmiljö handlar om att vi måste tänka om, att det vid sidan om mänskliga rättigheter också ska finnas djurens, växternas och naturens rättigheter?

Det är i varje fall klart att gränsen mellan människor, djur och växter är inte så skarp som vi tidigare trott. I Peter Wohllebens bok "Trädens hemliga liv"hämtar han sin information från ett nytt fält inom biologin som kallas växtneurobiologi, som inneburit en ny förståelse av växternas värld. Eftersom växterna saknar tydliga sinnesorgan som djuren, har vi trott att de är okänsliga, osinnliga varelser utan intelligens. Men forskningen har visat att växter är varelser som kan se, höra, smaka, lukta och känna, och de kan kommunicera med andra växter och djur. De har minne, sover, kan hjälpa varandra och manipulera andra arter för att nå egna fördelar.

"Att någon har rättigheter innebär att vi är skyldiga att visa dem respekt. Denna respekt kan uttryckas på olika sätt beroende på vilken sorts varelse det rör sig om och vilken förutsättning den har. Träd har trädrättigheter, fåglar har fågelrättigheter, floder har flodrättigheter, människor har mänskliga rättigheter" (Henrik Hallgren, "Om träd och rättigheter" artikel 2018)

Passa på!

Utställningen på Galleri Lindberg pågår fram till den 20 november.

19 oktober 2018

Träd, Gräs och Stenar


Utställning på Galleri Lindberg Luleå 20 oktober 2018 


En människas empatiska förmåga sträcker sig inte långt. Vi känner främst för vår familj, våra nära vänner, arbetskamrater och bekanta. Vi känner för platsen där vi bor, vårt bostadsområde och den stad eller by vi bor i. Vi lever alla i det individuella och det vi har närmast runt omkring oss, och har svårt att ta till oss katastrofer som händer långt bort även om det drabbar tusentals människor. Vi förstod inte flyktingarnas situation på Medelhavet förrän EN liten pojke låg död på stranden. Ju längre bort från vårt vardagsliv desto tunnare blir vår medkänsla.

I somras när skogarna brann överallt i Sverige reagerade många med rädsla och oro men så fort bränderna var släckta glömdes det bort. Det är tydligt att det som händer just nu, mitt framför ögonen på oss, kan få oss att reagera. Men klimatkrisen däremot, som går långsam och där det värsta scenariot ligger 50 - 100 år framåt i tiden, har vi svårt att ta till oss.

Vi människor är psykologiskt utrustade med en förmåga att värna om våra nära och kära. Att ge omsorg om och ta hand om våra barn, anhöriga och gamla föräldrar. Men det som händer globalt med jordklotet, skogarna som huggs ner, isen i Arktiskt som smälter, torkan som just nu drabbar Afghanistan, ja, allt det hemska som vi matas med varje dag kan kännas både abstrakt och främmande.

Tanken med min utställning, som nu visas på Galleri Lindberg i Luleå, är att jag ville utgå från människans förmåga att känna empati, och vidga den till att omfatta även träden, gräset och stenarna. Istället för att predika om hotet mot vårt klimat har jag valt att måla träd, särskilda individer som finns i vår absoluta närhet, med förhoppning om att bilderna ska väcka vår omsorgsförmåga, att vi inte längre bara tar hand om varandra utan även börjar ta hand om naturen. Jag har målat ängsblommorna på våren som brutalt klipptes ner redan i juni och jag har målat vanliga stenar som vill bli sedda och uppskattade.

Jag hoppas att besökarna ska känna en slags helighet i rummet, och att en känslomässig kontakt uppstår mellan dem och träden, blommorna, gräset och stenarna.  Och efter att de sett utställningen bättre förstår varför man ska ta med sig en tygkasse när man går och handlar istället för att köpa en ny plastkasse.



Edvard Munch ansåg att träden, de vertikala stammarna, var maskulina fenomen medan havet, stranden och det horisontella, symboliserade det feminina. Och jag kan hålla med honom. Tallar som står i rad kan påminna om soldater på marsch genom skogen och ekarna är symboler för makt och ekonomi. Det är tydligt att havet och det öppna landskapets mjuka former står närmare det kvinnliga.

Utifrån Munchs tanke har jag valt att blanda det maskulina och feminina, genom att måla de vertikala trädstammarna på det horisontella planet. Jag har velat lyfta fram individen, det enskilda trädet och komma närmare det. Och när jag gjorde det uppstod också i varje träd olika former och jag såg landskap, hav och öar.



Ängarna med sina vårblommor, finns ju rikligt överallt men särskilt på Porsön. Det blommar efter alla cykelvägar, och åkrarna nedanför Universitetet är väldigt vackra från maj-juni och framåt. Dessa ängar har stor betydelse för insekter av olika slag, främst humlor och bin, som fått allt svårare att klara sig. I våras började kommunen klippa ner allt detta vackra redan i slutet av juni, helt i onödan, och lämnade efter sig bruna och torkade vägrenar, gräsmattor och ängar. Min fru Karin skrev till kommunen och klagade och det blev flera artiklar i Norrbottens Kuriren där hon fick stöd av både kommuninvånare och naturexperter. Man behöver inte klippa förrän på sensommaren när allt har blommat ut.

Den ansvariga mannen på kommunen försvarade klippningen med flera olika argument. Men det var ett som jag fastnade vid, och det var följande: ”Det råder delade meningar om vad som är snyggt. En del tycker om blommor, men gemene man tycker att det är bra att det är välklippt och rent och fräscht.”

Därför målade jag de här ängarna, för att bevara dem till Karin och alla andra ”gemene kvinnor" som gillar blommor.



Enligt samma tema som med träden har jag valt att närma mig enskilda stenar. De här stenarna är från Ryssbält, de ligger några meter ut från stranden där vi har vår stuga. Det som intresserade mig med de här motivet var mötet mellan den tunga orörliga stenen och det flyktiga vattnet, skuggorna och vågorna. Här möts igen det vertikala och det horisontella, det hårda och det mjuka, det maskulina och det feminina.

****

28 september 2018

Klimatångestens två toner



När två toner spelas på ett piano kan det låta fint och harmoniskt, förutsatt att det är ett visst mellanrum dem emellan, en kvart, ters eller kvint. Men två toner alldeles bredvid varann bildar en dissonans, något som de flesta människor tycker låter illa.

Det finns även något som kallas kognitiv dissonans. Då är det istället två olika ideér som ligger bredvid varandra och som är helt motsägelsefulla. De flesta människor tycker lika illa om kognitiv dissonans som när två toner skär sig mot varandra, eftersom det finns ingen vettig lösning på obehaget. De två motsägelsefulla idéerna kan inte fås att harmonisera och går inte att kompromissa bort.  Det blir ett slags omöjligt val som är svårt att lösa på något bra sätt och därför skapar det ångest.

Ta klimatångesten till exempel, som är en konsekvens av kognitiv dissonans. Säg att den ena tonen är klimatkrisen, det vill säga medvetenheten om att fortsätter vi som förut med vår konsumtion, resvanor och matvanor, så kommer jordelivet att utplånas.  Och så tänker vi att den andra tonen är vår dagliga liv: shopping, renoveringar av kök, kött till middag och semesterresor med flyg till Medelhavet.  Vi vill ju naturligtvis inte att klimatet ska göra jorden obeboelig men vi vill ju inte heller ge avkall på allt vi vant oss vid av bekvämlighet och vällevnad. Hur ska vi lösa detta dilemma?

Det vanligast sättet för oss människor att lösa kognitiv dissonans, är precis som man gör på pianot, att helt enkelt sluta spela den ena tonen samtidigt som den andra. Det vill säga vi pratar om hur hemskt det är med jordens uppvärmning när vi sitter och diskuterar frågan med våra vänner, men när vi reser med flyg till Medelhavet för att känna värmen en vecka, så kopplar vi bort de besvärliga tankarna på antalet kilo koldioxid som vi just släppt ut.

Tillväxtförespråkarna, det vill säga stora delar av näringslivet och högersossarna hanterar motsättningen genom att låtsas att det, trots allt, kommer att bli ett avstånd mellan de två tonerna, till exempel genom att fylla melodin med förhoppningar om tekniska framsteg eller andra magiska lösningar. Ungefär som Niklas Nordström som tror att mer biobränsle till flygplanen ska lösa frågan, trots att forskningen talar emot det.

Människorna på högerkanten, m, kd och sdväljarna, förnekar överhuvudtaget att det finns någon klimatkris. De är döva på ena örat och kan bara på höra en ton i taget. De lever sina liv i en entonig värld som gör dem oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
                                                       
                                                                ****

När vi reser på semester till Medelhavet, Kanarieöarna eller Thailand vågar vi fortfarande lägga ut bilder med vinglas på balkongen som speglar sig i solnedgången. Vid dessa tillfällen hjälps vi alla åt att förneka klimatångesten och låtsas som vi inte hör den gnisslande tonen som ljuder i bakgrunden. Men snart kommer den tonen att öka alltmer i volym och dissonansen kommer till slut att bli outhärdlig för oss alla.

Och på Facebook kommer uppmaningen Njut! i kommentarsfälten att ersättas av Vet hut! Och bilderna från semesterresorna kommer att sakta försvinna från våra sociala medier och ersättas av en skamfylld tystnad. Locken på våra pianon kommer att stängas.

                                                              ****