14 januari 2018

Kafferep på vernissage i Boden

På lördag den 20 januari kl. 12.00 är det vernissage på Bodens Konstgille för min utställning Mors virkade dukar. Den består av akvareller som jag målat av min mor Siri Johanssons virkade dukar. Bilderna är tidigare publicerade i boken "ensamheten värst" som kom 2016, och som bestod av Siris dagböcker som hon skrev under sina sista 20 år i livet.

Kafferep med virkning under vernissagen!




Under vernissagen samlas sex kvinnor vid ett bord för att dricka kaffe, äta småkakor och virka dukar och pannlappar. Deltagare är Margareta Karlsson, Margareta Bladfors Eriksson, Karin Melin, Ewa Hedkvist Petersen, Cissi Falk och Eivor Bryngelsson.

Drömmarna, bondkakorna, syltkakorna, sockerkakan och finska pinnarna är bakade av Lena Sköld, Mikael Lejon, Anders Viklund och Karin Melin. Kafferepet kommer att filmas av Lars Teglund.


Siri Johansson sista ofullbordade duk

Siri Johansson efterlämnade en ofullbordad virkad duk. Margareta Bladfors Eriksson kommer under kafferepet att fortsätta virka på Siris duk, så att den slutligen kan färdigställas.

Varmt välkomna!

Vernissage Sven Teglund

Adress: Enter Galleri, Drottninggatan 4, 961 35 Boden

5 januari 2018

Den anti-materiella julklappen



Jag fick en julklapp av min son Anders. Det var en kartong, ett flyttlåda, med en liten lapp i botten. I övrigt var den tom. Jag erkänner att jag blev en smula överraskad, och kom genast att tänka på en skämtteckning jag sett, där Dalai Lama öppnar en julklapp som inte innehåller någonting alls, och han ropar jublande - Ingenting! För en buddhist är ju ingenting det största man kan få. Men vad var detta, hann jag tänka, innan jag läste lappen.

"Enligt den japanska metoden för anti-materiellt leverne - Konmari - ska vi fylla denna kartong med saker du ej längre behöver. Sedan slänger vi kartongen. Ett tomt rum är bokat för dig på Stadsbiblioteket. Åk dit och ta vara på den stunden på valfritt vis. Kanske tänka, läsa, skriva eller lyssna".

Det var alltså ingen "tom" present, istället bestod den av så väldigt mycket. Den bestod av sådant som jag själv varit inne på de senaste åren, ett sökande efter ett mera enkelt och minimalistiskt liv utan den stress som konsumtionssamhället utsätter oss för. Den bestod också av en gemensam tid, mellan honom och mig, mellan far och son, där vi tillsammans skulle gå igenom mina samlingar av saker och ting, som blivit rätt omfattande under årens lopp och som numera fyller byråer, skåp och förråd i huset på Porsön. Den bestod slutligen av egen tid för reflektion, över mitt liv och dess förlopp som på något sätt speglas i de ting som jag har samlat, som förlorat sin betydelse och nu behöver slängas för att ge utrymme för något nytt.

Man kan säga att de handlar om Feng Shui, en lära som handlar om att få energier att strömma genom sitt liv, utan att stagnera och fastna i gamla saker eller tankar. På 90-talet var jag väldigt fascinerad av dessa teorier. Jag läste allt jag kom över om Feng Shui, Qi Gong och böcker av newage-profeter som till exempel Depaak Chopra.

Så det första jag slängde i lådan var alla dessa böcker om Feng Shui, Qi Gong och Depaak Chopra. Jag slängde alla böcker om psykologiska teorier som jag samlat genom åren utifrån mitt arbete som socionom och jag slängde all gammal kurslitteratur. Det kändes som en stor lättnad. Jag slängde inte bara böcker utan jag slängde ett stort antal gamla föreställningar som jag haft i mitt liv, som jag inte längre har och som jag för länge sedan lämnat.



Tillsammans gick vi vidare till min garderob. Att göra sig av med gamla utslitna kläder är inte så svårt, men att slänga kläder bara för att man inte gillar dem är en helt annan sak. Min garderob har alltid varit som ett bombnedslag, utan ordning och struktur, fylld med kläder som jag aldrig använder och några enstaka plagg som jag rullar runt på, och som jag därför ofta tvättar sönder. För ett antal år sedan gick jag ned i vikt och gick från storlek XL till storlek L men många plagg i fel storlek fanns forfarande kvar på hyllorna. Och de var det första som hamnade i kartongen. Sedan slängde vi ett stort antal v-ringade bomullströjor köpta på Dressman i vedervärdig kvalitet. Och en stickad tröja från 80-talet som jag aldrig har använt men som av nostalgiska skäl legat kvar i nedersta lådan.

När vi var klara var halva min garderob tom och flera hyllor gapade tomma. Jag förstod att jag på något sätt måste börja om. Något måste jag ha på mig på jobbet även i framtiden. Men vad?

Därefter gick vi lös på pärmarna fyllda med värdepapper, gamla deklarationer och samlade fakturor som fanns sparade ända sedan Anders föddes 1983. Alla dessa pärmar som är till för att hålla ordning men som jag tappat greppet över för många år sedan, på grund av att jag inte haft tid att rensa bort det gamla. Vi slängde mängder av papper och kartongen räckte inte till utan både sopsäckar och papperskassar fylldes. När vi var klara efter en halv dags arbete låg en stor hög på golvet i hallen på övervåningen, en historisk hög med en stor del av mitt förflutna de senaste 20-30 åren.

I en av pärmarna låg tre faderskapserkännanden. Från 1983, då jag erkände Anders, från 1986 då jag erkände Jonas, och från 1990 då jag erkände Lars. Sedan dess har det gått många år. Då var jag och Karin i uppbyggnadsskedet av vårt gemensamma liv. Vi skulle se till att barnen växte upp, skaffa hus, bygga stuga, komma igång med yrkeslivet. Och nu, många flikar i pärmen senare, är vi snart inne i en avslutningsfas. Om två år går jag i pension.

Det är lätt att se livet på ett sådant sätt. Man växer upp, lever ett vuxenliv, blir gammal och sedan dör man. Och så är det naturligtvis men det beror också på vilken skala man använder när man betraktar det hela. Varje dag är också ett slags liv med början och slut. Synd om den dagen ska tyngas ner av saker och föremål som man inte längre behöver.

Anders har med sin present befriat mig från en hel del onödig barlast. Saker som kanske skulle skymma mina möjligheter att leva fullt ut ännu en dag. Tack för en tom låda, den behövde jag verkligen.

*****
Ps. Kläder och böcker som i texten "slängs" skänkes naturligtvis till Myrorna eller Återvinningen.

22 december 2017

Flyktingströmmen på Gran Canaria



På södra sidan av Gran Canaria mellan Maspalomas och Playa de Ingles, ligger en 6 kilometer lång sandstrand. Varje dag vandrar tusentals klimatflyktingarna från Norra Europa utefter denna strand, i solens sken och med en hägrande drink i sikte när de kommer fram. Denna stora flyktingström kommer kanske inom något decennium att vändas åt andra hållet, mot norra Europa, när klimatförändringarna gjort det outhärdligt att bo i närheten av ekvatorn.

******
Läs även andra bloggares om , ,

17 december 2017

Spår efter människor



På min kvällspromenad runt Porsön under vinterhalvåret, är det rätt folktomt. Kanske någon enstaka huttrande hundägare som är ute och motvilligt rastar sin hund, samtidigt som hen röker en cigarett. Men ibland, efter ett snöfall, finns spår av aktiviteter som pågått under dagen, som visar att området trots allt är bebott. Hjulspåren efter bilarna, fotspåren i snömodden efter människorna. Det förstärker min känsla av ödslighet, och imorgon kan alla spår vara försvunna, bara på grund av några plusgrader.

*******

20 november 2017

Vi som kallas för capita



Visst är det konstigt. Ett företag gräver upp gatan, fyller igen hålet med isolerande hyttsten, och lägger sedan på ny asfalt och kantsten, så allt blir jättefint. Sedan veckan efter ser man att någon gått med sprayfärg på den nya asfalten och märkt ut ledningar och rör, och någon dag senare kommer ett helt annat bolag och gräver upp asfalten igen och slänger kantstenarna.

Det har i hänt i höst på Porsösundet, för det ska byggas en elcentral för att ladda bussarna, vilket man kommit på strax efter att befintliga busshållplatser renoverats färdigt. Men sådana affärer skapar förtjänst, eftersom det är två bolag som samtidigt ökar sin omsättning vilket gynnar deras intäkter. Däremot förlorar kommunen som tvingas betala båda entreprenörerna pengar för jobben. Man kan säga att vissa vinner på gungorna medan andra, oftast offentliga verksamheter, förlorar på karusellerna.

Porsöns hälsocentral ska stängas och flyttas till Björkskatan. Det är ett led i Landstingets satsning på homogena bostadsområden där det huvudsakligen bor medelklass. Och det är ju förståeligt. Om man ska konkurrera med privata vårdcentraler så måste man lägga sig där de resursstarka finns.

Annat  är det med Porsön, där är det ju en salig blandning av löst folk. Fattiga studenter, invandrare, arbetslösa ungdomar och gamla människor. Det gör att den socioekonomiska nivån är betydligt lägre än på Björkskatan. Även om Luleå kommun har antagit ett måldokument som säger att det ska satsas extra på sådana, mer fattiga bostadsområden, så omfattas inte landstinget av det löftet. De utgår från en helt andra modeller som inte tar hänsyn till socioekonomiska faktorer.

Men det är inte bara landstinget som inte omfattas av måldokumentet, det verkar inte gälla för kommunens verksamheter heller.

För några år sedan byggde Lulebo om ett hus i Porsö centrum för sitt områdeskontor, så att det bättre skulle passa för ändamålet. Och efter nåt år lades kontoret ned och flyttades till Luleå centrum. till ett hus som byggdes om för att bättre passa ändamålet. Det är ju så tillväxt skapas för olika byggföretag. Sedan dess har lokalen på Porsön varit tom, precis som gamla fritidsgården mittemot,  som också står tom efter flytten av verksamheten till Björkskatan. Men igår såg jag något i fönstret i Lulebos gamla kontor, tydligen har det kommit en ny hyresgäst dit, någon som är viktig.




Det finns ju i landet numera en tradition att offentlig service läggs ner i inlandet medan nya hälsocentraler och apotek öppnas i städerna i parti och minut. Men det finns också samma rörelse inom de enskilda kommunerna. Centralisering är svaret på frågan om effektivitet. Porsön är snart tömd på alla offentlig service, och den centrala gatan ligger öde och mörk. Den nedlagda fritidsgårdens fönster är igenspikade med plywoodskivor för där pågår sanering efter att någon försökt elda upp stället. Och samtidigt inom Luleå kommun pågår arbetet med att centralisera all kommunal administration till ett ställe, mitt på centrumhalvön.

All denna centralisering som pågår gör att verksamheter blir billigare per capita. Och det är ju det vi människor ständigt strävar efter, att vi ska bli effektivare. Det ska synas i balansräkningen, kostnaden måste minska, inget fel i det. Men vilken balansräkning tittar vi på? Lulebo flyttade sitt kontor till Luleå centrum, Porsö Hälsocentral och Fritidsgården flyttade sina verksamheter till Björkskatan och kostnaderna minskade, i varje fall i någons budget.

Frågan är vilka kostnaderna blir för samhället i stort. För alla oss vanliga oviktiga människor som går omkring på nyuppbruten asfalt och funderar på vem som är så viktig att hen fått flytta in i Lulebos gamla lokaler. Vi som kallas för capita i den ekonomiska redovisningen och helst ska få så liten beskärd del som möjligt.

*******

25 oktober 2017

Lennarts båtar

Min bror Lennart Teglund bor med sin fru i ett parhus i Umeå. Till varje hus finns ett garage i en gemensam garagelänga och garagen är öppna mot varandra och har inga mellanväggar. Längst in i Lennarts garage finns två presenningar upphängda i taket. Innanför dessa ligger Lennarts verkstad. Den är ungefär 5 kvadratmeter stor och består av en arbetsbänk och ett stort antal verktyg; svets, rondell och andra oundgängliga maskiner. I detta begränsade utrymme har Lennart jobbat nästan vare kväll i 20 år, och numera som pensionär är han där varje dag.



I verkstaden har han installerat en vanlig köksfläkt, med ett rör som går ut genom väggen och syftet är att suga ut de farliga gaserna från svetsen. Tyvärr har den inte varit riktigt effektiv och Lennart börjar få problem med lungorna efter alla år och snart kanske han måste begränsa tiden i verkstaden.

I denna verkstad inrymd i ett garage på ett minimalt utrymme, har han under många år byggt fantastiska modellbåtar i koppar. Båtar som är rena fantasiskapelser, men som ändå utgår från de bogserbåtar som trafikerade hamnen i Husum när vi växte upp. Materialet till dem hämtar han på skroten, det är kasserade plåtbitar, rör och trådar som han använder och löder ihop till väldigt vackra modeller, former som han skapar i stunden.


Lennart i verkstaden

Kopparbåtarna

 

 

När jag står utanför presenningen i garaget och ser ljuset av svetsen och rondellens blixtrar, ställer jag mig frågan, var kommer all denna kreativitet ifrån. Visar Lennart egentligen på konstens villkor?  Ur intet, ur den kasserade metallen, kan han skapa något gudomligt, så att solen speglar sig i den blanka kopparmetallen till glädje för alla oss andra. Det är inte de omgivande förutsättningarna som avgör, utan det är den konstnärliga kraften som obändigt och obevekligt strömmar från en inre källa.

Den skaparkraften är olika stark hos var och en. Lennart är en av de personer som har fått en väldigt stor portion av den varan.

*****

20 oktober 2017

Look at what happened last night in Porsön



Igår besökte Jan Björklund Luleå och passade på att besöka Porsön. Enligt Björklund är Porsön ett område med hög kriminalitet och utanförskap. Och som en sann "liberal" anser han att det naturligtvis är fler poliser som behövs, som ska vandra omkring på gång- och cykelvägarna för att skydda befolkningen.

På bilden ser man att Björklund, för att våga gå omkring på området måste ha två poliser som följeslagare, plus ett gäng rädda lokala politiker. Det kanske är första gången även för dem, som de besöker Porsön och efter vad de läst i tidningen är de nu ute i de "farliga förorterna". När borgerliga politiker pratar om "stort utanförskap" menar de egentligen de områden som ligger utanför deras egna kvarter, och som de vanligtvis aldrig besöker. Bara om de verkligen är tvungna, som nu när Björklund ska utnyttja Porsön för egna politiska syften. Promenaden ser ut att gå i högt tempo, de har just gått förbi Kyrkan och är på väg över gångbron mot hyreslängorna, och de vill naturligtvis göra bort besöket så fort som möjligt innan befolkningen i detta utsatta område angriper dem.

I och för sig. Hade jag varit ute på min dagliga promenad och sett det här följet hade jag kanske blivit förbannad och börjat kasta stenar på dem, men de hade tur. Jag går ju min dagliga promenad runt området bara på kvällarna efter klockan nio. I över 25 års tid har jag gått denna kvällspromenad runt området, kväll efter kväll, i mörker, kyla och snö. Och jag har alltid upplevt området tryggt och lugnt. Massor med studenter och vanliga innevånare som varje dag fyller området, affären, pizzerian, gång- och cykelbanor.

Men visst händer det saker här precis som på andra områden. Skadegörelse i form av klotter, sönderslagna fönster och uppeldade soprum har varit återkommande problem. Under 2016 började Porsön beskrivas som ett utsatt problemområde, och sedan dess har "oron" dragit igång. Porsöns centrum är i behov av renovering och upprustning, det är ett rätt slitet 70-talsområde. Men även om Porsö centrum är i stort behov av renovering så är det absolut ingen samlingsplats för ungdomar, missbrukare eller kriminella. Området är fyllt av vanliga studenter och Porsöbor som går på ICA och handlar eller äter en pizza på Pizzeria Porsön.

Björklund är alltså här för att överdriva situationen på Porsön och för att sprida obefogad oro och vinna politiska poänger. Det är precis samma taktik som Trump använde när han sa - Look at what happened last night in Sweden, och ingen kunde förstå vad han menade. Det här är samma taktik som Sverigedemokraterna använder när de säger att Sverige är nära en kollaps, syftet är att sprida oro och missmod. Och lösningarna för dessa populister är alltid repressiva åtgärder. Peka ut flyktingar och invandrare. Ropa på fler poliser.

Björklunds promenad på Porsön är ett tecken i tiden. Först sprider man oro hos medborgarna, genom att påstå att här är ni inte trygga. Sedan hävdar man att vi måste lyssna på "folks oro". Och sedan det obligatoriska kravet på fler poliser och mer övervakning. Men aldrig ett ord om sociala åtgärder.

******