14 april 2019

Promenader och utflykter avslutad! Ny hemsida: www. sventeglund.se

Från vernissage i Östersunds kyrka, i samtal med galleristen Lars Bolin.

Samma dag som jag fyllde 64 år gick jag också i pension. En 40-årig yrkeskarriär inom socialtjänsten avslutades. Men det kanske snarare ska ses som ett byte av yrkesbana. Mitt måleri och skrivande har ju de senaste åren tagit allt större plats i mitt liv och det har ofta varit svårt att hinna med allt. Men nu har jag äntligen fått större utrymme när fritidssysslan blivit huvudsaken.

På min födelsedag ringde min son Jonas och berättade att han i hemlighet gjort en ny hemsida till mig! Jag fick alltså www.sventeglund.se i födelsedagspresent, en otroligt fin överraskning som gjorde mig så glad! Nu fick jag möjligheten att markera skiftet från mitt “gamla liv” genom att även pensionera bloggen “Promenader och utflykter”. Där har jag bloggat i mer än tio år, och gjort nästan 700 inlägg. Bloggen kommer att finnas kvar ett tag, men med en hänvisning till hemsidan.
Man kan säga att upphörandet av “Promenader och utflykter” är en del av en pågående döstädning.

Hemsidan är så mycket mer än bara en blogg. Där kommer jag att visa mina akvareller, informera om nya utställningar, berätta om podden och nya skrivprojekt.

Välkomna till www.sventeglund.se

Nu börjar det om, på ny kula.
Tack för den tid som flytt.

24 mars 2019

Om den enda vägens politik i Luleå



På måndag kommer kommunfullmäktige i Luleå att besluta
om en omfattande besparing på skola, vård och omsorg. Och det är många med mig som inte riktigt förstår orsaken till detta drastiska ingrepp i vår välfärd. Kommunalrådet Niklas Nordström har i flera inlägg, både vid intervjuer och debattinlägg hänvisat till att det finns ovedersägliga "fakta" bakom förslaget och därför är beslutet också "rätt". Det finns dessutom bara ”en väg” framåt. Det vill säga, om inte dessa hundratals miljoner skärs bort nu kommer bördorna att vältras över på våra barn, på nästa generation. Och då menar han faktiskt inte klimatkrisen, för då skulle han nog hellre ha sparat på sina egna koldioxidutsläpp.

SKL har i några år signalerat att den demografiska utvecklingen för landets kommuner är negativ. Vi blir fler äldre över 65 och fler yngre under 20, medan gruppen i arbetsför ålder mellan 20 -64 inte ökar lika mycket. Det betyder att de som arbetar måste försörja fler och fler. Förändringar i demografin får naturligtvis stora konsekvenser för många mindre kommuner på landsbygden, som dessutom ha en stor utflyttning. Många av dessa kommuner har redan nu fått allt svårare att få in skatteintäkter som räcker till skola och äldreomsorg.

Men det som kommunledningen glömmer att redovisa är att Luleå ligger mycket bättre till än de flesta kommuner. Luleå har en ökande befolkning och ligger dessutom förvånansvärt bra till när det gäller demografin. Det kan man se på den s.k försörjningskvoten. Det är ett mått på just förhållandet mellan antalet personer i arbetsför ålder jämfört med antalet unga och äldre, ju lägre siffra desto bättre. För riket är försörjningskvoten idag 75,9 medan Luleå har en betydligt bättre siffra, 71,3. Luleå ligger faktiskt bland de bästa i landet, någonstans mellan Stockholm och Uppsala.

Varför har inte Framtid Luleå pumpat ut denna nyhet på FB, att Luleå ligger så otroligt bra till när det gäller demografin? Det brukar man ju göra i alla andra sammanhang. I det här fallet har man tagit rikssiffror och applicerat det på Luleå, utan att nämna att detta scenario inte gäller Luleå i lika hög grad.

Det måste vara svårt att vara socialdemokrat och samtidigt rösta ja till en nedskärning på 370 miljoner kronor, där merparten drabbar vård, skola och omsorg. Det borde nästan vara otänkbart eftersom det är tvärt emot partiets grundvärderingar. Men det är här digitaliseringen kommer in. Budskapet till medlemmarna har varit att om vi digitaliserar kommunen maximalt kommer besparingarna inte märkas för medborgarna. Istället kommer kommunen att effektiviseras och kvaliteten kan behållas, ja, till och med kanske ökar.

Denna övertro på digitalisering inom offentlig sektor har nästa börjat anta religiösa former, där ny teknik är svar på de flesta frågor. Och naturligtvis finns det en potential att effektivisera genom digitala hjälpmedel även inom äldreomsorgen. Om man sätter en kamera i den äldres sovrum så behöver ingen personal göra tillsynsbesök på natten. Och det sparar väl in en del. Men så fort den äldre förvirrad kliver upp eller behöver gå på toaletten, så måste en personal rycka ut och ta hand om honom/henne. Faktum är att vård och omsorg är ett av de områden där digitaliseringen i samhället kommer att ha minst betydelse, och där behovet av arbetskraft kommer att kvarstå. Det kommer alltid att behövas händer inom omsorgen och många påstår redan nu att dessa händer är för få.

En gång i tiden när socialdemokraterna ville staka ut framtiden för sin politik gick frågan ut till medlemmarna och de hade storslagna s.k rådslag. Det fanns en tro på demokratin, att ju fler människor som fick säga sin mening och desto fler fakta som kom på bordet desto bättre. En kommun är en demokratisk institution, där olika värderingar och åsikter ständigt ska få sitt uttryck. Men det är helt annorlunda på ett företag. Där bestämmer styrelsen allena, vd:n verkställer och det finns bara en värdegrund: att maximera vinsten. Ett företag styrs med järnhand och alla som inte håller med får kliva åt sidan. Jag menar att Luleå kommun idag styrs som det vore ett företag, med samma styr- och ledningsfilosofi som i näringslivet. Därför finns det mycket som talar för att den kommunala demokratin är i kris.

Följaktligen, när S i Luleå skulle ta fram sin framtida kommunala politik skedde det inte genom ett rådslag bland medlemmarna utan frågan lades istället ut på ett privat konsultbolag. Det är i deras konsultrapport som alla fakta tagits fram för att motivera den massiva nedskärningen, medan de fakta som talar emot en sådan, utelämnats. Det förvånar inte mig. Det är så borgerliga konsultrapporter brukar sluta, i skattesänkningar eller nedskärningar av välfärden.
Men det finns alltid andra vägar att gå.

*****

20 januari 2019

Den tionde 7-årsperioden - att tömma hyllorna



Jag är ingen stor anhängare av att planera och sätta upp framtida mål för mitt personliga liv. Det kan kanske vara bra om man saknar tillit till vardagens inneboende möjligheter och tror att man ständigt måste sätta upp mål för att komma någon vart livet. Jag tänker snarare att redan när man föds sätter livsprocesserna igång av sig själv och sedan rullar de på resten av livet.

Jag har i en tidigare blogg skrivit om livets 7-årsperioder. Det betyder att man kan dela upp livet i cykler på sju år där varje period sammanfaller med de flesta människors utvecklingsschema, i varje fall hur det gestaltas i vår del av världen. Det finns, i generella termer, ett utvecklingsschema som ligger som en osynlig matris och påverkar våra individuella liv, från födelsen till döden.

Det tar sju år att gå från nyfödd till skolmogen, sju år att gå från skolstart till tonåring, sju år att gå från tonåring till att flytta hemifrån, sju år att skaffa sig utbildning och komma ut på arbetsmarknaden, sju år att etablera en familj och få barn och så vidare resten av livet. Varje period avslutas med att du förhoppningsvis uppnår "målet" med varje period, dess slutpunkt, till exempel att ha klarat slutbetyg i grundskolan eller fått ett jobb  i det yrke du valt. Det betyder inte att alla följer denna bana, och ibland kan oförutsedda händelser i livet göra att vi hamnar utanför spåret. (Läs mer i i min blogg Straffrundor i livet)

Jag lever just nu i min tionde 7-årsperiod, den som börjar vid 63 år och avslutas vid 70 år. I den ingår kanske den största "avslutningen" i livet, vid sidan om döden, det vill säga pensionen, avslutningen av yrkeslivet. Det kan av många uppfattas som något enbart positivt, att du efter många år av ofrihet bunden av 40 timmarsvecka och stämpelklockor, krav och deadlines, dåliga chefer och dysfunktionella organisationer, äntligen släpps ut på grönbete som en yster ko på våren.

Och visst kan det vara en stor lättnad att slippa ut ur "grottekvarnen" och jag har träffat flera som gått i pension med den positiva föreställningen framför ögonen. Men efter ett tag kommer lätt insikten att den totala friheten också kan vara en fruktansvärd pålaga. Genom att man större delen av livet varit tvungen att dagligen gå till ett arbete och sköta sina åtaganden, har man också fått hjälp med att hantera svåra frågor som meningen med livet och vad man själv vill göra av det. Arbetet har gett mening, struktur, dagliga rutiner och sociala sammanhang som arbetskamrater, arbetsgrupper och fikaraster. Nu plötsligt blir pensionären lämnad med allt detta i sitt knä, hemma vid köksbordet en mörk och kall morgon i november då almanackan är lika tom som känslan inombords.

Jag fyllde 63 år i mars 2018 men började redan övergången till den nya perioden förra julen. Jag fick då en tom låda i julklapp av min äldste son Anders. Syftet var att han och jag skulle hjälpas åt att fylla den med saker, kläder, papper, kvitton, elektronik etc. som jag inte längre behövde och inte ville ha kvar. Saker som jag samlat på mig under åratal och som nu fyllde lådor, kartonger i garderober, klädkammare och förråd i hela huset och som jag aldrig använde. Tanken var att rensa bort kvarlåtenskapen av mina tidigare livsperioder, de 7-årsperioder som jag hittills genomlevt, för att därigenom ge plats för något nytt.

Det jag inte tänkte på då var att det var första steget i en slags döstädning, att börja minska bagaget inför den sista resan. Men julklappen fick mig att börja ifrågasätta nästan allt i mitt hittillsvarande liv. Vad vill jag? Vad ger mig mening i livet? Svaren på frågorna kom efterhand. Jag är ju lyckligt lottad eftersom jag har ett fritidsintresse i form av akvarellmålning och redan i september bestämde jag mig  för att gå i halvtidspension och prioritera den konstnärliga delen av mitt liv. Och nu i december, ett år efter den tomma lådan, bestämde jag mig för att gå helt i pension vid 64 års ålder. Jag har nu mindre än tre månader kvar att arbeta på socialkontoret.

För att avsluta en sjuårig livsperiod behöver man sörja den, för att det ska blir möjligt att gå vidare till nästa. Jag tror att lådan med saker som jag slängde (eller skickade till återvinningen) förra året innehöll en stor andel sorg. Det är svårt att sörja och ta avsked av det gamla och det är lätt att fastna bland sina "saker" i ett slags nostalgiskt beroende, där sakerna blir till sänken som hindrar en att gå framåt. En människa har inte bara ha starka relationer till andra människor utan även till materiella ting och separationen från en ägodel med stort affektionsvärde kan skapa starka reaktioner av förlust.

Det är därför många av oss gamla människor har förråden fulla av saker som vi inte längre behöver. Vi är rädda för att slänga dem så att hyllorna ska stå tomma och påminna oss om ålderdomen, de stora förlusternas tid. Men det tänker inte jag väja för. Den stora rensningen är påbörjad, både mina inre hyllor och de yttre ska rensas de närmsta åren.

Allt för att jag ska kunna upptäcka den tionde 7-årsperiodens eventuella - och mot förmodan - nya möjligheter.

****

27 december 2018

Utöka systembolagets sortiment


Omsorgen om folkhälsan går som en röd tråd genom Systembolagets historia. Om alkohol skulle säljas fritt skulle vi dricka mycket mer. Vi är många som fortfarande kommer ihåg vad som hände när mellanölet började säljas i vanliga butiker, alkoholmissbruket bland unga fick en rejäl skjuts uppåt.

Vad jag inte förstår är varför den omsorgen bara gäller alkohol? Varför säljs inte också sötade drycker, som läsk, saft, juice och andra typer av sötsaker som choklad och smågodis på systemet?

Det borde det göra.

Vi svenskar köper närmare 60 liter läsk och annan söt dryck per person och år, och då det gäller godis köper vi i genomsnitt runt 13-14 kg. Uppskattningsvis får vi i oss totalt 6 kg rent socker från läsk och 7-8 kg från godis.

Idag har 56 procent av männen och 41 procent av kvinnorna i åldern 16–84 år övervikt eller fetma. Samtidigt är det en allt större andel som motionerar, vilket kanske verkar motsägelsefullt, men senare års forskning tyder på att det inte räcker med att träna, det är intaget, vad vi äter som är avgörande.

Samhällskostnaderna för kraftig övervikt är beräknat till 172 miljarder medan alkoholens kostnader är mindre, ca 160 miljarder, vilket kanske är lite förvånande. Det betyder alltså att skadeverkningarna från vitt socker är minst lika allvarliga för folkhälsan som alkohol. 

Så mitt förslag, så här i jultider, är att försäljning av sötade drycker och godis flyttas från livsmedelsaffärerna till Systembolaget. Där är åldersgränsen 20 år vilket kommer att rädda barn och ungdomar från fördärvet. Langning från vuxna till minderåriga av läsk och sötsaker kommer att vara förbjudet, och även om det inte går att kontrollera alla hem kan myndigheterna göra stickprovskontroller, exempelvis under jul och nyårshelgerna.

Systembolaget får också i uppgift att förändra vår attityder till socker. Kanske med slogans typ, "Man kan ha roligt utan socker" eller "Tänk på barnen under julen, fira utan socker".

******

18 december 2018

När vargen lade om flodens lopp



Ur Anja Örns film Till minnet av en älv

Sammanhangen i naturen är så komplicerade, att ingen människa kan förutsäga vad som händer när vi stör den naturliga ordningen. I boken Naturens dolda nätverk berättar Peter Wohlleben om en sådan händelse. I Yellowstones nationalpark började man utrota vargarna systematiskt under 1800-talet. Omkring 1926 hade den sista vargflocken utraderas, medan andra arter i nationalparken förskonades till exempel hjortarna, som ökade starkt i antal. Bestånden av växtätare blev allt större och vissa områden av parken blev helt kalätna och särskilt flodstränderna blev drabbade.

Det saftiga gräset längst floderna försvann, liksom alla trädplantor, det mesta blev uppätet. Både fåglarna och bävrarna minskade i antal, de var de stora  förlorarna. Stränderna ödelades och då det inte längre fanns någon vegetation som skyddade marken kunde återkommande högvatten riva med sig alltmer jord och erosionen fortskred snabbt. Flodbäddarna spolades bort och floderna blev allt mer meanderformade, slingrande genom landskapet.

Detta pågick till 1995 då man åter planterade in vargar i Yellowstone. Då började en förändring av hela ekosystemet igen. På vargarnas meny stod nu åter hjortarna, som fanns i stora mängder. Och när vargen höll undan växtätarna började gräs och träd att åter växa och binda jorden, på bara några år återfick flodstränderna sin stadga. Floderna flöt åter lugnare i sina bäddar och någon jord fördes inte längre bort. Fåglarna och bävrarna kunde återvända.


Anja Örns skulptur, stelnat vatten i metall

Jag tänker på detta, hur floderna i en amerikansk nationalpark kunde återställas genom vargens återkomst, när jag ser Anja Örns Till minnet av en älv som just nu visas på Konsthallen, som en del av Luleåbiennalen. Den beskriver på olika sätt det enorma påverkan som utbyggnaden av Luleå älv fick, när den i början av 1900-talet började byggas ut i industriell skala. "De naturliga rörelserna manipulerades med fördämningar och enorma betongdammar. Såväl djurliv som människors livsrum förändrades, försvann eller förstördes. Heliga platser röjdes undan med hjälp av moderna maskiner" som det står i texten.

När jag ser utställningen fylls jag med sorg över allt det som förstördes. Det kommer aldrig att gå att återställa inte ens om man planterade in stora mängder vargar.

Samtidigt detta dilemma; den "rena" vattenkraften som nu fyller elbussarna med elektricitet och Facebokhallarna med information. Kunde vi ha gjort ett annat val? Troligtvis inte.

Men Kalixälven klarade sig i varje fall, med stor hjälp av folkligt motstånd.

******

8 december 2018

Klimatångesten



Jag lider av klimatångest. Det är en alldeles ny sjukdom och läkarvetenskapen har ännu inte hittat någon bot. Varje dag när jag läser tidningarna finns artiklar och krönikor, än från den ene än från den andre om klimatkrisen. Björn Wiman har fyllt en hel bok med sådan krönikor.

Vissa pekar ut sådana som mig som skyldiga, jag som äter kött och flög till Kanarieöarna 2017. Andra pekar ut kapitalismen i stort, och menar på att det är hela systemet det är fel på. De flesta säger att det är för sent att göra något. Många dystopiker i min sällskapskrets delar varje dag artiklar om jordens undergång, det verkar nästan som de känner en viss tillfredställelse över att äntligen ha fått rätt. Medan Greta Thunberg säger kloka saker och tar saken i egna händer tror Norrbotten Kurirens ledarsida att allt kommer att lösa sig bara vi får ökad tillväxt. Och den tron gäller tragiskt nog även många politiker.

När jag kollade hur mycket koldioxid min flygresa till Kanarieöarna släppte ut så ökade mitt blodtryck. Jag har nämligen en egen blodtrycksmätare så jag alltid får siffror på vad jag blir upprörd över. Mina känslor litar jag inte på, först när övertrycket i apparaten går över en gräns vet jag hur det står till med mig. Ungefär som det är inom stat och kommun numera, det är först som man har en siffra som ligger över standardkostnaden som man vet att det finns ett problem, även om man aldrig kommer att förstå vilket problemet egentligen är.

Så då bestämde jag mig, jag måste sänka mina utsläpp. Jag började med köttet, slutade äta nöt, fläsk och kyckling. Jag tänkte att det var ju verkligen en insats och stor uppoffring, en insats för miljön. Men eftersom jag dessutom följer LCHF var det inte så lätt. Jag äter inte rotsaker, potatis, bönor, linser, inga baljväxter överhuvudtaget.  Och jag äter inte heller spannmål, så allt med mjöl faller bort det vill säga bröd, pasta och pizza. Och allt som innehåller tillsatt socker ingår inte....ja, det vill säga, nästan allt, kubbar och småkakor är undantagna.

Däremot fortsatte jag att äta mejeriprodukter och ägg, men fick veta att hårdost ger dubbelt så mycket utsläpp som fläsk. Ja se goddag, så var det med det. Men då är inte grisens foder inräknat,  och i fodret finns det mycket soja som odlas på marker där regnskogen skövlats i Amazonas. Så det är svårt att säga, om man räknar in utsläppen från soja är nog grisen ändå lite värre än en ostbit.

Så numera har jag inte bara klimatångest, jag lider svårt av den s.k matinköpsångesten. Jag irrar runt med telefonen i hand och googlar på klimatkollen och Naturskyddsföreningens hemsida och jag läser siffror på utsläpp, och försöker tyda vad alla märkningar betyder, Krav, ekologisk, MSC, Svanen och Bra miljöval.  Jag kan inte längre bara slänga ner en falukorv i matkorgen.

Den märkligaste nyheten som jag har googlat fram, är att närproducerad mat inte alltid är lösningen. Att ta bilen och köra tre kilometer för att köpa ett svenskt äpple ger mer utsläpp än att till affären och köpa ett äpple från Nya Zeeland.

En dag träffade jag två ungdomar på ICA. Jag berättade för dem om min belägenhet, att nästan ingenting i  affären ingår i det jag kan äta, på grund av dieten och klimatet. Då sa den ene av dem, vet du om att två googlingar på mobilen drar lika mycket energi som att värma en liter vatten!

Och så var den dagen förstörd.

*****

6 november 2018

Trädens rättigheter



I min pågående utställning på Galleri Lindberg, försöker jag väcka besökarens empati för naturen. Genom att måla närbilder av träd vill jag lyfta fram individen, det enskilda trädet, så att vi som betraktare möter ett subjekt som vi kan få en känslomässig kontakt med. Min förhoppning är att när vår känsla för naturen är väckt så kan vi inte längre behandla naturen som vi gör idag, det vill säga att se den bara som en resurs som vi kan utnyttja för vår egen vinnings skull.

Vetenskapsradion sände tisdag den 29 maj ett program som handlade om "naturens rättigheter", en idé som spridit sig över världen det senaste året. I april beslöt högsta domstolen i Colombia att landets del av Amazonasskogen ska ges juridiska rättigheter, och i maj blev Whanganuifloden på Nya Zeeland den första floden i världen som fick egna rättigheter.

Det betyder att alla som nyttjar Whanganuiflodens resurser måste ta hänsyn till hur det påverkar hela floden, allt från skogarna runt omkring ner till alger och fiskar som lever i den. Det är ursprungsbefolkningen, maorierna, runt floden som i decennier kämpat för att deras natursyn ska respekteras. Floden har alltså samma juridiska status som en person. I praktiken fungerar det på samma sätt som när ett företag har skyldigheter och rättigheter.

Även i P1 programmet Filosofiska rummet den 3 juni diskuterades den här frågan, om att ge naturen egna juridiska rättigheter som ett sätt att skapa en hållbar natursyn. Det vill säga att vi ska gå ifrån den grundsyn som vårt moderna samhälle bygger på, nämligen att människan härskar obehindrat  över djuren och naturen och alla jordens naturresurser bara är till för vårt förfogande. Detta förhållningssätt har tillsammans med en ohejdad kapitalism försatt oss i nuvarande situation, med klimatkris och utrotning av mängder av djurarter. Kan det var så, att vägen till att rädda vår livsmiljö handlar om att vi måste tänka om, att det vid sidan om mänskliga rättigheter också ska finnas djurens, växternas och naturens rättigheter?

Det är i varje fall klart att gränsen mellan människor, djur och växter är inte så skarp som vi tidigare trott. I Peter Wohllebens bok "Trädens hemliga liv"hämtar han sin information från ett nytt fält inom biologin som kallas växtneurobiologi, som inneburit en ny förståelse av växternas värld. Eftersom växterna saknar tydliga sinnesorgan som djuren, har vi trott att de är okänsliga, osinnliga varelser utan intelligens. Men forskningen har visat att växter är varelser som kan se, höra, smaka, lukta och känna, och de kan kommunicera med andra växter och djur. De har minne, sover, kan hjälpa varandra och manipulera andra arter för att nå egna fördelar.

"Att någon har rättigheter innebär att vi är skyldiga att visa dem respekt. Denna respekt kan uttryckas på olika sätt beroende på vilken sorts varelse det rör sig om och vilken förutsättning den har. Träd har trädrättigheter, fåglar har fågelrättigheter, floder har flodrättigheter, människor har mänskliga rättigheter" (Henrik Hallgren, "Om träd och rättigheter" artikel 2018)

Passa på!

Utställningen på Galleri Lindberg pågår fram till den 20 november.