20 november 2017

Vi som kallas för capita



Visst är det konstigt. Ett företag gräver upp gatan, fyller igen hålet med isolerande hyttsten, och lägger sedan på ny asfalt och kantsten, så allt blir jättefint. Sedan veckan efter ser man att någon gått med sprayfärg på den nya asfalten och märkt ut ledningar och rör, och någon dag senare kommer ett helt annat bolag och gräver upp asfalten igen och slänger kantstenarna.

Det har i hänt i höst på Porsösundet, för det ska byggas en elcentral för att ladda bussarna, vilket man kommit på strax efter att befintliga busshållplatser renoverats färdigt. Men sådana affärer skapar förtjänst, eftersom det är två bolag som samtidigt ökar sin omsättning vilket gynnar deras intäkter. Däremot förlorar kommunen som tvingas betala båda entreprenörerna pengar för jobben. Man kan säga att vissa vinner på gungorna medan andra, oftast offentliga verksamheter, förlorar på karusellerna.

Porsöns hälsocentral ska stängas och flyttas till Björkskatan. Det är ett led i Landstingets satsning på homogena bostadsområden där det huvudsakligen bor medelklass. Och det är ju förståeligt. Om man ska konkurrera med privata vårdcentraler så måste man lägga sig där de resursstarka finns.

Annat  är det med Porsön, där är det ju en salig blandning av löst folk. Fattiga studenter, invandrare, arbetslösa ungdomar och gamla människor. Det gör att den socioekonomiska nivån är betydligt lägre än på Björkskatan. Även om Luleå kommun har antagit ett måldokument som säger att det ska satsas extra på sådana, mer fattiga bostadsområden, så omfattas inte landstinget av det löftet. De utgår från en helt andra modeller som inte tar hänsyn till socioekonomiska faktorer.

Men det är inte bara landstinget som inte omfattas av måldokumentet, det verkar inte gälla för kommunens verksamheter heller.

För några år sedan byggde Lulebo om ett hus i Porsö centrum för sitt områdeskontor, så att det bättre skulle passa för ändamålet. Och efter nåt år lades kontoret ned och flyttades till Luleå centrum. till ett hus som byggdes om för att bättre passa ändamålet. Det är ju så tillväxt skapas för olika byggföretag. Sedan dess har lokalen på Porsön varit tom, precis som gamla fritidsgården mittemot,  som också står tom efter flytten av verksamheten till Björkskatan. Men igår såg jag något i fönstret i Lulebos gamla kontor, tydligen har det kommit en ny hyresgäst dit, någon som är viktig.




Det finns ju i landet numera en tradition att offentlig service läggs ner i inlandet medan nya hälsocentraler och apotek öppnas i städerna i parti och minut. Men det finns också samma rörelse inom de enskilda kommunerna. Centralisering är svaret på frågan om effektivitet. Porsön är snart tömd på alla offentlig service, och den centrala gatan ligger öde och mörk. Den nedlagda fritidsgårdens fönster är igenspikade med plywoodskivor för där pågår sanering efter att någon försökt elda upp stället. Och samtidigt inom Luleå kommun pågår arbetet med att centralisera all kommunal administration till ett ställe, mitt på centrumhalvön.

All denna centralisering som pågår gör att verksamheter blir billigare per capita. Och det är ju det vi människor ständigt strävar efter, att vi ska bli effektivare. Det ska synas i balansräkningen, kostnaden måste minska, inget fel i det. Men vilken balansräkning tittar vi på? Lulebo flyttade sitt kontor till Luleå centrum, Porsö Hälsocentral och Fritidsgården flyttade sina verksamheter till Björkskatan och kostnaderna minskade, i varje fall i någons budget.

Frågan är vilka kostnaderna blir för samhället i stort. För alla oss vanliga oviktiga människor som går omkring på nyuppbruten asfalt och funderar på vem som är så viktig att hen fått flytta in i Lulebos gamla lokaler. Vi som kallas för capita i den ekonomiska redovisningen och helst ska få så liten beskärd del som möjligt.

*******

25 oktober 2017

Lennarts båtar

Min bror Lennart Teglund bor med sin fru i ett parhus i Umeå. Till varje hus finns ett garage i en gemensam garagelänga och garagen är öppna mot varandra och har inga mellanväggar. Längst in i Lennarts garage finns två presenningar upphängda i taket. Innanför dessa ligger Lennarts verkstad. Den är ungefär 5 kvadratmeter stor och består av en arbetsbänk och ett stort antal verktyg; svets, rondell och andra oundgängliga maskiner. I detta begränsade utrymme har Lennart jobbat nästan vare kväll i 20 år, och numera som pensionär är han där varje dag.



I verkstaden har han installerat en vanlig köksfläkt, med ett rör som går ut genom väggen och syftet är att suga ut de farliga gaserna från svetsen. Tyvärr har den inte varit riktigt effektiv och Lennart börjar få problem med lungorna efter alla år och snart kanske han måste begränsa tiden i verkstaden.

I denna verkstad inrymd i ett garage på ett minimalt utrymme, har han under många år byggt fantastiska modellbåtar i koppar. Båtar som är rena fantasiskapelser, men som ändå utgår från de bogserbåtar som trafikerade hamnen i Husum när vi växte upp. Materialet till dem hämtar han på skroten, det är kasserade plåtbitar, rör och trådar som han använder och löder ihop till väldigt vackra modeller, former som han skapar i stunden.


Lennart i verkstaden

Kopparbåtarna

 

 

När jag står utanför presenningen i garaget och ser ljuset av svetsen och rondellens blixtrar, ställer jag mig frågan, var kommer all denna kreativitet ifrån. Visar Lennart egentligen på konstens villkor?  Ur intet, ur den kasserade metallen, kan han skapa något gudomligt, så att solen speglar sig i den blanka kopparmetallen till glädje för alla oss andra. Det är inte de omgivande förutsättningarna som avgör, utan det är den konstnärliga kraften som obändigt och obevekligt strömmar från en inre källa.

Den skaparkraften är olika stark hos var och en. Lennart är en av de personer som har fått en väldigt stor portion av den varan.

*****

20 oktober 2017

Look at what happened last night in Porsön



Igår besökte Jan Björklund Luleå och passade på att besöka Porsön. Enligt Björklund är Porsön ett område med hög kriminalitet och utanförskap. Och som en sann "liberal" anser han att det naturligtvis är fler poliser som behövs, som ska vandra omkring på gång- och cykelvägarna för att skydda befolkningen.

På bilden ser man att Björklund, för att våga gå omkring på området måste ha två poliser som följeslagare, plus ett gäng rädda lokala politiker. Det kanske är första gången även för dem, som de besöker Porsön och efter vad de läst i tidningen är de nu ute i de "farliga förorterna". När borgerliga politiker pratar om "stort utanförskap" menar de egentligen de områden som ligger utanför deras egna kvarter, och som de vanligtvis aldrig besöker. Bara om de verkligen är tvungna, som nu när Björklund ska utnyttja Porsön för egna politiska syften. Promenaden ser ut att gå i högt tempo, de har just gått förbi Kyrkan och är på väg över gångbron mot hyreslängorna, och de vill naturligtvis göra bort besöket så fort som möjligt innan befolkningen i detta utsatta område angriper dem.

I och för sig. Hade jag varit ute på min dagliga promenad och sett det här följet hade jag kanske blivit förbannad och börjat kasta stenar på dem, men de hade tur. Jag går ju min dagliga promenad runt området bara på kvällarna efter klockan nio. I över 25 års tid har jag gått denna kvällspromenad runt området, kväll efter kväll, i mörker, kyla och snö. Och jag har alltid upplevt området tryggt och lugnt. Massor med studenter och vanliga innevånare som varje dag fyller området, affären, pizzerian, gång- och cykelbanor.

Men visst händer det saker här precis som på andra områden. Skadegörelse i form av klotter, sönderslagna fönster och uppeldade soprum har varit återkommande problem. Under 2016 började Porsön beskrivas som ett utsatt problemområde, och sedan dess har "oron" dragit igång. Porsöns centrum är i behov av renovering och upprustning, det är ett rätt slitet 70-talsområde. Men även om Porsö centrum är i stort behov av renovering så är det absolut ingen samlingsplats för ungdomar, missbrukare eller kriminella. Området är fyllt av vanliga studenter och Porsöbor som går på ICA och handlar eller äter en pizza på Pizzeria Porsön.

Björklund är alltså här för att överdriva situationen på Porsön och för att sprida obefogad oro och vinna politiska poänger. Det är precis samma taktik som Trump använde när han sa - Look at what happened last night in Sweden, och ingen kunde förstå vad han menade. Det här är samma taktik som Sverigedemokraterna använder när de säger att Sverige är nära en kollaps, syftet är att sprida oro och missmod. Och lösningarna för dessa populister är alltid repressiva åtgärder. Peka ut flyktingar och invandrare. Ropa på fler poliser.

Björklunds promenad på Porsön är ett tecken i tiden. Först sprider man oro hos medborgarna, genom att påstå att här är ni inte trygga. Sedan hävdar man att vi måste lyssna på "folks oro". Och sedan det obligatoriska kravet på fler poliser och mer övervakning. Men aldrig ett ord om sociala åtgärder.

******

5 oktober 2017

Samtal med Erika Hedenström på Bokmässan i Göteborg

På Kyrkans scen "Se människan" blev jag intervjuad av Erika Hedenström, under Bokmässan i Göteborg. Det var ett av tre samtal som jag var med i under helgen, men det enda som filmades.

Utifrån Siris texter och mina målningar av virkade dukar utspann sig ett samtal om ensamhet, hemmafruar, åldrande och klassperspektiv. Och Siris tacksamhet och förtröstan på Gode Jesus.



*****
Läs även andra bloggare om , , ,

26 september 2017

Siris ensamhet på Bokmässan


Siris sista dagboksanteckning som hon satt och skrev när hon fick sin stroke. Akvarell.

Till helgen blir det Göteborg och Teg Publishing har bokat in mig på på fyra olika programpunkter, dels på Bokmässan och dels på "Scener och samtal" Världskulturmuseet. Det känns verkligen roligt att Siri och boken "ensamheten värst" fortfarande röner så stor uppmärksamhet och det ska bli spännande med alla samtal.

Det börjar med Rum för poesi på torsdag kl 15, då jag läser utvalda dagboksanteckningar. Sedan på fredag kl 17 är det seminarium tillsammans med Annika Norlin, mera känd som Säkert. Annika ledde också samtalet på Littfest i Umeå, då även Kristina Sandberg var med. På lördag kl 11 är det samtal med Erika Hedenström på kyrkans scen "Se människan". Där kommer också att visas några akvareller med dukarna på storbildskärm.

Slutligen lördag kl 16.30 ett samtal med Anneli Jordahl i Studion på Världskulturmuseet. Anneli Jordahl som i sin senaste bok "Som hundarna i Lafayett Park" skildrar änkan Jeanette som förlorat sin make i en arbetsplatsolycka, och som bearbetar sin ensamhet genom att klippa ut dödsnotiser och sätta in i ett album. Rubriken för programpunkten är Änkans sorg och ensamhet i arbetarhem.

Teg Publishing har i övrigt mycket på gång under helgen. Po Tidholm naturligtvis, som släpper sin nya bok Läget i landet och samtalar i flera konstellationer. David Väyrynen, som deltar med läsning och samtal kring sin bok Marken. Och en monter med försäljning av förlagets alster.

På lördag kväll uppträder Mattias Alkberg på Pustervik med stöd av David Väyrynen och Sara Parkman. D:js är Po Tidholm och Annika Norlin. Det blir säkert en fin kväll.

*****


10 september 2017

Klassresan till Överkalix



Jag föddes i en arbetarklassfamilj och fick där den grundläggande skolningen om hur världen fungerar och vad som förväntas av mig som vuxen. Min pappa lärde mig att det viktigaste i livet är att ha ett arbete och det arbete du har, det trivs du med. Och där arbetet är beläget där måste du bo och där du bor, där trivs du. Min mamma lärde mig att maten är till för att bli mätt och mat som man blir mätt av är god. Så jag har alltid ätit god mat i hela mitt liv, har aldrig behövt fundera på hur det smakar och jag har trivts på alla ställen där jag bott och arbetat.

Det var en tillvaro där personliga förväntningar och önskningar var nedprioriterade, eftersom det egentligen inte fanns någon större valfrihet. Det var redan förutbestämt att vi skulle arbeta i fabriken, precis som våra fäder. Men det blev inte så för mig. Jag lämnade hemmet, flyttade till Umeå och skaffade mig en universitetsutbildning. Det var nödvändigt för jag ansågs inte tillräckligt praktiskt lagd för att klara ett riktigt jobb. I denna klassresa kom skönlitteraturen in i mitt liv. Jag läste mina första klassiska romaner i 20-årsålder och har genom åren plöjt igenom det mesta verken inom litteraturhistorien som är ett måste, till och med Proust och James Joyce. Och jag lyssnar på klassisk musik, besöker konsthallar och läser kulturbilagan i DN.

Man kan tro att klassresan är fullbordad, men så är det inte. I ryggmärgen, i mitt DNA, ligger de nedärva värderingarna som ständigt påverkar mig i vardagen.

Till skillnad mot mig växte min fru Karin upp i medelklassen, hennes far var chef på banken och mamman var lärare. Det fanns böcker i deras hem, en skivspelare med en samling klassisk musik och där kunde maträtter lagas som aldrig lagats tidigare och som inte bara smakade salt och vitpeppar. Och man pratade med varandra om hur vi trivdes och vilka framtidsplaner och drömmar vi hade. Vad vi ville med livet. Och det var inte priset som hade den största betydelsen när de köpte saker, kläder och möbler, utan det var kvaliteten och vilken stil det hade. Man handlade inte bara på reor och utförsäljningar, utan mest till ordinarie pris.

Mellan mig och min fru, trots min klassresa, har det funnits ett gap i vardagen som uttryckts i stort och smått, mest i smått. Skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass har gått precis rakt igenom vårt hem, det vill säga strukturella klassskillnader i samhället har hamnat rakt ner på vårt gemensamma köksbord. Alla strukturella ordningar i samhället sipprar alltid ned till oss människor, till den individuella nivån, och ofta kan vi inte skilja på det som härstammar från strukturerna och det som beror på våra olika personligheter.

För ett par veckor sedan åkte Karin och jag till Gällivare och när vi passerade Överkalix sa Karin - vi åker in till Brännvalls café och tar ett gofika! Brännvalls är ett klassiskt gammalt café berömt för sitt väldigt goda fikabröd. Sagt och gjort, vi åkte in och ställde oss i kön till kassan, det var rätt mycket folk. Vi bestämde oss för att ta en smörgås först, då vi var lite hungriga, och det var jag som skötte beställningen. Och så ville vi ha något sött efteråt, vi kom överens om att köpa wienerbröd. Det fanns två fat på disken, ett fat med dagsfärska wienerbröd och ett fat med gårdagens wienerbröd nedsatta till 10 kr, och jag tog naturligtvis gårdagens wienerbröd, de var ju billigare. Karin blev så överraskad och ställd så hon kom sig inte för att protestera.

Vi gick in och satte oss, och jag hann äta upp halva wienerbrödet innan Karin tog sin första tugga. Då sa hon - det är ju torrt! Och då gick det upp för mig hela situationen. Mina nedärvda impulser hade slagit igenom igen: ta alltid det billigare alternativet, tänk inte på smaken, unna dig inget extra.

Om Karin inte hade uppmärksammat mig på att wienerbrödet var torrt, hade jag fortfarande gått omkring och trott att det var ett gott fika på Brännvalls i Överkalix. Och så billigt!

****
Läs även andra bloggares åsikter om

22 augusti 2017

Kulturen blomstrar bäst på kanten till en grop

Resan till Gällivare




Vi bodde i Gällivare-Malmberget i nio år på 80-talet. På nåt sätt är vi sedan dess förbundna med området, och det går inte att bortse ifrån att det är speciellt på många sätt. En unik mentalitet och kultur framsprungen ur en relativt kort historia med flera ingredienser; malmbrytningen, nybyggarna, rallarna, det finska, det samiska och fjällnaturen.

Vi åkte till Gällivare för en semestra några dagar, för att uppleva och återse platserna och träffa gamla vänner. Vi bodde på Gällivare camping, i en fin stuga alldeles bredvid E 45:an som visade sig ha mycket tung och intensiv trafik, nästan dygnet runt. Men utsikt över Dundret kompenserar det mesta.

Malmberget befinner sig i ett väldigt smärtsamt läge. Det en gång så livaktiga samhället håller på att försvinna, det mesta är rivet, många hus är redan flyttade och andra står tomma och förfallna. Många människor lever med stängsel runt sina hus och gropen mitt i staden blir allt större och sväljer allt mer. Jag hälsade på en kamrat som bor på Kilen, och jag fick köra en lång omväg, nästan mot Koskullskulle för att ta mig fram till hans hus. Om ett par år måste han flytta då huset ska rivas. Hela kvarteret där vi bodde på 80-talet är för länge sedan rivet och slyskogen har tagit över platsen.

Gällivare står kvar men här har kapitalismen slagit hårt mot stadens centrum. Medan affärslokaler gapar tomma, husen är nedslitna och torget är totalt öde har mängder av affärer istället flyttat ut till Mellanområdet, där det ligger ett typiskt stort köpcentrum, fyllt av shopping och biltrafik. Centrumhandeln verkar helt ha utarmats och kvar finns snart bara pizzerior och hårsalonger. Men ett stort kulturhus med tillhörande skola är under uppbyggnad mitt i centrum och man får hoppas att det kan leda till att centrum kan fås att leva upp igen, med skattefinansierad verksamhet.

Men det var inte Malmfältens tragiska situation, där en helt samhälle är på väg att försvinna, som fick fäste i mig. Istället var det hopp, mänsklig gemenskap och kulturens kraft som blev signum för vistelsen.


Poeten David Värynen

På fredag kväll åkte vi till Hakkas Folkets hus för att delta i poeten David Väyrynens släpp av boken "Marken", som ges ut av Teg Publishing. Marken kan beskrivas som något mycket mer än en diktsamling i traditionell mening. Det är poesi som har sitt ursprung i den folkliga myllan, i något som kan kallas "malmfältiska", ett språk, dialekt och mentalitet som uppstått ur de tidigare nämnda historiska ingredienserna.

Det är en bok där David samlat på människornas röster från de som bor i Malmfälten, i tätorten eller i större och mindre byar. Alla dessa lokala berättelser, skrönor, levnadsregler, politiska och religiösa yttringar som han snappat upp under årens lopp, har han bearbetat och formulerat i poetiska texter i flera olika varierande former. Det är helt enastående. En enormt rik och storslagen tolkning av bygden, inte bara Malmfälten utan även för hela Tornedalen. Det handlar om strävsamhet, arbetsidoghet och moralisk stränghet, och det blir uppenbart hur stort inflytande laestadianismen och kommunismen har haft för den norrbottniska kulturen.

Vid boksläppet i Folkets hus fanns också musiker med bl.a. Johan Airijoki, som jag kände till då jag lyssnat en del på hans senaste skiva, som jag gillar mycket, och hans medmusiker från Malmfältens Rockklubb. Även Pernilla Fagerlönn deltog med en vacker tonsättning av en av Davids dikter. Kvällen blev en stark upplevelse för mig, att i lilla Hakkas, i ett fullsatt Folkets hus, få uppleva musik och poesi av sådan hög dignitet, och jag tänkte efteråt, det var länge sedan jag blivit så berörd av en kulturupplevelse.

På lördagmorgon åkte vi hem från Gällivare och vi valde att köra genom skogen, via Nattavaara-Murjek-Lakaträsk-Sandträsk- Boden-Luleå. Att åka den vägen, till största delen på grusvägar, genom miltals med skogar med sina tallar och långsmala granar fyllda med skogslav, är verkligen ett bra sätt att uppleva hur långt det är från Gällivare till kusten. Och det är inte bara ett fysiskt långt avstånd, det handlar också till viss del om en resa från periferin till centrum, där kuststaden i mångt och mycket är sig själv nog. Det ska vara mycket till för att Luleåbor ska uppmärksamma något intressant som händer i Malmfälten, särskilt inom kulturens område. Denna spänning mellan kust och inland, har alltid funnits och kanske också förstärkts genom åren.


Johan Airijoki på Musikens Makt

Efter resan till norr kände jag mig särskilt mottaglig inför Johan Airijokis konsert på Musikens Makt på lördagskvällen. Och mina förväntningar uppfylldes med råge, det var en konsert fylld med samma känsla som jag bar med mig från Hakkas. En musik som jag vill kalla malmfältsblues, med en intensitet och närvaro som få kan uppbringa, med jordnära texter som påminner om dem i Marken. Konserten fyllde Potatiskällaren med en entusiastisk publik.

Efteråt ställde jag mig frågan, är det så att det finns ett slags kulturellt flow i Malmfälten just nu?  Flödar kreativiteten mot bakgrund av det svåra som händer när ett helt samhälle är på väg att rivas och försvinna? I ett P1 program av Helene Alm från december 2016 får jag veta att det finns tydliga tecken på det. Både Airijoki och Väyrynen har bott och studerat söderut ett antal år men återvänt. De är hemvändare som nu valt att bo i hembygden och där utveckla sitt konstnärskap. Och det finns fler, även konstnären Miriam Vikman har valt Malmberget som bas för sin verksamhet.

Och ett är säkert. Det är inte bara lätt att finna stoft till poesin, musiken och konsten i Malmfälten just nu, det finns också stor tillgång till tomma lokaler för ateljéer och replokaler i Malmberget, innan de om något år rivs bort och försvinner.

För det är faktiskt så att kreativitet stimuleras inte av välmående. Kulturen blomstrar alltid bäst precis på kanten till en grop, där allt riskerar att ramla ner.

******
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,