11 augusti 2017

Om svensk underhållning

Jens Rydberg, professor i sociologi, har gjort en studie som bygger på intervjuer med tusen 19-åringar med föräldrar från Iran eller forna Jugoslavien. Det visade sig att om man ställde frågor om graden av identifikation med föräldrars hemländers kultur och Sveriges kultur så fanns ingen konflikt mellan dem alls. Man kunde ha högt på båda eller lågt på båda. Och ju mer man identifierade sig med föräldrarnas hemland desto mer identifierade man sig också med Sverige. Det innebär att idén om att man inte kan tillhöra två kulturer samtidigt, som högerkretsar hävdar, bara är svammel.

Studien visade också ett intressant socioekonomisk samband. De som hade svag ekonomisk situation hade lägre grad av identifikation med sina föräldrars hemländer och med Sverige. Medan de som hade mer gynnsam socioekonomisk position hade en fot i båda kulturerna, och identifierade sig med båda. Det tyder på att ekonomisk jämlikhet är det bästa medlet för en fungerande integration.

Därför var det djupt tragiskt när alla partiledare under förra året unisont började hylla svensk kultur och svenska värderingar, som en eftergift åt högerkrafterna.  Istället borde de ha värnat om flyktingarnas och invandrarnas möjlighet till ett ekonomiskt drägligt liv i landet, och deras möjlighet att vara stolta över den kultur som de kommer från. Om de nu hade varit integrationen som de ville förbättra.

Komiskt nog visade det sig att ingen riktigt visste vad svensk kultur var för något. Det var lite pinsamt, och det kändes inte riktigt okey att behöva gå och fråga Jimmie Åkesson, som betraktas lite som expert på området. Så partiledarna har improviserat sig fram; lite jämställdhet, lite mänskliga rättigheter, demokrati och mycket lag och ordning. 

Eftersom ingen riktigt vet vad svensk kultur ärföreslår jag att man rensar bort begreppet helt och ersätter det med "svensk underhållning" istället. För svensk underhållning, det vet alla vad det är: Gessle, Ledin, Johnson. Till exempel. Nästa år i Almedalen blir det betydligt lättare för politikerna, när alla står där och vill värna den svenska underhållningen. Precis den som visas upp för alla varje sommar i Allsång på Skansen.

Varför inte till och med slå ihop Almedalsveckan med Allsång på Skansen? Att alla partiledare får en egen kväll och möjlighet att leda en allsång i TV. Ebba Buch Thor kommer att älska det, hon har ju redan varit inne på den linjen, med underhållning alltså. Och svensk underhållning, den håller så hög klass jämfört med andra länders underhållning. Ingen nämnd och ingen glömd. (Norge)

1 augusti 2017

Sociala träd och enstöringar

De flesta träd är beroende av andra träd. De lever i en gemenskap och skogen är egentligen en egen organism där träden samarbetar ungefär som myror gör i en myrstack.

När en larv biter i ett träd, skickas elektriska signaler från såret, precis som när en människa skadas, och försvarsämnen lagras upp i bladen som förstör måltiden för parasiterna. Om trädet skadas i rötterna kan det identifiera vilken larv det är genom dess saliv, och sedan locka till sig larvens naturliga fiender genom att skicka ut rätt lockämnen. Träden har alltså både känsel och smaksinne.

Men trädens försvar är långsamma och tar tid, därför är samarbete av avgörande betydelse och träden har förmåga att kommunicera med varandra. De sprider varningarna i luften men hjälp av kemikalier och elektriskt via rötterna och kan på så sätt varna alla omgivande träd . I spridningen av information hjälper också svamparna i marken till och de fungerar som ett slags underjordiskt internet.

Skogen samarbetar, ja man kan säga att den till och med är ett socialistisk kollektiv. Träd av samma art, till exempel bokträd, kan vara vänner som hjälper varandra och de har inget intresse i att förlora svagare medlemmar.  Därför utjämnar träden svagheter och styrkor sinsemellan. Underjordiskt med hjälp av rötterna sker ett livligt utbyte. Den som har mycket ger till andra, den som är fattig får hjälp och svamparna med sitt stora nätverk hjälper till i fördelningen av resurserna. Det kan säga vara naturens eget socialbidragssystem.

De flesta träd lever alltså inte enligt principen att den starke överlever. Deras välbefinnande hänger på gemenskapen, och utgångspunkten är att om de svaga försvinner förlorar även de andra.


Akvarell ur serien Björkar

Men det finns undantag. De kallas pionjärträd och björken är ett sådant exempel. De vill växa upp så långt som möjligt från sin mor, de vill söka sig till de fria vidderna och uppleva äventyret. Dessa enstöringar satsar på ett fartfyllt och spännande liv, och de bryr sig inte om andra. De är individualister och egoister som har bestämt sig för att klara sig själv, och rent politiskt kan man säga att de ligger på högerkanten.

Björkens frön kan flyga extremt långt, är mycket små och inpackade i vadd eller försedda med pyttesmå vingar, så att kraftig storm kan transportera dem flera kilometer bort. Deras mål är landa utanför skogen för att erövra nya livsmiljöer. De har uppenbart en imperalistisk utgångspunkt.

Björken avskyr skugga och till skillnad mot de flesta andra träd vill de ha en plats i solen. Det leder till en snabb tillväxt som gör att stammen snabbt blir tjock och anlägger en kraftig grov bark. Barken blir så stark att växtätarnas tänder inte klarar av det hårda materialet och den är dessutom oljeindränkt som växtätarna avskyr. Och som gör att barken brinner bra även när den är färsk.

Björkens vita färg beror på ämnet betulin, en terpen som utgör större delen av barken. Vitt reflekterar solljus och skyddar därigenom stammen mot solbränna, vilket är nödvändigt när den inte har någon granne som kastar skugga över den. Björken lägger enormt mycket energi på att skydda sig själv då den saknar den "allmänna försäkringen" som andra, de sociala träden, har gemensamt.

Sociala träd varnar varann för insekter och svampar och i skogen hjälps de åt om någon drabbas av sjukdom och nöd. Men björken tar sig fram på egen hand, den satsar stenhårt, jagar hetsigt fram genom livet och lever över sina tillgångar. Till slut slår det tillbaka, och den lakar ur sig själv och får ett betydligt kortare liv än andra träd. Men tydligen tycker den att det är värt det. I det avseendet liknar björkens egenskaper den traditionella mansrollen på många sätt.


















(Källa: Trädens hemliga liv skriven av Peter Wohlleben)

26 juli 2017

Tänkte jag där jag satt på stolen

Jag satt i stugan på köksstolen, tittade ut genom fönstret och tänkte att först tog man bort förmögenhetsskatten och arvsskatten sen lät man miljardärer betala mindre skatt än löntagare och när det sen uppstod brist på medel till välfärden så skyllde man på flyktingarna med hjälp av sverigedemokrater, för då kunde flyktingarna utvisas medan de rika kunde sitta nöjda i sina skattebefriade flygplan trots att förbränning av fossil innebar att jorden blivit allt varmare och i norden fick vi allt mildare vintrar och blötare somrar men tillväxtförespråkarna blev ändå glada när antalet resenärer på flygplatserna ökade år efter år när medborgarna ville åka till värmen i sydligare länder trots att flygandet försämrade klimatet på hemmaplan, vilket gjorde att utländska turister snart inte kunde komma hit för vinterns skull eftersom den var på väg att töa bort men Ishotellet i Jukkasjärvi köpte kylanläggning för att kunna fortsätta trots allt och den drevs med billig el från kommuner som saknade både en växande befolkning och flygplatser, tänkte jag där jag satt på stolen, men de rika ville inte att flygtrafiken, bilarna, fraktfartygen och konsumtionen av onödiga produkter skulle pekas ut och lobbyister började istället skylla klimatkrisen på korna och då plötsligt blev det var och ens moral vid köksbordet det handlade om och inte själva produktionen, och att skjuta över ansvar på den enskilde medborgaren var ett beprövat grepp och sen blev nästan alla svenskar laktosintoleranta, slutade dricka mjölk, jordbruken började läggas ner och landsbygden utarmades och urbanisering blev på modet och då passade de rika på att bygga hus i städerna nere vi hamnarna, och bostadspriserna sköt i höjden och när de rika satt i de inglasade balkongerna i städernas hamnkvarter med ett glas laktosfritt, oroade de sig för skatter på flygresor till andra länder där de kunde sitta på en annan balkong och se ut över havet, men helst inte över hav där flyktingar drunknar i tusental, tänkte jag samtidigt som jag tittade ut genom fönstret i stugan, och alla partier utom ett hävdade att medborgarna måste arbeta mer för att klara den åldrande befolkningen, trots att befolkningen redan blivit allt äldre under de senaste 100 åren och under den tiden hade vi minskat arbetstiden flera gånger, och nästan alla partier var också överens om att den produktivitetsökning på 40 procent som vi fått under de senaste 20 åren inte skulle användas till vård och omsorg, utan för att öka konsumtionen av produkter av olika slag, främst onödiga plastsaker gjorde av olja som förstör jordens klimat och som sedan kommer att hamna i haven och föröda havens ekologi och därför behövde vi arbeta mer och höja pensionsåldern så att vår tillverkning av saker av plast och metaller kunde vidmakthållas trots att många egentligen inte ville ha dem längre, utan hellre skulle arbeta sextimmarsdag och lägga produktivitetsökningen på 40 procent som vi haft de senaste 20 åren på vård och omsorg, istället för att ge skattesänkningar åt miljardärer, skatteavdrag för medelklassen och borttagande av förmögenhetsskatt och arvsskatt för de rika, men de politiska partierna tänkte att om de rika blir rikare så tillverkar deras företag fler produkter och det tjänar landet på och även de fattiga får sig en skärva även om all forskning hittills visat att den tanken varit felaktig och istället så ökade ojämlikheten så att avståndet till den rikaste procenten bara blev större och partierna hävdade att för att klara vård och omsorg i framtiden så måste ekonomin växa genom att öka konsumtionen och tillverkningen av saker gjorda av plast och metall, och därför var det nödvändigt att de privata företagen fick så hög vinst som möjligt för då ökade deras innovationskraft så att de kunde hitta på nya produkter som ingen behövde men som kunde transporteras runt världen i stora fartyg som drevs med den mest smutsiga oljan som gick att uppbringa, tänkte jag när jag satt på stolen, och sedan visade det sig att ingen av de innovationer som präglar vår tid hade kommit till utan tunga statliga investeringar, flygteknik, datorer, internet, bioteknik och grön teknik hade kommit till med hjälp av staten, inte den privata sektorn, och det hade visat sig att riskkapitalet får upp intresset först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar och trots att partierna hävdade att vi måste arbeta mer för att klara omsorgen om de äldre i framtiden så släppte de in de privata företagen till välfärdssektorn eftersom det var en marknad som kapitalet kunde tjäna pengar på utan att behöva ta några risker, för det tog kommunerna och de enskilda eleverna som plötsligt kunde bli utan skola mitt i terminen, och de skattemedel som försvann till riskkapitalister gömdes undan i skatteparadis vilket ledde till allt större brist på ekonomiska medel till offentliga sektorn och partierna hävdade att därför måste alla arbeta mer och längre upp i åldrarna, tänkte jag, där jag satt på köksstolen i stugan och tittade ut genom fönstret samtidigt som någon på radion berättade att de senaste 2,5 miljoner åren befinner sig jorden i kvartär, som är en geologisk period som kännetecknas av cykler av kallare perioder som vi kallar istider och kortare värmeperioder och vi lever just ni i en sådan värmeperiod som vi kallar Holocen och den har pågått under 10 000 år och under den tiden har vår moderna civilisation utvecklas, hörde jag där jag satt, och data visar att en uppvärmning på 4-5 grader globalt sett från en istid till en värmeperiod har tagit flera tusen år och nu pratat vi om  uppvärmning av 4-5 grader på grund av människans påverkan på bara hundra år, vilket är enormt mycket snabbare än jämförbara processer, dessutom är den lika stor som från en istid till dagens klimat men åt andra hållet det vill säga från en värmeperiod och uppåt och ingen vet exakt vad det kommer att betyda men vi vet att förra gången det var en värmeperiod för 100 000 år sedan då var det 2 grader varmare än idag globalt sett och då var havsnivån 5 meter högre och om vi kommer i samma läge igen det vill säga att den globala medeltemperaturen höjs med 2 grader, vilket är högst troligt, kan vi räkna med en höjning av havsnivån på 5 meter, vilket skulle leda till att inte ens översta delen av flygtornen på flygplatserna efter hela norrlandskusten skulle synas över vattenytan, tänkte jag där jag satt och tittade ut genom fönstret, vilket ställer en flygskatt på 80 kronor per resa i ett lite vidare perspektiv än vad som är vanligt när skatter diskuteras inom politiken.

*****
(tack Thomas Bernard)

18 juli 2017

Du Anar Inte Vad Som Händer Sen

En regnig dag började jag samla på klickbeten på internet. Rubriker som "Du Anar Inte Vad Som Händer Sedan” eller ”Du Kommer Inte Att Tro”..... som ska göra att man blir olidligt sugen på att få veta mer och inte kan låta bli att klicka. Men jag blir nästan alltid besviken när svaret dyker upp och samtidigt vet jag att någon, osäkert vem, har tjänat pengar på min nyfikenhet och bristande impulskontroll.

Jag bestämde mig för att samla rubrikerna men ALDRIG klicka. Bara stanna till just innan, låta fingret bli kvar i luften, förhindra impulsen att få veta som hände sen och istället låta rubriken bara tumla omkring i mitt inre. Låta fantasin ta över och skapa sina egna små historier, och jag upptäckte att varje klickbete är en bra början till en egen novell. För dikten överträffar alltid verkligheten, om man ska vända på det hela. Här kommer några exempel.

* Husse kämpar i 2 timmar med att sätta in kattluckan - men kattens oväntade reaktion får miljoner att skratta.

* Kvinnan hallucinerar, hennes mystiska ritning av klockan gör att läkaren kan rädda hennes liv.

* 29-årig kvinna besökte varuhustoalett och försvann – 3 dagar senare avslöjas otäcka sanningen.

* Kycklingen ser sin hjälte och rusar ut ur ladan - det som sker sen får tusentals hjärtan att smälta.

* Mamman älskar sitt barns unika namn, när hon läser det baklänges 2 år senare avslöjas makens hemlighet.

* Hon vaknar och känner maken är iskall och stel - går i bitar när hon inser sitt misstag. Nu har hon ett viktigt meddelande till alla där ute.

* Pappan märkte att något var fel när han såg sonens rum, hittar lapp som får alla att vika sig av skratt.

* Hundmamman Miley hade precis fått se sina tre valpar kommat till världen. Men det ingen visste var att hon höll på en hemlighet - som skulle förbluffa alla i hennes närhet.

* Mannen blir vräkt från sitt hem - då chockas reportern när han avslöjar sitt namn.

* Efter 19 dagar i koma stänger läkaren av 22-åringens respirator, då rör sig något under täcket.

* 16 tatuerade pensionärer svarade äntligen på frågan: Hur kommer du se ut när du är gammal?

* Ingen får komma in i gamla tantens lägenhet, då bryter grannen upp dörren och inser det otänkbara.

* Alla trodde att det var helt omöjligt – Här gör 18-åringen det ingen någonsin klarat av.

* Poserar på bergstopp – faller ned för stup. 

* Skulle sluta med klickbeten på Facebook - sen hände detta.

21 maj 2017

Om relationen mellan arbetskamrater



Med anledning av att två av mina arbetskamrater slutar, Nina som bytt arbete och Mats, som går i pension, har jag skrivit en text om betydelsen av att ha arbetskamrater.

Finns det vanliga människor?
Det är många som hänvisar till dem, de vanliga människorna, som om det skulle finnas en stor majoritet av människor som är stöpta i samma form och där skillnaden mellan dem är minimal och att de därför kan klumpas ihop till en enhet.

Min erfarenhet är att när jag träffar en person ur gruppen vanliga människor, någon som jag inte tidigare mött, så är det min egen föreställning eller kanske fördom, att det är en vanlig människa. Jag utgår från att personen i fråga är konventionell med normala gränser för sitt beteende och livssituation. Jag tänker att hen lever ett liv ungefär som jag, även om intressen, sysslor och fritidsaktiviteter kan skilja mellan oss, och naturligtvis även värderingar och politiska ståndpunkter.

Men - efter en tid - när jag lär känna den vanliga människan lite mer, framträder någonting annat: det som skiljer, det som avviker från min inbillade föreställning. Vanligheten trängs undan och personliga egenskaper träder fram; det unika som skiljer honom eller henne från mängden. Vissa människor har mer unika egenskaper än andra, men ingen saknar det särskilda.

Jag har därför dragit slutsatsen att det inte finns några vanliga människor, det finns bara kortare eller längre personliga avstånd. På långt håll kan en människa te sig vanlig, men ju mer man lär känna henne upptäcker man de unika egenskaperna och förmågorna, som hos vissa kan vara häpnadsväckande och storartade i sin omfattning.

Vad är en arbetskamrat?
En arbetskamrat är precis som släkten: föräldrar, syskon, kusiner, farbröder och mostrar, någon som man inte själv valt, utan blivit påtvingad. Börjar man på en arbetsplats ingår arbetskamraterna som en förutsättning och man kan inte bli av med dem. Så länge man stannar kvar på jobbet måste man på något sätt förhålla sig till arbetskamraterna så att livet trots allt blir drägligt. Förhoppningvis är de trevliga och passar någorlunda med ens egen personlighet, vilket gör det lättare att trivas.

Att arbeta, som lönearbetare, är något som jag är tvungen att göra, om jag vill ha en inkomst, bostad och matkassar att bära hem från kvantum på torsdag kväll. Ett arbete får aldrig vara så viktig för en att man glömmer att det bara är ett lönearbete, något som man är tvungen att göra för att sedan kunna ha ett drägligt liv. Många blandar ihop arbetet med sig själv och ser det som ett självförverkligande, och då kommer man att fara illa, känna sig missförstådd eller bli utbränd. Det gäller alltid att ha ett distanserat förhållande till sitt arbete och förstå att det bara är ett jobb, det är inte du.

Därför är arbetskamrater på många sätt viktigare för mig, och har alltid varit, än själva jobbet. Visserligen är vårt förhållande påtvingat, men om vi kommit över de inledande barriärerna, det vill säga att personen gått från att vara en vanlig människa till en med unika egenskaper som jag uppskattar, så kan en arbetskamrat bli en av de viktigaste relationerna i livet.

Jag har ett nära liv, med familj, släkt och vänner. I det livet utspelar sig relationer med högt känslomässigt innehåll, både det positiva i form av kärlek, glädje, närvaro och det negativa, konflikt, kriser och smärta. De nära relationerna binder oss samman, vi vävs ihop och befinner oss ständigt i ett nystan där ingen vet var tråden börjar eller slutar. Vi är beroende av varandra.

Med en arbetskamrat, däremot, delar jag inget verkligt liv, det enda vi delar är olika slag av tvång. Tvånget att arbeta, tvånget att ha varandra som arbetskamrater och tvånget att anpassa oss till ett liv på hemmaplan med nära anhöriga. Allt detta, att vi är i en utsatt situation som vi kan förstå och dela med varann, men utan den bundenhet som karaktäriserar nära relationer, kan i lyckliga fall ge oss ett andrum mitt i vardagen. En ovärderlig och möjlig plats för något som påminner om terapeutiska samtal.

Två arbetskamrater som träffas i ett arbetsrum med kaffe i muggar för att prata en stund innan man ska ta tag i själva arbetsuppgiften, har stora likheter med psykoterapi. Det finns ingen bundenhet mellan de två eftersom de inte delar verkligt liv, bara en överenskommelse om att de ses mellan klockan 8 - 17 vardagar på en speciell plats, och var och en av dem kan när som helst bryta avtalet genom att byta jobb eller genom att välja att sitta ensam på sitt eget rum.

I samtalet kan allt avhandlas, från missförhållanden på arbetsplatsen, missnöje med chefen, andra arbetskamraters oförstånd till ilskan från bråket med hustrun i morse innan jag for till jobbet. Den samlade irritationen över de tre tvången - tvånget att arbeta, de påtvingade arbetskamraterna och tvånget att anpassa sig till nära anhöriga - är gemensamt och något som kan delas inom ramen för den arbetskamratliga och terapeutiska relationen. Dessa möten är läkande och nödvändiga.

Och när tiden tagit slut, antingen i och med att klockan blivit fem eller att någon av arbetskamraterna lämnat arbetet för gott, så är terapisessionen över. Och den kan aldrig mer återskapas, det är oåterkalleligt. Men minnet av tiden tillsammans, finns alltid kvar i våra hjärtan.

*****

5 maj 2017

En väg in

Jag började arbeta som socialarbetare på 70-talet och har alltså varit med ett tag inom socialtjänsten, och har i huvudsak arbetat med barn och unga, inom Individ- och familjeomsorgen. Här tänker jag berätta lite om mina reflektioner om kommunal verksamhet och socialtjänst i synnerhet. 

En väg in
Det finns två olika linjer som ständigt präglar utvecklingen inom offentlig förvaltning. Den ena linjen är decentralisering, det vill säga att dela upp saker och ting i allt mindre delar, att specialisera arbetet i olika enheter och mellan olika tjänstemän. Det finns fördelar med det, varje område bli mindre och mer hanterbart, tjänstemannen blir expert på sin lilla del. Men när alltför många uppgifter är specialiserade på flera olika enheter, så försvinner helheten och överblicken och personalen får allt svårare att förstå varandra över gränserna. Det uppstår en språkförbistring mellan olika verksamheter, och varje område utvecklar ett eget fackspråk, lika svårt att förstå för utomstående som dialekterna i avlägsna byar i norra Norrlands inland.

Den andra motsatta strategin är att försöka samla allt på ett ställe. Den processen, centralisering, sätter alltid igång efter en period av uppdelning. Det underlättar när vi får komma nära varandra igen och kan samarbeta utan att ha en massa gränser att ta hänsyn till. När enheter börjar att slås samman måste vi ordna ett hus som ska rymma allt, våning läggs till våning. Men till slut blir det så många våningar i det centraliserade huset att den översta våningen inte längre har kontakt med den nedersta. Man har skapat ett Babels torn, och när huset blir för högt så uppstår språkförbistring och kommunikationen fungerar inte länge, och huset rasar samman.

De flesta offentliga organisationer pendlar mellan dessa två ytterligheter. Först delas allt upp i allt mindre enheter, och när nackdelarna - bristen på överblick - blivit uppenbara, så börjar man slå ihop organisationerna igen till allt större kolosser.

Just nu pågår en centraliseringsvåg inom offentlig sektor och ledorden denna gång är "en väg in" och "vi ska inte ha stuprör". Kommuner över hela landet har numera"en väg in" som sin främsta målbild, och alla tror att de upptäckt något nytt, eller innovativt, som det heter idag. Medborgarna ska hädanefter bara ha ett telefonnummer, en dörr att gå in i, och där mötas av en person som är bra på "bemötande" men som inte vet något alls om verksamheterna. Därför måstes medborgaren slussas vidare med sitt ärende till rätt ställe i organisationen och det ska inte vara någon skillnad om man söker byggnadslov eller hjälp för sitt barn. Alla ska behandlas lika, en väg in är huvudsaken. Tyvärr är det färre just nu som tänker på hur medborgaren ska ta sig ut ur byråkratin, när han en gång klivit in genom dörren.

Individens fel
De gamla sociallagarna från 40-talet fanns fortfarande på 70-talet när jag började inom socialvården. De var uppdelade på tre olika lagar och nämnder. Barnavårdsnämnden hade hand om de vanartiga barnen, nykterhetsnämnden hanterade alkoholisterna och den sociala nämnden gav omsorg till de fattiga och åldringarna.

Under den gamla sociallagstiftningen låg en speciell människosyn där sociala problem sågs som en rent biologisk och ärftlig defekt. Det var alltså bristande arv som gjorde att vissa blev fattiga eller började supa ohejdat och blev alkoholister. Det handlade om undermåliga gener helt enkelt, och därför var det arbetarklassen enbart som hade sociala problem. En social utredning behövde därför inte vara så omfattande på den tiden, det räckte att titta på efternamnet så visste man hur det låg till. Vissa släkter var helt enkelt drabbade av sociala problem som gick i arv. Det ansågs att samhället hade en viktig roll att rensa upp och rena folkets gener, vilket bland annat sköttes med hjälp av steriliseringslagen som fanns kvar ända fram till 1976.

De gamla sociallagarna hade en väldig tro på tillrättavisningar och var uppbyggda i form av en upptrappningsmodell. Socialvården kunde utdela varningar och om det inte räckte kunde det tillsättas en övervakare eller så blev det tvångsvård på en institution till slut. Hur barn blivit behandlade under dessa tvångslagar är en stor skam för Sverige, vilket skrivits om i den statliga Vanvårdsutredningen.

Samhällets fel
1968 kom en brytning med det gamla, traditionella och auktoritära samhället. Det var studentrevolternas tid och en kraftig vänstervåg gick över västvärlden. Unga aktivister tvingade fram en förändring och ett uppbrott från den förlegade människosynen som byggde på individens egen skuld. Istället kom nu tanken att sociala problem var samhällets fel.

Eller rättare sagt, det var det kapitalistiska samhällets fel. Att vissa blir fattiga, att familjer blir ekonomiskt utsatta och inte klarar sina barn eller att de tar till alkohol som tröst, var inte individens fel, utan individen sågs nu som ett offer för ett klassamhälle. Alla sociala problem var strukturella och orsakades av fel i samhället. Det var därför inte så konstigt att folk blev kriminella, psykiskt sjuka eller knarkare och ställde sig utanför samhället. Människor i utanförskap ansågs till och med vara friskas av oss alla, eftersom de tagit avstånd från det borgerliga samhället. De var egentligen rebeller, som förutsåg den kommande revolutionen, som snart stod för dörren.

När jag började på socialhögskolan i mitten av 70-talet så var det hög status att känna en brottsling eller att själv ha suttit inne. Jag kom från en trygg arbetarmiljö och kände ingen kriminell och hade inte ens alkoholism i min familj, så jag hade rätt låg status på skolan. Flera av mina klasskamrater inledde förhållanden med kåkfarare och de fick säkert betydligt bättre betyg än vi andra. I samma anda genomdrevs på socialhögskolan att det inte var individen som skulle bedömas utan gruppen, och vi hade därefter bara grupptentor, ingen individuell prövning. Och i solidaritetens tecken blev alla i gruppen godkända, även om någon inte alls hade läst eller kunde något. Vi såg det som en form av solidaritet med de svaga.

Socialtjänstlagen
Under den här perioden, när samhället ansågs vara orsaken till alla sociala problem, mellan 1968 - 82, pågick samtidigt utredningen som sedermera skulle bli socialtjänstlagen. Det är därför den kom att se ut som den gör idag. Den koncentrerar sig på att det är samhället som måste förändras, socialarbetare som träffar de mest utslagna är de som är bäst lämpade för att driva samhällsplanering ute i bostadsområdena, som ska följa barn och ungas utveckling i samhället och förebygga att problem överhuvudtaget uppstår. Den beskriver en strukturell syn på sociala problem, fattigdom, kriminalitet och missbruk är bara symtom på brister i samhället som måste åtgärdas. Individen ska behandlas med frivillighet, och familjen ska hållas ihop, familjeperspektiv, helhetsperspektiv, närhetsperspektiv.

Jag arbetade som socialsekreterare på 80-talet, i en mellanstor kommun, i samband med att socialtjänstlagen antogs 1982. Det var en tid innan ekonomitänkandet hade tagit över socialtjänsten. Under hela 80-talet hörde jag aldrig talas om ordet "budget", det nämndes aldrig i något sammanhang. Istället pratade vi om "behov”, vad som behövdes för att kunna förbättra insatser och stöd. Och varje år utökades våra verksamheter och folk nyanställdes och ingen pratade om vad det kostade.

I socialtjänstlagens anda, helhetsprincipen, hade jag som socialsekreterare ett distrikt, ett geografiskt område, där jag arbetade med alla former av sociala problem. Jag utredde och beviljade socialbidrag, jag hade hand om barnavården och jag försökte hjälpa alla missbrukare inom området och jag utredde vårdnadsfrågor efter skilsmässor. Allt låg på mitt bord.

I min arbetsgrupp fanns också barnomsorgen representerad, och vi jobbade tillsammans. Förutom de enskilda ärendena gick jag runt på förskolorna i området, deltog på föräldramöten, träffade föräldrar på BVC och besökte skolorna, samarbetade kring skolelever som hade det svårt. Utifrån mina kunskaper som jag fick i området deltog jag i kommunens samhällsplanering, där synpunkterna från mig, socialarbetaren, var viktiga för hur kommunen skulle planera nya bostadsområden.

Varje år fick vi mer tjänster. Fältassistenter, förebyggare ute på skolorna, alkoholrådgivare som arbetade förebyggande på arbetsplatser. Det här var en tid när man kunde träffa människor utan att behöva utreda dem först i fyra månader. 80 - talet var en underbar tid när vi arbetade efter socialtjänstlagens intentioner och vi visste fortfarande inte vad en budget var för någonting.

Ekonomerna tar över
Men socialtjänstens guldålder tog slut 1992. Då hade den stora fastighetskrisen kommit till Sverige, pengarna hade tagit slut, slösats bort av yuppies och aktiespekulation och vi fick 500 % i ränta. Och det var i samband med Göran Perssons berömda ”sanering av statsfinanserna” 1994 som ekonomerna plötsligt kom inrusande i alla kommuner. Ekonomistyrning var plötsligt viktigare än att förändra samhället till det bättre. Det var nu ordet budget kom in i socialtjänsten och tog plats i centrum, och den har aldrig lämnat den centrala positionen.

Och vi vet alla att ekonomer är excelbladens mästare. Allt går att dela upp i kolumner och rader och varje kolumn kan prissättas och summan kommer automatiskt upp längst ner i i hörnet. Genom att dela upp saker i detalj via excelblad kunde vi få ordning på ekonomin, en budget i balans. Ett sådant tänkande, detaljerad ekonomistyrning, stämde inte med en socialtjänst organiserad i distrikt med helhetsperspektiv på familj och samhälle. Det dög inte längre, för vad kostar de enskilda delarna?

Därför, under senare delen av 90-talet, fick socialtjänsten krav på sig att renodla arbetet, indela det mera och anpassa det till kolumner och rader. När man utreder då ska man utreda. Och när man ger hjälp då ska det vara en avgränsad insats, med tydlig början och slut. Ett industriellt tänkande inspirerad från det löpande bandet infördes. Socialarbetaren skulle styras av enkla regler, rutiner och riktlinjer, och därför i stort sett vara utbytbar. Socialt arbete skulle inte längre utgå från relationen mellan en socialarbetare och en familj, istället skulle socialt arbete administreras och dokumenteras.

Och så började den stora uppdelningen. Först började vi dela upp familjen. Vi tar barn för sig och vuxna som missbrukar för sig och försörjningsstöd för sig. Då blir det lättare att följa försörjningsstödets utveckling. Familjeperspektivet och helhetsprincipen i socialtjänstlagen fanns kvar med förpassades helt sonika bort från synfältet. Varje familj kunde nu få besöka två – tre olika avdelningar i socialförvaltningen för att bli utredd inom alla områden.

Men uppdelningen av familjen och organisationen räckte inte. Borde man inte också dela upp själva processen i flera steg så att det blir ännu högre kvalitet på de enskilda delarna? Därför inleddes en kartläggning av arbetsgången när en familj söker hjälp och man fann att det handlade om att ta emot, att bedöma, att utreda, att besluta, att ge uppdrag, att ge hjälp, att följa upp och att avsluta. De avskilda delarna som man identifierat sorterades upp och specialiserades inom olika avdelningar. Detta gjorde inte bara ekonomerna glada, även socialstyrelsens folk kände sig alltmer nöjda.

Först kommer barnet och föräldern till ett bedömningsteam som gör okulärbesiktning, skyddsbedömningar och bedömer om det ska utredas eller inte. Allt skrivs ned i ett eller flera dokument. Säg 8 sidor text. Sedan går dokumenten vidare till en utredare som igen kallar barnet och föräldrarna för en större genomgång, själva utredningen. Att inleda en sådan utredning är lika komplicerad som att starta en jumbojet, det krävs flera checklistor för att inte glömma bort att informera om det som måste informeras enligt socialstyrelsens alla föreskrifter.

Utredning ska vara omfattande dokumenterad, uppdelad i olika livsområden, samma sak ska helst skrivas minst fyra gånger på olika ställen innan det är klart. Utredningen kan därför bli 20-30 sidor lång, att lägga till de 8 som den första socialsekreteraren skrev. Socialstyrelsen införde en modell, kallad BBIC, som ledde till att socialarbetarens fokus flyttades från den hjälpsökande till själva modellen för dokumentation. Ett gott socialt arbete handlar idag om att modellen är rätt ifylld. När utredningen är färdig efter fyra månader görs en bedömning och efter det tas ett beslut om insats. Och ofta blir det bara ett beslut om stöd som man visste att barnet behövde redan första dagen det kom till bedömningsteamet. För det finns ju inte alltid så mycket olika stödinsatser att välja på.

Så efter 2 veckors bedömning, fyra månaders utredning så kommer barnet fram till den som ska tillhandahålla själva hjälpen. Men först måste det skrivas ett dokument, en genomförandeplan, så att alla mål kan följas upp noggrant. Det gör öppenvården. Jag vet inte hur många sidor den är på, säkert minst 4 sidor. När den är klar kan hjälpen inledas. Om familjen orkat ända hit.

Stödet som en socialsekreterare gav på 80-talet kan idag vara uppdelat på ett stort antal personer och kommunikationen mellan delarna sker främst genom skrivna dokument av omfattande natur.

Socialstyrelsens ingenjörskonst
Socialstyrelsen är uppdelningarnas mästare. Trots att de ständigt sviker socialtjänstlagens intentioner fokuserar de endast på myndighetsutövning, all form av service är i princip bannlyst. De verkar nästan som de delar upp barn i två kategorier, utredda och ännu ej utredda. Alla sociala problem löses med en utredning av det enskilda barnet, och ju fler dokument som kan läggas till utredningen desto bättre kvalitet, tycks socialstyrelsen anse. Deras tillsyn och öppna jämförelser bryr sig inte om barnen fick hjälp eller inte, utan där räknas antal dokument och rutiner. En skriven rutin är det bästa sättet för en kommun att undgå kritik. I kommunerna anställs allt fler utvecklare, strateger, kvalitetsledare för att tillfredsställa den statliga myndighetens glupande aptit på skrivna dokument.

Socialstyrelsen driver ett mångårigt projekt, Nationellt fackspråk där de har definierat sin syn på socialt arbete. Det är utifrån mitt sätt att se, ingenjörskonsten absoluta höjdpunkt, där mänskliga problem är omformulerade till en teknisk bruksanvisning, se nedanstående bild.


Socialstyrelsen beskrivning av socialt arbete

Allt börjar längst upp med en Person. Socialstyrelsen definierar person som ”en mänsklig individ”. När personen kommer in i systemet så kan hen anta formen av brukare, journal, insats och en mängd andra former av dokument.  Men det mest tragiska med denna bild är att det finns ingen utgång. Har en person en gång antagit formen av brukare så finns ingen återvändo. Hela bilden är långt ifrån socialtjänstlagens intentioner om att se på familjen som en helhet.

Samverkan som den ultimata lösningen
I mitten av 2000-talet var socialtjänsten söndertrasad i så många delar att alla hade svårt att se något som helst sammanhang. Det var nu alla började prata om behovet av samverkan. Varenda konferens, varenda artikel om sociala problem slutade i den ultimata lösningen: Ökad samverkan! Vi måste få ihop det! Plötsligt verkade man inse att alla myndigheter har sina egna excelblad med kolumner och rader om inte är kompatibla med varandra. Men det var ändå svårt att komma överens om vilken myndighet som skulle betala, så de flesta samverkansprojekt gick i stöpet när budgeten kom på tal.

70-talets återkomst
Som jag inledde den här texten, så har situationen inom socialtjänsten pendlat mellan uppdelning av verksamheterna i allt mindre delar, till att under andra tidsepoker slås ihop till större enheter. Synsätten på sociala problemen har följt med, antingen ansetts bero på individuella orsaker, särskilt genetiska, eller så har strukturella orsaker i samhället pekats ut.

Från 90-talet och framåt, kom ekonomerna in i centrum och med socialstyrelsens hjälp blev socialtjänsten individuellt inriktad och samhällsperspektivet försvann till förmån för myndighetsutövning med fokus på dokumentation och handläggning. Just nu bågnar alla kommuners socialtjänster under enorma dokumentationskrav och detaljstyrning av det sociala arbetet. Det har knäckt professionen som i stora skaror flyr från socialkontoren.

Men det är samtidigt tydligt att 70-talet är på väg tillbaka i socialtjänsten. Främst har ett folkhälsoperspektiv slagit igenom, där de sociala problemen åter igen ses som komna ur strukturella problem, eller som det heter numera, "bakomliggande socioekonomiska faktorer". Det är ojämlikhet, inkomstskillnader, barnfattigdom som skapar de sociala problemen. Därför måste socialtjänsten, skolan, kulturen, fritiden och landstingen samverka och tillsammans bidra till att förändra samhället. Socialarbetare måste igen in samhällsplaneringen, barn och unga måste följas upp på gruppnivå och helhetsperspektivet över kommunens insatser måste finnas.

Det är dags att damma av det som står i socialtjänstlagen. Vi behöver göra ”sociala investeringar” och bygga ut förebyggande och tidiga insatser. Dags att se familjen som en helhet igen, som har en egen kompetens att ta ställning till olika stödinsatser. Frågan är vad vi ska göra med socialstyrelsen. Det är säkert omöjligt att övertyga dem om att man inte behöver utreda alla människor, att man också bara kan ge dem den hjälp de efterfrågar. Att det går att se personer som hela mänskliga individer och inte bara som beståndsdelar i ett administrativt system som genererar tusentals sidor texter, som arkiveras i allt större och större arkiv.

En utväg kunde vara att dela upp socialstyrelsen i några mindre enheter. Det kanske skulle göra dem upptagna med en omorganisation så att socialtjänsten skulle få lite utrymme att utvecklas i frihet.

*****

20 april 2017

I glasögonbutiken



Nu har jag köpt nya glasögon igen. För mig som varit närsynt sedan jag gick i femman är det en återkommande sysselsättning var tredje eller fjärde år. Numera är synen även påverkad av min höga ålder, så jag måste ha progressiva glas.

Varje glasögonaffär har sina egna lockpriser och det är helt omöjligt att jämföra och bedöma var man kan få det bästa priset. Vissa har 25% rabatt på både båge och glas, andra har halva priset på ett andra par glasögon, vissa lockar med gratis solglasögon och det finns affärer som lovar två par extra glasögon. Jag förstår inte varför man ska köpa flera glasögon åt gången, för mig räcker det med ett par.

Jag gick in hos en optiker där det stod på dörren: Köp progressiva glasögon för 1750 kr! Jag tyckte att det lät som ett bra pris. Det var även 50% rabatt på synundersökningen om man var pensionär och kom in på förmiddagen, men tyvärr, jag är inte pensionär än så jag fick betala fullt pris. Nåja, priset på glasögonen lät ju ändå bra.

Först skulle jag välja bågar. Expediten sa att det finns olika hyllor med bågar att välja på, i fem olika kategorier: "mycket fula bågar", "fula bågar", "tråkiga bågar", "snygga bågar" och "mycket snygga bågar". Hon sa att det var bara mycket fula bågar som ingick i priset som stod på dörren. Om jag ville ha snyggare bågar så kostade det lite mer. Och efter att ha provat visade det sig att en båge ur kategorin "mycket snygga bågar" var den som passade mig bäst. Det tyckte hon också.

Sen var det dags att välja glas. Det finns olika sorter och kvaliteter, förklarade hon för mig, särskilt när det gäller progressiva glas. Hon delade in dem i fem kategorier: "mycket dåliga glas", "dåliga glas", "vanliga glas", "mycket bra glas" och "mycket, mycket bra glas". Det var stor skillnad på dem, och jag fick se ett exempel på "mycket dåliga glas", de som ingick i det rabatterade priset som stod på dörren. Det mesta var suddigt på sidorna och med ett så litet skarpt synfält i mitten att jag säkert inte ens skulle hitta hem. Så hon rekommenderade ett lite bättre glas. Det kostar ju lite mer naturligtvis, men man måste ju unna sig att se bra, eller hur?

Jag bestämde mig för att stanna på kategori fyra, mycket bra glas, man kan ju inte ha det bästa jämt. Vill du ha reflexfritt, frågade hon då, det måste man ha, annars går glasögonen knappt att använda utomhus. Och eftersom jag gärna skulle vilja gå ut ibland så accepterade jag reflexfritt. Tyvärr ingick inte reflexfritt glas i priset som stod på dörren.

När jag skulle betala uppgick kostnaden för glasögonen till 7200 kronor.

Vill du även ha en försäkring för 300 kr per månad nu när du köpt så dyra glasögon, frågade expediten avslutningsvis. Om olyckan skulle vara framme.
Nej, nej och åter nej, svarade jag. Ingen försäkring!

Man måste sätta gränser i tid, tänkte jag, så man inte blir pålurad något onödigt.

******