Görandet

En drillsnäppa på en sten, vid stranden i Ryssbält. Det är sommar och fågelns liv pågår som mest intensivt: ungar skall matas, skyddas och växa upp. Den skriker entonigt ut sin oro när jag närmar mig.

Det är lätt att längta tillbaka till sommaren, i dessa dystra och råkalla dagar i november. Ett disigt töcken sveper in över landskapet och lägger sig som en våt filt över tillvaron. Det krävs mental styrka för att man skall orka med höstens mörker, och för mig är det särskilt svårt denna höst, när en sjukdom också förmörkar mitt sinne. Som tur är har jag bra kontroll över mina tankar, och jag låter problemen glida förbi mig precis som vattnet som rundar en sten i forsen. Negativa tankar ska man inte fastna vid utan bara låta dem spola vidare.

Som i en gammal kvarn låter jag den goda energin dämmas upp och föras in i en fåra som ligger bredvid huvudfåran, och när kraften är tillräckligt stor släpper jag på flödet som driver det stora vattenhjulet. Hjulet får sedan driva min kreativitet, att hela tiden göra saker, för jag vet att görandet är den bästa medicinen mot grubblandet. För mig är det främst akvarellmåleriet som håller mig igång.

Men det måste finnas en balans mellan görandet och icke-görandet. Jag brukar reflektera över hur många altaner som det finns i Sverige. Det finns nästan inte en villa, ett radhus eller stuga som inte har en stor och fin altan, ofta inglasad, men det verkar som ingen har ro eller tid att verkligen sitta där. Sverige är de tomma altanernas land. Att bygga altanen blir ett projekt och när det är klart går man vidare till nästa projekt. Det verkar vara svårt för många att stanna upp och bara sitta i lugn och ro, utan att göra något speciellt.

Min bror sa i veckan att han tycker det är synd om de idrotts-intresserade. De kan få sitta inne en hel sommar och se på OS, utan att få nåt vettigt gjort. Han själv bygger en ny altan varje sommar, antingen runt nån av sina två stugor eller så hemma hos nån av sönerna. Han hinner aldrig sitta på någon av dem, men å andra sidan behöver han inte heller någon idrott för att hålla sig i form. Det ena ger det andra.

Ibland när jag åker till Kalix under sommaren, åker jag förbi golfbanan där. Det brukar vara mycket folk som spelar, särskilt när det är fint väder. För mig är det en gåta att vuxna människor kan tillbringa en hel dag (en runda tar ju 4-5 timmar) på en golfbana, bara för att försöka få den lilla bollen i hålet. Så mycket bortkastad tid, som kunde användas på ett bättre sätt. Som att bygga fler altaner till exempel. Eller för att göra ingenting.

Men vem är jag att sitta och döma andra. Var och en hittar ju sin individuella väg här i livet, oberoende om det är altaner eller golf det handlar om. Huvudsaken att man tycker det är roligt. Jag såg en dokumentärfilm om en fransman som var lindansare och som fått den fantastiska idén att gå på lina mellan det två tvillingtornen i World trade center. Det här var på 70-talet då tornen fortfarande fanns kvar. Mot alla odds, och efter en flerårig planering, kunde han en dag genomföra sin idé: att i hemlighet spänna en vajer mellan tornen och sedan promenera på linan mellan dem, högt uppe i luften. Och han lyckades med bedriften, han gick 8 gånger fram och tillbaka på linan.

När han fick frågan efteråt, varför han gjorde det, kunde han inte svara. Och så är det väl med mycket vi håller på med, vi gör det för att vi fastnat för det på nåt sätt. Men det är svårt att svara på frågan varför vi gör det vi gör.

Katt-promenaden

Gråväder över fjärden. Det är fukt i luften och små droppar lägger sig på glasen och gör att jag ser saker och ting ännu mer diffust. Den råkalla luften tränger igenom jackan som jag köpt på Luleå kommuns personalförsäljning, och som har ett märke där det står Socialförvaltningen, Luleå kommun på. Visserligen diskret placerat men ger ändå en viss uppfattning om vilken sorts människa jag är: snål när det gäller kläder. Snart har allt som jag har på mig ett likadant märke. Jag trivs i bra och billiga kläder och otrivs i dyra. Det har nåt att göra med mitt självförtroende.

Att gå omkring och fotografera i detta dåliga novemberljus är nästan meningslöst, i varje fall inom mitt amatörmässiga område. Nåja, jag bryr mig inte utan fortsätter ändå. Att dokumentera min vardag har blivit ett måste på grund av den digitala tekniken, alltså för att det är så lätt. Saker som jag inte fotograferat är jag osäker på om de överhuvudtaget existerat. Mitt liv levs och sedan förvandlas det till ettor och nollor och därefter upplevs det. Jag är faktiskt nöjd med den fördröjningen, någon känslomänniska har jag aldrig varit. Jag oroar mig mer för att hårddisken skall krascha än för alzheimers.



Jag fortsätter min promenad längs vattnet och går fram till Björkskatabron och ställer mig där och känner hur blåsten tar tag i min personaljacka och jag är nöjd över att den både är vatten och vindavvisande. Bra grejer tänker jag och vänder för att gå tillbaka.

De enda människor jag möter är de som rastar sina hundar. En del har riktiga och varma kläder och går långa promenader medan andra bara går utanför huset, i träskor och med cigaretten i handen. Undrar om det skiljer i deras utbildningsnivå, tänker jag. Det är ju så att de som har låg utbildningsnivå röker mer, har sämre hälsa och sämre tänder. Jag har svårt att förstå hur det kommer sig. Man kan väl inte behöva högskola för att förstå att man skall borsta tänderna två gånger om dagen. Eller att förstå att det är farligt att röka. Men det finns säkert nån logisk förklaring som jag inte ännu känner till.

Jag är inte så förtjust i hundar, även om jag numera kan fördraga vissa hundar som jag lärt känna lite mer. Sigge, till exempel, som brukar följa med oss till Ryssbält ibland, han gillar jag. Och Agnetas lilla trevliga vovve. Men de flesta andra hundar undviker jag, och har svårt att förstå de som kommer dragande med tre-fyra hundar på promenadstigen. Att ha så många hundar tyder på gränslöshet av den mer allvarliga sorten. Hundarna som jag möter, känner naturligtvis på sig min negativa inställning till deras art, och brukar ofta plötsligt skälla eller göra utfall emot mig. Inget att göra åt, misstänksamheten är ömsesidig.

Jag är istället en typisk katt-människa. Katter har en otroligt fin inställning till livet. De vilar och sover större delen av dagen, helst på varma ställen i huset. Sedan vill de leka eller jaga småfåglar utomhus när kvällen närmar sig. Och de binder sig inte särskilt hårt till oss människor, så länge de får mat är de nöjda, men de kan lika gärna flytta till någon annan om de tycker matsedeln är för dålig. De är sig själva nog, och kommer bara upp i knäet på husse och kelar om den själv vill. Allt sker på deras villkor. Det skulle var skönt att vara lite mer katt. Vi människor är annars mest hund, lever i hierarkiska flockar och är underdåniga våra ledare.

Våran katt Sickan, är ett mellanting mellan katt och hund. Han följer mig varje dag på en kattpromenad runt kvarteret, och det utan koppel. Han springer några meter bakom mig och vi följer samma runda varje gång. Nåja, han hinner med lite avvikelser; ner i diket, upp i trädet, genom häcken, upp på stenen osv., men han följer mig ändå troget hela vägen hem. Han älskar dessa promenader och blir jätteglad när han ser att jag kommer ut för att gå med honom.

När vi kommer hem igen går vi in i huset och lägger oss i sofffan och slumrar en stund på katters vis. Dagens promenad är över för denna gång.

Myran

Myran i bakgrundsbilden till bloggrubriken har idag även blivit en akvarell. Det är kul att blåsa upp en myra på ett löv till en målning som är i tio gånger förstoring. Det får myran att komma upp i sin rätta betydelse.

Jag gillar myror och deras sociala liv.

Det finns i Sverige knappt 800 myrarter. Man kan bli imponerad av dessa djur och deras förmåga att hantera tillvaron, bilda samhällen och fungera med ett invecklat socialt samspel. Man kan också bli imponerad av att det finns forskare som tagit sig tid att räkna alla dessa arter och sett till att varje art fått ett namn. Jag känner ingen sådan forskare men det skulle onekligen vara roligt att få träffa en sådan person, med myror som huvudsakligt intresseområde. Till dess får jag nöja med det som går att läsa sig till i böckerna, där kunskaperna från många håll, det s.k forskarsamhället, finns samlat.

Alla myror hör till familjen Formicidae som i sin tur ingår i ordningen Hymenoptera. Myrornas närmaste släktingar är getingar, bin och humlor dvs alla är de gaddsteklar.Vissa myrarter lever i sociala system där vissa individer avstår från egen fortplantning.

Myrhonan, drottningen, som är fortplantningsaktiv, har kring sig ett stort antal döttrar som är sterila eller nästan sterila, arbetarna. Samhället är helt feminiserat, hanarna har nästan ingen betydelse alls. Hanarna utvecklas ur obefruktade ägg, alla befruktade blir honor. Drottningen sprutar ut ett medel som gör att honorna steriliseras och blir arbetare.

Att vissa individer avstår sin egen fortplantningsförmåga som dessa honor gör, är mycket ovanligt i naturen. Men hela myrsamhället bygger på principen av släktskapsselektion dvs om släkten kan leva vidare på ett säkrare sätt kan det vara värt att avsäga sin egen fortplantning.

Döttrarna stannar i hemmet och sköter sina uppgifter utan att knota. De till och med accepterar att bli uppdelade i olika kaster. Det finns ”mjölnarkasten”, myror som kan mala mjöl med sina käkar. Och honungsmyror som alla andra kan äta ifrån. Som tur är finns det också ”portvaktskasten” som har speciellt stora, platta huvuden och kan täppa igen ingångarna när det kommer inkräktare.

Hos oss människor finns det också honor och hanar som avsäger sig sin fortplantningsförmåga och stannar hemma för att ta hand om sin mamma (gam-pojka och gam-jänten). Och detta trots att släktskapsselektionen inte ger dem några som helst fördelar. Det finns ännu ingen forskare som kunnat utröna orsaken till detta beteende, men det finns lovande sociomatematiska teorier, som jag kanske återkommer till.

Allvarlig lek

Min son Lars var i veckan till Äventyrsbadet i Piteå. När han kom hem gjorde han reflektionen att det inte längre var lika roligt att bada där som när han var liten. Då kunde man bada i 8 timmar utan att bli less, men nu kändes det rätt uttjatat redan efter 3 timmar. Man kan säga att Lars hade upptäckt vuxenblivandets oändliga nackdel; den alltmer utbredda tråkigheten.

Ju äldre man blir desto tråkigare och allvarligare blir det mesta. Folk blir tystare och dystrare för varje dag som går, och ingen tycker det längre är så roligt att bara hoppa i en vattenpöl så att det stänker på byxorna. Det är få som fortsätter att bygga Lego när de blivit medelålders, och det är bara en handfull människor som i vuxen ålder roar sig med att bygga modellplan.

Men det är tur att idrotten finns. Inom idrotten kan folk fortsätta att vara barn, och bygga upp sina liv kring leken. Att sparka boll på en gräsplan verkar fortsätta att vara lika roligt för många oberoende hur gamla de blir, och för en del är fotbollen, själva livet. I och för sig sitter numera de flesta på läktarn och tittar på, men det är inget fel på inlevelsen. Folk skriker ut sina känslor och får gråta, skälla och bete sig som bortskämda barn, utan att det räknas som speciellt konstigt.

Samtidigt som fotboll, hockey och alla de andra stora sporterna, blir ett barnsligt sätt att undvika vuxenhetens tråkighet, så blir ändå dessa idrotter tagna på stort allvar. En förlust för Sverige i en landskamp kan innebära nästan landssorg, och bearbetningen av en sådan förlust kan pågå kollektivt i tv-program efter program under lång tid. Man stöttar varann i långa samtal och försöker behärska sin ilska och aggressivitet, som annars är ett vanligt inslag i svår sorg.

För att på nåt sätt dölja för oss alla, att idrott bara är en form av barnslig lek, så är det sedan många år kutym att tränare, medhjälpare, idrottstjänstemän samt idrottsreportrar av olika slag, alla bär snygga kostymer, med vita skjortor och slips. Jag tror till och med att tränarna uppträder i kostym även på träningarna. I alla tv-studios där kommentatorerna sitter är det kostymer som gäller över hela linjen. Eller snygga dräkter för kvinnorna.

Man försöker väl visa hur allvarligt det är egentligen, detta med idrott och sport. Det är finkläderna som gäller, inte mysbyxorna. Men egentligen sitter nog dessa kommentatorer inte i kostymer, utan i kortbyxor och gympaskor. Och pratar om sina lekar som de lekt sedan de varit små, och som hjälper dem att undvika vuxenvärldens allvarlighet; den som gör att vi sakta stelnar till mumier som sitter tysta och bara tänker på riskerna med tillvaron.

Själv är jag inte intresserad av idrott. Känner mig rätt allvarligt vuxen. Men jag har heller aldrig gillat äventyrsbad, sedan jag tappade glasögonen i bassängen i Örnsköldsvik på 80-talet.

"Allting är fantastiskt och ingen är lycklig"

Jag skrev tidigare ett inlägg om de bortskämda pensionärerna, som trots att de får gratis vaccin inte kan låta bli att klaga på om de måste vänta en timme på sin tur. Ingela skickade mig en länk, som berör samma område; "allting är fantastiskt men ingen är lycklig" . Du kan se Youtubeklippet här.

Dagens bloggtips

Gå in på Lars Teglunds blogg här. Han skriver roliga krönikor om hur det är att vara ung i Luleå i dag. Och om klubbar, musik och överdriven Seindfeld-humor.

Istäcket

När isen lägger och täcker det förflutna, försvinner de naturliga spegelbilderna och ytan blir hård. Kan det vara samma fenomen som drabbat alla pensionärer som är födda på 20 eller 30 talet? De hävdar ju alltid, när de klagar på ungdomen, att de växte upp i ett fattigt Sverige, när de knappt hade mat för dagen och de tvingades börja jobba i sitt anletes svett redan i 14-årsåldern. De vet verkligen vad livet handlar om.

Men när man ser dessa pensionärers agerande i samband med vaccinationerna för svininfluensa, börjar man fundera hur det är ställt. Första dagen man öppnade lokalen i Luleå för vaccination av riskgrupper, alltså främst äldre och pensionärer, så öppnade man kl 12 och stängde kl 19. När tror ni alla pensionärer kom? Jo, naturligtvis kom alla fem i tolv, sin vana trogen att försöka vara först. Det innebar att det blev en lång kö utanför lokalen, och personalen hade svårt att klara anstormningen. Om några hade kommit senare på eftermiddagen,hade det troligtvis gått bra. Redan dagen efter var det ingen större köbildning kvar.

Detta har gjort många pensionärer upprörda, och det har klagats i tidningar, TV och på insändarsidor. De tycker att det är fruktansvärt att de måste stå i en kö, de tycker det är fruktansvärt om de måste åka färdtjänst från Råneå till Luleå och de klagar på landstingets dåliga organisation.

En pensionär sa till mig att hade det här varit i USA så skulle det vara mycket bättre organiserat, de kan det här med att undvika köer. Om det hade varit i USA, svarade jag, hade ingen fått gratis vaccin.

För det är ju faktiskt så att här köper samhället in vaccin till hela befolkningen och alla får det gratis, och massor av människor har jobbat med planering och organisation under lång tid. Att i en sån situation ha mage att klaga intensivt på att man måste vänta en timme för att bli vaccinerad, det måste vara utslag av välfärdens sämsta sidor.

Vi har fått det så bra att vi inte längre ser hur bra vi har det. Tänk på hur många människor i världen som måste gå flera mil varje dag för att hämta vatten, tänk på hur många som svälter och får stå i dagslånga köer för lite mat, tänk på alla barn som dör i sjukdomar som skulle kunna botas med lite billig medicin. I det perspektivet är det skamligt att klaga över att behöva vänta en timme på vaccin mot en influensa.

Över pensionärernas minnen från 20 och 30-talen - från den tid då inga pensioner fanns, inga barnbidrag fanns, ingen hade semester - har isen lagt sig och och det har blivit ett tjockt istäcke, som ingen längre verkar kunna tränga igenom.

Bara när det gäller att klaga på ungdomen förstås, då plötsligt, dyker de upp igen. De självförhärligande minnena från en svunnen tid.

Läs även om Svininfluensa, pensionärer