torsdag, december 01, 2016

Se möjligheterna

I Tjernobyl har den nya sarkofagen kommit på plats, som ska skydda den läckande reaktorn i 100 år. Den har kostat 14,6 miljarder kronor att bygga. Man hoppas kärnkraftverket hade betalt sin hemförsäkring, så att det täcker beloppet. Sarkofagen är tydligen unik i sitt slag och har byggts av en fransk firma, och denna stora investering har säker satt igång tillväxten i området. Det är ju ändå det som är viktigast, att hålla igång tillväxten.

Finland planerar att bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki. Det ligger i Österbotten 15 mil från Luleå och man tänker även lagra kärnavfall där. Flera kustkommuner i Norr- och Västerbotten har protesterat, även Umeå. Men i Luleå säger vi inte någonting om det. Vi tycker att kärnkraft behövs för tillväxten skull. Och skulle det, mot all förmodan, gå riktigt illa kan vi alltid bidra med stål från SSAB för att bygga en sarkofag där, tekniken finns ju redan och vi måste ju lita till de tekniska lösningarna.

I Arktis pågår det just nu en klimatkris, det är 20 grader varmare än normalt, isen smälter och forskare är chockade över vad som händer. Vi i Luleå tycker att man inte ska hetsa upp sig så mycket över det. Istället borde vi se till möjligheterna. En sådan enorm och överraskande värmebölja kan få stor betydelse för turistnäringen och förlänga sommarsäsongen betydligt här i Luleå. Vi tänker särskilt på skärgården och den tillväxt det skulle innebära för alla små entreprenörer. I och för sig kan det krävas vissa omställningar, vinterturismen får man kanske lägga ner. Jukkasjärvi ligger ju där i framkant, deras ishotell är ju redan nu anpassat efter vinterns försvinnande, med hjälp av en väldig kylanläggning.

Men det finns saker som vi verkligen blir upprörda över här i Luleå. En utredning har föreslagit en skatt på varje flygresa med 80 kr! Det är ju lika mycket som en kopp kaffe och en mazarin kostar på caféet i Kulturens hus. Det är ju en katastrof för hela Norrland, det kommer att förstöra alla möjligheter för oss att klara oss, och tillväxten... vad händer med den? Vi kommer verkligen att kämpa emot denna skatt med alla medel.

Man måste ju förstå att Luleå ligger 100 mil från Stockholm, men bara 15 mil från Pyhäjärvi. Vi måste kunna flyga härifrån om det smäller där. I varje fall under tiden som de bygger sarkofagen.

******

söndag, november 27, 2016

Storpotäten och regioner



I barnprogrammet från 70-talet, "Vilse i pannkakan" finns Storpotäten, en symbol för kapitalismens innersta väsen, som vill lägga beslag på alla potatisar och lägga dem i sin egen ficka. Det är flera generationer av oss svenskar som varit präglade av Storpotäten,  den otäcka storkapitalisten.

Det var därför väldigt förvånande när regeringen inledde projektet med att ändra regionindelningen i landet och det fick namnet STORregioner. Jag förstod redan då att projektet var helt dödsdömt. Så fort svenska folket fick höra talas om Storregioner så associerade de direkt till Storpotäten. För min inre syn såg jag hur kommunalråd och landstingsråd som tillsammans skulle lägga filtar över hela Norrlands potatisland och roffa åt sig överskottet och sen skulle de sitta och glufsa i sig det i Storstaden långt borta. Och kanske dricka en Stor stark till på skattebetalarnas bekostnad.

Jag ger härmed ett tips till landets politiker, använd aldrig ordet STOR i något som helst sammanhang. Tänk på att aldrig säga Stordrift, Storskaligt, Storkommun, Storstad eller Storstockholm. Möjligtvis Stormaktstiden kan nämnas ibland.

Däremot går det bra att använda ordet små. Småskaligt, småorter, småfolket. Små restauranger som ligger vid små gator. Små jordbruk. Småstäder med små affärer. Små avverkningar, inte stora kalhyggen.

Fast det är bara halva sanningen. Det är i princip bara staten, kommunen och landstingen som inte bör använda ordet stor, för då tänker vi direkt på Storpotäten. Men då det gäller den verkliga kapitalismen, storknösarna och storbolagen, då är det tvärtom. Folket älskar Stormarknader över allt annat. Ju större affärslador med ordet STOR på skylten desto bättre. Ibland tvingas en del Stormarknader att lägga till ord som MEGA eller MAXI för att försöka bräcka alla.

Affärsområdet i Luleå heter följaktligen Storheden. Alla som handlar där tänker egoistiskt på hur billigt det är där i förhållande till småaffärerna i stan. De tänker inte på Storpotäten som stoppar deras pengar i fickan.  Istället beundrar de privata bolag som hela tiden lyckas bli större och större. De kan till och med resa långt för att uppsöka Gekås i Ullared. Men så fort man hör talas om Storregioner då ser man Staffan Westerberg framför sig.

Märkligt att nyliberalismen kunnat vända det här landet i 180 grader sedan 70-talet. Kapitalister som Ingvar Kamprad hyllas och ses som välgörare för befolkningen, men politiker som försöker att klara finansieringen av välfärden betraktas som förtäckta storpotäter.

tisdag, november 22, 2016

Fram för det negativa tänkandet

Psykologen och filosofen Ida Hallgren har börjat ge kurser i negativt tänkande.

Hon menar att positivt tänkande, som blev populärt på 1990-talet i USA var något som vi svenskar snabbt tog till oss med en flod av bästsäljande självhjälpsböcker, nyandliga guruer, coacher och olika tv-program. Budskapet är att individen har ansvar för sitt välmående och bör sträva efter att ständigt utvecklas för att bli rik, frisk och lycklig.

Ideologin har format vårt samhälle, och skapat en väldigt individualistisk kultur där personer hela tiden skuldbeläggs. Är man exempelvis inte tillräckligt positivt inställd på jobbet betraktas man som en bakåtsträvare med risk att få lägre poäng vid nästa medarbetarsamtal och med lägre lön som följd.

Det positiva tänkandet spred sig först till privata näringslivet. Sedan har det tyvärr trängt in i hela offentliga sektorn, kommuner, landsting och statliga myndigheter. Ja hela det s.k etablissemanget är idag skolade i att framställa allt i positiv dager, även det som är negativt. Till sin hjälp har offentliga myndigheter och politiska partier anställt kommunikatörer vars främsta syfte är att framställa sina organisationer positivt, oberoende av hur verksamheterna egentligen fungerar.

Om det är något problem som ändå uppmärksammats (i media) så gäller det att beskriva det som om att det redan är känt, och att det finns en förändringsprocess på gång som gett positivt resultat, eller i varje fall kommer att ge ett mycket, mycket positivt resultat.

Ibland när man lyssnar på företrädare för offentliga verksamheter kan man tro att man hamnat på sportsidorna i Kuriren. Allt handlar om tävling och inget verkar roligare än att slå ut alla andra kommuner på socialstyrelsens rankningslista, öppna jämförelser. Huvudsaken är att vi tänker positivt, beter oss som om vi är lyckade, framhåller våra lyckade resultat och lägger de negativa rapporterna till handlingarna.

Det var naturligtvis det positiva tänkandet som var orsaken till globala finanskrisen 2008, som startade i USA. Det fanns helt enkelt inte täckning för alla positiva framtidsprognoser, och "bakåtsträvare" och pessimister lyssnade ingen på.

Jag tror att det också kan var en delförklaring till Trumps och Sverigedemokraternas framgångar. När etablissemanget framställer allt i överdrivet positiv anda, trots att folk upplever någonting annat, blir det ett stort glapp i samhället.  Folk ser igenom allt självförhärligande som pågår, och tappar förtroendet.

Den enda gruppen som fortfarande strävar efter det pessimistiska, som gärna framför svidande kritik, och ältar svårigheter, är kulturarbetarna. De döljer aldrig en motgång och söker sig helst till bakgator, ödslighet och negativism. Men ur de mörka skuggorna skapar de, eller vaskar fram, den mest fantastiska musiken, litteraturen och konsten.

Jag tror verkligen att vi måste mejsla ut det positiva tänkandet ut ur vår kultur. Och ta lärdom av kulturarbetarna och acceptera livet som det är: mest lidande, men med små korta stunder av lindring.

tisdag, november 15, 2016

Att befinna sig i fjärde rummet

Jag har gått två ledarskapsutbildningar i mitt yrkesverksamma liv. Dessa utbildningar säger mycket om hur vi ser på arbetslivet, relationen mellan arbetsledare, medarbetare och arbetsplats.

Ledarskapskonsulterna som håller sådana utbildningar bygger sina teorier på luft. Det är ofta ett eget hopkok av psykologisk trams som de stulit här och där och paketerat i en snygg form, och syftet är att få en grupp exalterade och tro att tillvaron är enkel.

I alla dessa utbildningar har siffran fyra en viktig roll. Hela världen kan sammanfattas med hjälp av fyra begrepp, alla människor kan sorteras in i fyra boxar, alla människor fördelar sig på fyra personligheter, alla ledare kan delas in i fyra typer, all förändring sker i fyra rum.

Du kan till exempel vara en röd, gul, grön eller blå person. Man kan skilja på de fyra olika typerna bara genom att skaka hand med dem. En röd person skakar hand bestämt och rätt så hårt, en gul person pumpar handen hjärtligt, en grön ger ett vänligt handslag medan en blå person skakar hand korrekt och lite avståndstagande. Och sen, efter handskakningen, vet du allt om den personen. Vad den gillar, ogillar, uppfattas och hur mötet med personen kommer att bli. 

Jag är blå.  Gillar regler, logik, fakta och saklighet. Ogillar känslomässiga konflikter, irrationella personer och pressade situationer. Kan uppfattas som defensiv och petig.

Idag är ingen intresserad av en fungerande organisation i arbetslivet. Alla fokuserar bara på att organisationen ska förändras. Därför börjar varje år med ett antal mål som ska uppfyllas och sedan börjar förändringen som pågår hela året. Men redan nästa år sätts nya mål upp som ska genomföras även om förra årets mål inte uppnåtts, och därför finns det idag inga fungerande organisationer eftersom ingenting fungerar under en pågående förändring.

På utbildningarna får ledarna veta att förändring sker i fyra rum. Det första rummet heter "nöjdhet och harmoni", sen kommer "förnyelse och inspiration", "censur och förnekelse", och det fjärde rummet heter "konflikt och förvirring".  En förändringsprocess börjar alltså i första rummet, då man är nöjd, och sedan går det vidare tills man är förvirrad i det fjärde rummet. Och eftersom ingen organisation hinner göra färdigt en förändring stannar alla i fjärde rummet år efter år. 

Jag har aldrig förstått varför vi inte stannade i första rummet bara, då vi var nöjda och kände harmoni.

Det finns många andra teorier om människor som florerar på dessa utbildningar, de flesta är indelade i fyra kategorier. Vi kan vara som hundar eller lejon. Eller så ska vi prata som giraffer, och inte bete oss som krokodiler. 

Själv anser jag att det finns 144 000 olika typer av personligheter. Och varje personlighet kan variera på fyra olika sätt under en dag; morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Det är inte säkert att man har samma personlighet när väckarklockan ringer som när man slutar på jobbet för dagen. 

Siffran 144 000 har jag fått från Jehovas vittnen, en annan evidensbaserad konsultfirma. Enligt dem är det så många platser som det finns i himlen, efter att jorden gått under. Och det finns bara e t t  rum där... nöjdhet och harmoni.

*******

söndag, november 06, 2016

Katter på Kreta



Vi var till Kreta en vecka nu i höst. Överallt, på gator och restauranger, fanns det små, smidiga och mycket välskötta streetcats. Katter som ingen äger, men som lever nära människorna. Absolut inga vildkatter eller något som liknar de skabbiga herrelösa hundarna som springer omkring i turisorterna, nej, katter fina i pälsen och med ett väldigt lugnt uppträdande.

När vi satt på nån restaurang, belägen ute på gatan i the old town, dök ofta en katt upp bredvid bordet, nästan omärkligt, utan att röra våra ben eller överraska oss. Man tittar ner och så sitter den där. Med stor ögon riktade direkt mot mig, en starkt vädjande blick. De var oemotståndliga, och jag kunde inte låta bli att ge dem mat från min tallrik, räkor eller delar av ett grillspett.

Katterna lever på turister precis som den övriga lokala befolkningen. De har lärt sig att enda chansen för dem att få springa omkring mellan borden på matställena, är att de absolut inte utmanar turisten på något sätt. Att en katt plötsligt skulle stryka sig mot någons ben eller tigga genom att jama på ett krävande sätt, det skulle lätt irritera en turist. Efter några sådana incidenter skulle katterna bli portförbjudna. Därför var att alla katter väl medvetna om att de smidigt måste föra sig mellan turisternas ben utan att störa någon. Den vädjande blicken var deras enda sätt att tigga  sig en bit mat.

Under vintertid, när turistsäsongen är över, har de svårt att klara sig. De blir då beroende av någon snäll person i lokalbefolkningen som matar dem och håller dem levande till nästa säsong.

För mig aktualiserar turism alltid över och underordning, privilegier och ekonomisk ojämlikhet. I katternas blick såg jag mig själv, som en typisk turist, någon som man måste anpassa sig till för att kunna överleva.

Bernurs recension av "ensamheten värst"

Björn Kohlström skriver bokrecensioner och krönikor i Jönköpings-Posten. Han skriver också om böcker i bloggen bernur. Så här fint skriver han om "ensamheten värst":





****************

Publicerad 30 oktober av bernur

måndag, oktober 31, 2016

"Årets vackraste bok" - krönika av Elin Ruuth

Elin Ruuth skrev en underbar recension i Västerbottens Kuriren om boken "ensamheten värst". Och eftersom alla inte har VK så har jag skrivit ner den här så att ni kan läsa den.

       Själens nystan och händernas broderi
Dagbok. Med risk för att bli ett slagträ - eller en lyra - i debatten om partisk media, så måste jag avslöja att jag ibland läser böcker med förutbestämd välvilja. Det är inte litterära stjärnskott, debuterande bekanta eller personliga gunstlingar som seglar strax under radarn för min strikt objektiva granskning. Men om någon skulle få för sig att ge ut, låt oss säga, ett urval av sin bortgångna mors dagboksanteckningar. Hennes sista 18 år, nedplitade i kärnfulla noteringar om väder och sysslor, besök och ensamhet. Om krämpor och böner, kantade av omsorgsfullt broderade hyllremsor. Då finns det riska att mina sentimentala nerver skriker BRAVO! innan jag ens slagit upp pärmarna.
  Förlaget Teg Publishing har, genom konstnären Sven Teglund, skapat just den boken. Årets vackraste. Den heter Ensamheten värst. 
Siri Johansson föddes 1918, gick sex år i folkskola och levde som hemmafru i bruksorten Husum. När hennes make gick bort, eller "slutade" som Siri skulle ha uttryckt det, började hon skriva dagbok och med det fortsatte hon fram till sin egen död, på servicehuset i Järved 2010. Hon fick en stroke medan hon satt och skrev, en sista mening rann ut i ett tunt streck nedför sidan.  Det är ingen lätt sak att bry sig om sina äldre. Eller, bryr sig gör man nog. Men hur ofta? Hur mycket och till vilket pris? Resursfördelningen är ett bekymmer på kommunal som de flesta individuella nivåer. Jobbet, barnen, hemmet, självet. Och så lilla mamma. Eller farfar. Och gammelfarbrors änka. Hon har ju ingen annan. Men det var då fan att hon ska ringa varje dag. Mitt i middagen.  
Ensamheten hos äldre är som köttindustrin, som flyktingbåtar och cancer. De flesta av oss mäktar inte med att tänka på den. Inte förrän den kryper alldeles intill. Och kanske inte ens då. Storheten med ensamheten värst är att den, från sitt snävt subjektiva perspektiv, ändå åkallat allt detta. Mer eller mindre distanserade frågor av rationell art, i mitt eget fall: Borde jag ringa till mormor? Hur kan äldreomsorgen förbättras? Vad betyder den årliga virkade julklappsduken, alla stickade barnsockar, egentligen? Vad döljer sig i mellanrummet mellan maskorna? 
  Siris anteckningar talar vidare till språksinnet, till poesiläsaren i mig:
"Gösta kom hit 9.30 i morse, jag stod på knä och bad / så jag hörde honom inte, han hade inget trevligt / att tala om." "Virkat duk färdig, rivit upp spets så jag ska få garn /har slut på garnet." Dramatiken och intriger stormar i det lilla när en okänd kvinna invadera Siris plats i matsalen: "Jag varit ner ätit potatis 2 biffar sås, smörgås mjölk. / / kvinna tagit min plats igen hjälp mej Jesus hjälp mej / Jesus / hjälp henne rätt Jesus" 
Men mest akut adresserar Ensamheten värst mina känslor. Något onämnbart, dolt och skavande djupast inombords. Så överrumplas jag liksom av tårarna som droppar ner på Sven Teglunds omsorgsfulla akvareller av hans mammas virkningar och broderier. Siris sorg vid systerns bortgång. När huset säljs. Otrivseln på hemmet. Rädslan, långsamheten. Ensamheten.
  Men också triumfen i att orka skotta sin balkong. Att skura ett köksgolv och ordna honungsvatten till ett snuvigt barnbarn som ligger i kökssoffan. Den sällsamma lyckan i ett höjt bostadsbidrag. I småkakor och julförberedelser. Dallas på tv. Och de förunderliga dagar då apparaten funkar som den ska, då öronbruset slutar för en stund och man hör precis vad människor försöker säga till en.

          *****
Publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 oktober 2016