28 september 2018

Klimatångestens två toner



När två toner spelas på ett piano kan det låta fint och harmoniskt, förutsatt att det är ett visst mellanrum dem emellan, en kvart, ters eller kvint. Men två toner alldeles bredvid varann bildar en dissonans, något som de flesta människor tycker låter illa.

Det finns även något som kallas kognitiv dissonans. Då är det istället två olika ideér som ligger bredvid varandra och som är helt motsägelsefulla. De flesta människor tycker lika illa om kognitiv dissonans som när två toner skär sig mot varandra, eftersom det finns ingen vettig lösning på obehaget. De två motsägelsefulla idéerna kan inte fås att harmonisera och går inte att kompromissa bort.  Det blir ett slags omöjligt val som är svårt att lösa på något bra sätt och därför skapar det ångest.

Ta klimatångesten till exempel, som är en konsekvens av kognitiv dissonans. Säg att den ena tonen är klimatkrisen, det vill säga medvetenheten om att fortsätter vi som förut med vår konsumtion, resvanor och matvanor, så kommer jordelivet att utplånas.  Och så tänker vi att den andra tonen är vår dagliga liv: shopping, renoveringar av kök, kött till middag och semesterresor med flyg till Medelhavet.  Vi vill ju naturligtvis inte att klimatet ska göra jorden obeboelig men vi vill ju inte heller ge avkall på allt vi vant oss vid av bekvämlighet och vällevnad. Hur ska vi lösa detta dilemma?

Det vanligast sättet för oss människor att lösa kognitiv dissonans, är precis som man gör på pianot, att helt enkelt sluta spela den ena tonen samtidigt som den andra. Det vill säga vi pratar om hur hemskt det är med jordens uppvärmning när vi sitter och diskuterar frågan med våra vänner, men när vi reser med flyg till Medelhavet för att känna värmen en vecka, så kopplar vi bort de besvärliga tankarna på antalet kilo koldioxid som vi just släppt ut.

Tillväxtförespråkarna, det vill säga stora delar av näringslivet och högersossarna hanterar motsättningen genom att låtsas att det, trots allt, kommer att bli ett avstånd mellan de två tonerna, till exempel genom att fylla melodin med förhoppningar om tekniska framsteg eller andra magiska lösningar. Ungefär som Niklas Nordström som tror att mer biobränsle till flygplanen ska lösa frågan, trots att forskningen talar emot det.

Människorna på högerkanten, m, kd och sdväljarna, förnekar överhuvudtaget att det finns någon klimatkris. De är döva på ena örat och kan bara på höra en ton i taget. De lever sina liv i en entonig värld som gör dem oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
                                                       
                                                                ****

När vi reser på semester till Medelhavet, Kanarieöarna eller Thailand vågar vi fortfarande lägga ut bilder med vinglas på balkongen som speglar sig i solnedgången. Vid dessa tillfällen hjälps vi alla åt att förneka klimatångesten och låtsas som vi inte hör den gnisslande tonen som ljuder i bakgrunden. Men snart kommer den tonen att öka alltmer i volym och dissonansen kommer till slut att bli outhärdlig för oss alla.

Och på Facebook kommer uppmaningen Njut! i kommentarsfälten att ersättas av Vet hut! Och bilderna från semesterresorna kommer att sakta försvinna från våra sociala medier och ersättas av en skamfylld tystnad. Locken på våra pianon kommer att stängas.

                                                              ****

6 september 2018

Vargattacken, en bok av Lars Berge



De flesta olyckor kommer som en blixt från en klar himmel. En stund av ouppmärksamhet, en felhandling och så är katastrofen där. Och i vår moderna värld finns många komplexa situationer, tex i biltrafiken och arbetslivet, där det trots goda föresatser nästan är omöjligt att uppnå det eftersträvansvärda, det totala undvikandet av olyckor.

Men det finns olyckor som trots att de kommer överraskande och är oförutsedda, hade kunnat undvikas. När man granskar förloppet efteråt ser man att det under en lång tid funnits signaler på risker, och att dessa signaler nonchalerats av ansvariga. I organisationer och företag utvecklas ofta ett grupptänkande, en slags institutionell dumhet, där kritiker tystas ner och där ekonomiska incitament kan få alla att fortsatta på en uppenbart ödesdiger väg.

Lars Berge har skrivit om en sådan händelse. En erfaren vargguide,  som anses vara en av de bästa, går den 17 juli 2012 in i ett varghägn i Kolmårdens djurpark.  Hon går in till vargarna ensam, utan mobil och kommunikationsradio, vilket inte var något ovanligt, det skedde dagligen. Men denna dag blir hon brutalt dödad av vargflocken, och hittas senare av en annan anställd.

Likt en kriminalreporter följer Berge trådarna bakåt, och finner att händelsen egentligen inte kan kallas en olycka, snarare ett livsfarligt experiment som pågått i flera decennier och som förr eller senare skulle gå överstyr. Det inleds en polisutredning som pågår i flera år, och avslutas med rättegång och ett åtal 2016.

Förutom att boken är mycket välskriven ger den en intressant beskrivning av människans förhållande till naturen och det vilda, och hur det historiskt sett ut och förändrats genom tiderna. Före industrialiseringen, när vi levde i små byar med tamdjuren på åkrarna och den mörka skogen runt omkring, var till exempel vargen starkt kopplad till det det onda, utsänd av djävulen. Det finns ju otaliga berättelser i sagorna och myterna om detta, tänk Rödluvan och vargen. Och det kanske inte var så konstigt. Under ett år, 1829, dödade vargarna 465 hästar, 3100 nötdjur och närmare 22000 får, getter och svin. Detta under en tid när jordbruket var landets basnäring och hästen var det huvudsakliga redskapet. Men människan tog hämnd. Mellan åren 1830 och 1840 dödades hela 6790 vargar, 700 per år. Och i början av 1900-talet var vargen helt utrotad i Sverige.

Den negativa synen på den vilda naturen, med vargen som främsta exemplet, ledde till uppfattningen att naturen måste tämjas av människan. Detta beredde vägen för industrialisering och urbanisering, där naturen, djuren, marken, skogen och malmen, var något som med goda skäl kunde utnyttjas och exploateras av människan, eller tydligare uttryckt, av mannen.

När motståndet till industrisamhället börjar växa fram är det följaktligen kvinnorna som står i spetsen för den spirande miljörörelsen. Redan 1941 skriver Elin Wägner pamfletten "Väckarklockan" som var starkt kritiskt till den moderna civilisationen. Hon lyfte fram att den skapade en konstlad tillvaro och skilde oss från det naturliga livet, som fanns i bondesamhället eller i förhistorisk tid. Och 1962 kommer Rachel Carsons bok "Tyst vår" som blev startskottet till den moderna västerländska miljöaktivismen. Den uppmärksammade miljöförstöringens påverkan på det naturliga kretsloppet.

I slutet av femtiotalet skapade Gösta Frohm friluftsrörelsen Skogsmulle, där målsättningen var att väcka intresse för naturen och lära ut omtanke om miljön till barn mellan fem och sju år. Han var  övertygad om att en tidig naturkontakt skulle skapa en grundläggande kärlek till skogen och skogens djur bland svenska barn.

Han bjöd in intresserade och "uttråkade" hemmafruar från hela landet till kurser i växt- och djurliv. Dessa hemmafruar kunde sedan sprida Skogsmulleskolan till barn över hela landet. Lars Berge skriver: "I de skogsområden som omgav egnahemsvillor och hyreslägenheter började nu skaror av barn ge sig ut på upptäcksfärd. De studerade myllrande myrstackar i lupp, slickade på stenar, fångade grodyngel i gamla syltburkar. Skogsmulle lärde oss att naturen inte behöver besegras, erövras eller utplånas utan är ett känsligt väsen i behov av kärlek och omvårdnad.

Hemmafruarna utvidgade sin omsorgsförmåga även utanför hemmet, till att även omfatta omsorg om "naturen". Naturen kom i och med detta att "domesticeras", vilket blev en viktig faktor bakom gröna vågen på 70-talet. Nu var man inte längre rädd för den djupa skogen, utan flydde istället från tillvaron i städerna med sina ringlande bilköer, avgaser och gifter. Fältbiologerna radikaliserades, Greenpeace startade.

Och vargen omvärderades. Nu skulle humanismen även gälla vargen, och svenska folket uttryckte 1977 i en opinionsundersökning att de hälsade den utrotade vargen tillbaka till de svenska skogarna.

Allt detta målar Berge upp som bakgrundsfaktorer till att Kolmården trodde att vargen kunde tämjas, att det var ofarligt för vanligt folk att gå in i hägnet och besöka en vargflock. Alla i ledningen var övertygade om att vargen aldrig skulle döda en människa. Men så plötsligt hände det.

Som en blixt från en klar himmel.

*****






18 juni 2018

Att luras med statistik



Den här bilden cirkulerar nu i kommunerna i landet. Den är framtagen av SKL och finns på deras hemsida. Här ser man hur befolkningen kommer att utvecklas inom olika åldersgrupper de närmsta 10 åren, alltså fram till 2027. Den arbetsföra befolkningen i åldern 20-64 år kommer att öka med bara 7 procent medan gruppen över 80 år ökar med hela 42 procent!

Det är en hotbild så genialiskt konstruerad att den kan skrämma upp vilka politiker som helst. Den visar att gruppen äldre nästan fördubblas på tio år, medan de som ska försörja alla, de arbetsföra, bara ökar som den lilla, lilla röda stapeln i mitten. Futtiga 7 procent.

Första gången jag såg bilden, tänkte jag, men kan det verkligen stämma. Jag ställde mig den fråga som jag lärde mig redan i skolan, procent av vad?

Diagrammet är en försåtlig förvanskning av verkligheten. Procent är ju luriga, och även SKL vet att det fungerar så här: Om du har en grupp på 100 personer och ökar den gruppen med sju personer så blir det 7 procent ökning. Men om du utgår från en grupp på 10 personer och ökar den med 7 personer blir det 70 procent ökning.

Det är detta man utnyttjat för att ta fram denna bild. Antalet arbetsföra 20-64 år 2017 är 6 274 581 och antalet över 80 är endast 512 670 personer. Och det innebär att ökningen på 7 procent i arbetsför ålder blir 439 220 personer medan ökningen på 42 procent för personer över 80 blir cirka hälften, bara 215 321 personer.

Om vi accepterar att ökningen i procent för varje grupp stämmer och utgår från antal personer inom varje åldersgrupp blir diagrammet istället så här:


För större format, klicka på bilden.

Här ser man en bild som är mycket närmare sanningen när det gäller att beskriva verkligheten. Man kan säga att i antal ökar befolkningen i arbetsför ålder dubbelt så mycket än de som är över 80 år. Det är ett annat sätt att uttrycka det, även om jag inte vill förminska problemen med en åldrande befolkning, som naturligtvis är en konsekvens av att vi lever längre. Å andra sidan blir vi friskare allt längre upp i åldrarna.

Men man måste fråga sig varför SKL tar fram och lanserar en hotbild om den demografiska utvecklingen på det sätt som de gjort. Just nu reproducerar ekonomerna deras bild i alla kommuner, och budskapet till politikerna är tydligt och klart: Gör vi inget radikalt går det åt helvete!

Och det finns i stort sett bara tre lösningar på denna kris i befolkningsfrågan: nedskärningar i välfärden, ekonomisk tillväxt eller ökat antal innevånare. Ekonomisk omfördelningspolitik i form av t.ex. ökade skatter för den rikaste procenten medborgare finns aldrig med som ett realistiskt alternativ.

För Luleås del är det en besparing på 1 procent som nu gäller för kommunen. Jag kan tänka mig att alla politiker som ställt sig bakom den besparingen också suttit framför en powerpoint av SKL:s bild med rubriken Välfärdsbehoven ökar.

******


28 maj 2018

Männens parti



När jag läser i tidningen att socialdemokraterna i DN/IPSOS mätning har 24 procent, Moderaterna 22 och Sverigedemokraterna 20 procent, så förstår jag att det händer något som vi inte riktigt förstår oss på. Vad beror SDs framgångar på? Senaste åren har det varit spaltkilometer texter i tidningarna som behandlat frågan, och de flesta har pekat ut invandringen som orsaken, eftersom motstånd mot invandring är SDs huvudfråga, ja kanske till och med deras enda fråga överhuvudtaget. De vill stoppa allt vårt mottagande av flyktingar och asylsökande och de vill till och med utvisa alla invandrare som kommit efter 1975, om de inte konverterat till den "svenska nationen".

Den vanligaste analysen av sverigedemokraternas framgångar i opinionen är att arbetarklassen, främst vita män på landsbygden, känner sin försörjning hotad av globalisering och urbanisering och att de lägger skulden på "främlingen", det vill säga den utifrån kommande flyktingen eller invandraren. Och därför lägger de sin röst på SD eftersom deras politik svarar mot deras känsla av utsatthet, så ser huvudförklaringen ut.

Om den analysen skulle stämma så har ju socialdemokraterna gjort helt rätt. För att locka tillbaka sina väljare som gått till SD så införde S samma hårda migrationspolitik som dom, samma rop på fler poliser, samma rop på hårdare straff och till och med ställde de kostnaderna för flyktingar mot välfärden. Jag tror aldrig att jag hört orden "ordning och reda" så ofta, i så många sammanhang som det senaste året. Ordning och reda är ett vanligt begrepp för auktoritära och disciplinära rörelser, vilket socialdemokraternas valstrateg säkert påminde partiledningen om på sitt första planeringsmöte, - säg "ordning och reda" minst fem gånger i varje intervju.

Men det fungerade ju inte! De främlingsfientliga LO-arbetarna på landsbygden strömmade inte tillbaka till moderpartiet som förväntat, utan de stannade kvar i SD, i sin nya hemvist. Istället började andra grupper, främst kvinnor och unga medlemmar att lämna partiet, då de inte längre kände igen sig i partiledningens nya retorik. Strategin med invandringsmotstånd i full styrka var alltså inte rätt väg för socialdemokraterna.

Mycket tyder istället på att man fokuserat på fel fråga. Det är kanske inte i huvudsak är globaliseringen och den medföljande främlingsfientligheten som ligger bakom det ökade stödet för SD.  Istället finns det ett annat hot som riktar sig enbart mot männen i samhället,  och som skapar en stor rädsla och osäkerhet. Jag tänker naturligtvis på feminismen. Alla dessa smarta och välutbildade kvinnor, som ständigt flyttar fram sina positioner,  som tar allt större plats i samhället, i arbetslivet och i debatten. Det handlar om kvinnornas kamp för lika rättigheter, där mäns överordning och osakliga privilegier ifrågasätts och utmanas. Och det får de manliga nätverken att skakas i sina grundvalar.

Tänk bara på #metoo, en av de största revolutionerna i modern tid, som påverkat hela världen, och som fått manliga imperier som Svenska Akademin att falla, som fått män som utsatt kvinnor för övergrepp och kränkningar under årtionden att hamna på den åtalades bänk. Det har gått chockvågor genom manligheten och det påminner mycket om franska revolutionen när huvudena rullade, den gången var det adeln som var måltavla,  idag är det manschauvinister, gentlemän och andra vivörer.

Många män har blivit skrämda över det som händer just nu runt omkring dem. Fler kvinnor går vidare till högre utbildningar, flickor har bättre skolresultat, och de höga posterna inom stat och kommun besätts allt oftare med kvinnor. Män är förlorare på allt fler arenor. Och de som har mest anledning att vara rädda, de lågutbildade männen, söker sig till sverigedemokraterna, det enda partiet som inte är uttalat feministiskt.

Och resultatet? Jo 26% av männen skulle välja SD om det vore val idag. SD är därigenom männens största parti.

SD är främst ett parti som vill se till att män kan behålla sina uråldriga privilegier.  De menar nämligen att skillnaden mellan man och kvinna är rent biologiska och det finns därför inget behov av jämställdhetsarbete. De ser Folkhemmet som sin målbild, en tid då det verkligen var ordning och reda; mannen hade sin uppgifter(förvärvsarbete) och kvinnan sina (oavlönat hemarbete) . Var man på rätt plats. Och kvinnans plats vid spisen.

När socialdemokraterna gjorde sin gir i migrationsfrågan, så vann de inga SD-are tillbaka.  Istället förlorade de medlemmar, och det var främst kvinnor och unga män som reagerade och lämnade partiet. Det tyder på att den verkliga konfliktlinjen idag rör kampen för jämställdhet. En enorm förändring av maktförhållandena pågår vilket innebär att män, främst äldre män, känner sin tillvaro hotad.

Män som ser kvinnorna gå förbi dem till de nya jobben, män som blir kvar på landsbygden när de utbildade kvinnorna flyttar till stan, män som inte längre oemotsagd kan sprida sexistisk dynga över omgivningen och som inte längre kommer undan med tafsande och sexuella trakasserier. Dessa kommer att fortsätta strömma till sverigedemokraterna, det enda svenska partiet som vill återföra oss till unkna samhällsideal som fanns före feminismen.

Jag tänker att vi borde betrakta SD som en förlorad grupp som till slut kommer att dö ut, precis som arter gör som inte kan anpassa sig till nya miljöförhållanden. Vi vänder dem ryggen, och fortsätter att arbeta framåt, för ett jämställt, inkluderande samhälle som är byggt på mångfald.

Vi är nämligen många fler som förstår att oordning och oreda är nödvändigt under en period, när man vill att  något ska förändras och utvecklas till det bättre.

******

16 maj 2018

Siri Johansson skulle ha fyllt 100 år idag!



Idag hyllar vi Siri Johansson 100 år! Bilden är från hennes nittioårsdag som firades med släkt i Kasaviken, Husum. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hennes texter skulle bli så lästa och uppskattade som de nu har blivit. Det visade sig finnas ett liv efter jordelivet, trots allt.

******

14 maj 2018

Jesus och virkningarna



Fredag den 11 maj var det vernissage för min utställning "Mors virkade dukar" på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Under ledning av eminente Calle Skoglund hade utställningen fått en väldigt fin utformning och hängning. Denna gång fanns förutom tavlor med dukar även målade citat från Siris dagbok, direkt uppsatta på väggen.

Precis som förra gången pågick en live performance i form av Kafferep med fem virkande kvinnor. I caféet hade det bakats 1000 kakor både till vernissagen, till kafferepet och för försäljning. Småkakorna kommer säkert att räcka till alla som  besöker muséet i sommar.

Skribenten Jan-Olov Nyström arbetar på Hälsinglands museum men kommer ursprungligen från Luleå. Han skriver återkommande i Norrbottens Kuriren, främst recensioner av böcker. I samband med invigningen höll Jan-Olov en introduktion till utställningen, jag tycker att det var ett fantastiskt tal och vill därför återge det här.

Jan-Olov Nyström:

"Välkommen till Hälsinglands museum och till utställningen Mors virkade dukar. Som inte är en utställning med virkade dukar utan en utställning om virkade dukar. Närmare bestämt Sven Teglunds bilder av sin mors virkade dukar och hennes ord ur dagböckerna hon skrev så flitigt efter sin makes död 1990.

Det är kulturarvsår i år, kanske man då kan ställa sig frågan om bilder av virkade dukar tillhör vårt kulturarv, och det vill jag nog påstå att det gör, även om kulturarv vanligtvis betyder vackra ruiner, medeltidskyrkor, slott, stora monument. Det finns ju mindre monument också, som virkade dukar, dessutom väldigt vanliga, väldigt många har ärvt dessa stora lager av virkat från mödrar och mormödrar och farmödrar.

Två saker slår mig i den här utställningen, det första är naturligtvis de naturalistiskt återgivna virkningarna, de är mycket illusoriska, verklighetstrogna, det andra är Jesus. Jesus är inte så vanlig i samtidskonsten, han är svårare att få in på ett bekvämt sätt där än de virkade dukarna, vi tillhör ju världens mest sekulariserade, vi har Jesus på distans, vi har nog närmre till virkningarna.

Men både Jesus och virkningen tillhör Siri Johanssons värld, kanske var de också lika viktiga för henne eftersom jag föreställer mig att de skapade en ordning för henne, en ordning i världen, en ordning som var extra viktig eftersom Siri just blivit ensam och i det kaos som döden innebär måste man leta efter en ordning, kaos är outhärdlig.

Att virka är att skapa ordning, virkning är en ordnad tråd som skapar mönster, upprepning, skönhet, det skapar en värld som består, om än i liten skala,

och att samtala med Jesus på det här vardagliga sättet som Siri gör i sina dagböcker upprätthåller en annan ordning, en rimlig vardag där någon tar emot frågorna, lyssnar till suckarna, om och om igen, så tålmodigt som det vardagliga oftast är,

inte så långt ifrån Siris samtal med Jesus finns vår utställning av Haaken Gullesons medeltida kyrkoskulpturer, där finns skulpturgrupper som kallas "den heliga familjen" och "Anna själv tredje", ganska märkliga helgonfigurer som faktiskt handlar om Jesus släkt, under medeltiden blev nämligen Jesusbilden mer familjär, inte så majestätisk, Jesus fick familj, han fick en stor släkt som visserligen inte alls är nämnda i Bibeln, men de finns nu i trä och det skapade en vanlighet runt han som faktiskt kallas Guds son,

en liknande vanlighet finns när Siri samtalar med Jesus och undrar hur hon ska orka, hur hon ska ta sig vidare,

den där vanligheten var vanlig hos de vi kallar varmt troende, de behandlade nästan jämt Bibelns profeter som nån som bodde lite längre bort i byn, eller kanske rent av som granne, om det var en profet som man umgicks lite mer med, trons människor var ju ofta mycket Bibelsprängda, de var väl inlästa,

Jesus och virkningarna alltså, två omistliga delar av vårt kulturarv som Sven Teglund gestaltar med sin utställning, som nu är invigd."

15 april 2018

Vi behöver tänka nytt



Det är märkligt det här med urbaniseringen och inflyttningen till städerna. Alla kommuner i Sverige kämpar mot andra kommuner för att dra till sig ökad befolkning, att bli vinnare, som det heter. Befolkningstillväxten ses som en lösning som ska generera ekonomisk tillväxt så att kommunen ska få tillräckligt med "pengar i kistan". Som bilden visar är det den lilla, lilla stumpen som alla mindre kommuner ska tävla om fram till 2040, resten går till Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Som vanligt i Luleå är politik och näringsliv helt överens, det är viktigt att locka hit folk. I NorrbottensKuriren den 12 april skriver ledningen för det privata fastighetsbolaget Diös i Luleå att "många vill bo i Luleå och många väljer att flytta hit". Men "för att kraften i urbaniseringstrenden ska hålla i sig måste staden fortsätta att utvecklas". Sedan är texten full av sportmetaforer, som vanlig när företagsledare ska beskriva något. Det heter att vi måste "höja ribban", "vi blir omsprungna", "det finns massor att vinna", "tänka stort", "i täten",  "det krävs fler spelare för att lyckas", "styrkan att konkurrera" och "nu sätter vi fart". Man lägger också till att vi måste "tänka nytt" trots att det inte finns en enda nyhet i hela artikeln.

Att en vd och en företagschef i ett privat företag skriver en helt innehållslös debattartikel förvånar mig inte efter att ha sett Jan Schermans tv-serie Länge leve demokratin. Där framgår med pinsam tydlighet att de högsta företagsledarna är varken de kunnigaste eller klokaste, utan snarare de girigaste. Under 2016 drog tjugofem av de bäst betalda finanstopparna i Sverige in sammanlagt 3,3 miljarder kronor. Ändå sitter flera av dem i tv och säger att politiken är ett hinder och antalet riksdagsmän borde halverats. Naturligtvis är syftet att de själva ska kunna tjäna ännu mer.

Det som dock inte nämns, varken i Luleå kommuns strävan efter att öka befolkningen eller i Diös artikel, är att i den mån befolkningstillväxt sker, uppstår den på andra kommuners bekostnad.

Andreas Bergh, välfärdsforskare i Lund, skriver i Dagens Samhälle att "om någon kommun skulle vara ensam om att ägna sig åt lobbying, sponsring och projekt som framgångsrikt sätter kommunen på kartan i syfte att locka till sig nya invånare, kan effekten tänkas bli stor. En sådan situation är emellertid synnerligen osannolik, eftersom det är troligt att andra kommuner agerar likadant. I det läget kan ansträngningarna att växa bli till en nackdel för kommuninvånarna. När många kommuner tävlar om givna resurser vet vi med säkerhet att mycket resurser går åt till att försöka påverka resursernas fördelning, utan att några nya resurser skapas."

Andreas Bergh pekar ut en annan riktning än denna pågående tävlingen mellan kommunerna. Han menar att "satsningar på en effektiv och opartisk förvaltning, på de kommunala kärnområdena och på bättre villkor för det lokala näringslivet mycket väl kan innebära att fler vill bo i kommunen. Men, även om detta inte skulle ge resultat, så kan dessa satsningar motiveras genom att de främjar de befintliga kommuninvånarna. Vinster i en kommun behöver inte motsvaras av förluster i en annan, tvärtom; när flera kommuner vidtar denna typ av åtgärder skapas vinster som kommer alla kommuninvånare till del – oavsett var de väljer att bo".

Bergh avslutar med en viktig slutsats; varje kommun bör fokusera på kvalitet i sina kärnuppgifter och på att de som valt att bo i kommunen ska vara nöjda och ha det bra.

I Luleå är det ett stort fokus på alla de personer som ännu inte flyttat hit, de potentiella inflyttarna, vilka ses som lösningen på de flesta av våra problem. Kommunen lägger mycket resurser i den pågående kommuntävlingen, till och med betalar man en lokal i Austin. Men om nu Luleå växer, vilka flyttar då hit?

I februari publicerade NSD en undersökning om inflyttningen till Luleå. Där framkommer att de senaste 10 åren har antalet Luleåbor ökat med 4324 personer men hela 82 procent av dessa var över 65 år! Av hela ökningen var endast 9 procent i arbetsför ålder, alltså 393 personer. Om man kopplar detta till att större delen av inflyttningen till Luleå kommer från Norrbottens inland så är det kanske så att Luleå är en stad som dränerar inlandet på pensionärer.

Det verkar alltså som att konkurrensen mellan kommunerna i försöken att dra till sig ökad befolkning är ett nollsummespel. Därför borde man tänka om i Luleå. Att helt enkelt omfördela de resurser som idag används för att öka befolkningen och istället lägga dem på de som redan bor i kommunen, enligt Andreas Berghs förslag. Genom att satsa mer på de kommunala kärnverksamheterna och kanske stimulera byggandet av billiga lägenheter för ungdomar istället för lyxprojekt ute i vattnet. Vi behöver tänka nytt, för att travestera Diös artikel.

Och kanske inleda ett samarbete med inlandskommunerna för att stödja deras utveckling så att deras pensionärer slutar flytta hit till kusten. Annars kommer Luleå snart inte ha råd med äldreomsorgen.

*******