I verkligheten skriker vi inte

Det började i Amerika, som mycket annat. Folk som sitter i publiken till TV-program applåderar inte bara, utan de SKRIKER och TJOAR och GAPAR. Lyssna t ex när Ophra eller Dr Phil kommer in i studion, folk är helt galna, alla skriker som om det vore den värsta fotbollsmatch. Och när man börjat skrika på det där viset, hur ska man då göra när man verkligen vill visa sin uppskattning? Jo, då måste man trappa upp det hela. På vissa program så har man förutom skrikandet rakt ut i luften, börjat hoppa omkring med armarna uppåtsträckta, som om man var på ett dansgolv och klockan börjar närma sig stängningsdags.

Eller har ni sett alla dessa makeover-program där man bygger om hus, bygger nya hus, eller möblerar om ansiktet och kroppen på en ful människa, och sedan när allt är klart, och det skall visas för den omgjorda, hur han/hon måste skrika och svära för att visa sig tillräckligt överraskad för allt det som åstadkommits.

Allt detta skrikande har naturligtvis spridit sig till Sverige. Lyssna till Idol, Dansbandskampen eller Körslaget, det är betydligt mer gallskrikande hos publik och deltagare än det är skönsång. Folk hoppar, slänger sig, skriker, gråter och det är fruktansvärt pinsamt för alla oss människor som är vanliga, vi som lever ute i verkligheten.

Här ute i verkligheten skriks det inte. Här är det tyst och stilla. Ingen från Postkodmiljonären ringer på dörren och ger mig 100 000 kronor så att jag måste säga något överraskat, t ex oj, vad mycket. Eller " det trodde jag inte". Ingen kommer hit och river ner vårt fula 70-talskök och är arg över att det inte blivit gjort tidigare, och renoverar allt i svart och rött, i så hiskeliga färger att när man kommer hem och ser eländet, bara får fram små konstiga ljud och säger "det var som fan", mens man tänker på att hemmet är förstört.

Och ingen kommer hit med fyra snygga kvinnor som jag får prova under en månad, samtidigt som jag varje vecka måste rösta bort en kvinna i taget, och som blir fruktansvärt ledsen, medan de andra blir jätteglada för att de får vara kvar till nästa omgång. Här ute i verkligheten väljs ingen bort, alla har varit här väldigt länge, och de eventuella bortval som gjordes när det gäller kvinnor, ligger numera ett 20-tal år bak i tiden.

Nej, allt detta skrikande och ropande, allt detta bortväljande, allt detta omgörande av människor, det finns inte här ute i verkligheten. Vi lever fortfarande i Lennart Hyland-land. Då publiken fortfarande applåderar lugnt och stilla, och på sin höjd skrattar lite när Lennart skojar till det. Eller när gubben i lådan hoppar upp och är rolig. Ingen röstas bort, istället får alla skicka in sina bidrag till Röda fjädern-insamlingen, eller en rimmad dikt till Hylands ABC-bok som såldes 1966 till förmån för spetälska barn över hela världen.

Det var på den tiden då ingen publik stod och skrek som om de vore galna.

******

Läs även andra bloggare om Idol, Körslaget, Dansbandskampen, Skrik

Tidspessimisten

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit rädd för att missa bussen, tåget eller flyget. Och trots att jag aldrig någonsin missat en avgång, så fortsätter jag med min överdrivna oro som tvingar mig till noggranna förberedelser inför en resa. Det har blivit en del av mitt liv, precis som vanor och beteenden blir. En slags omedveten följeslagare som kanske har större makt över livet än min fria vilja.

Egentligen har min rädsla ingen verklig betydelse utan härstammar bara ur hjärnspöken som saknar realitet. För hur hemskt skulle det vara att missa en buss? Det går ju flera per dag och det är bara att vänta in nästa. Men så långt vill jag inte tänka, jag låter tanken bara befinna sig strax innan bussens avgång, och undersöker aldrig konsekvenserna av om mina värsta farhågor skulle realiseras. Precis som det är med alla tvångsmässiga beteenden.

Jag måste komma till busstationen i tid, det är självklart. Men genom åren har frågan om vad ”i tid” betyder, blivit allt svårare att hantera. För mig motsvarar 5 minuter i verkligheten endast 1 minut i min egen värld. 80 % av tiden försvinner alltså i ren ångest. Det innebär att om jag kommer 20 minuter före bussens avgång så är det bara 4 minuter kvar för mig. Och det är inte speciellt mycket eller hur? Hur ska jag hinna lämna in väskan och köpa biljetter på 4 minuter, jag bara undrar?

Det här har gjort att min tidsuppfattning blivit allt mer störd i olika sammanhang. Jag har svårt att beräkna tiden och jag bedömer alltid att det kommer att ta längre tid än vad det i verkligheten tar. Därför kommer jag alltid en stund före till alla möten, jag blir klar med uppgifter långt före deadline och när jag ätit upp middagen har resten av familjen hälften kvar. Allt går på nåt sätt fortare än vad jag beräknat. Och ingen annan i familjen har samma tidsuppfattning, snarare tvärtom. Sönerna missar bussar var och varannan dag. Min fru kommer alltid senare än när jag väntat att hon skall komma.

När vi ska ut med bilen sitter jag i bilen, färdig att åka, fler minuter innan resten av familjen dyker upp. När vi skall ut på utflykt har jag brett smörgåsar, kokat kaffet och packat ner hela matsäcken i ryggsäcken, när de andra börjar borsta tänderna eller äta frukost.

Mitt liv består av en ständig väntan på att den rätta tiden skall bli inne.

Därför har jag aldrig något inbokat på kvällarna. Om jag t ex skulle ha en tid inbokat på onsdag, förslagsvis 19.00, så skulle jag börja oroa mig för tiden redan på söndagskväll. Och det gör att jag aldrig kan deltaga i föreningsliv eller några andra gemensamma aktiviteter. På jobbet är det omöjligt att undvika möten men jag har nog ändå 50% färre möten än flesta inom mitt område. Men det gör ju ingenting, för de flesta möten är ju meningslösa. Och så hinner man göra mycket mer om man får sitta ifred.

Ja, men en tid har jag kvar. Och det är min läggtid på kvällarna, 22.00. Den tiden oroar mig inte, den handlar bara om mig själv, ett sätt att strukturera mitt vardagsliv. Det gör inget om jag kommer för sent till den tiden, sängen försvinner inte. Men det är ingen risk att jag kommer för sent.

Kattpromenaden

Bert tyckte att jag skulle be någon dokumentera kattpromenaden. Kanske för att han inte riktigt trodde på att vår katt följde med som en hund. Och jag har tagit Bert på orden, och nu har min son Lars filmat den vanliga kattrundan som vi går varje dag. Håll till godo!

Att göra en fars

Mina söner gjorde en film 2007, som premiärvisades på Luleå Filmfestival 2007. Nu är filmen släppt på nätet och kan laddas ner här.

Filmen är gjord av Jonas och Anders Teglund, samt Johan Ericsson Degerlund. Med hjälp av Lars Teglund och Robert Larsson. Den handlar om ett konstnärligt samarbete och de svårigheter som är förknippat med det. Tror jag.

Görandet

En drillsnäppa på en sten, vid stranden i Ryssbält. Det är sommar och fågelns liv pågår som mest intensivt: ungar skall matas, skyddas och växa upp. Den skriker entonigt ut sin oro när jag närmar mig.

Det är lätt att längta tillbaka till sommaren, i dessa dystra och råkalla dagar i november. Ett disigt töcken sveper in över landskapet och lägger sig som en våt filt över tillvaron. Det krävs mental styrka för att man skall orka med höstens mörker, och för mig är det särskilt svårt denna höst, när en sjukdom också förmörkar mitt sinne. Som tur är har jag bra kontroll över mina tankar, och jag låter problemen glida förbi mig precis som vattnet som rundar en sten i forsen. Negativa tankar ska man inte fastna vid utan bara låta dem spola vidare.

Som i en gammal kvarn låter jag den goda energin dämmas upp och föras in i en fåra som ligger bredvid huvudfåran, och när kraften är tillräckligt stor släpper jag på flödet som driver det stora vattenhjulet. Hjulet får sedan driva min kreativitet, att hela tiden göra saker, för jag vet att görandet är den bästa medicinen mot grubblandet. För mig är det främst akvarellmåleriet som håller mig igång.

Men det måste finnas en balans mellan görandet och icke-görandet. Jag brukar reflektera över hur många altaner som det finns i Sverige. Det finns nästan inte en villa, ett radhus eller stuga som inte har en stor och fin altan, ofta inglasad, men det verkar som ingen har ro eller tid att verkligen sitta där. Sverige är de tomma altanernas land. Att bygga altanen blir ett projekt och när det är klart går man vidare till nästa projekt. Det verkar vara svårt för många att stanna upp och bara sitta i lugn och ro, utan att göra något speciellt.

Min bror sa i veckan att han tycker det är synd om de idrotts-intresserade. De kan få sitta inne en hel sommar och se på OS, utan att få nåt vettigt gjort. Han själv bygger en ny altan varje sommar, antingen runt nån av sina två stugor eller så hemma hos nån av sönerna. Han hinner aldrig sitta på någon av dem, men å andra sidan behöver han inte heller någon idrott för att hålla sig i form. Det ena ger det andra.

Ibland när jag åker till Kalix under sommaren, åker jag förbi golfbanan där. Det brukar vara mycket folk som spelar, särskilt när det är fint väder. För mig är det en gåta att vuxna människor kan tillbringa en hel dag (en runda tar ju 4-5 timmar) på en golfbana, bara för att försöka få den lilla bollen i hålet. Så mycket bortkastad tid, som kunde användas på ett bättre sätt. Som att bygga fler altaner till exempel. Eller för att göra ingenting.

Men vem är jag att sitta och döma andra. Var och en hittar ju sin individuella väg här i livet, oberoende om det är altaner eller golf det handlar om. Huvudsaken att man tycker det är roligt. Jag såg en dokumentärfilm om en fransman som var lindansare och som fått den fantastiska idén att gå på lina mellan det två tvillingtornen i World trade center. Det här var på 70-talet då tornen fortfarande fanns kvar. Mot alla odds, och efter en flerårig planering, kunde han en dag genomföra sin idé: att i hemlighet spänna en vajer mellan tornen och sedan promenera på linan mellan dem, högt uppe i luften. Och han lyckades med bedriften, han gick 8 gånger fram och tillbaka på linan.

När han fick frågan efteråt, varför han gjorde det, kunde han inte svara. Och så är det väl med mycket vi håller på med, vi gör det för att vi fastnat för det på nåt sätt. Men det är svårt att svara på frågan varför vi gör det vi gör.

Katt-promenaden

Gråväder över fjärden. Det är fukt i luften och små droppar lägger sig på glasen och gör att jag ser saker och ting ännu mer diffust. Den råkalla luften tränger igenom jackan som jag köpt på Luleå kommuns personalförsäljning, och som har ett märke där det står Socialförvaltningen, Luleå kommun på. Visserligen diskret placerat men ger ändå en viss uppfattning om vilken sorts människa jag är: snål när det gäller kläder. Snart har allt som jag har på mig ett likadant märke. Jag trivs i bra och billiga kläder och otrivs i dyra. Det har nåt att göra med mitt självförtroende.

Att gå omkring och fotografera i detta dåliga novemberljus är nästan meningslöst, i varje fall inom mitt amatörmässiga område. Nåja, jag bryr mig inte utan fortsätter ändå. Att dokumentera min vardag har blivit ett måste på grund av den digitala tekniken, alltså för att det är så lätt. Saker som jag inte fotograferat är jag osäker på om de överhuvudtaget existerat. Mitt liv levs och sedan förvandlas det till ettor och nollor och därefter upplevs det. Jag är faktiskt nöjd med den fördröjningen, någon känslomänniska har jag aldrig varit. Jag oroar mig mer för att hårddisken skall krascha än för alzheimers.



Jag fortsätter min promenad längs vattnet och går fram till Björkskatabron och ställer mig där och känner hur blåsten tar tag i min personaljacka och jag är nöjd över att den både är vatten och vindavvisande. Bra grejer tänker jag och vänder för att gå tillbaka.

De enda människor jag möter är de som rastar sina hundar. En del har riktiga och varma kläder och går långa promenader medan andra bara går utanför huset, i träskor och med cigaretten i handen. Undrar om det skiljer i deras utbildningsnivå, tänker jag. Det är ju så att de som har låg utbildningsnivå röker mer, har sämre hälsa och sämre tänder. Jag har svårt att förstå hur det kommer sig. Man kan väl inte behöva högskola för att förstå att man skall borsta tänderna två gånger om dagen. Eller att förstå att det är farligt att röka. Men det finns säkert nån logisk förklaring som jag inte ännu känner till.

Jag är inte så förtjust i hundar, även om jag numera kan fördraga vissa hundar som jag lärt känna lite mer. Sigge, till exempel, som brukar följa med oss till Ryssbält ibland, han gillar jag. Och Agnetas lilla trevliga vovve. Men de flesta andra hundar undviker jag, och har svårt att förstå de som kommer dragande med tre-fyra hundar på promenadstigen. Att ha så många hundar tyder på gränslöshet av den mer allvarliga sorten. Hundarna som jag möter, känner naturligtvis på sig min negativa inställning till deras art, och brukar ofta plötsligt skälla eller göra utfall emot mig. Inget att göra åt, misstänksamheten är ömsesidig.

Jag är istället en typisk katt-människa. Katter har en otroligt fin inställning till livet. De vilar och sover större delen av dagen, helst på varma ställen i huset. Sedan vill de leka eller jaga småfåglar utomhus när kvällen närmar sig. Och de binder sig inte särskilt hårt till oss människor, så länge de får mat är de nöjda, men de kan lika gärna flytta till någon annan om de tycker matsedeln är för dålig. De är sig själva nog, och kommer bara upp i knäet på husse och kelar om den själv vill. Allt sker på deras villkor. Det skulle var skönt att vara lite mer katt. Vi människor är annars mest hund, lever i hierarkiska flockar och är underdåniga våra ledare.

Våran katt Sickan, är ett mellanting mellan katt och hund. Han följer mig varje dag på en kattpromenad runt kvarteret, och det utan koppel. Han springer några meter bakom mig och vi följer samma runda varje gång. Nåja, han hinner med lite avvikelser; ner i diket, upp i trädet, genom häcken, upp på stenen osv., men han följer mig ändå troget hela vägen hem. Han älskar dessa promenader och blir jätteglad när han ser att jag kommer ut för att gå med honom.

När vi kommer hem igen går vi in i huset och lägger oss i sofffan och slumrar en stund på katters vis. Dagens promenad är över för denna gång.

Myran

Myran i bakgrundsbilden till bloggrubriken har idag även blivit en akvarell. Det är kul att blåsa upp en myra på ett löv till en målning som är i tio gånger förstoring. Det får myran att komma upp i sin rätta betydelse.

Jag gillar myror och deras sociala liv.

Det finns i Sverige knappt 800 myrarter. Man kan bli imponerad av dessa djur och deras förmåga att hantera tillvaron, bilda samhällen och fungera med ett invecklat socialt samspel. Man kan också bli imponerad av att det finns forskare som tagit sig tid att räkna alla dessa arter och sett till att varje art fått ett namn. Jag känner ingen sådan forskare men det skulle onekligen vara roligt att få träffa en sådan person, med myror som huvudsakligt intresseområde. Till dess får jag nöja med det som går att läsa sig till i böckerna, där kunskaperna från många håll, det s.k forskarsamhället, finns samlat.

Alla myror hör till familjen Formicidae som i sin tur ingår i ordningen Hymenoptera. Myrornas närmaste släktingar är getingar, bin och humlor dvs alla är de gaddsteklar.Vissa myrarter lever i sociala system där vissa individer avstår från egen fortplantning.

Myrhonan, drottningen, som är fortplantningsaktiv, har kring sig ett stort antal döttrar som är sterila eller nästan sterila, arbetarna. Samhället är helt feminiserat, hanarna har nästan ingen betydelse alls. Hanarna utvecklas ur obefruktade ägg, alla befruktade blir honor. Drottningen sprutar ut ett medel som gör att honorna steriliseras och blir arbetare.

Att vissa individer avstår sin egen fortplantningsförmåga som dessa honor gör, är mycket ovanligt i naturen. Men hela myrsamhället bygger på principen av släktskapsselektion dvs om släkten kan leva vidare på ett säkrare sätt kan det vara värt att avsäga sin egen fortplantning.

Döttrarna stannar i hemmet och sköter sina uppgifter utan att knota. De till och med accepterar att bli uppdelade i olika kaster. Det finns ”mjölnarkasten”, myror som kan mala mjöl med sina käkar. Och honungsmyror som alla andra kan äta ifrån. Som tur är finns det också ”portvaktskasten” som har speciellt stora, platta huvuden och kan täppa igen ingångarna när det kommer inkräktare.

Hos oss människor finns det också honor och hanar som avsäger sig sin fortplantningsförmåga och stannar hemma för att ta hand om sin mamma (gam-pojka och gam-jänten). Och detta trots att släktskapsselektionen inte ger dem några som helst fördelar. Det finns ännu ingen forskare som kunnat utröna orsaken till detta beteende, men det finns lovande sociomatematiska teorier, som jag kanske återkommer till.